Hedges Family Estate & Red Mountain A.V.A.

Publicerat 2015-05-06 av Lars Torstenson

Vill minnas att Tom Hedges och jag träffades första gången 1989. I Bordeaux. Ett par år senare fick vi båda utmärkelser i Sverige i anslutning till Vinordic/GastroNord och bjöds på en flott middag på Coq Blanc, bland annat tillsammans med suveränen Michael Broadbent. 1997 träffades vi på plats. På Red Mountain i östra Washington State. Där Tom och hans hustru Anne-Marie uppfört ett av de första vinerierna i området. På min inrådan planterade de Syrah och några år senare, 2001, blev jag en mer permanent rådgivare.

I samma veva som vårt samarbete började fick Red Mountain sin A.V.A.-status, American Viticultural Area, alltså en amerikansk motsvarighet till de europeiska appellationssystemen (AOC/P, DOC, DO…). Familjen Hedges, och särskilt Tom, hör tveklöst till dem som drivit appellations-frågan hårdast. Så hårt rent av att företaget ofta låter ursprunget vara huvudnummer på etiketterna. Det gör att många konsumenter uppfattar vinerna som ”Red Mountain”. Helt i enlighet med avsändarens önskan. Å andra sidan har detta medvetna och i grunden ödmjuka tillvägagångssätt lett till att många missar att alla Hedges viner förvisso är ”Red Mountain” men att de också är legio och att de egentligen heter något annat. Som DLD. Eller Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”). Eller Bel’ Villa eller Goedhart Syrah.

Det där sista vinet görs egentligen av Sarah Goedhart (dotter till Anne-Marie och Tom) och var från början snarast en garage-Syrah. Nu sedan Sarah blivit head winemaker – hon efterträdde sin farbror Pete för en månad sedan, efter att ha arbetat som assistant winemaker under flera år – har Goedhart inordnats i Hedges-portföljen men fortsätter ha sin egen, lite stramare husstil. Inte helt typiskt för vad många idag uppfattar som ”amerikanskt vin” men i högsta grad ett uttryck för sitt ursprung.

Det som utmärker Red Mountain är en på samma gång överdådig frukt och en synnerligen stram struktur. Det gör att vinerna härifrån lätt tappar druvfokus och/eller blir väl tuffa, framförallt när de är unga. Den som anstränger sig det minsta får dock med lätthet till ett frapperande druvuttryck i de flesta sorter som provats på berget. Kanske framförallt i Syrah, Cabernet sauvignon, Malbec och Cabernet franc. Ge det några år till och vi kommer kanske att lägga sorter som Marsanne och Grenache till den långa raden av druvor som går som tåget på berget. (Merlot? undrar någon, njaee, det är i motsats till vad många tror en mycket svår druva om man vill få fram verklig druvkaraktär och inte bara överdådig plommon-frukt, helt ok på berget men inget som sticker ut.)

För att lyckas krävs att du odlar med hjärnan och hjärtat. Jorden är av självklara skäl i detta ökenområde synnerligen mager. Det gör att många lätt överdriver såväl gödning som bevattning. Två bra sätt att sänka kvaliteten på vinet och att köra över naturen. Den som är mer återhållsam med vattnet och gödningen och som tuktar, beskär och gallrar med den besatthet som krävs för att vin ska nå de höga höjderna kan få fram minst sagt förstklassig frukt. Sedan gäller det förstås också att kunna förädla på rätt sätt och här har ingen ännu så länge nått ända fram. Det finns flera utmärkta uttryck för Red Mountain och viner härifrån av mycket god klass men de där riktiga fullträffarna är vi ännu inte framme vid – tänk för övrigt på att A.V.A. Red Mountain inte ens hunnit fylla 20 år!

Den som nu vill besöka det högst besöksvärda området reser med fördel till Seattle eller möjligen Portland och hyr en bil där. Det tar tre-fyra timmar att köra till Red Mountain och den vackra resan går över Kaskadbergen och från kustens havsklimat till inlandets öken. Här kan bara den som har tillgång till vatten leva och odla. Försörjningen kommer i första hand från den gigantiska floden Columbia men även från vattendrag som Yakima. Den som flyger propellerplan från Seattle kan en klar dag tydligt se de gröna plättarna öken som bevattnats.

Min huvudsakliga uppgift hos Hedges har sedan många år varit att pocka ut deras ”klubb-viner” eller Limiteds. Detta ska vara företagets bästa, och dyraste, viner och de säljs så gott som uteslutande till medlemmarna i företagets klubb. Vissa viner och i förekommande fall ett mindre antal buteljer av utvalda ”Limiteds” finner emellertid sin väg till någon krog eller rent av till Sverige där vi under en tid haft Hedges Family Estate Limited Malbec i Systembolagets beställningssortiment. Osäker på om det finns några Malbec kvar när ni läser detta, men det är värt att kolla via SB:s hemsida. I Sverige finns följande Hedges-viner: Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”), nr 70976, 199 kr; DLD Cuvée Marcel Dupont, nr 71000, 225 kr; Bel’Villa Vineyard Syrah (Goedhart), nr 71749, 225 kr.

Vid min senaste resa till området satte jag ihop fyra nya Limiteds. Viner som nu blendas och buteljeras för att komma ut på marknaden om sisådär två år. Årets Limiteds är gjorda på Cabernet sauvignon, Merlot, Syrah och Malbec. Ryan Adams. Stomu Yamashta’s Go. PS En film om Hedges senaste release ”La Haute Cuvée” (finns dock ej i Sverige).

Direktrapport från tåget Stockholm-Köpenhamn en dag i maj & Smashing Pumpkins, XTC, Mozart & JSBX

Publicerat 2015-05-05 av Lars Torstenson

– Ja, men det är ju lite jobbigt att umgås… – Nej, jag har skickat… – när de blir sådana – Man slog ihop de tre gröna områdena! – … vi har också en… som blivit sådan… – Jaja, haha, nejnej, haha, jahahaha… -… går inte. – Mmm! – Ja, men det ordnar jag! – Jo men det har jag försökt men jag…- Som jag uppfattar det så var det det. -… tänkte jag börjar med att ringa till… – Jag tänkte att vi uppdaterar avtalet… -… dig -… sjuttiofem procent. – Jo, metallföretag… – Att det är uppdaterat att det här är statusen… -… men gäller gamla metallavtalet alla metallföretag? – … då förbereder… – Jaja! -… inte… – Nej, i paragraf fem – jamen, de… – fanns inget smidigare – hörs väldigt bra – allt fokus på -…all text på metallavtalet – ja men vi håller…

Vinifierat kräver med omedelbar verkan att alla svenska tågset kompletteras med godsfinkor varuti för ändamålet anställda ordningsvakter med bakgrund i kriminella gäng placerar alla gaphalsar som fläker ut sitt privatliv och förorenar miljön med arbetshemligheter och ändå värre nonsens. Det är i sådana här stunder lätt att skylla på samhället och bokstavskombinationer och knark och skolan och frånvarande föräldrar men ytterst beror det nog på att gaphalsarna är rejält dumma i huvudet. Vi försöker överrösta dem med Smashing Pumpkins, XTC och Ave Verum Corpus (svårt dock att överrösta han med metallavtalet med Mozart, behövs mer bröt och skrän för att slå ihjäl hans högljudda stämma, får bli lite JSBX)

Mitt i ingenting: Brasserie Four, Walla Walla! & Purple Guy

Publicerat 2015-05-04 av Lars Torstenson

Svara

Östra delen av staten Washington, eller Eastern Washington som det också heter, är mest öken och ingenting, men rätt som det är dyker det upp ett hus. Eller två. Eller något grönt. Eller ett hus med ett bilvrak och en hängande fönsterlucka. Eller en redneck. Eller en tätort. Eller två. En av de där tätorterna är Walla Walla. Inte mindre än runt 45 000 pax samlas här i ett tappert försök att likna en stad med omnejd och de lyckas bra. Staden är ganska mysig och det finns både ett och annat att locka med. Som en livaktig vinindustri. Och därmed en massa vinerier och tasting rooms. Och några matställen av hygglig klass. Som Brasserie Four. Mitt i sta’n. Här syns en och annan lokal vinmakare beblanda sig med folk som vore hen en vanlig människa. Personalen är urtrevlig och professionell. Maten bra och till och med ofta mycket bra i traditionell fransk brasseriestil. Här hittar du allt det där du knappt kan få tag på i Frankrike nuförtiden. Trevlig prisbild. Bra vinutbud. Både lokala och internationella, inte minst franska, viner. Klart vi ger högt betyg och rekommenderar stället! Purple Guy.

Dum, dummare 2 & Todd Rundgren

Publicerat 2015-05-03 av Lars Torstenson

Svara

Det händer, då man dissar andras, som Hustrun, märkvärdigt lättviktiga smak för litteratur, musik och film, att de, de dissade, på ett direkt löjeväckande vis, kontrar med, typ, ”ska du säga som tycker om Dum, dummare och bröderna Farrelly”, som om det faktum att en person funnit filmkulturens Graal skulle kunna vändas mot hen, nej avundsjuka är vad det är fråga om!, avundsjuka från den som inte lyckats svinga sig upp på filmhistoriens Mount Everest. Omutifallatt någon i filmens värld högkulturellt stående skulle ha missat Dum, dummare 2 kan vinifierat i all enkelhet och utan att ge sig in på några mer djuplodande analyser meddela att den är ytterligare ett mästerverk av bröderna Brothers och att såväl Jim Carrey som Jeff Daniels, för att nu inte tala om Kathleen Turner, i vanlig ordning står för en inte bara habil utan rent briljant insats och som om det inte räckte med det vet vi redan att Todd Rundgrens musik, eller åtminstone Todd själv, borde få Oscar Life Time Award. Vacker, rolig, spännande och kort sagt ytterligare en milstolpe i Filmens historia från Farrellys.

Dagens fråga: Varför knarrar piloter? & STP

Publicerat 2015-05-02 av Lars Torstenson

Att kabinpersonalen talar med en slags upp-och-ner-röst när den säger saker som ”Please be careful when you open the overhead compartment, objects may fall out” är allmänt bekant och kanske är pilotens och styrpersonens knarrande med rösten också det och månne behövs ett förbud mot cockpitpersonalens mystiska knarrprat. Hursomhelst funderar vinifierat på att kräva förbud i skrivande stund sedan styrkvinnan på dagens flight knarrat något om att vi kom iväg tidigt och därför kommer landa före tidtabell och det är siochså varmt nu och kanske sisådär om ett par timmar när vi är framme… allt med en förfärligt massa knarrande och i en enda lång utandning som gör att meddelandet avslutas i ett slags utdraget knarrstön vars innebörd är omöjligt att tolka. Och frågan kvarstår: varför knarrar piloter? STP.

Två billigare & ett dyrare matställe i Barcelona & Antoine Tato Garcia

Publicerat 2015-04-30 av Lars Torstenson

Svara

Alla turister i Barcelona hamnar förr eller senare på Placa Real och om de tycker att det är turistiskt är det bara förnamnet och än värre är Rambla Catalonia som de just gått på för att det ska man ju göra, och visst ska man det, och Placa Real är läcker och det finns faktiskt matställen där som är helt okej, till exempel Mariscco som serverar utmärkt Aroz/Paella med hummer (eller havskräftor, ca 20 €), urbillig, drickbar hus-rosé (ca 11 €) och schysst kaffe (även carajillo con brandy eller, i förekommande fall, con Tia Maria). Tämligen nyöppnade El Nacional är ett annat alternativ för den som vill ha lite upplevelse och hygglig mat utan att bli skinnad eller gå i en fälla. Här samsas ett flertal alternativ för den törstige och/eller hungrige och priserna är hutfasta (eller vad nu motsatsen till hutlösa kan vara). Ett betydligt dyrare alternativ som dock är billigt i sitt slag är Arola på Hotel Arts. Här finns även den av vinifierat tidigare omskrivna stjärnstjärnkrogen Enoteca (läs här) och Arola får väl betraktas som småsyskonet till Enoteca. Utmärkt mat, inte minst Tapas-avsmakningsmenyn, men smakar det så kostar det, närmare 90 € för menyn (på Enoteca går menyn på en hundring till), å andra sidan finns här ett finfint exempel på Prieto picudo-druvan i Dominio de Tares/Dominio DosTares Cumal 2007 för under 50 pengar. Bilderna nedan kommer från Arola (blommorna), Marisco (Salvador Dali) och El Nacional (övriga.). Antoine Tato Garcia.

Malbec & Nirvana

Publicerat 2015-04-28 av Lars Torstenson

Svara

Är precis på väg till Red Mountain och min uppdragsgivare sedan 14 år Hedges Family Estate. Ett sammanträffande är att jag från producentens svenska importör idag fick ett mail där en vinnörd konstaterade att Hedges Malbec egentligen är en Cabernet sauvignon. En synnerligen intressant upplysning för mig som gjort vinet och trott att det var Malbec. Skämt åsido, faktum är att jag, som varje år sätter ihop Limited-serien åt Hedges, alltid måste slåss för varje blend som inte är Cab eller Merlot. Skälet är enkelt. Amerikanen, och det här är viner som framförallt säljs i USA, betalar gärna för Cab och Merlot, men inte för för dem mindre kända druvor som Petit verdot och Cabernet franc eller druvor som har eller nyligen haft en lågpris-stämpel, som Malbec från Argentina och Syrah/Shiraz från Australien. Således blir det få Malbec, Cabernet franc, Petit verdot respektive Syrah i Limited-serien. Är då den mailande vinälskaren helt ute och cyklar. Nej, det tycker jag inte. En av de häftiga sakerna med Malbec från Hedges/Red Mountain är att den inte liknar, eller i vart fall överensstämmer med, Malbec från Cahors och Mendoza. Låt vara att jag som vinmakat och/eller blendat i såväl Red Mountain som Mendoza och Cahors vanligen hittar druvtypiska avtryck i alla tre stilarna (bland annat brukar där finns ett stänk av vad jag vill associera till viol). Samtidigt tror jag att det uttrycket som bland annat finns i Hedges Limited Malbec är det som ligger närmast den Malbec-stil vi vanligen kommer mötas av om låt säga 15 år. Traditionell Cahors, med sin trash-extrahering och uttorkande ekfatslagring, och power-Mendoza-Malbec med sin överpacade och aningen finessfattiga stil, är knappast något för en framtid med alltfler eleganta och välgjorda viner med tydliga druvavtryck (vid sidan om brandade industriviner och rent skräp). Terroir-musik från Wa.

Upp & ner med flygindustrin & vårt ansvar & Domenico Modugno

Publicerat 2015-04-20 av Lars Torstenson

Idag ligger flygpriserna på många rutter ungefär där de var för 25 år sedan. I flera fall till och med lägre – gäller bland annat flyg till min hemma-flygplats Nice. Som om inflation, högre oljepris, löner och så vidare inte funnes. Det resenären bör, eller i alla fall borde, fråga sig är hur långt priset går att pressa innan riskerna ökar. När måste man börja kompromissa med underhållet, när väljer de bästa piloterna att göra något annat, när… Att sitta på en mindre Lufthansa-flight (Canadair Regional Jet) och känna att vi plötsligt förlorar höjd och kraftigt sänker farten någon halvtimme efter starten känns sådär med tanke på de frågetecken som för närvarande finns i allmänhet och avseende den pressade Lufthansa-sfären i synnerhet. Nu ska här sägas att det idag handlade om en mycket ansvarsfull och skicklig pilot som agerade snabbt när hon kände en illavarslande doft i cockpit/kabinen och därför tog ner oss så snart det gick, och självklart domineras luftrummet både av de ansvarsfulla och skickliga och de ordentligt servade planen, men det måste finnas en gräns för hur hårt vi konsumenter kan pressa flygpriserna utan att utsätta både oss själva och flygbolagens personal för risker och utan att öppna luftrummet för mindre seriösa aktörer. Tänk på det nästa gång du bokar. Domenico Modugno.

Nick Hornby: A long way down

Publicerat 2015-04-17 av Lars Torstenson

Svara

Någon mörk, inre kraft drev mig att köpa ännu en Hornby-bok, där jag stod och tvehågset glodde in i bokhandelshyllan. Medan hela mitt Yttre jag skrek ”nejnej, gör det inte! Hornby är en lättviktare, sådant där som Hustrun läser, du läser inte Hornby nuförtiden!”, viskade en annan mildare stämma, inte helt olik Hustruns ”men Lars, du har väl alltid gillat Hornby, du tycker han är underhållande, att han skriver bra och att han har något att säga, älskade du inte Fever pitch till exempel…” Typiskt Hustrun att dra upp Fever pitch som får mig att tänka på Trevor Francis och den hemska morgon i St Tropez då jag gick och köpte Var Matin medan Hustrun tog ett bord vid Place de Lice och satt där och pratade med en störig engelsman när jag kom tillbaka, självklart vecklade jag demonstrativt upp tidningen mellan mig och engelsmannen, utan att säga God morgon ens på svenska, bara för att när han och Hustrun plötsligt började prata fotboll inse varför engelsmannen var bekant, det var ju Trevor Francis och ni kan ju tänka er vilken total förödmjukelse jag sedan fick gå igenom för att också få bli hans vän (eftersom Trevor, som jag vill kalla honom, är en mogen man gick det bra). Nog av. Visst hade Hustru-rösten en poäng, men likväl var jag negativt inställd då jag satte ögonen i ”A long way down”. Hornby. Måbragubben. Om självmord. Njaeee. Men, självklart fungerar det, och det med bravur. Hornby är må bra, men lagom må bra, och han kan ta sig an de mest varierande ämnen med äran i behåll. Den här boken har några år på nacken men håller lika bra idag som då den kom ut. Underhållande och välskriven så till den milda grad att vi kan skratta gott åt de ömkliga självmordskandidaterna i boken och samtidigt få oss en tankeställare om både det ena och det andra. Rekommenderas. Och om utifallatt jag skulle få för mig att kalla Hornby lättviktig igen ska jag ha stryk – låt vara att han tar sig an tungviktsproblemen som vore han en welterviktare. Joy Division.

Gräsänklingskockens mandomsprov: check

Publicerat 2015-04-15 av Lars Torstenson

Det är så härligt med människor som går från klarhet till klarhet. Ni vet de där fallen då ingen kan undgå att se att här händer det saker; här har vi en människa som utvecklas på ett så frapperande vis den inte skulle bli mer uppmärksammad om den så gick runt i Kalle Anka-outfit, vilket med tanke på den uppmärksamhet en halvnaken människa vanligtvis får om den cyklar ner till snabbköpet och handlar ett kilo kaffe inte vill säga lite. Med andra ord lyser hela jag; det syns i ögonen, den släta hyn och leendet som spelar spratt med munnen som okontrollerat far iväg uppåt så snart någon tilltalar mig. Man kan också se att något hänt på sättet jag talar till små barn och folk som nyser; istället för att sparka till ungarna i smyg när föräldrarna inte ser klappar jag de små liven på huvudet och säger saker som ”åh, en så’n liten snyggo!” (har på Fb lärt mig att man ska skriva/säga snygging/snyggo närhelst någon lägger ut en bild på sig själv och jag utgår från att föräldrar gärna vill att deras avkommor beskrivs på samma vis) och när någon nyser glor jag inte hatiskt på dem och gör stor teater av saken, istället ler jag och säger ett glatt ”prosit! hehe”. Skälet till den endorfinkick som måste ligga bakom mitt ologiska och i grunden förkastliga men i allmänhetens ögon trevliga beteende är att jag tagit mig upp från påstortelliniträsket och numer gör all möjlig slags mat. När Hustrun nu senast övergav hemmet för att ladda batterierna så hon orkar med er utsände i de gnälliga gubbarnas grådaskiga vardag tog jag mig före att tillreda allehanda rätter på vilka bildbevis bifogas. Om jag ska säga något om de olika rätternas hemligheter och de problem hemmakocken kan tänkas stöta på vid tillredandet så är det följande:

Det ser förvisso mycket läckert ut med äggen i den där gröna soppan men du ska veta att äggen inte finns med i tetrabricken som soppan levereras i, tvärtom måste de likt batterierna till leksaken inhandlas separat. Till skillnad från batterierna till leksaken måste äggen dessutom tillredas, kokas tio minuter eller så, innan de kan skalas, delas och placeras i soppan.

Ett annat sätt att hantera ett ägg är att knäcka det och låta innehållet rinna ut i en varm stekpanna med lite smör. På nolltid blir det genomskinliga i ägget vitt och det gula gulare. Lätt som en plätt. Låt dock inte ligga för länge. Då blir ägget säkert som amen i kyrkan brunaktigt och hårt och smakar mindre gott än, till exempel, Hustruns ägg.

Potatis finns inte bara i pulverform, färdig av vispas ner i mjölk eller vatten för att bli ett mos, utan också som potatis (i grönsaksdisken, ibland under andra namn som Bintje, men låt er inte luras, en potatis är alltid en potatis och kärt barn har många namn som de visste redan på 1700-talet då de kallade potatis för jordpäron). Den här potatisen kan kokas i lite vatten, tjugo minuter eller så, och den som är riktigt på det skivar sedan den kokta potatisen, sedan den kallnat, och steker den! Ja, det är kaka på kaka, men den som vill få rykte om sig som varandes en vandrande kockfena får då och då göra en eller annan uppoffring även då det hela verkar skitdumt.

Det enda deblacet under den senaste gärsänklingsperioden är ett nytt försök med den där påsen från Findus med Poêlée Savoyarde. Den slutsatsen vi kan dra efter två försök som båda resulterat i att halva påsen sitter fast i stekpannan är att Findus påsar innehåller köttsklister som rinner ut i pannan vid upphettning. Skandal! Ottmar Liebert.