Kategoriarkiv: Litteratur

Herr Führer

Publicerat av
2

Jag tänkte att sömnen, det är jag, och smärtan den är orosmomentet, det som stör sömnen, som alltså stör mig, och jag övertygade mig själv om att smärtan inte fick vinna, inte fick väcka mig; för mig handlade det om att sova vidare, om jag gjorde det hade jag vunnit, och det gjorde jag, vann; jag sov vidare, trots att den där gnagande smärtan hela tiden fanns där, i utkanten av medvetandet, hade jag slappnat av det minsta hade smärtan tagit överhanden och jag hade vaknat, men jag vann och det var därför som jag först när jag vaknade några timmar senare upptäckte att hunden ätit upp halva högerarmen. Fast först upptäckte jag hunden. Den låg där intill mig i den vältilltagna hotellsängen, king size, och såg nöjd ut. Mätt och nöjd. Fast så mätt kan den inte ha varit. Så feta armar har jag inte, låt vara att doktor Rimmer sagt åt mig att gå ner några kilo, ”Sluta röka, sluta dricka, ät mindre och framförallt sluta knarka” brukar han säga åt mig när vi har våra månatliga möten. Om jag går dit vill säga. Den här månaden, till exempel, kommer vi inte ses. Jag är nämligen ute på tjänsteförrättning. Reser runt och dänger väska i Sörmland. Haha, kan knappt vänta på att få träffa doktor Rimmer igen, så förvånad han ska bli när han ser min högerarm. Benpipan som sticker ut, de ruttnande köttslamsorna som hänger och slänger. Själv ska jag stolt vifta med armstumpen framför honom och lugnt säga ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem är det som har för tjocka armar nu? Och vem är det som gått ned i vikt? Va?”. Det där sista va:et ska jag liksom ropa ut. Som ett utrop, som överraskande nog kommer i slutet på det där andra, vilket sägs lugnt, ja, nästan smekfullt; som en karess hörs min ljuva stämma sexhest smeka fram orden ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem…”

Det här med att vakna upp och upptäcka att ens hund gnagt i sig halva högerarmen på morgonkvisten har sina sidor. Till att börja med är det inte okej någonstans att ens hund äter på en, och det gäller oavsett om en är vaken eller sover. Hunden ska inte äta upp sin herre, så är det bara. Således tog jag fram min telefon, en Huawei så jag började med att säga ”Zaoshang hao” till den, det gör jag alltid, dels av artighet mot telefonen, dels om någon stackars kines sitter där i en avlyssningscentral någonstans och lyssnar på mig genom telefonens högtalare och tittar på mig genom dess kamera, ibland, när jag tycker att det inte riktigt bara räcker att säga god morgon, drar jag till med ett ”Ni hao ma!” och så lägger jag skyndsamt till, ”För egen del mår jag bra, tack!”. När jag klarat av artighetsfraserna satte jag mig att söka i telefonen, inte efter livets mening den här gången utan information om hur hundar ska dresseras för att inte äta upp sina herrar. Hittade en Herr Führer i Gnesta, ”specialiserad på människoätande hundar”. Bra. Mailade Herr Führer. Fick svar med vändande mail. Herr Führer visade sig vara en trevlig prick. Han la bort titlarna med en gång, undertecknade sitt mail smått anakronistiskt med ett ”Er tillgivne” och så bara förnamnet ”Sturmbann”. ”Er tillgivne Sturmbann”. Bra bra. Jag hade varit lite rädd att han kanske skulle vara en aning stel, och kanske argsint. Vet inte varför. Kanske var det namnet, Herr Führer, som lurade mig. Då mitt hotell befann sig i Flen, vilket också innebar att såväl hunden som jag själv var där, var jag, vi, inte långt från Herr Führer, Sturmbann, och Gnesta, varför vi bestämde att vi skulle ses redan om någon timme.

Nu fick jag bråttom minsann! Den som aldrig vaknat upp med en bortgnagd högerarm vet nog inte vad det innebär att försöka skynda på och stressa omedelbart efter det något överraskande uppvaknandet. Redan när jag skulle använda min telefonen stod det klart att den nedre delen av högerarmen och framförallt allt den därvid fästade handen med dess fem flinka fingrar fattades mig. Kort sagt var det bökigt att göra allt med vänster hand. Hade jag varit vänsterhänt hade det kanske gått snabbare att vänja sig vid det nya tillståndet, men nu tog både detta tillvänjandet och allt annat sin lilla tid, därför blev jag, måste jag tillstå, smått rasande på den frukostansvariga människan på hotellet som, när jag äntligen tagit mig till frukostmatsalen, ställde sig att titta på mig med stora ögon och utbrista ett ”Men oh! Vad har hänt med er arm?!”. Då tyckte jag bättre om hennes chef, hotelldirektören, antar jag, som mycket handfast hutade åt mig och sa att ”Vem tror ni att ni är, va? Komma här och springa med en söndergnagd armstump i vädret hursomhelst! Nu är ni så god och tar på er något på överkroppen och ger er iväg härifrån! Sådana gäster vill vi inte ha här! Vi är ett respektabelt hotell!”

Inte mig emot. Jag tog med mig hunden och gick tillbaka till rummet, funderade över det hotelldirektören sagt, insåg det olämpliga i att springa runt med bar överkropp bara för att jag inte hade en arm att stoppa i den högra skjortärmen, vilken fånig tanke! insåg jag nu, klippte av högerärmen på min vita skjorta, satte på skjortan och kavajen, hängde bagen med varuproverna och min necessär över axeln, ”Erlige Erland” står det på bagen, det är jag, Erlige Erland, jag säljer damunderkläder, bagen är full av trosor, bysthållare och korsetter, har jag inga egna kläder där? tänker någon, inget ombyte?, jodå, jag har bagen full med underkläder, även om jag aldrig skulle säga det till en kund, som lanthandlaren i Friåsa, en ganska stel gubbe med religiösa grubblerier och ett förljuget äktenskap, så tycker jag att alla borde ha samma underkläder, fast skulle jag säja det till handlaren i Friåsa skulle han slänga ut mig, han är lite gammaldags, är till och med tveksam till hur han kommer att se på mig nu när jag bara har en armstump på höger sida, det är sådant som kan få handlaren i Friåsa att gå bärsärk, det avvikande, som en enarmad försäljare av damunderkläder.

Skjortärmen, jag lyckades inte så bra med det där med att klippa av den, den blev mest bara strimlad och den fladdrade en hel del, vilket irriterade mig, men den lade sig snart  tillrätta när kavajen kom på. Det kändes bra. Jag gick ner till hotellreceptionen, betalade kontant, fnös åt hotelldirektören och försökte få min hund att morra lite, det gjorde den inte, men försöka duger, tänkte jag, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna bågen, tänkte jag, för sådan är jag: en fighter, och så lämnade vi hotellet, hunden och jag, och tog bilen, en prima Volvo Duett, och körde till Herr Führer, min tillgivne vän Sturmbann i Gnesta. Denne väntade på oss med ett brett leende och nypolerade lederhosen och en dagen till ära nytvättad fasanfjäder i hatten. Herr Führer, Sturmbann, hade polerat brallorna, jo han sa ”brallorna”, och tvättat fjädern så snart det stod klart att han skulle få besök. En ordningens man i sin prydno. Jag tyckte om honom från första början och det var väl det som fick mig att alltför sent inse att det där med ”specialiserad på människoätande hundar” inte innebar att han kunde få hundarna att sluta äta på sina herrar.

Musik.

Apotekarens gästabud

Publicerat av
Svara

Apotekaren bodde ensam strax utanför byn. Ryktet sa att han fötts där, i det väldiga huset på kullen, till hälften dolt av sekelgamla ekar och plataner och en och annan kastanj. Dygnet runt brann lyktorna i allén som ledde uppför kullen och fram till huset. Till och med mitt i högsommaren, när cikadorna spelade och värmen fick luften att dallra av obehag och solen dränkte trakten i ett överflöd av ljus. Det ständiga skenet från lyktorna underströk den känsla av en skräckens boning som husets utstrålade i sin ständigt nedsläckta och lugubra skepnad.

När jag fick en inbjudan till en smokingmiddag hos Apotekaren, tänkte jag först inte gå. Det där hemska huset på kullen gav mig kalla kårar, och jag hade hört både det ena och det andra om dess herre. Bland det första jag fick höra när jag flyttade till byn för snart fem år sedan var, att Apotekaren egentligen var Hin håle. En absurd tanke. Men ändå. Någonstans har väl alla samlat ihop till sitt rykte? Och ingen rök utan eld.

Å andra sidan föreföll Apotekaren vara den mest normala personen i byn. Inte för jag kunde säga att jag kände honom. Ibland hade han skymtat på baren eller framför osthandlarens stånd på fredagsmarknaden, och det lilla jag talat med honom hade skett över ett paket huvudvärkstabletter eller någon annan produkt som måste vara fruktansvärt banal och ointressant i en farmaceuts värld. Lika ointressant som vårt samtal om vädret och Olympique Marseilles senaste match. Tror ingen av oss var ett dugg intresserad av fotboll. Egentligen. Men det är något de gör i byn: talar om fotboll istället för vädret. Ingen vill verka banal.

Kanske föreföll Apotekaren vara mest normal i byn därför att alla andra var så udda. ”Lerätare”, förklarade Marie-Jo, som flyttade hit ungefär samtidigt som jag. Allmänpraktiker. Tog över docteur Peupuis mottagning, när denne gick bort. ”Lerätare?” undrade förstås jag, ”Äter de lera?” frågade jag mest på skämt. ”Ja, de är geofager nästan allihop. Det är därför de är så bleka, anemi, och hakmaskarna i leran orsakar även andra symptom. Du vet, att de är så små och ser konstiga ut i ansiktet en del? Det är till del inavel, men bara till del, det beror också på födan, att de äter lera.”

Jag var chockad. Visst hade jag hört talas om lerätande djur och fattiga mountaineers och hillbillys i USA som äter lera, och inaveln, ja, vilken bortglömd by i mitten av ingenting har inte sin beskärda del av inavel? Men det här med att nästan alla är geofager. ”Det är inte så märkligt som det låter,” förklarade Marie-Jo, ”det är mer en tradition, ett sätt att dryga ut maten, ingen här tycker det är konstigt att leran ingår som en del i den dagliga dieten. Men det är klart att det inte är så nyttigt.”

Enligt Marie-Jo var de enda ”normala” i byn vi som flyttat dit. Läkare som Marie-Jo och veterinärer som Fabio. ”Och Apotekaren?” undrade jag. Det kunde inte Marie-Jo svara på. Vad hon förstått av byborna som kom till hennes praktik var alla lite rädda för Apotekaren. Men det verkade som om han var född i byn. ”Men ingen vet riktigt vad han sysslade med eller var han höll till åren efter högstadiet och fram till han kom tillbaka en dag och tog över apoteket”. Marie-Jo funderade en stund och så lade hon till ”Ingen verkar veta vad som hände med den gamle apotekaren, eller vart han tog vägen, han var bara borta en dag och istället stod Apotekaren där på hans post, när byborna behövde undsättning med hakmaskmedel och annat.”

”Men man kan väl inte bara försvinna sådär?” undrade jag. ”Nej,” svarade Marie-Jo, ”det kan man väl egentligen inte, men bortsett från det så försvann den gamle apotekaren bara sådär. Nästan som docteur Peupui. Han bara satt och torkade bort på sin praktik. Blev till damm och blåste bort. Det var i alla fall vad städerskan, Madame Moutais sa, det var hon som samlade ihop vad som fanns kvar efter honom och såg till att han kunde jordfästas så som det anstår en kristen man.”

”Men ingen kan dö sådär!” utbrast jag. ”Nej, så klart inte,” sa Marie-Jo, ”men docteur Peupui gjorde det. Jag har sett polisrapporten som gendarmerna borta i Draguignan gjorde. Det står att docteur Peupui torkade ihop och dog på sin post. Sådant som händer här, och det är nog något som du, som ska vara byns skollärare, måste ha koll på.”

Det visade sig att vi som var bjudna till den där smokingmiddagen hos Apotekaren var alla vi inflyttade. Marie-Jo, veterinären Fabio, jag, kanslichefen på det lilla kommunkontoret, Olivier Truc med fru, och så Johnsons, ett engelskt par som nyligen köpt ett av byhusen och renoverat det till oigenkännlighet.

Marie-Jo, Fabio och jag åkte tillsammans i Fabios Peugeot, uppför den knöliga grusvägen som så småningom ledde till den upplysta allén och spökhuset i dess slut. Vi var de sista att anlända. En skylt med en pil manade oss att köra runt huset och parkera på baksidan. Vilken skillnad! Här var allt upplyst, alla fönstren i husets tre våningar var fulla av liv och parkeringsplatsen badade i det varma ljuset av diskret placerade ljuskällor, som vi inte kunde se, bara ana i änden av varje ljuskägla. På trappan brann marschaller och på översta trappsteget stod Apotekaren vänligt leende med utsträckta armar. Han var oerhört stilig i sin smoking och lackskor och med det slickade, kolsvarta håret lagt i en bena vars perfektion endast överträffades av pipskäggets ans.

”Åh, så trevligt att ni kunde komma, kära ni, ni är hjärtligt välkomna!” sa han och menade det. Vi kände oss alla genast betydligt bättre till mods.

Kvällen inleddes med ostron och champagne ”Bouzigues,” sa Apotekaren och nickade mot ostronen, ”hitkörda med taxi idag! Jaja, se så, apoteket går bra, jag har råd, det är därför ni får prestige-champagne också, inget vanligt trams, det kan pöbeln dricka till sin lervälling,” han log hastigt, ”ja, jag vet, inget personligt, men det är ju så det är, här i vår by, folk äter lera, drabbas av hakmask och allehanda sjukdomar, för att nu inte tala om allt inavel, men det finns värre saker att tala om, men låt oss nu skåla, kära ni!”

Vi var alla lite tagna av Apotekaren. Hans charm, hans gästfrihet, hans humor och alla oväntade vändningar i samtalet, som nästan uteslutande drevs av honom själv.

”Medan ni har koll på byborna vet ni nog ingenting om mig, jajo, jag är byns apotekare, lämpligt nog kallad Apotekaren, och det är fint så, ni kan kalla mig Apotekaren, men vill ni, får ni kalla mig Bubba, jaja, det är ett riktigt hillbilly-namn, nascar, banjo, Sista färden och det där, men man får inte allt här i livet och jag fick ju faktiskt ett namn, haha, men nu hörni ska ni få höra: Ni vet att det bara är en tidsfråga innan pandemin stänger ner oss igen och ni vet att de vaccin som finns inte förslår långt, eller hur?”

Utan att invänta svar fortsatte han, lätt maniskt men alltid med ett varmt leende på läpparna och utan att få oss att känna oss annat är välkomna och omtyckta. ”En förmån man har som apotekare är att man kommer över den medicin och de vaccin man vill ha. Även sådant som inte finns.” Han gjorde en kort paus, blinkade åt Marie-Jo och fortsatte först när Mister Johnson undslapp sig ett ”Men så fortsätt då, karl, vad är det ni försöker säga?”

”Det jag försöker säga är att jag har ett dussin sprutor. Vaccin. Och jag delar dem gärna med mina vänner.”

Mister Johnson såg än på Apotekaren, än på sin fru. ”Så ni kan vaccinerna oss?”

”Ja, Mister Johnson, det kan jag. Jag kan se till så ni slipper undan pandemins risker. Med tanke på er ålder borde väl det intressera er, och ni, vår veterinär, med er övervikt och kanske andra underliggande riskfaktorer, ni borde väl också vara intresserad av att vaccinerna er?” Marie-Jo såg tveksam ut. ”Men, vaccinen är slut sedan länge? De lanserades, sedan vet ingen vart de tog vägen eller vem som fick dem, och nu säger ni att ni har vaccin här?”

Apotekaren la sin hand runt Marie-Jos kind och tittade ömt på henne. ”Ja, kära docteur Bucole, så är det, och jag vill dela mina doser med er. Av alla i byn är det er jag vill dela med. Jag ser inget skäl att ge vaccinet till de lervällingsätande dräggen nere i byn.”

Marie-Jo såg ett etiskt dilemma i att själv lägga beslag på en av de hett eftertraktade doserna, men lät sig övertygas av oss andra. Tillsammans konstaterade vi, att det var vi som var samhällets stöttepelare, och att om några skulle gå levande ur pandemin så var det vi.

Sagt och gjort. Apotekaren hämtade en silverbricka med sju sprutor och en efter en blottade vi vänster överarm och lät Apotekaren sticka sin spruta i oss.

När Apotekaren var klar med oss, när vi alla fått vår dos, var vi alla lite upprymda. Som om vi varit med om något väldigt farligt och överlevt. Tillsammans. Precis klarat oss undan. Med nöd och näppe.

Det låg något overkligt över det här, och den känslan förstärktes av all champagne som flödade i en outsinlig ström:. Pommerys Louise på magnum. Taittingers Comtes de Champagne. La Grande Dame…

Det jag framförallt minns från den här delen av middagen är den uppsluppna stämningen och grammofonen, en sådan där gammaldags grammofon för stenkakor, med vev och en stor tratt. Apotekaren skötte själv vevarmen, när det behövdes, och han agerade discjockey med en effektivitet och finess som om han inte sysslat med annat. Hunden Nipper på HMV:s etikett snurrade bokstavligen runt på högvarv medan Gerschwins Fascinating Rhythm, Are You Lonsesome Tonight, ja Presleys hit, men i original, från 20-talet, 1920-talet, Les Nuits Moscovites med den misstänkte femtekolonnaren Tino Rossi och en massa annan musik från mellankrigsåren flödade ur den anakronistiska grammofonens tratt.

Middagsbordet var magnifikt uppdukat i en väldig matsal med kristallkronor och levande ljus och flamländska bonader på väggarna. I ett hörn stod en gammal riddarrustning intill en uppstoppad isbjörn. ”Den sköt jag när jag arbetade på Svalbard,” berättade Apotekaren, ”jag var så illa tvungen, ni vet, däruppe kan man inte gå obeväpnad, nästan som Amerika, haha, isbjörnarna är inte att leka med, den där knäppte jag när den tänkte göra processen kort med mig när jag satt på mitt gevär, som jag lagt mellan två stenar, och uträttade tvåan, som tur var visste jag hur farligt just det momentet kunde vara när man gett sig av ifrån tätorten, och jag satt där med revolvern redo, precis som jag lärt mig, självklart hade jag ryggen åt en klippa, så fienden kunde bara överfalla mig framifrån, och framifrån kom björnen just som jag ansåg mig klar, ja, den detaljen är inte oviktigt, livets små marginaler, hade björnen kommit en halv minut senare är det inte säkert att jag hunnit sikta och skjuta, men nu gjorde jag det, och ja, där står den nu, det var den eller jag.”

Apotekaren skötte allt själv: dukade på och av (silverbestick och kraakporslin från 1600-talet… sa iallafall Apotekaren att det var) , pysslade i köket (mycket arbete i köket så klart), öppnade vinflaskorna (mycket vin, Bordeaux och Côte-Rotie) och fyllde våra glas och underhöll oss med historier av alla möjliga slag. Det verkade som han rest jorden runt flera varv och det föreföll oss som om han arbetat snart sagt överallt. Vi undrade förstås hur han hunnit med allt det där. En undran som inte fick något svar. Istället började Apotekaren tala om vad som föreföll vara hans favoritämne: antropofagerna, kannibalerna i Salernes.

”Känner ni inte till det?” frågade han något häpen. ”Alla vet väl att kannibalismen har sitt ursprung i Salernes, ja, byn bara några mil bort. Det är där arkeologerna kunnat belägga de äldsta fynden av kannibalism. I världen. Det händer väl titt som tätt att folk äter folk. Stalingrad. Det där planet i Anderna. Nöden har ingen lag. Hungern ingen säkerhetsspärr. Och varför skulle den ha det? Fast jag har hört att människokött smakar gott. Många säger att det är det godaste köttet som finns. Det står också att läsa i Egyptens hieroglyfer och andra gamla uttrycksmedel genom historien. Grottan i Fontbrégoua utanför Salernes, där finns bevisen! Tusentals år före vår tideräkning. Redan då. Ja, säg den kultur som inte emanerar från oss fransmän, haha! Men hörni, hur smakar min Boeuf Bourguignon? Haha!”

Vi fann skämtet vansinnigt roligt och så påpassligt och vi gapskrattade alla ikapp med Apotekaren. Jag minns att jag förvånades över att Fabios mun kunde bli så stor när han skrattade för full hals och jag tyckte nog det var lite opassande att Marie-Jo och Apotekaren tittade på varandra, där de satt intill varandra, och skrattade så våldsamt att Marie-Jos långa hår fladdrade och toppen på Apotekaren pipskägg vippade. Kanslichefen Olivier Truc och hans fru skrattade så de trillade under bordet; från någonstans nedanför oss hördes Madame Trucs gälla skratt och kanslichefens fniss som till icke ringa del kom genom hans näsa, det högsta fniss jag någonsin hört, säkert 100 decibel, vilket imponerar ändå mer om man betänker att det framförallt kom från näsan. Den ende som inte skrattade var Mister Johnson som satt och tittade på sin hustrus vigselring som låg väl synlig i den nu nästan tomma grytan med boeuf bourguignon.

Den sadlade mannen

Publicerat av
2

Naturligtvis tycker en del, att det är konstigt att jag går runt med en sadel mellan benen. Naturligtvis, tycker de det. För det normala, har jag fått klart för mig, är att inte ha en sadel mellan benen. Ja, annat än när du rider. Förstås. Då är det högst naturligt att ha en sadel mellan benen.

Hur gärna jag än skulle vilja, att fler hade en sadel mellan benen jämt, kan jag också se att väldigt få, om någon, har det. En sadel mellan benen. Kort sagt är jag ganska ensam om mitt tillstånd.

Det konstiga med min sadel är att ingen tycktes se den när jag växte upp. Somliga, de flesta, ser den inte ens idag.

Kanske var sadeln mindre när jag var liten. Så den knappt syntes. Tur för mamma! Tänk annars, när jag föddes, och huvudet kom ut, och den tunna överkroppen med sina taniga bäbisarmar, och sedan blev det stopp, för sadeln tog emot. Oj, vad barnmorskan hade blivit förvånad! Som hon hade fått dra tillsammans med den tillkallade jourläkaren för att få ut mig!

Jag kan inte komma ihåg att någon talade om min sadel i skolan. Eller i bordtennisklubben. Inte för att jag var bra. Jag var usel. Sadeln gjorde mig rejält hjulbent och långsam. Till och med för långsam för pingpong på nybörjarstadiet. Rundboll var bara inte att tänka på. När de andra spelade rundboll i slutet på träningspassen, fick jag gå och byta om. Lika bra det. Kan inte minnas att jag hann upp en enda boll. Någonsin. Sadeln gjorde det svårt att springa. Benen hjulade för mycket, där de omslöt sadeln.

Men alla vara snälla. Både i bordtennisklubben och skolan. Värre var det för Lotta. Lotta Långben. Hon var säkert två meter redan på lågstadiet, och längre blev hon. Gänglig och ranglig. Det var Lotta Långben det. Känd från Guinness rekordbok.

På rasterna brukade vi reta henne. Sprang runt henne, ja jag också, så gott det nu gick, och sjöng en slags omelodiös melodi ”Lotta och Janne Långben! Lotta och Janne Långben!” Det var ganska fånigt. Senare, när vi var vuxna och Lotta jättelång, gifte vi oss. Lotta och jag.

Jag tror att vi hade det bra, Lotta och jag, till dess Lotta en dag, helt oförhappandes, blev jättearg på mig. Hon skrek, att jag inte alls har en sadeln mellan benen, att sadeln sitter i mitt huvud. Då skilde vi oss.

Men hur skulle det se ut? Om en hade en sadel i huvudet!? Skulle det ens gå? Skulle en ens kunna gå med en sadel i huvudet? Balansen! Och nacken, hur skulle det gå med nacken? En sadel med valvet någonstans över pannan, gissar jag, och ett långt utdraget bakhuvud, där sadelns bakre del sticker ut under den uttöjda skalpen. Tänk vilken dålig affärsidé det är, att göra hattar och kepsar för människor med en sadel i huvudet. Nej, där var Lotta fel ute. Jag tror helt enkelt inte att det går att ha en sadel i huvudet. Lika lite som det går att ha en sadel i armhålan. Men det tänkte hon inte på, min Lotta, när hon skrek och gormade, där uppifrån sina höga hästar, flera meter upp i luften.

Hursomhelst så är jag glad att jag har en sadel mellan benen och inte i huvudet. Det är lite rultigt och jag vaggar en hel del när jag får upp farten. Men det går, om jag nu får vara lite putslustig. På tal om att gå, gick jag till en psykolog en tid, eller under ganska lång tid, jag bodde till och med på ett sjukhus med en massa psykologer och andra experter på sadlar mellan benen. De kan sådant, psykologer. Sadlar mellan benen. Tror de i alla fall, för om jag ska vara petig så var de lika fel på det som Lotta. Påstod också att jag hade sadeln på hjärnan. Det tolkar jag som att jag hade sadeln i huvudet. Bara annorlunda uttryckt. Samma dumheter på psykologmumbojumbo.

Nej, det där med psykologer och sjukhus har jag lagt ned, precis som jag lagt ner Lotta och familjen och allt annat. Ni kanske undrar hur det kan vara så? Hur en frisk man med fru, låt vara jättejättelång, och flera ungar, också ganska långa och rakbenta, inte alls som sin far, men i alla fall, fru och barn, hur en sådan man bara kan lägga ner allt, kliva ur sitt liv för att istället, med hjulande gång, driva runt på gator och torg? Vad är värt priset att bli uteliggare? Svaret, mina vänner, är mycket enkelt: Allt är för att få vara med min sadel; jag älskar helt enkelt min sadel mer än något annat här i världen.

Musik.

Ny roman i höst!

Publicerat av
5

Från och med nu går det att förbeställa (i Din lokala bokhandel) eller ”bevaka” (i Din nätbokhandel) min nya roman, ”Herdedikter & Mord”. Böckerna kommer börja levereras från förlaget den första december. Citerar förlaget:”En herdepojke försvinner spårlöst utanför den provensalska hålan Riensac. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple. Lars Torstensons femte roman är en burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. ’Man ska ha kul när man läser den här boken,’ säger författaren.

Herdedikter & Mord är Lars Torstensons femte roman. Han har dessutom skrivit ett flertal vinböcker,  två novellsamlingar och en humorbok om det katalanska köket, Mama Lopez Catalanske Kogebog”, som 2001 belönades med World Gourmand Cookbook Award och utsågs till ’Årets udgivelse’ i Danmark av Berlingske Tidende.”

Bonden & Vägskrapan

Publicerat av
2

Grusvägen bredde ut sig mellan de tre små byarna, utspridda cirka tre kilometer ifrån varandra. Just vid bondgården svängde det bruna vägsnöret skarpt åt vänster för den som skulle till den Bortre byn och åt vänster för den som skulle till den Hitre byn – den tredje byn, Ändadärborta, låg bortanför den Bortre byn. Dit, till byn Ändadärborta, åkte traktens folk nästan aldrig till. Den låg för långt bort. Dessutom fanns allt som behövdes hos Sven i den Bortre byn. En lanthandel som hette duga. Med ost, mjölk och köttfärs och grönsaker och godis, fiskespön, huvudvärkstabletter, batterier, grepar, skruvmejslar, skottkärror och gräsklippare och djupfrysta varor av alla de slag, till och med apelsinjuice. På fredagar kunde den som beställt i förväg dessutom hämta ut både fisk från Göteborg och sprit från Systembolaget.

På somrarna cyklade barnen på gården till Sven för att köpa godis, glass och serietidningar. På vintern, då den annars så brunt knastrande vägen svepte genom landskapet som en vit reptil, tog de sparkstöttingen i samma ärende, och året runt hände det minst en gång i veckan att Bondens fru eller Bonden själv satte sig i den blå Volvon och körde till Sven för att inhandla vad som behövdes för att hålla igång hemmet och dess invånare: Bonden, Bondens fru, hundarna, katterna, barnen och undulaten. Bara undantagsvis for de till stan strax norr om byn Ändadärborta för att storhandla på Willy’s.

Utanför Svens lanthandel i Bortre byn fanns en varuautomat så Sven kunde serva traktens befolkning dygnet runt hela veckan, söndagarna inräknade, till och med under mässan. I automatens många luckor fanns det nödvändigaste: kokosbollar, Käck, Skotte, apelsiner, äpplen, Pigalle, Samarin, Luxus kaffe och Salvequick. På lördagseftermiddagarna samlades traktens ungdomar framför lanthandel för att umgås. Ibland handlade de i varuautomaten, ibland inte. De yngre satt på sina mopeder och cyklar medan de äldre smidde planer för kvällen i sina Volvo Amazon och Opel Ascona med påklistrade fartränder och burkiga ljuddämpare av märket Thrush och inhandlade via postorder.Själv arbetade jag på gården som dräng. Vi var två stycken som gjorde det. Karlsson och jag. Han var gammal som gatan, Äldre än Bonden, och själv hade jag sommarlov. Gymnasiet i stan norr om byn Ändadärborta. En annan värld. Modern i jämförelse. Fri från dunster från ladugårdar, gödslade fält, svinhus och gamla plogar och harvar. Fri från ljudet av den porlande bäcken, de knattrande och stånkande traktorerna, kornas råmande och tystnaden när allt släcktes ner någon gång mellan Rapport och Aktuellt.

Hursomhelst så var han gammal, Karlsson. Bodde ensam i ett torp i skogen. Kallvatten och utedass. Vedspis och öppen spis. Kammare, kök och ett vardagsrum. Råttor på vinden. Han luktade Karlsson. Rök, gammal skit, snus och Gud vet vad. Men man vande sig. Det var också vad Bonden sa när han såg hur jag våndades första dagen vi satt och åt frukost tillsammans i köket på bondgården. Bordet var dukat med bröd av alla de slag, prickig korv, smör och ost, och kaffe förstås och grädde till det. Bonden själv åt dessutom sill och mosade ägg och Karlsson sörplade i sig havregrynsgröt så det stod härliga till och det rann mjölk utmed hans skäggiga hals. ”Du vänjer dig vid Karlssons kroppsliga odörer,” sa Bonden. Och det stämde. Efter någon vecka hade jag vant mig. Då kunde jag också titta på Karlsson när han åt utan att äcklas av hans tandlösa mun och löständerna vid sidan om tallriken med havregrynsgröten och snuset som rann i mungiporna också då han åt.

Bondens fru satt med oss ibland men för det mesta skjutsade hon barn till skolan eller var och arbetade på läkarcentralen i stan norr om byn Ändadärborta. En riktig globetrotter. Åkte till stan flera gånger i veckan.

Också Bonden var gammal, tyckte jag, och hans fru. Barnen var däremot unga och små. Egentligen ganska gulliga och snälla, men jag tyckte inte om dem ändå. Det hörde liksom till, tyckte jag, att inte tycka om äckliga småungar. Däremot tyckte jag om hundarna. Till och med schäfern Amanda som hade något fel i huvudet och kunde bita en närsomhelst. Men hon fick vara kvar. ”En bra vakthund,” tyckte Bonden och menade att det övervägde det faktum att Amanda bitit inte bara Bonden och hans fru utan också tre av de fyra barnen, Karlsson, mig och veterinären, som fick åka till läkarcentralen och tvätta rent både låret och underarmen och sy på båda ställena. Tretton stygn inalles.

Till skillnad från sin hustru var Bonden liten och tanig. Fast han hade en rätt stor mage och en krokig näsa och stora fötter. Han såg snäll ut och var snäll. Blev sällan arg. Men det kunde hända, vilket vi strax ska få höra mer om.

Karlsson luktade väl så illa för han var ensam och aldrig riktigt fått lära sig att ta hand om den kroppsliga hygien, eller någon hygien överhuvudtaget. Han föddes i torpet där han bodde när vi arbetade ihop och där levde han tills han en dag  blev hämtad till ålderdomshemmet i byn Ändadärborta. Det sägs att han dog när personalen skulle tvätta honom vid ankomsten. Fyra personer och en rejäl sax behövdes för att få av honom kläderna och han dog tydligen när han sänktes ner i badkaret. Fast några vill göra gällande att Karlsson tog stryptag på två av vårdbiträdena och sånär ströp dem, men när de svimmade av syrebrist föll de över Karlsson som då trycktes ner under vattenytan i badkaret och drunknade. De båda vårdbiträdena kunde räddas med hjälp av hjärtmassage och konstgjord andning. Ingen hade riktigt tid att ta sig an Karlsson där han låg livlös strax under vattenytan.

II

Vägskrapan, eller väghyveln, var en Nord-Verk 130 HVT. Gul och stor. Lång. Sex hjul. Fyra bak, två fram. Strålkastare både bak vid hytten och på den långa ramen mellan hytten och framhjulen och den främre skrapan. Huvudskrapan satt som sig bör strax framför hytten, och motorn strax bakom, ovanför de fyra bakhjulen. Med de där strålkastarna som ögon och den långa kroppen såg vägskrapan ut som en insekt. En slags gräshoppa. Fjorton ton! Så mycket väger Nord-Verk 130 HVT och den är nästan elva meter lång, två och en halv meter bred och över tre meter hög. En strängspridare på 243 cm och en 200 hästars Volvo TD70 B.

Den var som en kär vän, vägskrapan, där den kom hasande med skrapljud och bolmade rök längs grusvägen. En gång i månaden kom den och jämnade till det bruna knastret och spred ut rullgruset som samlats i vägkanten. Det var alltid en speciell känsla att köra hem med mopeden efter arbetsdagen när vägen var nyskrapad. Till och med Karlsson, som cyklade till jobbet, menade att det var en speciell känsla att cykla på vägen när skrapan gjort sitt. ”De e allt annevesare å côkla när syrsa gjort sitt,” sa han för han tyckte också att vägskrapan såg ut som en insekt och särskilt då en slags syrsa.Han som körde vägskrapan verkade vara snäll. Det tyckte vi allihop på gården och alla andra i grannskapet. Han brukade vinka åt oss när han for förbi om vi stod där och reparerade stängsel i dikeskanten eller kanske tog hem korna för det var mjölkdags eller hyvlade plank eller målade om ladugården. Fast den här dagen hade han tydligen bråttom. Han skulle hem till Frida Jonsson i Bortre byn, fick vi senare veta. Kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Bullar och sockerkaka. Vetelängd. Lyckosten.

Men även om en kan förstå att han hade bråttom hem till Frida Jonsson och det utlovade kalaset visade han anmärkningsvärt lite tålamod när han kom skrapande och bolmande genom kröken vid sidan om gården, för när han fick syn på de nyanlända armeringsjärnen till en nyss påbörjad ladugårdsutbyggnad på gården – bonden hade beställt hos Sven som ordnat fram armeringsjärnen och sett till att få dem levererade: idag på morgonen hade en lastbil lämpat av de rostbruna spirorna vid sidan av vägen, i kröken; varför han lagt dem just där har vi aldrig fått veta – tvärnitade han med ett gnisslande ljud och gav sig till att tuta med sitt brötiga signalhorn. Det lät som en ångbåt. Det sa i alla fall Karlsson och han visste vad han talade om. Han hade arbetat som mässpojke på en ångslup i sin ungdom. När det nu kan ha varit.

Bonden, Karlsson och jag nackade hönor på gårdsplanen. Bonden tog tag i hönorna, slängde upp dem på huggkubben och högg huvudet av dem. Jag fick sedan försöka fånga de undflyende och huvudlösa kropparna innan de försvann ur synfältet för oss. Karlsson samlade upp så mycket blod han kom åt. Han var övertygad om att färskt hönsblod var det som höll honom vid liv och efter varje hönsslakt kände han att han fyllt på blodreserven för ett år till. ”Ett år i tajet mä hjälp utå höneras blo’, de e mi melodi,” sa Karlsson.

Vi var alltså upptagna och agerad inte direkt. Kanske tog det till och med ett litet tag. Säkert fem minuter. Till slut fick han som körde vägskrapan nog. Han petade i en växel och drog på med sin 200 hästars Volvo TD70 B och det hördes ett förfärligt gnisslande och kvidande när han körde iväg och lämnade efter sig en liten skog av uppåtböjda armeringsjärn.

När bonden insåg vad som höll på att hända och vad som hänt rusade han hjulbent upp till vägkanten och ställde sig vid de deformerade armeringsjärnen, satte händerna i sidorna och glodde efter den undflyende vägskrapan som hastade iväg i säkert 20-25 km/h längs den enorma raksträcka som ledde till nästa tvära krök på grusvägen. Så kom raseriet över bonden på riktigt: han tog av sig sin mössa från Västsvenska lantmän, grön och med en genomskinlig plastskärm, höll den i handen han åter satte i sidan medan han hötte med den andra näven i luften och med en ursinnig gest – detta imponerade på mig för Bonden hade bara tre fingrar på den handen, han hade alltid gillat sådant som smäller och hade lekt vildsinta och för grannskapets brevlådor förödande lekar med hemgjorda påsksmällare som liten och sedan fått sitt lystmäte under rekryten i Skövde, där han lyckats spränga bort några fingrar och en bit av vänster hand – gav han luft åt sin upprördhet, frustration och ilska. ”Din, din, din förbannata apa!” ropade han så efter vägskrapan.

III

Kanske förvånad över den egna ilskan, kanske imponerade av den förbannelse han just i djupt vredesmod utslungat stod Bonden alldeles stilla i en evighet som varade några sekunder, så ryckte han till och började springa på sina krumma ben mot närmaste traktor. Han såg rolig ut när han sprang, Bonden. Hjulbent hade han alltid varit och nu när benen dessutom börjat krumma stapplade han fram närmast sidledes. En del kallade honom fortfarande för ”Hjulet” och ”Tunnel-Karl” fast han slutat spela fotboll för länge sedan. Han hade spelat back i Hitre byns lag och gjort sig känd för sin långsamhet och förmåga att låta sig tunnlas på: han var helt enkelt så hjulbent att han inte kunde stoppa bollen om den spelades i knähöjd rakt mot honom.

Traktorn som stod närmast till var gårdens långsammaste. En gammal Massey Ferguson 65. Detta bekom inte den rasande Bonden som hävde sig upp bakom ratten, startade och satte med ett litet skutt iväg efter vägskrapan.

Där stod sedan Karlsson och jag en stund och tittade efter den undflyende vägskrapan, nu snart framme vid kröken vid den långa rakans slut någon kilometer bort, och den jagande traktorn, i rakans början. När vägskrapan sedan länge var försvunnen och Bonden kommit fram till kröken suckade Karlsson och pekade menande mot hönorna som vi nu fick nacka på egen hand. Karlsson höll i yxan och jag jagade undflyende kroppar som om ingenting hänt. Enda skillnaden var att Karlsson var upprörd över allt blod som nu gick till spillo.

Först flera timmar senare kom Bonden tillbaka. Vi var klara med hönorna och hade städat upp på gårdsplanen och skulle just gå in och förbereda ladugården för natten. När Bonden i försiktigt gemak puttrade in på gårdsplanen och parkerade traktorn på samma plats där den stått då han i raseri äntrat den, stannade vi upp och ställde oss att glo frågande på honom.

Bonden klättrade ner från traktorn, gick förbi oss med en avvärjande gest och styrde stegen mot ladugården och vi hörde honom muttra ”Äsch, när ja hann ifatt’en sto’ skrapa parkerater hos Frida Jonsson i Bortre byn å ja kunde omöjlijen komma ihåg varför ja va så arger, ilskan å raseriet hade runnet å mäjj, så ja vände hemåt men då feck ja bensinstôpp, de va därför de to’ sån ti’, han som kör vägskrapa va snäller å hjälpte mäjj mä diesel, men nu pratar vi inte mer om de, djura väntar.”

Musik.

 

 

 

Allan Karlssons död

Publicerat av
Svara

Det tog  exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten  på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra  var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.

Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

Publicerat av
4

Har, känns det som, i alla tider läst om Birgitta Stenberg, hennes vilda leverne och vänskap med poeten Paul Andersson, närheten till Kejne-affären och mycket annat. Förstår att många anser henne som en viktig kugge i sin Samtids centrum och någon som vågade utmana och därmed utveckla, och så är det förmodligen; att hon bidrog till att göra samtalet i Samtiden mer frispråkigt. Den förmodat ”oförblommerade” (citerar bokens omslag) berättelsen i Apelsinmannen (från 1983 och sig utspelandes några decennier tidigare) är dock mest patetisk. Här har vi några människor i Stockholm som utsett sig själva till Genier och rent av Samtiden. De knarkar och beundrar sig själva och är helt tagna av att känna att de är mitt i inte bara händelsernas centrum utan rent av Alltet. Fast egentligen lever de i ganska sjaskiga kvartar och hänger på ett fåtal utvalda näringsställen med likasinnade där den stora frågan kan vara ”Har Paul varit här?”, vilket han har eller inte har och så är det inte mer med den saken.

Så då ska man inte alls läsa Apelsinmannen? Jo, den är läsvärd, just som ett vittnesmål från en Samtid i Tidens flöde. Den visar också med önskvärd tydlighet att allt är sig likt år ut och år in och särskilt i de cirklar som tror sig vara de som bryter cirkeln.

Musik. Mer musik.

John Le Carré: Agent running field

Publicerat av
Svara

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.

Omkring uteliggaren i Monte Carlo

Publicerat av
2

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn,  fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.

Olga Tokarczuk: Daghus, natthus

Publicerat av
2

Efter den tradiga upplevelsen med Safran Foer kom lyckan åter till det Torstensonska hemmet, när herrn i huset satte ögonen i Olga Tokarczuk. Hon hade legat där på nattduksbordet en längre tid och försök påkalla någons uppmärksamhet. Hans eller hennes kvittade lika. Bara någon såg henne. Lyckan var därför stor när han så äntligen en majdag sträckte sig efter henne, tog henne i sina händer och smekte upp henne på vid gavel. Så började han läsa. ”Daghus, natthus”. En skröna tryfferad med skrönor.

Herrn i huset blev snabbt förälskad och tog sig därför tid att varsamt smeka sig fram genom Olgas papperskropp, att utforska den och låta sig förföras. Utan att ta någon helst hänsyn till sin egen fru, frun i huset, Hustrun!, sa han: ”Jag är ledsen, eller det är jag inte alls, jag är glad, att jag förälskat mig i Olga Tokarczuk så från och med nu får du finna dig i att inte bara dela mig med Zadie, Ali, Emma, Jennifer och alla de andra utan också Olga.” Hon sa: ”Jag är så glad för din skull, lille gubben, för du är inget trevlig att ha att göra med när du går runt och deppar över att ha blivit fångad i en trôkbok och jag måste säga att när du harvade runt kring sidan 350 i Foers bok och insåg att du bara var halvävgs, alltså då när satt och kved och småhulkade över boken, då var du inget rolig, gubben.” Han sa: ”Så det är lugnt att jag är med Olga då?”. Hon sa: ”Absolut, Nu går jag och lägger mig med John LeCarré.”

Bättre polsk musik än polska.