Eftersom boken inte sålt tillräckligt bra, har författaren Dan Brown bestämt sig för att göra om Da Vinci-koden till en ungdomsbok. Ett fantastiskt koncept. Lite grann som att först sälja sin musik på vinyl, sedan CD och till slut elektroniskt. Vi författare har länge försökt kränga våra alster i olika bok-former – inbundna, häftade, elektroniska… – och det är bara att inse hur rätt på det Brown är!
Som ett direkt resultat av Browns smartness har er utsände i de slipade soppapåspikkockarnas recyklerade och lätt igenkänningsbara grytor bestämt sig för att ge ut den kommande romanen ”Kronos väv” också som ungdoms- och barnbok. På så vis kommer det finnas en version för vuxna, en för ungdomar och en för barn.
Nu har det visat sig att en eller annan korrekturläsare haft svårt att förhålla sig till den antropofagi som i detalj skildras i ”Kronos väv” – köp boken när den kommer ut och läs själv – och kort sagt har de mer äckelmagade tyckt att hälften kunde vara nog. Rent av har, än en gång, paralleller dragits till Tarantino, som, vill vi bestämt påminna om, är en lysande filmmakare och som debuterade efter ja ni vet vem, och då vet ni vem som var först med den typen av estetiserande underhållningsvåld – dessutom med bestämt syfte. Vill här inskjuta att ”Kronos väv” inte är en våldsam roman på något vis, men den innehåller något enstaka kapitel som äckelmagade kan reagera på, det gör den.
Emellertid har de äckelmagades gnäll och gny gett förlaget kalla fötter, då det menar att boken inte är lämplig för barn, som om det har med saken att göra. Dock har er ovan utsände bestämt sig för att tillmötesgå förlaget såtillvida att ungdomsversionen av ”Kronos väv” kommer att ges ut som tecknad serie medan barnboken kommer ha illustrationer av Ilon Wikland.
2.Enligt uppgift har Purex på känt manér lagt ner en lönsam tillverkning i Sverige och flyttat sin produktion till Balkan. I samband med detta passade man också på att byta namn på produkten så den bättre överensstämmer med sin rätta natur och numera på intet vis kan blandas ihop med kautschuk-tillverkare.
3.Vi kunde i vårt sökande efter Purex notera att det, trots att originalprodukten verkar vara borta, finns spin off-produkter på marknaden, som 
4.Nu är det många som är så pass till den milda grad omogna att de tycker att det här med laxativ choklad och Purex är lustigt på något vis. Det är det självfallet inte och för att understryka hur okul det här är, i alla fall i den värld där vi vuxna och mogna människor befinner oss, vill vi ta hjälp av ingen mindre av PC Jersild, som med 
Man kan fråga sig hur det kunnat bli så här och det gör så klart även tävlingsledningen trots att den, rimligtvis, är medveten om vilka pengar den fått i både egen och officiell ficka, och att det är just de pengarna som avgjort saken. Nu står de där med eftertankens kranka blekhet skinande på sina fordom så rosenröda och runda kinder och försöker menande säga, att alla producenter kommer få sätta upp stånd gratis längs tourens vägar, varför allt kommer ordna sig till det bästa. Dessutom, säger de, aningen räddhågat och uttalat defensivt, till fransk vinpress, att de inte alls kommer nämna det chilenska vinet vid namn.
Lite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.
Men kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.
Musik:
eftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.
