Kategoriarkiv: Musik

Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Publicerat av
Svara

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Förbud mot rakvatten!

Publicerat av
6

Bland mycket fånigt och de för den egna rasen potentiellt ödeläggande uppfinningar människan kommit på, torde rakvattnet vara såväl det fånigaste som det potentiellt största hotet mot rasens fortlevnad. Hur någon överhuvudtaget kommit på idén att blanda ihop starkt osande vätskor till ingen nytta är en gåta. Att det finns män som uppenbarligen frivilligt, rent av med förnöjsamhet, skvätter eländet på sig på det att fanskapet i fråga förpestar inte bara sin närmaste omgivning utan också de korridorer han har det dåliga omdömet att framföra sin stinkande uppenbarelse genom, är en dumhet så djup att den inte bara måste förbjudas, den måste bestraffas å det grövsta!

Då lagstiftaren måste utgå från att den som låter sig bestänkas med djävulens doft saknar inte bara sans och vett utan också luktsinne, hjälper inte ett livslångt straff baserat på stinkande oljor, här krävs spöstraff och annat kännbart våld. Exakt vad, överlåter er utsände bland de lägst stående bland de lägst stående inom människorasen till lagrådet och behöriga jurister att avgöra. Dock vill vi redan här och nu tydliggöra, att den som låter sig borda ett fullsatt plan och dessutom låter sig sätta jämte en finkänslig och på alla sätt vis god människa, vars luktorgan efter en dags hårt doftarbete blivit överkänsligt varför det nu låter sända signaler till hjärnan om att ”det är dags att kasta upp nu och alldeles oavsett om du gör det eller inte är migränen nu ett faktum, bara så du vet, det finns gränser”, den som beter sig på detta nesliga vis ska dels med överdrivet våld och brutalitet kastas av planet med omedelbar verkan, dels snarast möjligt sättas i en rymdkapsel med frivilliga och, gissningsvis företrädesvis, ofrivilliga emigranter till mars.

En fläkt från den fina världen fri från rakvatten.

Mitt kafé i Draguignan

Publicerat av
2

Sitter man här på kaféets terrass och är tyst och tittar noga, upptäcker man allt det där som i förstone inte syns. Ungefär som när du snorklar och lägger dig till rätta med cyklop och snorkel och gungar i det varma vattnet medan du låter blicken fokusera på korallerna framför dig, och plötsligt är där fullt av fisk. Fiskar du inte ser förrän du legat där ett tag och fått in rätt fokus. Låt mig berätta om dem, fiskarna du inte ser.

Men låt mig först visa dig var du är, hur du går längs gågatan Georges Cisson med alla sina affärer, norrut från stadens Draguignan igenkorkade artär, Boulevard Georges Clemenceau, upp mot den stora kyrkan Saint-Michel. Där, där den berömde motståndsmannens gata slutar, där ligger mitt kafé, och jag sitter där på terrassen och ser ut över marknadsplatsen*. Drar njutningsfullt in morgonens aromer i näsan. Nybakat bröd, platanernas löv och ostarna och blommorna och oliverna och korvarna och allt det andra som saluförs på marknaden. Ibland närmast försynt, med en liten skylt som förkunnar dagspriset på sparrisen, ibland högljutt som när Yves Laroche tar i från tårna med sitt ”Meloner!!! Provence bästa meloner!!! Frankrikes bästa meloner!!! VÄRLDENS BÄSTA MELONER!!! Bara här i Draguignan! Idag! Hos mig! Och billigt är det! BILLIGT!!!”

*Det är jag vid bordet längst bort, till vänster, ensam med en kopp café au lait och en croissant framför mig och en… ja just, där ja! Ja, med tidningarna ja, Var-Matin och L’Equipe (jag brukar ha Le Monde också, det ser om inte annat bra ut, men den var slut på mitt tidningsställe i morse, det händer sällan och när det händer är det inte mycket man kan göra åt saken). Haha, jo öronen har alltid stått ut så där och benet håller jag rakt för sådant är det sedan jag blev påkörd då för länge sedan och ja, jag har skägget för jag tänker som så att ju mindre ansikte jag visar, desto bättre är det. Stråhatten? Bara dumheter. Borde inte bära den, men det har blivit en vana. Som en del går runt med baseballkepsar, antar jag. Nej, inte de randiga byxorna heller. Ja, jag ser ut som en anakronism. Det medges. Men varför inte? Nog av. Åter till ordningen:

Kanske kommer du inte att uppfatta musiken. Jag hör nästan alltid musik när jag sitterhär. Dagarnas musik. Vissa dagar är som Eldfågeln. Marknadsplatsen framför min terrass blir till en förtrollad trädgård och vålnaderna dansar en synkoperad dans. Men inte en helvetesdans som i baletten. Snarare en glädjens dans, som i en amerikansk musikalfilm från 50-talet. En med Fred och Ginger. Allt till en närmast impressionistisk färgklang i fri form. Andra dagar släpar sig fram som Saties Gymnopédies. Vackert men inte lika händelserikt. Åter andra dagar är som Ravels Boléro: samma skeenden upprepas gång på gång. Från det marknaden öppnar till den stänger, men med olika orkestreringar och med ett härlig crescendo i C-dur vad det lider. Och ibland, då dagen är perfekt, är det som Suite bergamasque, eller kanske mer explicit som Claire de lune. Olidligt vackert och ett gyckelspel som i dansen bergamask från Bergamo. Även om du inte kan höra musiken kan du läsa den i Paul Verlaines Clair de lune, Debussys inspirationskälla:

Votre âme est un paysage choisi


Que vont charmant masques et bergamasques


Jouant du luth et dansant et quasi


Tristes sous leurs déguisements fantasques.



 

Tout en chantant sur le mode mineur


L’amour vainqueur et la vie opportune


Ils n’ont pas l’air de croire à leur bonheur


Et leur chanson se mêle au clair de lune,



 

Au calme clair de lune triste et beau,


Qui fait rêver les oiseaux dans les arbres


Et sangloter d’extase les jets d’eau,


Les grands jets d’eau sveltes parmi les marbres.

Även om en hel del turister med tiden hittat till Draguignan är staden knappast ett populärt turistmål. Det finns en vacker del, ”vieille ville” eller gamla staden, med trånga gränder som leder upp emot berget Malmont med utsikt över staden. Men de flesta missar nog den delen av Draguignan. Besökarna brukar hamna på marknadsplatsen eller Boulevard Georges Clemenceau, den igenkorkade artären. En lång, rak gata. Stadens bredaste. Kantad av affärer, barer, bagerier, caféer och någonstans mitt på den ligger stadens stolta teater, en flitigt använd byggnad, där allt från teaterstycken till operor ges.

Till skillnad från några av gatorna i stadskärnans utkanter där affärerna fått ge vika för det bilburna samhället och bekvämlighet och börjat dö ut och där boulangerierna står övergivna och med rullgardinerna nerdragna för entrédörren lever Boulevard Georges Clemenceau. Och den luktar. Av croissanter, pain au chocolat, avgaser, kaffe, cypresser, till och med olivträdet framför banken LCL luktar och platanerna som inte finns kvar luktar, urmakeriet, bakelser och förväntan och musiken jag alltid hör när jag går på gatan är märkligt nog Debussys ”La cathédrale engloutie” – på något vis ackompanjerar den bilarnas och fotgängarnas rörelser och dagens väg från uppsprickande morgon till omslutande kväll.

Förmodligen återfinner sig besökaren förr eller senare på någon av gatorna som leder mellan Boulevard George Clemenceau och Place du Marché, marknadsplatsen. Kanske flanerar turisten på Rue Georges Cisson, som jag nyss nämnde. Går förbi La Mairie, borgmästeriet, den rosa byggnaden till vänster om du är på väg mot marknadsplatsen. Alla klädaffärerna, skoaffären och butikerna som säljer mobiltelefoner och abonnemang. En relativ nymodighet. Här luktar det ibland avlopp. Särskilt när det är lågtryck. Dofterna från klädaffärerna förmår bara tränga igenom under sommarhalvåret då de flesta låter entrédörren stå öppen och då lågtrycken är färre. Märkligt nog hör jag här aldrig Debussy eller ”La cathédrale engloutie” utan, för det mesta, Bizets ”L’Arlésienne”. Det förvånar mig, men det är kanske den så påtagliga kommersen som skänker Rue Georges Cisson en särskild puls som får mig att höra ”L’Arlésienne”. Märkligt är det i alla fall. Kanske beror det på att den lokale hjälten och motståndsmannens Georges Cisson ande bokstavligen talat svävar över gatan.

 Berättade jag om systrarna Dèclines? Hursomhelst så arbetar de som servitriser på mitt kafé och de är ökända. Inte bara otrevligast i stan. Säkert otrevligast i Frankrike. Ja, till och med mer otrevliga än de stroppiga kyparna på turisthaken runt Place Saint-Michel i Paris. De där som hånar dig för att du vill ha en croissant klockan elva på förmiddagen. ”Hallå, har ni hört, här är en som vill ha en croissant! Så här dags! Nej, Monsieur, vi har sannerligen inga croissanter så här dags!” Och detta samtidigt som de rör sig bort från ditt bord så du till sist måste haspla ur dig en beställning på något du inte alls vill ha, ”Ja men ge mig en Café au lait bara då!”, och då svarar de, snäsigt, ”Café au lait? Menar ni en Café crème, kanske?”, ”Ja, jatack, det blir bra, tack”. Åh, så stroppigt. Och servitriserna här, systrarna Odile och Eulalia, är värre. Men de kan kosta på sig att förolämpa oss, stamgästerna, för vi har ingen annanstans att gå om vi vill höra dagens musik.

Musiken… Hur ödsligt och vackert är det inte att en tidig lördagsmorgon höra det ensamma pianot från tredje våningen i huset vid sidan om caféet! Tonerna svävar som små molln, moln av moll, ut genom fönstret, låter sig fångas av den unga sommarens smekande vind, förs fram över marknadsplatsen, fälls ut och regnar ner på marknadsstånden och de få kunderna som redan är på plats, blandar sig med köparens och säljarens förväntningar i dur och lägger sig till ro på marken som en stilla sonat utan egentlig hemvist i vare sig moll eller dur och verkar vara tillfreds med det.

Fiskarna! Var det ju! Eller i det här fallet människorna, och forna tiders vålnader. Du ser dem inte förrän du satt dig till ro och fått in rätt fokus. Du slappnar av och smuttar på kaffet, du lyssnar på musiken, sluter ögonen en stund, öppnar dem igen och där är de, människorna och vålnaderna. Du ser, verkligen ser, den gamla damen i blomsterståndet, du hör osthandlarens väsande andning, noterar turisternas mållösa irrande, som bin som hoppar från blomma till blomma rör de sig från stånd till stånd, suger i sig dess nektar och surrar vidare mot nästa försäljare och handlar vare sig de behöver det eller inte; och det är nu du ser vålnaderna, alla dem som en gång vandrade här, som skötte stånden eller handlade av månglarna, som levde i staden, som styrde och ställde, älskade och dödade, drömde och strävade, som tillsammans gjorde det som Nu var.

Du kan inte tala med dem, men du ser dem och du hör dem, hur de mumlar för sig själva, talar med varandra, har synpunkter på både det ena och det andra. Självklart kan du däremot tala med dem som nu lever, alla försäljare, ortsborna som kommer för att handla och turisterna. Men det där intresserar mig föga. Jag försöker lära av vålnaderna, höra vad de säger, med facit på hand vet de vad de gjorde bra och vad som blev mindre bra.

Du kan inte tala med dem, men du kan lyssna på dem. Men bara om du anstränger dig. De har åsikter om allt med undantag för Nuet. Kanske för att det är som prästen Père Maurice en gång sade till en annan vålnad, klädd i full artillerimundering, tydligen från staden och enligt vad jag förstod stupad vid Artois 1915, ”vi som en gång var kan aldrig ändra på Nuet, vi kan bara hoppas att de som Nu är är kloka nog att lära av våra misstag, för det är bara i Nuet man kan ändra på det som ska bli Då”. Jag minns att artilleristen såg väldigt ledsen ut.

Clair de lune. La cathédrale engloutie. L’Arlèsienne. Oiseau de feu. Bolero. Gymnopédies.

Förbjud Swiss & Zürich airport!

Publicerat av
Svara

Swiss International är undantaget som bekräftar regeln att Schweiz är ett land med förmåga att leverera kvalitet. Jämfört med andra lågprisbolag som er utsände bland de djupt förorättade resenärernas nedslående värld redan varnat för – Ryanair, Avis, Euro Wings, German Wings – får konsumenten lätt intrycket av att Swiss faktiskt inte är ett konsumentföraktande lågprisbolag, vilket gör det så mycket obehagligare.

Självkompatibelt datasystem

Emellertid verklighetsanpassas denna missuppfattning, att Swiss inte är konsumentföraktande, så snart den lurade resenären försöker utnyttja påstådd service som check-in online och annat som inte fungerar eftersom Swiss envisas med att ha ett eget datasystem som bara är kompatibelt med sig självt. Något som bevisligen lett till att resenärer mellanlandat i Zürich bara för att upptäcka att flighten som det gick att köpa biljett till de facto inte finns. Andra småsaker som kan inträffa är att den tillgång till lounge som påstås ingå via samarbetet med Star Alliance de facto inte existerar ”därför att den inte gör det”, som förklaringen kan låta.

Oförrättsorkan

Då ovanstående bara är ett par smygare i den orkan av oförrätter som Swiss-kunden riskerar att möta på sin resa, ser sig resenärens vän i nöden tvingad att kräva ett omedelbart förbud mot Swiss International! Och i det fall att Zürich Airport inte inser allvaret i det lurendrejeri-häleri flygplatsen låtit sig dras in i, ska den stängas med omedelbar verkan. Skulle nu vare sig det ena eller det andra förbjudas i enlighet med nyss framförda kravspecifikation, ska Schweiz dras inför domstolen i Haag, slängas ut ur FN och Europa och flyttas till Antarktis på det att det där må frysa fast i isen och sitta där med sina innehållslösa löften och obsoleta datalösningar och utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Musik!

Resa: Förbud mot riktningsbytning!

Publicerat av
4

Det torde bara vara en tidsfråga innan det blir förbjudet för nybörjare och fåntrattar att skrytposta bilder och kommentarer från flygplanens affärsreseavdelningar och flygplatsernas lounger för vaneresenärer. Det är illa nog att de här saltkornen i resandets ständigt vidöppna sår alls får vistas i de nämnda utrymmena, att de dessutom gör stor sak av detta måste, så som Kommunikationsdepartementet nu bestämt sig för att göra, förbjudas.

Förbudskrav

Dagens förbudskrav är därför istället det långt ner i de breda folklagren efterfrågade förbudet mot riktningsbytning! Ni vet de där typerna som går rakt ända tills de är precis framför er. Då byter de plötsligt riktning! Inte sällan med påföljd av ni måste hejda er i er framrusande marsch på väg mot er gate på flygplatsen. Det är uppenbart för alla att samhället måste sätta stopp för det här ofoget, som är fullt jämförbart med att ljuga och slå små barn.

 

Lynchpålar

Om riktningsbytet medför en sammanstötning ska det vara envars rätt att stämpla riktningsbytingens fot samt att skrika ”Se er för, människa!” på det att riktningsbytingen då ska skämmas och be tusen gånger om ursäkt. Om så inte sker har alla som bevittnat händelsen rätt att skrida till lynchning av riktningsbytingen, och för att detta ska kunna ske utan större tidsspillan för de handlingskraftiga vittnena ska lynchpålar finnas utplacerade med jämna mellanrum på världens flygplatser. Dels som en påminnelse för den som obetänksamt kan få för sig att byta riktning, dels som en självklar service för resandets ordningsmän och –kvinnor, dessa vår samtids hjältar och hjältinnor.

Muisk! Må riktningsbytingarna finna sin väg innan det är försent och må Peter Frampton bistå dem i deras jakt på ett bättre jag. Bonus från den tiden då Frampton var cool och spelade med Steve Marriot.

Punkt

Publicerat av
2

Det var illa nog på den tiden då Chefen stannade upp i sitt föredragande framme vid vita tavlan, tittade ut över den lilla församlingen och log ett ”Det är inte alla som är så puunktliga som Iris”, ja, det var illa nog redan när jag var liten och spelade punkrock och folk skämtade om att det gjorde vi inte alls för vår musik var punktrock. Och på gymnastiken, den elake idrottslärarens ”Det är inget fel på isen, ingen punktis här inte!”, levererat med ett rått skratt som de andra gärna föll in i. För att nu inte tala om alla skämt om alla jag skulle punktmarkera på fotbollsplanen, att jag borde bli svetsare så bra som jag måste vara på att punktsvetsa, eller skattmästare, punktskatter ni vet… eller byggare och bygga punkthus, eller varför inte strejkledare, punktstrejker… Och nu detta att alla plötsligt säger punkt rätt som det är. ”Så är det. Punkt!”. ”Ingen ska vara ledsen. Punkt!”. Varje gång hoppar jag till. Alla andra som heter Punkt hoppar säkert också till. Vi är vana att bli hånade. Retade. Höra våra namn skrikas ut. För ni andra har alltid tyckt om det där, att skrika Punkt! Och nu säger ni det hela tiden, bara för att, och ni tycker att det är skönt. Erkänn! Ni tycker det! Punkt!

En tydligt definierad punkt besjungen av en grupp som säger sig vara bestämd på den punkten (att den först nämnda punkten är tydligt definierad). Inte en punkt men en prick. Samt ett kärt återseende. Punkt!

Bitter-Sverige

Publicerat av
1

Sverige har gått från att vara Lort-Sverige till att vara Bitter-Sverige. Däremellan hann vi, efter att ha stått över två förödande världskrig, vara Bäst i världen ett tag. Kanske är orsaken till att vi är så bittra nu, att vi tar det mesta för givet? Trygghet och demokrati är ett evigt självklart. Så till den milda grad att vi tror oss ha råd att ropa på inskränkningar i demokratin, ja rent av ropa på diktatur som om det någonsin funnits en diktatur som inte i första hand endast vurmat sin egen inre krets.

Tryggheten och demokratin gör att vi tror att vi är odödliga, omöjliga att besegra, oss kan intet ont hända, och när vi ropar på diktatorn är det därför att vi alla tror att diktatorn är precis som jag själv och bara vill mitt eget bästa, inte grannens eller ens sitt eget bästa. Dumheten i allt detta är så stor att den är svår att ta in. Likväl finns den där, tämligen spridd bland annars ganska normala individer.

Bitter musik.

Förbud mot slapphandshälsning!

Publicerat av
2

Har ägnat en stor del av dagen åt att vara rasande på mösehumlor som går och står i vägen på Nice flygplats. Om det inte var så att er utsände i de livsnödvändiga och till lycka ledande förbudens förlovade värld redan krävt ett förbud mot mösehumlor och andra raseriframkallande bromsklossar, skulle den nyss nämnde göra det nu. Då det, trots allt, känns överflödigt med ett dubbelförbud, låt vara att tanken är tilltalande, inriktar vi oss därför istället på ett, för en majoritet av mänskligheten, lika behövligt och efterlängtad förbud, nämligen det mot att slapphandshälsa!

Någon kanske tycker att det är straff nog för den som räcker fram en slapp hand till hälsning, att få slapphanden tillknycklad av ett mer handfast och bestämt grepp, men så är inte fullt ut fallet enär den lycka som går att känna i samma stund som slapphandshälsarens sladdriga våffla knycklas ihop med ett otrevligt och bengnagande kras på intet vis står i paritet med det obehag som går genom ben och märg och rakt in i hjärnans emotionella centrum på den som plötsligt finner sig stå där med en slapphand i handen och, etter värre!, det obehag som sprids som en skenande rysning genom kroppen när fasthandsinnehavaren inser att den just håller på att knyckla ihop slapphandshälsarens hand med det tidigare beskrivna låga men ändå fullt ut obehagligt upplevda oljudet.

Ergo: Slapphandshälsaren måste straffas på det att hen stoppas i sin för mänskligheten förödande framfart. I syfte att hjälpa lagstiftaren på vägen och skynda på processen från idé till genomförd lag, föreslår vi här, utan andra krav på ersättning än möjligen en bronsbyst på Justitiedepartementet, att den som slapphandshälsar döms att få sin slapphand tillknycklad av en för ändamålet framtagen robot till dess hen lovar och svär att aldrig mer hänga fram en slapphand vare sig i samband med en hälsning eller i något annat sammanhang. Den som trots avgivet löfte av i förra meningen nämnda art lägger en slapp våffla i ett fast handgrepp, ska helt enkelt beläggas med handhälsningsförbud, och ta konsekvenserna av att inte ta folk, oavsett kön, i hand och vi vill på intet vis avvisa tanken på en lagstadgad pariakast för dessa återfallsslapphandshälsare.

David Byrne!

La Bocca, Stockholm

Publicerat av
11

Om den ungerske premiärministern Victor Orbán står som symbol för den totala korruptionen i ett hyggligt (Ungern) till väldigt (Sverige) fritt land och om vi alla kan mätas utifrån den måttstocken och kallas orbanist då vi på något vis inlåter oss på vägar som kan leda till korruption eller åtminstone något slags lurendrejeri mot vår läsare/konsument/vän/ovän/väljare/annat, om det är så så måste det här inlägget ligga farligt nära skåran på måttstocken där er utsände i de oförvitligas upplysta värld fri från ljusskygga element riskerar att i åtminstone någon mån trilla dit, det vill säga orbanisera sig och bli vad som numer i folkmun med rätta kallas en satans orbanist!

Jo så är det, och varför är det så? La Bocca, med ambitionen att bli Skandinaviens bästa italienare och krogen som nu ska rekommenderas ity den faktiskt är väldans bra, både på en smakfull lunch och en omständlig middag, ja till och med på en snabb pasta eller bara ett glas vin, La Bocca således, står mycket nära goda vänner till den ovan nämnde utsände. Utan tvekan talar vi här om kompiskorruption för så är det: vänskap korrumperar. Men vad göra när krogen är bra och förtjänar att omnämnas? Tiga eller rent av varna för stället? Nej, bättre att vara ärlig mot sig själv och sina kompisar. Även om priset riskerar att leda hela vägen till orbanisternas giriga och egoistiska skara fylld av intellektuellt och emotionellt limiterade tölpar.

Fabrizio De André.

Capitain-Gagnerot – ryttmästaren från Bourgogne

Publicerat av
2

Ett bra vin är naturen fångad i en flaska på ett rent och balanserat vis. Det där sista är inte oväsentligt. Ett otal producenter, de som nästan är riktigt bra (och inte sällan för dyra), förmår fånga sina druvor och deras förutsättningar i flaskan men utan att det blir rent och balanserat. Det är alltid något som skaver någonstans. Nu bryr sig många vinkonsumenter, bevisligen, inte om det där som skaver, och lyckliga äro dessa ity de har tillgång till ett betydligt större utbud.

Bull’s eye

Vi som istället blir irriterade, besvikna och rent av förbannade på det där skavet av orenhet eller obalans, vi får ödmjukt finna oss i att världen inte kryllar av känsliga vinmakare med förmågan att pricka bull’s eye. Å andra sidan vet vi att de där som ”har det”, ja de ”har det” och är därför alltid att lita på, och när vi hittar sådana producenter så gäller det att hålla fast vid dem. En av de där med känsla för feeling som ofta omhuldas här på vinifierat är Clotilde Davenne. Häromveckan handlade en text om Chiara Condello och strax för det Giulia Negri. Idag är turen kommen till Maison Capitain-Gagnerot och familjen Capitain i Ladoix-Serrigny vid Corton-kullen i Bourgogne.

Västgötens sanna väsen

Den som besöker Capitain-Gagnerot lär, med lite tur, möta pappa Patrice. En synnerligen sympatisk herre som mer än gärna och med en mysfarbrors leende och blicken hos den som vet att vara stolt över sitt närmast fulländade verk förevisar gårdens viner och berättar om husets historia och de nuvarande 16 hektaren. Blir det affärer av lär det vara dotter Delphine som tar hand om det. Sonen, Pierre-François, som förmodligen ser ut som pappsen gjorde för sisådär 35 år sedan och redan utvecklat samma sympatiska leende och sätt (jajo, Delphine är också sympatisk och schysst, men det är ju hon som sköter pengarna och då ligger det i sakens natur att det blir mindre sympatiskt och tur är det för det enda som tar emot mer för en västgöte än att betala är att betala till någon som står och ler förnöjsamt), honom lär besökaren inte få träffa då han som sig bör är upptagen med att plöja mark, vårda druvor eller jäsa vin.

Begravd psykopat

Nog av. Alla är trevliga, alltså, nästan så det känns som att det måste ligga en psykopat begravd någonstans. Är det så? Det är gott att inte veta, som västgöten säger, men det tror vi då rakt inte. Däremot är vinerna precis så där som de är hos den som kan det här med att fånga naturen på ett rent, balanserat och tilltalande vis. Bäst av allt: det verkar som att Pierre-François gör det lika bra som pappa Patrice. En vertikal av diverse viner ger vid handen en genomgående renhet och balans, och för varje ursprung som provas, vi är ju i Bourgogne och det ändrar sig snabbt, känner vi av förändringen i ursprunget. En Ladoix är en Ladoix, en Corton en Corton. Ja, ni fattar (eller så gör ni inte det och då ska jag be att få rekommendera något av Systembolagets Appassimento-viner för 99 sek).

Vintips – äntligen!

Hursomhelst: jag är oerhört förtjust! Älskar att springa på de här vinmakarna som ”har det” – det händer, som sagt, inte jätteofta. Så, lite vintips då, och då tycker jag att ni ska prova allt ni kommer över från Maison Capitain-Gagnerot (svårt med namnet? tänk kapten Gagnerot, låter som en ryttmästare på Livregementets husarer), dock här blott ett litet urval: Ladoix 2016, nr 74398, 249 sek (superung, bra år, nu för den som gillar ung, oförlöst pinot, lagra något år annars); Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek (same same men mer av allt, imponerande precision för er som vill nörda till det på vinmakeri-sidan och förstå vad hantverket handlar om, spar några år om du vill maxa vinet, mycket ungt idag), Corton GC ”Les Garndes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek (ojoj, men lagra); Corton GC ”Les Garndes Lolières 2013, nr 71717, 699 sek (sist men inte minst ett vin som nästan är drickfärdigt idag och i övrigt kan vi bara tillägga att det är rasande gott).

Captain Beefhart. Från kapten till Beefhart och från Beefhart till klassikern Hot Rats.