Kategoriarkiv: Litteratur

Too little privacy

Publicerat av
Svara

Vi köpte huset på Slingervägen 7B en regnig dag i oktober. En fyrkantig koloss med slammad fasad och grönt plåttak. ”Gillar vi stället i det här vädret kommer vi älska det när solen skiner, ja till och med när vi måste skotta gången fri från snö,” tänkte vi. ”Gången” är en kanske trettio meter lång grusgång från häcken mot Slingervägen till husets entrédörr på baksidan av huset. Det är inte fel att säga att gången rundar huset och det är rätt att säga att det är bra med en entrédörr på husets baksida. Hur man än vrider och vänder på saken är det på gatan det händer saker. Det är där bilarna åker och buset drar förbi, särskilt lördagskvällar, på väg ner på stan för att supa ändå mer, eller på väg hem efter en blöt kväll på krogen, då vrålar buset och sjunger och ibland är det någon ligist som går lös på vår brevlåda och sliter och drar i den. Då brukar Jarmo, min man, starta CD-skivan med hundskall – det finns att välja på, från pekineserskall till boxer och hovawart; allt från pipigt gläfsande till dovt skräckinjagande muller och fruktansvärda skall som får blodet att isa sig i ådrorna också på de mest förtappade i Guds barnaskara. Det gör susen. De flesta bara vingelspringer sin väg. Någon står kvar och gungar ett tag innan hen tar till benen så gott det går. En gång var det en kille, en ganska stor kille med ovårdat hår och skinnpaj, som inte kom sig för att springa, kanske var han för full, hursomhelst så stod han bara där och gungade vid brevlådan medan en fläck spred sig i skrevet och så började han gråta. Då stängde Jarmo av spelverket och gick ut och la armen om killen. En fin händelse ända tills grabben samlat mod. Då gav han Jarmo en dansk skalle och skrek åt honom att det är förbjudet att hundskalla, han sa så, hundskalla, folk, särskilt hundrädda folk, och så gick han därifrån så gott han kunde med skamfläcken lysande i nattens mörker.

Annars ligger husets fasad precis innanför häcken mot Slingervägen.

Trädgården på baksidan är väl ett par hundra kvadratmeter. Jag är inte så bra på mått och så, men jag vill minnas att ytan höll sig i det häradet när vi köpte huset och den har såvitt jag kunnat bedöma vare sig blivit större eller mindre sedan dess. Jarmo säger att vi fått trädgården för våra synders skull. På våren måste vi kratta bort grannens löv och rensa rabatterna och på sommaren ska gräset klippas. Å andra sidan gillar barnen att komma hit och grilla. De bor i lägenheter nere i centrum, båda två. Vi sitter ofta i trädgården och fikar och grillar och umgås. Ibland dricker vi rosévin. Det hör till, säger Jarmo. Fast mest dricker vi vargtass.

Huset reser sig mellan Slingervägen och trädgården, där vi ibland dricker rosévin. Reser sig känns som rätt ord för byggnaden är, som sagt, närmast fyrkantig och fyra våningar hög. På första våningen bor vi. Ovanför oss bor Ulla och Hjalmar. Vi känner inte dem. De betalar sin hyra. Men vi ligger i fejd med dem. Inte för att de för oväsen eller klagar eller något sådant. Det bara är så. Kan vara feromonerna, säger Jarmo. Hursomhelst så retar jag mig något oerhört på Ulla och Hjalmar ska vi inte tala om.

Under vinden, på tredje våningen finns bara en etta med kokvrå. Den hyr vi ut som Airbnb. Vid sidan om den lägenheten finns en kallvind som cykelhandlaren Robert Knutsson på ”Knuttes cykel & moped” får använda som lager för cykeldelar. Där luktar gummi från de många olika däcken för alla typer av vägar och cyklar och olja från alla välsmorda kedjor och vajrar och kullager till Sachs- och Puch-motorer. Nej, det är inte praktiskt med ett lager på tredje våningen men det är Roberts problem, brukar Jarmo säga där han sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom köksfönstret med en eftertänksam blick, så suckar han och tar en slurk till av kaffekasken. Jag älskar min Jarmo. Han tål sprit som få men är i grunden en högst ordinär man. Det gillar jag. På den tiden han arbetade var han brevbärare. Det kanske är därför han har en särskild relation till och med vår brevlåda. Jag menar, vem installerar högtalare och kablar och grejer för att kunna skrämmas med hundskall när någon närmar sig brevlådan om man inte har en särskild relation till sin brevlåda? Man jag tycker också om vår brevlåda och jag älskar Jarmo för att han har så fina känslor för vår brevlåda.

”Gud vet att jag hade tur som träffade min kärring,” brukar Jarmo säga till den som vill höra på och när jag hör honom säga det brukar jag smyga iväg till en spegel och titta på min vältrimmade, eller om man så vill, beniga kropp – ”Min benget,” brukar Jarmo säga och se kärleksfullt på mig – och ansikte och blandfärgade hår, som ett påskris utan fjädrar!, och inse att jaa, jag är allt en riktigt pudding. Jarmo är bra på att sprida glädje och jag är bra på att ta emot. Ibland kliar jag Jarmo i hans sylvassa, grå snagg och säger saker som ”En sådan tur jag haft och så avundsjuka alla är”, då skruvar min man stolt på sig. Det är sådant män behöver höra. Att de är speciella, att vi kvinnor haft tur. Det, och att de är välutrustade. Ja, jag menar inte rent intellektuellt utan, ja ni vet. Det intellektuella är inte särskilt viktigt i männens värld.

Ibland när jag drar handen genom Jarmos snagg får jag stickor. De är svåra att pilla ut ur handen, de där sylvassa hårstråna. Hörde talas om någon som fått en sticka som åkte runt i kroppen tills den kom ut via en tårkanal. Vem vet? Kanske är det ibland ett jarmohår jag fått i ögat när jag tror att jag har något i ögat. Men fast han brukar vara orakad och ha lika sylvass skäggstubb, har det aldrig hänt att jag fått en tagg i handen när jag greppat Jarmos haka och sagt ”En sån liten fin gubbe!” och format munnen till kyssformation någon halvdecimeter från hans mun. Då brukar han antingen, när vi är ensamma och han är smålullig,  le saligt, eller så, när vi har besök, viftar han irriterat bort mig och säger något i stil med ”Men för hilvitte, kärring!”. Ja, han är en riktig man, min Jarmo.

Men nu var det ju de där hyresgästerna uppe i Airbnb-lägenheten jag skulle berätta om.

Klart vi tyckte paret som ville hyra lägenheten högst upp i huset såg lite speciella ut, men vem gör inte det? Dessutom var åtminstone hon väldigt trevlig och ämabel. Stor som ett hus och med ett rött hårsvall som såg ut som hela havet stormar eller möjligen en ödelagd lägenhet dagen efter tidernas röjarparty. En väldig näsa och de fylligaste läppar jag sett. Till det grandiosa intrycket bidrog inte bara fetman utan också de enorma bröst som hon bar med värdighet och som säkert kunde både skrämma livet ur en och annan och inbjuda till syndiga tankar hos en tredje. En bak som med sina gigantiska skinkor såg till att hålla henne i balans: en motvikt till bystens framåtlutande effekt.

Han, mannen, var inte alls sådär öppen och trevlig. Mer sur, och han gick och rynkade på näsan mest hela tiden. Inget tycktes passa honom och vad den  imposanta amazonen såg i denne lille, tanige  man med den alltför stora mustaschen, kanske som ersättning för håret han saknade på skulten, och de fladdrande öronen och den väldiga guldkedjan på det blottlagda, hårlösa bröstet bakom den svarta skjortan med de väldiga kragsnibbarna och hans på tok för korta fladderbyxor, står skrivet i stjärnorna om det nu alls står skrivet någonstans. Låt oss bara konstatera att de var ett udda par, och att de ville hyra lägenheten högst upp. Ettan med kokvrå. I tre dagar. ”Ja, jomenvisst”, sa Jarmo på sin sjungande finlandssvenska – han är född här i Sverige men hans föräldrar var invandrare och han själv valde att behålla deras dialekt därför att han tycker ”dtenn går så praihop med kask”, ett påstående jag bett honom sluta sprida då det inte kan ses som annat än rasism eller åtminstone dialekthån och spridande av falska stereotyper.

Ska man hårdra det såg hon ut som en bordelmamma och han som en hallick.

Paret tittade på huset där de stod i trädgården och pokulerade med oss och så sa de plötsligt i munnen på varandra ”Vi tar det!”. ”Tar vad?” frågade Jarmo. ”Ja, vi hyr lägenheten!” sa kvinnan med sin högljudande röst, som förmodligen hördes ända bort till domkyrkan i centrum. Tänkte inte på det då, men i efterhand har det slagit mig att, tänk om någon stod där, försjunken i egna tankar, och tittade på domkyrkan  och funderade över hur gammal den är och sådana grejer och då bara, genom luften, från ingenstans ”Ja, vi hyr lägenheten!”. Man kan bli religiös för mindre, tror jag. Eller kanske bara vettförskrämd.

Vi noterade datumen paret ville hyra lägenheten och när vi fått betalt i handen gav sig paret iväg in mot stan till, hon rytmisk marscherande med fasta och smått böljande steg och han småhoppande och med benen som små trumvirvlar i hennes släptåg. Jarmo och jag stod vid vår grind och tittade efter dem, där de försvann mot solnedgången.

Sedan dess har vi inte sett dem.

När datumen för det udda parets bokning inföll satt vi i trädgården och grillade med barnen, Jarmo och jag. Putte, som blivit smått överviktig med åren, var som vanligt lite ovårdad – till och med Jarmo undslapp sig ett ”Men för hilvitte pojk, när duschade du senast?” och det hör inte till vanligheterna – men Lilian sken som en rosenknopp i försommarsolen. Kanske var hon lite irriterad på röken från grillen som hon fick i ansiktet. Hon hostade och fäktade med armarna i alla fall.

Jarmo hade just serverat oss vargtass och vi var redo att hugga in på korvarna som precis fått rätt utseende – ”En grillkorv är inte klar förrän skinnet på den korvar sig,” brukar Jarmo skämta – när vi hörde en bil stanna ute på Slingervägen, framför vårt hus. En bildörr slog igen, så en till, en bagagelucka, en bildörr. Mummel. Ett konstigt språk. Åskmuller från grusgången. Jarmo gjorde sig redo att gå in och sätta på CD:n med hundskall. Då dök de upp runt husknuten: två unga damer släpandes på varsin enorm resväska, en rosa och en grön. Damerna var pimpinetta, små och nätta. Kraftigt målade. Korta kjolar. Höga stilettklackar i gruset.

Svenska pratade de inte. Inte finska heller. Men en av dem kunde engelska och hon förklarade för oss vad saken gällde, ”Airbnb?”, sa hon och Jarmo som ju pratar både svenska och finska sa ”Aha! De har hyrt rummet”. ”Men, hur kan det vara?” sa jag. ”Ja, int vet ja, men sjit i de no, di har jo betalt,” sa Jarmo och då sket jag i det och visade damerna till rummet. De hade ett väldigt sjå att släpa sina väskor uppför de många trapporna och jag kan lova att stilettklackarna inte var så bra vare sig i gruset på gången eller i trapporna. Men de var eleganta. Mycket eleganta. Och vackert målade. ”Where buy?” frågade jag och pekade på deras skor. ”Yes! Shoe,” svarade då hon som pratade engelska, hon med rosa väska, och sken upp.

Jag lämnande dem i den trånga hallen till den lilla lägenheten och gick ner till vårt familjesamkväm och tog en välförtjänt klunk vargtass. Ingen gör så bra vargtass som min Jarmo. Jag är inte rasist, men han är egentligen finne.

Efter en stund hörde vi hur det knastrade i gruset och runt hörnet på huset kom en kostymklädd politiker från en grannkommun. Han nickade åt oss och försvann uppför trappan.Vi kände igen honom och tittade förvånat på varandra men hann inte kommentera saken för då kom en gammal tevekock, som iallafall Jarmo kände igen, joggande runt husknuten. ”Den hade allt eld i brallan,” sa Jarmo när vi hörde den förre tevekockens små springsteg uppför trapporna. Ja, så där höll det på ett tag. Det kom väl allt som allt något dussin karlar runt den där husknuten och alla försvann uppför trappan.

Vi satt där en stund och åt våra perfekt grillade korvar i lätt värmda bröd och med ketchup och mild senap och drack vargtass och ja, bara njöt av livet, när plötsligt tre polisbilar kom indundrande på vår grusgång och fler parkerade ute på Slingervägen. Utan ett ord rusade poliserna uppför trapporna, samma väg som alla karlarna, och snart kom de ner med karlarna – några av dem hade bara kalsongerna på sig och den gamle tevekocken var klädd som kom han från Ankeborg i bara en överdel och han sa något om att han krävde att få ringa sitt produktionsbolag och sin krishanterare för det begrep väl alla, till och med snuten, att det var honom det var synd om nu, ”Konstig person, inte alls som på teven bakom sina grytor,” sa Jarmo – och tog dem med sig i sina bilar. När den sista bilen med blåljus och sirener backat ut från vår tomt och försvunnit lägrade sig åter lugnet över trakten och vi kunde slappna av. Ja, inte för att vi hetsat upp oss direkt, och det var först långt senare Lilian läste i Corren att polisen sprängt en bordell här i Linköping och att tolv män åkt dit. Bland de gripna fanns en tevekock och ett par kommunpolitiker av olika valör. Det tyckte vi inte var så konstigt, vi hade ju sett dem allihop. Däremot förvånades vi över att det udda paret som hyrt rummet gripits för koppleri och att båda var poliser. Hon kommissarie på Rikskrim och han inspektör på sedlighetsroteln i Enköping.

Men just då tyckte mest bara det var skönt att det blev tyst igen.

”Untdrar vatdte tdär va? Trottde först tdet plivit förpjutdet krilla korv!” skrattade Jarmo och vi med honom. Jarmo föreslog en skål för polisen och just som vi höjde våra glas hörde vi hur det smattrade, som av stilettklackar, och smällde, som av fallande väskor, inifrån trapphuset, och plötsligt stod de där framför oss, de båda unga damerna. De tittade på oss en stund så sa den ena, hon med den rosa väskan, hon som pratade engelska, ”Too little privacy” och så släpade de sig iväg, de unga damerna, genom grusgången, ut på Slingervägen och ner mot stan.

 

Jonathan Safran Foer & Zadie Smith

Publicerat av
Svara

Here I am

”Here I am” är ytterligare en tjock roman om en sönderfallande, amerikansk, vit medelklassfamilj. Hyllad å det grövsta. Förstår inte grejen. Storyn har redan skrivits och filmats tretton gånger på dussinet och ”Here I am” utmärker sig inte i klassen. 700 sidor som borde varit 300. Visst, en del snärtig dialog, fördjupade personporträtt intill tråkighetens avgrund, där de flesta trillar över kanten. Kapitel som är obegripligt sega och onödiga. Dialoger som, som sagt, kan vara snärtiga, men varför finns de alls i boken? Barn i förskoleåldern upp till årskurs sju som talar som om de är förlästa ljus i tredje ring.  Vid sidan om familjens sönderfall försöker Foer också skriva om huvudpersonen Jacobs förhållande till sin egen identitet som jude och landet Israel. Det är ett spännande grepp som dessvärre också trasas sönder av eviga dialoger och sömniga textutflykter som hade kunnat vara utmärkta och intressanta om de kapats med minst 50 procent text. Lite omruskad blir man som läsare när Foer låter Mellanöstern slås sönder av en enorm jordbävning följd av ett krig som han en tid hävdar har utplånat Israel innan det visar sig att så ändå inte är fallet (detta är ingen spoiler för ingen som läser detta och är vid sina sinnes fulla bruk kommer läsa boken), men inte ens detta lyckas hålla intresset vid liv då till och med detta grepp förslösas på svamliga mellanakter.

Grand Union

Zadie Smith är en klippa i samtidens litteratur, en riktig favorit med en mängd utmärkta romaner bakom sig. Men romaner är romaner och noveller är något annat och när Smith ger sig på novell-formen blir det inte lika bra. Historierna håller helt enkelt inte. Ibland kan en text mer se ut som en skrivövning än som att hon har något att berätta. Formen blir, som så ofta, viktigare än innehållet. Med det sagt så finns det, förstås, några godbitar också i novellsamlingen ”Grand union”, som ”Kelso Deconstructed”, där Smith skriver om mordet på Kelso Cochrane 1959. En bok att vid tillfälle låna på biblioteket.

Tack och block!

Publicerat av
4

Trots det orimliga i påståendet menade han att han mindes allt från sin tid som embryo. Från befruktningsögonblicket till födseln. Alltså redan från resan mot ägget. Kampen. Lyckan av att komma först till målet. Besvikelsen när ägget visade sig tveksamt till att släppa in den rättmätige segraren. Och nej, han såg sig aldrig som ägget från start. Äggets roll var att vänta på honom. Vara redo när han dök upp. Slutkörd efter sitt livs snabbaste och enda framgångsrika sprintlopp.

Inte för att han pratade med oss om saken. Det var hans mor som gjorde det. Storögt och med emfas berättade hon för den som ville höra hur sonen hänvisat till saker som skedde då han bevisligen fanns i hennes mage. Och det redan från första början. Tiden då han simmade upp mot ägget för att befrukta det. Stönen. Senare musiken hon lyssnat på. Människorna hon umgåtts med. Samtidens nyheter. Uppsnappade från radio och teve. Hon varken såg eller lyssnade på nyheterna. Desto mer imponerande då att han snappat upp allt det då aktuella från radion som råkat gå i bakgrunden när hon gjorde frukost. Eller så var det teven som stod på där i lägenhetens vardagsrum. Kanske tittade hennes man, hans pappa så länge det varade, på nyheterna eller sporten, kanske satt hon och stickade. Norrmalmstorgsdramat. Ambassadockupationen. Ny kung 1973. Ishockey-VM. Sovjetunionen. 1976. Tjeckoslovakiens guld i Katowice. Brasar, Labraaten, Åhlberg, Högosta, alla Leksands-spelarna i det svenska bronslaget.  Fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Ronnie, Ralf, Roland. Åby. Revolutionen i Iran. Geijeraffären. Oljekrisen. ABBA. Utsläpp. Bee Gees. Kärnkraft. Pink Floyd. Mordet på Anwar Sadat. Family Four. Varvskrisen. Punk. Göingeflickorna. Kanske inbillade sig sonen allt det där. Efterkonstruktioner. Men nej, hans mor sänkte rösten och såg sig om över axeln och försäkrade: han vet saker som bara den som var med kan veta. Intimiteter. Mellan henne och pappan. Hur skulle han kunna veta allt det om han inte hört och förstått?

”Om en luktar på insidan av ett lock som legat på kokande färskpotatis i dill så luktar locket både potatis och dill,” var en sak som Embryot redan i småskolan kunde säga till oss om vi närmade oss honom på en rast. Därför lekte ingen med honom. Kanske bidrog också att han bara ville leka politiker eller att man skulle läsa Hobbex-katalogen med honom. Sitta och drömma om pruttkuddar, stinkbomber, glasögon som gör en yr, enarmade banditer och cykeltutor. Helst böjda cykeltutor.

Säkert är att vi alla var lite rädda för Embryots mamma. Hon som alltid skröt om sin lille pojke och luktade konstigt och alltid bar en tanthatt fast vi redan var sent 1970-tal och snart 1980-tal; inget bet på hatten som satt där den satt alltmedan åren och decennierna flöt förbi i sin tidsinställda och ohejdbara ström. Hela hennes liv cirklade kring hennes gosse, tiden var som om den inte fanns. Hon såg till så han från tio års ålder i enlighet med sina önskningar alltid hade en passande grå kostym med tillhörande skjorta och slips, och innan han äntligen blev långsynt i tonåren gjorde hon honom till viljes och köpte stålbågade glasögon med fönsterglas. ”Bästa julklappen!” trumpetade han stolt ut efter jullovet 1980 och pekade på sina fönsterglas.

Embryot var en ensamvarg. Ville inte ha med oss andra att göra. Tyckte inte om sport. Lyssnade inte på musik. Avskydde skogen. Hatade landet. Var rädd för kor. Fick ont i huvudet av grisarnas grymtanden och skrik. Tyckte att hästar luktade illa. Skulle aldrig komma på idén att gå på zoo. Samlade inte på något. Inte ens frimärken. Men han trodde sig tycka om politik, och framförallt politiker, vilka han såg som hjältar, superhjältar, särskilt männen i grå kostym, fula frisyrer och glasögon utan bågar. Han fick för sig att de kunde säga vad som helst och att folk alltid lyssnade på dem. Därför gick han tidigt med i Ungdomsförbundet. Var väl inte mer än 12 år och lillgammal. Inte smart, inte bäst i skolan, inget sånt, bara lillgammal. Det var han medveten om och han gjorde en grej av det. Berodde på att han levt längre än sitt bokförda jordeliv, sa han. Och han menade att hans tid som embryo verkligen tagit honom från de ovetandes förtappade skara, också hans egna ord, till de upplystas  piruetter, jo, han sa så, ”piruetter”, det där med att använda ord rätt har aldrig varit något för Embryot. Inte ens att ha rätt. Att fara med sanning. Viktigare då hur det låter. Och att det får gillanden. Embryot vill bli omtyckt i sin ensamhet.

När sociala medier dök upp i våra liv och särskilt då Twitter, var Embryots lycka gjord. Trots ivrigt deltagande i möten och många förslag, veton, insändare till lokaltidningen och senare samtal till ”Ring P1” och annat, ville hans politiska karriär aldrig riktigt ta fart. Han gick från det lokala Ungdomsförbundet, där han fick vara lokal kassör ett år och sekreterare tio år, ett uppdrag ingen annan ville ha, till det lokala Moderpartiet när de andra i Ungdomsförbundet helt enkelt inte längre ville ha honom med. Tråkig och lillgammal som han var, och, konstaterade de, att vara lillgammal är okej så länge du är under en viss ålder. När du sedan flera år lämnat juniorlaget bakom dig och på något vis vuxit in i din lillgamla konstitution och ditt vara, är du inte längre en anakronism i ditt eget liv som andra ler lite överseende åt, kanske roas av på riktigt, eller retar sig enormt på varför du riskerar att åka på ett kok stryk då och då. Du är nu en anakronism i ditt eget liv som ingen längre ler överseende åt eller låter sig roas av på riktigt, och det enda som räddar dig från att få mer stryk är att de som retar sig på dig och vill gå handgripligt fram med dig nu också är så pass gamla att de bara slåss när de är fulla och arga. Vidare är du numer inte bara en anakronism i ditt eget liv utan också en anakronism i tiden, för Tiden är obarmhärtig mot den som vägrar följa den tidsinställda och ohejdbara strömmen.Till att börja med var han Ingen i Moderpartiet. Han gick på alla möten. Räckte upp handen. Bad att få ha en synpunkt. Skrev fler insändare i lokaltidningen och ringde ”Ring P1” flera gånger i veckan. Inget hände. Ingen uppmärksamhet. Det var rent av som om de andra skämdes lite för honom. Inte riktigt ville visa upp honom för väljarna. Inte ville ha honom i kommunfullmäktige, eller att han  skulle uttala sig i partiets namn när pressen hörde av sig.

När det var som mörkast, när inte ens hans mor längre orkade lyssna på honom, när hon slog dövörat till där hon satt med sin hatt och stickning framför Bingolotto Rickard Olsson Mk1,  när han i sin ensamhet för första gången någonsin började känna sig ensam, när ingen gav ett vitten för hans upplevelser som embryo och förmåga att återberätta 70,- 80- och 90-talet i rapsodiska anekdoter och rubriker, då kom Twitter till honom som en skänk från ovan, ett mirakel när 00-talet gick in i andra andningen.

De första tweetsen brydde sig ingen om, men allteftersom han skrev direkt från hjärtat och ju oftare han gjorde det, desto snabbare verkade hans följarskara växa. En dag var han större än Moderpartiet där i hemkommunen, och snart blev han så stor att till och med Moderpartiet i Stockholm fick ta honom på allvar. Eller, det gjorde ingen. Men partiledningen och spinndoktorerna insåg att han hade sitt värde, att han skulle dra till sig väljare som aldrig skulle rösta på Moderpartiet om det inte vore för Embryot. Hans tankar var så skeva och splittrade och förljugna att ingen seriös och sanningssökande politiker kunde ta honom på allvar. Men det finns väljare till allt, resonerade partistrategerna och gav honom sitt tysta stöd. Det var också strategerna som tidigt lärde honom att blocka alla som ifrågasatte honom, såvida nu inte själva ifrågasättandet kunde leda till fler klickvänliga uttalanden från honom själv. Annars skulle han blocka de uppstudsiga. Att blocka, förklarade strategerna, betyder ingenting, det är bara fånigt, vem bryr sig om att någon blockar någon på Twitter?, allvarligt?, men om man gör det till ett slags hot, ”en dum grej till och jag blockar”, kanske det skrämmer en och annan mindre bemedlad på det intellektuella planet och det räcker för att uppnå något: status och följare; känslan av att den blockande nog har rätt och att den blockade borde skämmas.

Exempel: Han skrev ”Om uppvärmningen fortsätter kan vi snart odla kokospalmer i Svealand, är inte det bra?” och någon svarade ”Kan inte vänta! Varför ska vi importera sådant vi kan odla själva?” och Embryot gottade sig och då skrev någon ”Kan inte tro du är allvarlig nu? Ofattbart att Moderpartiet låter dig hålla på” vilket Embryot i enlighet med strategernas instruktioner snabbt svarade på med ett ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Och han började snart komma med falska anklagelser och antydningar – ”När ska någon kolla upp korruptionen på Riksrevisionsverket?” och ”Mörkas landets verkliga BNP systematiskt sedan många år? – och tweet med medvind i domedags- och konspirationskretsar och i de sinnesslöas svartvita värld,  som ”Landet är kastat i kaos, statskassan bankrutt och politikerna korrupta! Och allt mörkas!”, tweet som kunde få mothugg ”Har du belägg för något av det där?” och inbjuda till favoritfrasen ”Kan du inte hålla dig till sakfrågan så är det tack och block!”

Tweetandet blev så framgångsrikt att det bar Embryot ända till parlamentet. I början satt han med på alla möten och omröstningar. Han var också en flitig talare och låg bakom många motioner och förslag. När hans idéer systematisk röstades ner och inte ens hans eget parti verkade särskilt intresserat slöt han sig alltmer i sig själv och började missbruka Twitter. 500 tweet om dagen var inget ovanligt. Han blev också alltmer övertygad om att ett embryo växte i honom, och han slutade åka hem och hälsa på sin mamma, svarade inte ens när hon ringde.

Han hade sin hemkommun mer än 50 km från Riksdagshuset och hade därför rätt till en övernattningsbostad i huvudstaden. Embryot fick en av Riksdagsförvaltningens basmöblerade övernattningsbostäder med matlagningsmöjligheter. Inte för att han direkt lagade mat. Värmde djupfryst färdigmat mest. Fast för det mesta tog han sig till Riksdagens restaurang eller så åt han standardmjölk och Corn flakes, precis som han alltid gjort.Enligt regelverket ska en riksdagsledamot anmäla om en närstående övernattar i övernattningsbostaden och betala en avgift för övernattningen. Men när Embryot anmälde att embryot han bar på bodde med honom fick han inget svar. Först efter upprepade påstötningar gjorde sig någon omaket att svara. En tjänsteman uppgav att nej, han behövde inte betala för embryot och när Embryot stod på sig slutade det med att han blev förolämpad av tjänstemannen som sade sig ”inte ha tid för sådana skämt”. Okay, you’re loss, tänkte Embryot i en snabbt övergående fas av självupplevd tuffhet och gick vidare med sitt liv än mer övertygad om att det var rätt att bluffa om att han hade ett dubbelboende: ett i Stockholm och ett i hemstaden. I själva verket bodde han gratis hos sin mamma. Han, mamman och embryot i en central fyra i hemstaden. När han nu alls åkte hem och hälsade på vill säga.

Hursomhelst så satt han där på sitt tilldelade riksdagsmannarum ett stenkast från Riksdagen och Kungliga slottet i Stockholm. Saknade inte direkt att få stå i parlamentets talarstol eller sitta med på möten. Umgänge var helt enkelt inte hans grej. Hade aldrig varit. Däremot syntes han gärna och föreläste och berättade och han ville, paradoxalt nog med tanke på att han inte sökte umgänge, gärna ha uppmärksamhet.

Trots att han själv var en man av folket och valts till parlamentet på demokratiska grunder var han tveksam till den allmänna rösträtten, den som kom att debatteras allt livligare allteftersom 1800-talet gled iväg mot ett nytt sekel; den allmänna men fortfarande inte lika rösträtten för val av män till andra kammaren 1909 var i hans ögon något förfärligt. Än värre var förstås den allmänna och lika rösträtten för män 1918 och för kvinnor 1921. Att dessutom diverse medborgare som fortsatt inte haft rösträtt fick det undan för undan under 1900-talet gav honom rysningar: kronvrak 1924, fängelseinterner 1937, fattighjon 1945, psykiskt handikappade 1989. Beslut och årtal som ledde mot undergången för det Sverige han kände, hans land.

”Alla över 18 år får rösta – är det rätt?” skrev han där i sin övernattningslägenhet och fick massvis med lajk.

”Egendomslösa har rösträtt – är det rätt?” var en annan klickåtel som hans boendemiljö inspirerade till.

Visst saknade de honom rent fysiskt i parlamentet men de flesta, både partikamraterna och övriga ledamöter och tjänstemän, var mest lättade över att han inte var där. Hans eget parti menade att han gjorde mer nytta på nätet som dragplåster i de kretsar ingen annan ville befatta sig med, än mindre kopplas till:  konspirationsteorier och huvudlösa idéer och utfall ansågs fortsatt inte riktigt rumsrent ens i de mest högljudda och i egna ögon nyskapande kretsarna i parlamentet.

Saker som ”Svensk polis suger!”, ”Sverige sämst i klassen!”, ”Unga svenskar kan inte läsa och skriva – varför?”, ”Svensk skola sämst i världen!”, ”Sverige snart ett u-land!”, ”Svensk sjukvård en katastrof!”, ”All medicin slut!”, ”Sverige nu klassat som u-land!” och andra för fäderneslandet nedgörande saker hade likväl en förmåga att locka fram klick och lajk från både medborgarna som var missnöjda med sina liv och de trollfabriker som hade till syfte att skapa kaos. Så värst många nya röster för Partiet blev det inte, men det kunde verka så, varför Embryot fick hållas. Dessutom gillade folk i hemstaden och hemlänet, alltså vi, honom. Vi visste alla att han var speciell, kanske rent av störd på ett småfarligt vis och att han gick omkring med en del åsikter som i grund och botten inte kunde vara rumsrena mer än hos högst ett par procent av medborgarna, men vi röstade på honom, för han var lika rolig att skratta åt som när vi växte upp och håll med om att det är hur kul som helst att en sådan knäppgök kan sitta i Riksdagen? Lite underhållning och skratt i den annars så förutsägbara politiken.

Ni märker att jag skriver det här i ett slags imperfekt. Det är väl inte så konstigt när vi talar om Embryots uppväxt och hur det var när vi var skolkamrater, men det finns ett skäl till: Embryot är inte som förr. En dag vaknade han där på sitt övernattningsrum vid Riksdagshuset, satte sig, iklädd endast de vita kalsongerna han alltid sov i på den tiden, framför sin laptop, öppnade Hobbex hemsida och började beställa varor. En drönare, ett lättfluget och manövrerbart RC Plan med skevroder, ett 11 mm handtag helt i metall, två servo kullagrat digitalt metalldrev och en Blade mSR radiostyrd helikopter. När det var gjort gick han vidare till Julas hemsida och beställde tre lättanvända metalldetektorer med justerbar känslighet samt volym och reglage för att selektera bort vissa metalltyper och ljudindikationer från 1,2”-högtalaren, som han snart kompletterade med för ändamålet avsedda hörlurar med 3,5 mm-anslutning. Sist men inte minst beställde han 18 AA-batterier, sex vardera till de tre detektorerna.

Vad han hade för sig under den veckan det tog innan han fått alla prylarna är det ingen som riktigt vet. Klart är att hans twittrande i princip upphörde då. Den sista kända tweeten är ”Tack och block!” 11 november 2019, alltså från veckan han var osynlig. Vad som hänt sedan dess är mer känt och ni som bor i Stockholm eller som åker dit som turister ska veta att det är han som är den där kufiska uteliggaren som går runt på Helgeandsholmen med en metalldetektor och hörlurar och, som han säger medan han låter sin känsliga detektor sväva fram någon decimeter ovan markytan, ”avlyssnar ljuden och rösterna i underjorden, samma burkiga ljud som när jag var embryo”.

Musik. Musik. Musik.

 Den kärleksfulle brevskrivaren

Publicerat av
Svara

Det första kärleksbrevet måste ha kommit redan för ett år sedan. Han mindes inte exakt. Däremot kom han ihåg att det var en varm dag. Om han hissat upp persiennerna hade han mötts av en bländande sol i zenit, grannhusets slammade 60-talsfasad och innergårdens ödslighet dallrande av hetta.

Han kom att tänka på en varm dag, Förmodligen när han gick i skolan. Det var kanske fiskafänge på gång. Metning. En fiskeväska med drag. Ett metspö. Nej. Inget av det där kan stämma. Guppande vågor. Mot stenar. Glittrande sol. Kortbyxor. En begagnad cykel utan pakethållare och uppåtböjd framskärm. Sommarlov. Avgaser med bly. Buller och bång, näää… Men allt gick åt helvete. I alla fall. Så mycket var klart. Dåliga betyg. Obegripliga lektioner. Fattigdom och elände och marginalen. Fast inte hade de varit fattiga. Egentligen. Han hade framtiden för sig, men det var så det var! Det var framtiden som sket sig! De var inte fattiga och eländiga eller marginaliserade, inte ens… Det var bara framtiden som blev skit, som försvann, som blev fel, som helt enkelt jävlades och vems fel var inte det om alla som fångat framtidens? Och de som nästan fångat framtidens. Alla som inte bommat den och nu satt där och flinade och ljög.

Sommar! Det måste ha varit sommar! En kvavt dallrande dag mitt i värmeböljan. Den där dagen han inte längre riktigt minns, eller blandar ihop med annat. Annars var nog det mesta sig likt. Disk och röra på diskbänken. Lägenheten inrökt och smutsig. Ölburkar i stora lass. Smutstvätt. Lätt ångest och något som skaver i magen. Fett och stripigt hår. Oborstade tänder i dåligt skick. Fast så var det nog inte heller då. Så hade det blivit på grund av den förbannade framtiden som lurat honom på tiden och livet.

Då hade han blivit förvånad. Rent av chockad. Fast mest sårad. När framtiden blåste honom. Varför ville någon honom så ont? Vem gjorde han förnär här i världen? Han levde ju sitt liv vid sidan om vardagen. En icke-medborgare, som samhället säkert gärna hade varit utan. En kostnad vida överstigande vad han själv bidragit med. En minuspost i samhällets bokföring. En av parasiterna. Det var han medveten om, och han skämdes, fick ångest av att tänka på det, men hur han är försökte, ville, fick han inte tummen ur, hade aldrig fått tummen ur, det fanns alltid en morgondag och en ursäkt idag. Fast kanske inte nu längre. Den satans framtiden! Nu var det nog kört. Det visste han och han ville bara göra en sak till: Ställa allt till rätta. Göra så att det som blivit fel blev rätt. Sätta dit dem som gjort honom så ont. Som förstört hans liv. Tagit chanserna, framtiden, ifrån honom. För så var det ju egentligen: Det var inte han som misslyckats, det var politikerna, regeringen, kulturmupparna, etablissemanget!, som förstört allt för honom. Tagit hans liv ifrån honom. Vänt upp och ner på tiden och livet. Tagit tryggheten från honom. Han ville ge tillbaka till alla som förstört hans liv. Som förstört det samhälle han minns från sin bekymmerslösa barndom.  Vad var det för fel med det? Ont föder ont föder hat.  Därför skrev han hatbrev och lade ut dem på Twitter och Facebook. Där hade han vänner. Riktiga vänner. Sådana som tyckte som han. Om han skrev

Lägg ner  jävla stadstelvisjonen särskilt Tv 3!

svarade andra. Hans vänner. De var så många. Hundratals. Tusentals. Alla tyckte likadant.

Inte en dag för tidigt!

Skrev de. Och

Ställ de ansvariga inför rätta!

Och

Riksrätt, de ansvariga måste dömas!

Det tyckte han var bra, men allra bäst var inlägg som

Landsförrädare! Och var är statsministern som gömmer sig under stenar istället för att agera!

Skottpengar på den!

Politiker = parasiter, media = lögnare

Tack vare vännerna på nätet vet han att han har vänner, att det finns många som han, att det är de som är det egentliga samhället, inte etablissemanget och alla andra som går runt och smilar och solar sig i sin egen glans där ute på stan och i skolan och på teve. Flest vänner får han varje gång han skriver om Greta Thunberg. Skriver han

Hon är barn skulle vara skolan

 Följer massor av kloka inlägg från sådana som har koll på läget

Jag har en vän som är professor och expert på aukustiska barn, han sägeratt Gretas föräldrar borde ställasinför rätta.

 Och

Riksrätt! Landsförrädare! Barnmisshandlare!

Ibland får han mothugg

Björn Borg for världen runt och spelade tennis när han var 16. Var det också föräldrarnas fel, skulle han också gå i skola?

Då vet han inte vad han ska göra riktigt, brukar skriva något i stil med

Du är så dum kommer rök ur öronen haha idjot

 Det är då vännerna visar sig, de riktiga vännerna, de vräker ut fakta och hot och hat mot den som skrivit så dumt, nätet exploderar av saker som

Haha Borg spelade tennis dumhuvud, tennis, han var inte atistisk och behövde särskola

Och

Ja, vadå, hur gammal var Karl XII när han blev kung tror du?

Just det där har han ingen aning om men det är nog ett bra svar för det kommer från ”Wolfhunter” och det är ett cool namn och man ser tydligt på hans bild att han har jättestora muskler och han brukar skriva tuffa saker som

Skenhelig filantrop

Hur cool är inte det? Muskler och hjärna. Och han skriver saker som

Statsministern och etablissemanget störtar landet i fördärv, de har noll koll, vi står på randen till avgrunden, vårt stolta tusenåriga arv är borta, sålt till etablissemanget, judarna och muslimerna, men folket ska resa sig och avrätta landsförrädarna och låta parasiterna brinna i helvetet!

Det är både lite skrämmande och väldigt tufft, tycker han, och rätt. Det är så rätt. Varför ska inte alla som förstört hans liv brinna i helvetet?

Det är sällan han går ut. Ibland måste han göra det. Gå till affären och köpa öl och så. Det slår aldrig fel. Alltid står det någon med fel hudfärg, konstiga kläder eller en krokig näsa eller en smilfink i kostym och provocerar honom. Utmanar honom med sitt vara. Då blir han så arg så han skakar. Och lite rädd. Det vet man hurudana de där är och det är inte för inte det sker fler mord än någonsin och brinner fler bilar och är mer kaos än någonsin och snart har väl inte soc några pengar kvar att betala honom med. Nej, det är allt bra mycket åt helvete med det mesta.

Han mindes inte det första brevet i detalj. Men de var alla ungefär likadana, breven. Brevskrivaren gjorde det tydligt för honom att han inte alls var fullständigt dum i huvudet, att han egentligen var en fin människa, fylld av kärlek. Till djuren, naturen, Greta Thunberg, regeringen, politikerna, media, till och med sig själv, trots att hans jag svämmade över av hat och galla och han visste inte vad han hade gjort för att bli måltavla för den där kärleken och hur kunde brevskrivaren något om hans hatiska budskap till världen? Såvitt han visste hade han ännu inte publicerat några av sina tankar. Inte ens nämnt dem för kontakten för soc. Eller ja, jo, det var förstås de där inläggen i sociala medier, men där fanns ju bara hans vänner. Och den där idioten som svamlade om Björn Borg. Idiot. Men vem var det älskade honom, som skrev alla kärleksbreven? Var någon av hans vänner på nätet så mesiga att de skrev kärleksbrev?

Han blev trött av all tankeverksamhet. Av alla känslorna. Av att vanka av och an i den lugubra lägenheten, att vara utan öl, att vara föremål för kärlek, att… till slut lade han sig att sova en stund i fåtöljen framför teven, där Hanna Öberg skidade mot nya framgångar och det gjorde också ont, satans unge, varför fick hon när inte han fick han skulle minsann…

Teven fortsatta mala och Öberg kom i mål medan han utan att riktigt vakna steg upp och gick till sin gamla burk till dator där den stod och sov på soffbordet framför den luggslitna soffan, rörde vid musen och väntade tills skärmen kom till liv. Så skrev han.

”Älskade, älskade du, du duger, du är fin, du är ett naturens under och har ett hjärta som rymmer hela världen, tänk på det, ditt hjärta rymmer hela världen, bara du öppnar det.”

Med av sömn mer än halvt slutna ögon läser han igenom vad han skrivit, nickar nöjt, skickar mailet till sig själv och lägger sig att sova i soffan medan teven fortsätter mala nonstop.

Musik. Musik.

Patrik Svensson: Ålevangeliet & Lucia Berlin: Kväll i Paradiset/Välkommen hem

Publicerat av
Svara

Ålevangeliet

Som en stilla sommarbäck på väg mot sitt utflöde i det större vattendraget, sjön eller havet, söker sig texten i Patrik Svenssons Ålevangeliet trevande fram. Det porlar stillsamt, och ganska tyst. Ibland tilltar flödet i intensitet; bäcken blir till om inte en fors så i alla fall en ganska strid ström. Det inträffar när Svensson skriver om Rachel Carson, dansken Johannes Schmidt och Aristoteles försök att lösa ålmysteriet. Med andra ord är det mestadels behagligt bakåtlutat och kontemplativt. En långsam och lugnande text. Och samtidigt en bitvis småtråkig text. Kanske ligger det i sakens natur? I det lugnande återfinns alltid ett visst mått av tråkighet.

När Svensson berättar om hur han och fadern metade ål bland fladdermöss, doften av gyttja och med myggorna vinande runt öronen, är det naturligtvis (ett ord Svensson gillar) ett givet inslag i boken. Likaså är det självskrivna delar när han skriver om slemmiga fiskar och stackars maskar som träs på tråd. Kul, och kanske lite oväntat, att en vit medelålders man år 2020 får breda ut sina vinglande tankar i en hel bok, och kul att många gillar detta såtillvida att de läser och rekommenderar boken åt andra. Behövs kanske mindre i coronans långsamma samtidsflöde, men behövdes före coronan och kommer behövas efter coronan. Om inte annat bör den stämma till viss eftertanke om människans roll i och ansvar för nedmonteringen av naturen.

Kväll i Paradiset/Välkommen hem

Har tidigare skrivit om Lucia Berlin och hur hon kom att bli ännu en av de där som ”slog” först sedan hen gått bort. Nåja, bättre sent än aldrig. Det tragiska med Lucia Berlin är att hon vid minst ett tillfälle blev av med allt hon skrivit. Förmodligen hände det flera gånger. Hon flyttade runt större delen av sitt liv och missbrukade en hel del. Tänk om någon hittade de där, låt vara sannolikt ofullbordade, manuskripten och gav ut dem nu… Det skulle behövas för när Lucia Berlin är på topp är hon mycket bra. Och när hon är som sämst är hon fortsatt riktigt bra. Något framförallt novellsamlingen ”Handbok för städerskor” visar prov på.Riktigt lika bra som ”Handbok…” är inte Kväll i Paradiset/Välkommen hem. Den första delen av boken bjuder fler noveller från Berlins penna. Flera av dem platsar också i ”Handbok…” och inget är på något vis inte bra. Men det är inte riktigt lika bra. Eller så är det kanske bara det att ”Berlin-effekten” är mindre påtaglig nu när läsaren redan bekantat sig med författaren. Men, visst, det är bra. Definitivt något för den som gillar noveller och gediget hantverk och att inte riktigt veta vad som väntar om hörnet eller på nästa sida eller i nästa berättelse.

Den andra delen av den här utgåvan heter ”Välkommen hem” och innehåller dels brev skrivna av Lucia, dels ett utkast till något som skulle kunnat ha blivit Lucias memoarer – en text som avbryts någonstans mitt i när författaren går bort. Var först tveksam till den här delen. Behöver vi verkligen den? Efter hand fick jag ge mig. Det blir till slut till en ganska intressant inblick i vem Lucia Berlin var. I alla fall när den här ”biografiska” delen läggs till hennes noveller i ”Handbok för städerskor” och ” Kväll i Paradiset”.

Musik. Musik.

Postcoronasex

Publicerat av
Svara

”Ååh…”

”Mmm…”

”Åhåhååh…”

”Mmm, ååååhåh…”

De lät inte alls som aktörerna i de gamla äckliga porrfilmerna där skådespelarna umgås rent fysiskt. Inga skrik eller högljudda stön. Bara försiktiga stönanden, som kanske hade varit lustfyllda om han inte hade varit homosexuell och därför hade lite svårt att tända på en kvinna. Och det här att inte heller hon visade mer känslor: tänk om hon också var homosexuell? Gjorde som han? Föreslog att de skulle ha sex i mörkret och plockade sedan fram lämpliga onaniobjekt ur skrivbordslådan så snart datorns kamera stängts av. Och sedan: ”åhåh”, ”mmm”, ”ååh”. Lite äkta känslor. För onaniobjekten.

”Hur var det för dig?”

”Bra. Hur var det för dig?”

”Bra. Jag älskar att älska med dig.”

Ljuger hon? Kanske. Spelar ingen roll. Han tänker på hur det måste ha varit på hans farfars tid, när denne var liten. Då, för 80 år sedan, älskade människorna med varandra rent fysiskt. Fruktansvärt. Han hade inte klarat sig en dag i ett sådant samhälle och han kunde inte begripa hur någon klarade sig i ett så omänskligt och hänsynslöst samhälle. För att inte avvika från samhällsnormen var du kanske tvungen att ha sex med någon du inte tände på, och ändå värre: om du nu inte tände på någon, upptäckte denna någon det omedelbart. När du inte fick stånd eller var torr – ”jaa, neej, jag har nog druckit för mycket”, ”men vi har ju inte druckit?!”, ”nej, jag menar att jag inte har druckit, måste dricka ett par öl först” – därför att du inte hade samma sexuella läggning eller, vad gällde männen, bara var impotent. Allt skedde inför öppen ridå. Nu kan du sitta där framför datorn och fäjka bäst du vill.

”Har du tänkt på hur hemskt det måste ha varit på våra far- och morföräldrars tid, före Coronan?”

”Hur tänker du? Avgaser, miljöförstöring och det?”

”Nej, de var ju tvungna att umgås med andra människor! Hänga på smittsamma pubar, äta på krogar med råttor i skafferierna och servitörer som kanske spottade i maten, gå i skolan tillsammans med en massa andra elever och bli mobbade, i alla fall efter vad jag har hört mormor berätta så förekom mobbning i dåtidens skolor, och tänk, de var tvungna att älska med andra, jag menar rent fysiskt.”

”Gross!”

”Och tänk om du träffade någon och inte gillade feromonerna?”

”Ja, hur gjorde de innan det fanns feromoner på burk? Och om de nu ändå skulle älska med varandra rent fysiskt var de ju tvungna att vara på samma ställe! Så oerhört opraktiskt. Undra på att samhällena var underutvecklade på den tiden. Och smittsamma.”

”Konstigt att det alls alstrades nya människor.”

”På tal om det: när ska vi skaffa barn?”

”När du vill. Jag har fått paketet med spermaburkar från Alstringsmyndigheten och kan skicka en så snart vi haft sex igen.”

”Ja, men jag vill det ska vara speciellt den gången.”

”Speciellt? Hur menar du då?”

”Vi kanske kan ha kamerorna på?”

”Va? Ska vi se varandra? Nej, det känns väldigt avtändande.”

”Okej, ja, jag vill inte att vi gör något mot din vilja. Men vi kanske kan ha levande ljus vid sidan om våra datorer?”

Musik.

Paketet

Publicerat av
Svara

Brevbäraren, ja vi har lantbrevbärare kvar här i  landet, duktiga sådana, ni vet, män och kvinnor som hittar adressaten även då den är avflyttad eller i största hemlighet inflyttad, eller då adressen är slarvigt skriven, ”herr X, tycker om bin, 123 45 Kommunen, Landet”, sådana som inte finns i länder där det gamla postverkets struktur till näringslivets och allmänhetens förtvivlan slagits sönder till förmån för mindre väl fungerande paketutlämning – chaufförerna som säger de varit förbi flera gånger trots att de bevisligen inte har det, för de har inte tid att göra sitt jobb– och uteblivna vykort och brev, en sådan postiljon, alltså en lantbrevbärare driven av ordning och reda och pliktkänsla, kom med ett paket. Han körde som vanligt fram till brevlådan nere vid grusvägen som dammar förbi min tomt ett femtiotal meter från huset och ställde sig att småtuta. Tutelitutut. Typ. Eller kanske tutelitututut. En käck liten tutserenad som gör människan glad.

I alla fall blev jag glad i hågen av det där tutandet och småleende rättade jag till min allt längre och gråare kalufs och tog på mig regnrocken och stövlarna och gick ner till grusvägen. ”God morgon! Eller ska jag säga God middag?!” kvittrade postiljonen. ”Hehe, här har vi allt varit uppe sedan ottan så god middag passar allt bäst!” ljög jag tillbaka. Varför vet jag inte, men det är väl en sådan där grej man gör? Vill vara duktig, och det är duktigt att stiga upp tidigt. Oduktigt att, som jag, ligga och dra mig till dess hungern, törsten eller blåsan tvingar upp mig, eller till dess någon tutar nere vid brevlådan. Har aldrig förstått varför jag ska gå upp tidigt på morgonen eller vad som är så duktigt med det. Tvärtom sänder det tidiga uppstigandet klara vibrationer av nederlag, att vara besegrad, att ha gett upp, att räddhågset simma mitt i fåran, att tillhöra politikens grå och lättledda massa, av copy cat, att vilja vara som alla andra därför att man egentligen saknar personlighet och förmåga till individuellt intellektuellt tänkande och skapande av självständiga strukturer. Det är sådant vi som stiger upp sent är bra på. Att skapa självständiga strukturer, och  att tänka individuellt intellektuellt, fast det är sådant som sådana som den morgonpigge postiljonen inte har en aning om. Han har säkert varit uppe sedan klockan fem. Stackars karl. Inte mycket individuellt intellektuellt tänkande där inte.

”Jag har ett paket, ett stort paket!” säger han och ser både upprymd och besvärad ut. ”Paket?” säger jag något förvånat. Jag väntar inget paket. Vad jag vet. ”Ja, väger tolv kilo. Vad kan det vara?” säger brevbäraren nyfiket och plirar bakom sina tunna glasögon och kliar sig på den klockan kvart över fem renrakade hakan och passar på att dra sig i sin välformade näsa och lägga sin för rynkor alldeles för unga panna i djupa veck: en relativt ung man som redan bär världens alla bekymmer på sina axlar. Men vad förväntar han sig? Han kunde börja med att sluta stiga upp klockan fem så skulle säkert både ett och annat rätta till sig i hans liv.

”Tja, inte vet jag, kanske en byggsats,” säger jag och närmar mig postbilens baklucka för att få mitt paket levererat. ”En byggsats?” säger han och håller fram en dosa som jag ska skriva min namnteckning på. ”Ja. En giljotin,” säger jag. ”Va? En giljotin?” säger han och så inser han att jag skämtar och börjar skratta. Han har ett mjukt och trevligt skratt. En fin människa, trots hans ovana att stiga upp på morgnarna. ”Men allvarligt? Vad kan det vara?” säger han så, för han är som alla andra kompetenta postiljoner nyfiken. ”Hm,” funderar jag,” jag får nog återkomma i frågan, vet verkligen inte vad det är, hoppas det inte är en bomb, eller sådant pulver som ger mjältbrand…” ”Mjältbrand!?”  ”Ja, antrax, börjar som ett varigt sår och sedan går det utför, lunginflammation, blodförgiftning, feber, illamående, diarré, död.” Postiljonen ser förskräckt på mig (vad ser han? en i hans ögon äldre, gråhårig man med rufsigt hår och en illröd näsa med små håligheter, djupt liggande, elaka ögon, ovårdat skägg, krum rygg, dålig tandhygien, ett långt ärr snett över pannan, men det är inte utseendet som skrämmer honom nu, det är mjältbranden). ”Mjämjältbrand?” får han till sist ur sig. ”Ja, nej, klart det inte är mjältbrand, då hade det räckt att skicka ett brev, sådana som du har bilen full av, det räcker med ett, ja ett brev. Om jag var som du skulle jag vara mer orolig för alla breven, snarare än för paketen, paketen kan på sin höjd innehålla en bomb.” Med det tog vi farväl av varandra och jag kånkade upp paketet till huset och bar ner det i källaren. Nerför den smutsiga trappan och sedan direkt till höger, in i den gamla tvättstugan med den trasiga tvättmaskinen och fuktigt tvättmedel utspillt på strykbänken.

Till min förvåning visade sig paketet innehålla en komplett bryggarsats från klostret Buckfast Abbey i England. Var inte det ett gammalt benediktinerkloster? En katolsk orden (vad annars?), gammal som gatan, 500-talet? Lev i fattigdom, kyskhet och lydnad. Håll dig hemmavid, i klostret, stabilitas loci! Men också kultur. Musik! Den antika litteraturens nedtecknare och bevarare! Biblar, mässböcker, tideböcker, Vergilius, grekerna, fortplantningens hemligheter och senare Dante och Boccaccio… skrivarmunkar och skrivarnunnor. Buckfast Abbey med sina berömda klockor, tolv tunga pjäser med gudasänd klang. Kling klang, ding dong i vackra slingor. Eller något sådant – jag är ingen expert på vare sig kloster eller benediktinerorden, men lite vet man väl. Ja, och så gör de vin och sprit. Likör. Elixir. Cistercienserorden. Chartreuse. Och Buckfast Abbey är världsberömt för sitt Buckfast Tonic Wine. Det vet väl alla?

Hade jag beställt paketet ? Kanske. Eller så var det min granne, Amanda, som gjort det. Hon bor borta i kontorsbyggnaden på det nedlagda mejeriet och är full av bus och påhitt. Jag hade ett vagt minne av att vi suttit här och talat om klostret och dess hedersbrygd Buckfast Tonic Wine i samband med att vi traditionsenligt söp till efter ett möte med bridgeklubben, hemma hos bonden. Helt säkert gick vi loss på varsin kvarting brun finsprit innan vi var så pass påstrukna att vi tyckte det hembrända kunde duga. Sedan gick det som det brukar gå. Jag kranade till slut och vaknade, långt fram på eftermiddagen, ensam i mitt nerrökta hus, omgiven av tompavor, fimpar och hungriga katter. Kanske fick Amanda då idén att beställa bryggarsatsen åt mig. Eller så beställde vi den tillsammans i fyllan och villan. Sak samma: här var den nu!

Jag har alltid hatat att skruva ihop saker. Byggmodeller och skit. Är mer inne på att ha sönder. Det finns en djupare mening i att ha sönder saker, tycker jag. Nu var jag tvungen att bygga; paketet innehöll en vedervärdig byggsats värdig vilket svenskt skitmöbelföretag som helst. Att munkarna i Buckfast Abbey välsignat hela härligheten gjorde inte uppgiften lättare. Möjligen hjälpte den vinylskiva som följde med: The Abbey Choir & Friends – Greatest Hits. Jag kunde verkligen njuta när kören gick loss i Elgars Give unto the Lord och Rutters The Lord is my Shepherd, för att inte tala om de fina versionerna av klosterklassiker som Hubert Parrys I was so glad, David Willocks arrangemang av Charles-Marie Widors Toccata (i sing-along-version), kanadensaren Healey Willans Introduction, Passacaglia and Fugue och fransmannen Louis Viernes Carillon de Westminster.LP:n var i röd vinyl och hade en spännande etikett. Påminde lite om gamla Vertigo Records (Black Sabbaths gamla skivbolag!), kunde kanske vara Vertigo i en modernare tappning, labeln finns ju kvar, i Universals ägo, varför inte?  funderade jag medan jag under stora vedermödor och hat i hågen som endast musiken förmådde mildra skruvade ihop apparaten jag eventuellt köpt. Det tog mig ett förfärligt dygn att få allt klart och man skulle kunna tro att jag fylldes av stolthet när jag såg min skapelse. Så var inte fallet. Jag hatade apparaten från första stund. Inte apparaten som sådan utan för det besvär den medfört. Dessutom malde någonstans i mig misstanken att allt var ett misstag. Paketet skulle inte alls till mig och nu hade jag skruvat ihop någon annans apparat. Förspilld tid. Förspillt hat, och hat måste hushållas med. Det är en djupt allvarligt sak, hatet. Inget att leka med.

Det enda byggnadsverk jag känt någorlunda tillfredsställelse med i mitt liv är min motionscykel. Den som står på baksidan av huset, vid köksingången, mot bondens åker till. I grunden är det mors gamla cykel vars bakhjul jag hissat upp i en finurlig ställning. Hur mycket jag än trampar så kommer jag ingenstans. Bakhjulet snurrar i tomma intet och den som trampar trampar på stället tramp. Sådana där idéer kan den få som sover på saken.

Med apparaten på plats nere i tvättstugan läste jag noga igenom den medföljande instruktionen för hur hemmafixaren kan göra sitt egen Buckfast Tonic Wine. Till att börja med kan denne välja mellan den irländska varianten, den som säljs i en brun flaska, och den brittiska, som säljs i en grön butelj. Grunden är densamma: rödvin (den brittiska varianten något starkare än den irländska). Men sedan skiljer mängden koffein och annat sig åt. Dessutom är det svavel i den irländska men inte i den brittiska och vanillin i den brittiska men inte den irländska. Valet var nu mitt: vilken version skulle jag välja?

Gissningsvis, resonerade jag, dricker buset i Skottland och Nordirland den brittiska varianten, och det är framförallt där, i Skottland och Nordirland, Buckfast Tonic Wine anses vara busets, the neds, dryck. Tonic för huliganer och antisociala element.

Å andra sidan, funderade jag vidare,  innehåller den irländska varianten avsevärt mycket mer koffein (60mg/100ml), att jämföra med koffeinet i Red Bull (32 mg/100ml). Jag bestämde mig för att köra den brittiska varianten med extra koffeinpåslag, och sedan dubblade jag den mängden.

Under tiden som jag joxade med ingredienserna lyssnade jag på ett kassettband som också följt med i paketet. En av munkarna, eller någon som påstods vara en av munkarna i klostret men som kanske snarare var någon på J. Chandler & Co:s PR-avdelning (alltså dagens distributör i UK), berättade om dryckens historia. Det mesta hade jag redan koll på, men en del var nytt, saker som nog inte ens Amanda visste: Buckfast Tonic Wine skapades utifrån ett franskt originalrecept i slutet av 1800-talet, såldes först som medicin ”Tre små glas om dagen, för god hälsa och friskt blod”, från slutet av 1920-talet saluförs produkten av andra aktörer än klostret som då miste sin licens för tillverkning, det gamla medikamentet kom nu mer att ses som ett medicinalvin, särskilt populär dryck bland arbetsklass, studenter och bohemer i UK och Irland, kallas ”Lurgan champagne” i Nordirland, anses ge upphov till ”anti-socialt beteende” särskilt vid förtäring av fler än fyra flaskor (detta beteende tillskrivs den höga halten koffein; något som förminskar insikten av att ”ha druckit tillräckligt”  samt lyfter bort sociala spärrar), Buckfast Tonic Wine har vid oräkneliga tillfällen getts skulden för olagliga aktiviteter såsom rån, inbrott, misshandel, mordbrand, uppvigling och allmänfarlig vårdslöshet och ödeläggelse, 2010 presenterade BBC siffror som visade att Buckfast Tonic Wine förekom i 5638 polisrapporter bara i Strathclyde (Skottland) mellan 2006 och 2009, i motsats till vad vissa kanske vill tro är Buckfast Tonic Wine idag populärare än någonsin, sedan 2016 firas  World Buckfast Day världen över, och särskilt i Skottland och Nordilrand, den andra lördagen i maj.

Tillverkningsproceduren visade sig vara enkel; hade jag vetat det var så enkelt att göra vin hade jag blivit vinmakare, eller åtminstone gjort mitt eget vin på trädgårdens årligen rikliga skörd av maskrosor och alla bär hos grannen en bit bort. Jag hällde druvmusten i apparatens behållare, tillsatte jäst och lät sedan, så som receptet förmanade, det bubbla och jäsa tills det slutade bubbla och jäsa. En snabb koll visade att alkoholhalten nu låg runt 15 volymprocent (hur kunde den som sålde apparaten och ingredienserna veta att det skulle bli så? jag var motvilligt imponerad, men man ska aldrig underskatta den uppfinningsrikedom alkoholen kan ge upphov till). Dags för glycerofosfat, kaliumvätefosfat, dinatriumfosfat, vanillin och, massvis med, koffein. Så! Rör om! Klart!

Omåttligt stolt drog jag på mig stövlarna och knallade över till Amanda och bjöd in henne att fira World Buckfast Day med mig. ”Vad för något?” frågade hon där hon stod i sin brokiga onsdagsoutfit (en slags tältliknande klänning med stora ringar i orange och brunt, psykedeliskt gardinmönster?, jag kan inte bättre beskriva outfiten, mode har aldrig varit min grej) och med det krulliga håret på ända ovanför klotögonen och den trollika näsan, ”Är du dum i huvudet? Mer än vanligt?”. Jag försäkrade henne att jag hade äkta Buckfast Tonic Wine hemma. En masse. Hon var välkommen att dricka mer än hon kunde drömma om. Andra lördagen i maj låg några veckor bort men vi skulle säkert ha så det räckte ända till dess. Annars lovade jag göra mer. ”Göra?” Amanda såg tveksam ut och drog i en imposant örsnibb hon lyckades gräva fram i krullet. ”Ja, kära Amanda, tro det eller ej, men jag fick en gudasänd gåva och jag tog den till mig, skruvade ihop den, skapade! Skapade, Amanda! Resultatet finns hemma. Flaskvis! Dunkvis! Kom nu!”

Amanada var långt ifrån övertygad men startade ändå upp sin gamla Grålle, Ferguson TE20 1952 med fotogenmotor, bad mig ta plats vid sidan om henne, på traktorns ena skärm, och så släppte hon loss Grållens 30 hästkrafter i ett moln av varmt fotogen och dunster av mina skräckferomoner som låg som en slinga efter oss där vi allt annat än tyst och försiktigt rusade fram längst grusvägen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast i skärmen jag satt på och jag skrek högt av skräck – pinsamt gällt om sanningen ska fram – medan Amanda skrattande styrde Grållen mot varenda större grop på vägen. Kort sagt studsade vi hemåt i ett töcken av fotogen, skräck och oförställd glädje, allt ackompanjerat av den gamla traktorns ståndaktiga kolvar och välsmorda mekanik.   Enligt en undersökning av professor Edwina Railey m fl vid University of  Strathclyde, går det inte att förutsäga hur enskilda individer reagerar på Buckfast Tonic Wine, särskilt om drycken inmundigas i större mängder, och ändå mindre om någon mixtrat med receptet. För att göra en lång historia kort måste Amanda ha haft något i sitt DNA, kanske ett arv från våldsmän från vikingatidens Norden, något, som fick henne att gå bärsärk redan efter sju flaskor Buckfast Tonic Wine i min, låt vara något förstärkta,  hemvävda version (själv klättrade jag på väggarna efter två flaskor och gav mig ut på en joggingrunda och när jag kom tillbaka efter fyra timmar fanns där bara tomflaskorna kvar).

*

Amanda kände en enorm styrka strömma genom kroppen redan vid första klunken. Snabbt hällde hon i sig ytterligare fyra flaskor. Såg sin värd försvinna ut, joggandes längst grusvägen i sina stövlar och med det långa, grå håret på ända och den gröna regnrocken fladdrande runt benen. När han försvann borta i kröken joggade han med höga knäuppdrag och armarna pulserande som stela pistonger. En sån tok! tänkte hon med ett leende och hällde i sig ytterligare en flaska. Frustade. Vrålade. Gick in på toaletten och slet loss wc-stolen och kastade ut den genom fönstret. Svepte en flaska till. Slet med visst besvär loss spisen från sin plats och baxade ut den genom köksdörren och lät den falla nerför kökstrappan. Hittade en gammal ryggsäck. Fyllde den med flaskor och tog för säkerhets skull med sig en av dunkarna värden ännu inte hunnit hälla på butelj, hoppade vigt upp på traktorn, startade den och drog iväg i full speta. Hon pressade sin Grålle till det yttersta och vrålsjöng Rule Britannia där hon svepte fram i ett moln av fotogen och överhettad motor.

När Grållen sköt kolvarna genom topplocket efter ett par kilometer hivade hon upp ryggsäcken på ryggen och tog dunken i sin famn och joggade med lätta steg den sista kilometern till stan. Väl där gick hon loss på bilarna på parkeringen vid torget. Slog dem buckliga. Krossade rutorna. Tände till slut eld på dem. Bröt upp gatsten från torget  och lade sig i bakhåll bakom Café Storkens uteservering och inväntade blåljuspersonalen. När den väl kom började hon kasta sten på den bara för att därefter under glada skratt rusa därifrån och göra fula miner åt alla som såg henne. På vägen ut ur staden pangade hon så många rutor hon kom åt och rånade i all hast Kreditbanken. Hon sågs senast rusa med ryggsäck, dunk och en kasse pengar mot det snåriga skogspartiet strax söder om staden.

Det där är nu tjugo år sedan och såväl Amanda som hennes brott har avskrivits. Mannen som bevisligen försett henne med abnorma volymer Buckfast Tonic Wine spetsat med livsfarliga mängder koffein hittades död på sin motionscykel dagen efter Amandas bärsärkagång och försvinnande. Enligt obduktionsrapporten hade han överdoserat koffein och cyklat sig till döds. Han var iklädd stövlar och en grön regnrock när han påträffades av lantbrevbäraren som var där för att hämta ett paket som fellevererats några dagar tidigare.

Fin

 

Musik. Musik.Musik.Musik.

 

 

 

Antikvariatets tesalong

Publicerat av
2

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Karantän

Publicerat av
Svara

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Alice Zeniter: Konsten att förlora

Publicerat av
Svara

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.