Okej, låt mig säga det direkt: har ni hamnat i Socuellamos har ni problem. Bäst är om ni aldrig förvillar er in i den av täta gränder kaotiskt mönstrade hålan där det enda ni kan vara säkra på är att om ni kommer till platsen med ett stridsplan upphängt på en betongpelare då kommer ni att ställa er frågan ni aldrig får svar på: vad gör planet här? En urinvånare påstod när jag som den sanningssökande person jag i grunden är, med risk för livet tog mig in i (och, lyckligtvis, så småningom även ut ur) hålan för att omvärlden, ni, en gång för alla skulle få veta vad som dväljs i hålans mitt (nu vet ni: ett stridplan upphängt på en betongpelare), att planet finns där för att hedra flygplanens helgon, en annan försäkrade att planet är en gåva från en flyggeneral som kommer till Socuellamos en gång om året (numer för att titta på planet), en tredje menade att det var självklart att planet finns där eftersom högsta ledningen för spanska flygvapnet sammanträder i Socuellamos en gång om året. För att nu nämna några föga trovärdiga svar jag fick mig till livs. Som tur var hittade jag också krogen Casa Francisco så om ni har oturen eller oskickligheten att hamna i La Mancha i allmänhet och Socuellamos i synnerhet ska ni inte missa Casa Francisco. Däremot är det ingen dum idé att missa La Mancha.

Sedan många år går en del av mitt liv ut på att hitta bästa köttbiten. I Mendoza äter man med fördel Ojo de Bife på Hyatt och hel skank på Mallmann (eller ”1884”), i San Fransisco serveras en utmärkt Ribe Eye Steak på One Market och i Bordeaux finns bästa köttbiten att finna i Bistro de Sommeliers entrecôte. Till exempel.

Paris, överfullt av brasserier, bistron och rena köttkrogar, är en oemotståndlig utmaning för den som dåraktig vigt sitt liv åt att finna köttbitarnas köttbit. Åratals ytterst seriöst forskningsarbete har lett mig till slutsatsen, att stadens bästa entrecôte serveras på Le bistro du dôme du Paris (LbdddP nedan).

Den här fisk- och skaldjursspecialiserade (!) bistron ligger mitt emot ett av Paris mest kända brasserier, nämligen Bofinger, en bra vinspott från Place de la Bastilles tandpetare. Det är också skälet till att jag alls en gång i tiden hittade till LbdddP. Bofinger var överfullt när jag kom insläntrandes mitt i natten för att få mig något till livs. Då jag besviket vände på klacken och blicken låg LbdddP där, mitt framför mina hungriga ögon.

Självklart blev jag en aning oroad när bistron blott bjöd fisk och skaldjur och en, enda, ensam, ynka, liten kötträtt, kallad Entrecôte ”Limousine”. Men så god den var! När jag var i Paris över helgen och gårdagen passade jag på att titta till LbdddP och deras köttutbud. Det var ett tag sedan sist. Till min glädje kan jag konstatera att LbdddP:s entrecôte fortsatt är den bästa jag hittat i Paris. Överlägsen ledning, faktiskt.

Och, just det, missa inte takdekoren om ni går dit.

Någon gång på 90-talet fick jag betalt för att skriva en artikel om franska restaurangtrender. Visst sprang jag mycket på finrestauranger, men egentligen visste jag ingenting om matlagning, annat än att tortellini med fördel levereras i påsar om 500 g. För att klara uppdraget tog jag därför med mig en kunnig kock och gick till Jacques Chibois då nyöppnade ställe utanför Grasse och så fick jag lära mig allt om det då nya som cross over och fusionskök.

Ett namn som ständigt nämndes var Charlie Trotter. Även om jag falskeligen uppskattande och chimärt insiktsfullt skrev om karln i min artikel, tog jag honom inte på allvar: en amerikan som byggde på höjden och rörde ihop saker och ting. Dessutom, om han haft ett svenskt namn hade han hetat antingen Kalle Travare eller möjligen Carl Svinclöövf. En sådan person kan man inte ta på allvar.

Nu har jag så äntligen varit på hans restaurang, som sedan drygt 20 år återfinns på en inte alltför fashionabel adress i Chicago (han har sedan ett år också en krog i Las Vegas). Som tur är, är jag inte en kock. I så fall hade jag kunnat få komplex för mindre. Allt det här med att röra ihop saker och att få dem att tillsammans bli ett nummer större än sin summa, sitter som smäck här. Inte ett enda stolpskott och allt har sin plats i helheten. Där andra alltför ofta låter såväl desperation som pretention lysa igenom i skapelser som är mer kluriga i kreatörens huvud än goda i gästens mun, lyser Svinclöövfen med exakt precision och lika kravlösa som subtila och framförallt goda rätter.

Vid sidan om den stora matupplevelsen i sig – långt från de asieninspirerade hamburgertallrikar jag en gång i tiden trodde att Trotter travade på höjden – finns en utmärkt vinlista. Nio av tio restaurangers vinpaket är misslyckade och sällan en förlängning på smakupplevelsen. Icke så hos Grisfoten. I grunden halvtaskiga viner kommer ut som prickar över i:et och en skogstokig produkt från Nicolas Joly visar sig inte bara fungera ihop med en subtil anrättning, den är till och med kapabel att ta anrättningen en våning till.

Som om ovanstående inte var nog ingår Lillet i krogens dryckesutbud.

Låter jag löjligt impad? Det är jag. Oerhört impad.

Åk till Chicago och ät hos Charlie Trotter. Är ni ute i god tid kan ni försöka få The Kitchen Table. Jag avskyr sådant eftersom man då måste sitta och se beundrande och nöjd ut hela tiden samt svara när folk titt som tätt tilltalar en, men ni som inte är lika trubbiga som människotyper ska absolut prova det bordet – när jag fick en guidad tur i Svinclöövfens förvånansvärt lilla och överbefolkade kök satt där fyra upprymda människor och tyckte livet var extra toppen därför att de satt vid ett trångt bort i kökets os.