En ding, ding, ding, Dingac värld & Håkan Lidbo & Alf Tumble

Publicerat 2014-04-29 av Lars Torstenson

Dingac ska egentligen skrivas med ett uppochnervänt tak på c så uttalet blir tj. Min fransksvenska dator fixar inte det så även under resten av den här texten kommer somligt vara felstavat. Det gäller inte minst halvön Peljesac, som ska ha både litet och stort tj-ljud på s och c, ja, ni som inte pratar kroatiska eller något annat slaviskt språk kan väl försöka er på det uttalet. Nu är det inte uttalet som är grejen med Peljesac och Dingac så låt oss ta det från början.

Peljesac är en halvö, belägen några mil norr om den gamla republiken, numer staden Dubrovnik. Kanske är den mest känd för de fantastiska ostronen och musslorna som odlas i den vackra fjorden vid Mali Ston. Skaldjur som känns lika fräscha som de från de stora bankarna utanför Seattle. Här får de extra fräschör av undervattenskällor som förser fjorden och de små liven som växer där med rejäla doser av svalt sötvatten. När du är i Dubrovnik är en avstickare hit upp ett måste. Hyr en bil eller slå på stort och hyr både bil och chaufför om kassan tillåter. Ett annat tangerande tips är att du i Dubrovnik söker upp krogen Proto, nära ingången till Stari Grad, Gamla Stan, och att du där gör din egen Linguine Glockenspiel: beställ Mali Ston-musslor och en tallrik linguine, öppna sedan musslorna och lägg innehållet i/på linguinen – krogen är okej men det här slår allt annat på deras meny, låt vara att du får sätta ihop rätten själv.

Tillbaka till Peljesac. Från Mali Ston åker du vidare till Donja Banda och vinbaren Peninsula. Här låg förr ett kooperativ som de i och för sig inte sällan privata odlarna var tvungna att leverera sina druvor till på Titos tid och namnet Donja Banda lever hos många kvar, omgivet av ett nostalgiskt skimmer. Vinbaren Peninsula bjuder understundom på skön jazz, god ost och ett brett urval viner samt professionell handledning. Men nu glömmer vi det, för nu har vi, äntligen, kommit till saken: ta bilen och kör till ”Tunneln” i Potomje, alltså den 400 meter långa tunnel som tar dig under bergskammen och över till halvöns andra sida. Tunneln byggdes på 1970-talet för att få en direkt access till andra sidan berget. Fram till dess skedde all transport, bland annat av druvorna, med åsna över bergskammen.

Enligt insatta ortsbor kan det skilja så mycket som 15 grader från den ena till den andra sidan. Vad som är oomkullrunkeligt är att allt är såå mycket brantare på andra sidan. Här talar vi om b-r-a-n-t-a sluttningar rakt ner i havet och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och framförallt händerna på ratten och ögonen på vägen när du snirklar dig uppåt mot de högst belägna vingårdarna, som du, självklart, bara måste ta dig till även om det innebär ett sönderskrapat underrede och att du i varje krök riskerar bli hängande med din löjliga tvåhjulsdrivna, lilla stadsbil som du ogenomtänkt hyrde istället för den dyrare fyrhjulsdrivna saken som du, inser du nu, borde tagit och ”dumsnål amatör” är för stunden inte alls ett felaktigt epitet på dig. Och när du kliver ur bilen och muntert knallar iväg bland skärvorna och stenarna av förhärdad kalk och slinter lite här och lite där och försöker att inte dras med nerför branten och hör den gamle vingårdsarbetaren hundra meter bort ropa något och du glor på honom och skriker ”what?!” och tänker ”wtf!” och han plötsligt får dig att inse att du går runt just där huggormarna bor och trivs som bäst funderar du också över det olämpliga i att gå runt där med tunna söndagsdojjor.

Medan du lyssnar efter hasande och väsande ljud och djur tar du dig ändå tid att se ut över nejden och, pust, vyn är slående, magnifik, sanslös; först tre-fyra grymma stup rakt ner i havet och sedan mil av adriatiskt hav och dito öar, vitgrå kalk, gula och blå blommor, mycket lågt tuktade och trots hög ålder spinkiga stockar plavac mali eller som druvan kallas här dingac, alltså både druva, ursprung (Kroatiens äldsta skyddade vinregion, sedan 1961) och typ, och bortanför det himmel, hav och öar, i all oändlighet.

Självklart är uttaget lågt här. Kan inte vara på annat vis. Självklart är stockarna spinkiga till följd av knapp näring och självklart behöver du bara pudersvavala stockarna en gång om året ity torka och ständig vind håller svampar och andra angrepp borta – kort sagt utfärdas inga ekologiska certifikat här, det varken behövs eller går att arbeta på annat vis. Självklart blir vinerna maffiga och hamnar lätt högt i sockret. Och där har vi Dingac-producenternas utmaning: att skapa balans. De bästa Dingac-vinerna idag är de som får vara vad de är, det vill säga halvtorra kraftpaket runt 16 procent och med tillräckligt mycket sötma för att fungera ungefär som en hygglig port. Sämst är de obalanserade vinerna som på grund av glycerol och hög alkoholhalt uppfattas som halvtorra trots att de är torra. Inte sällan är vinerna också dumbeska till följd av taskig hantering. När lokala intressenter med EU:s hjälp nu försöker sätta världens lupp på regionen Dubrovnik, bland annat genom att anordna mässan Festiwine och en vintävling för bland annat Dingac-vinerna, leder det till mer uppmärksamhet och fler impulser utifrån, vilket gissningsvis kommer ge hela området och inte minst de urcoola Dingac-vinerna en rejäl knuff framåt, inte bara i rykte utan också i kvalitet. Vi avslutar med Pop Music från Håkan Lidbo och Alf Tumble.

Festiwine Wine Trophy 2014 & The Baseballs

Publicerat 2014-04-28 av Lars Torstenson

Den som följer vinifierat på Twitter (@LarsTorstenson) har redan allt klart för sig, men för er andra kan det vara på sin plats att förklara att vinmässan Festiwine arrangerades förra veckan i Dubrovnik. Redan före själva mässan kom igång flögs ett dussin vinmänniskor in för att döma i historiens första Festiwine Wine Trophy turnering, bland dessa er utsände i de omutbara domarnas självuppfyllda värld. Sådana här bedömningar kan vara mer eller mindre enkla. I just det här fallet var det inte helt självklart för alla av oss. Druvor som plavac mali, grk och posip är inte sådant som står på varhens vardagsbord, i alla fall inte i Sydfrankrike. Hur var då vinerna? undrar ni nu med ett olämpligt dreglande över senaste nytt från Sydkroatien. Jo, svarar jag då med upphöjt lugn och stärkt av att veta något ni inte vet, sådär. Blev väldigt mycket ”average”, alltså färre stolpskott än befarat, men också avsaknad av de där riktiga fullträffarna. Inga guldmedaljer vare sig till vitt eller rosé, däremot till fem röda. The Trophy, öh, alltså Trofén, gick välförtjänt till Terra Madre Plavac Mali 2011 från Poljopromet från regionen Komarna. Den och Boris Violis Plavac Mali från regionen Peljesac (trea och guld) var mina egna toppnoteringar. Bäst bland vinerna från urcoola regionen Dingac (kommande inlägg) klarade sig Dingac Barrique 2009 från Dingac Trade (sexa och silver). Högst poäng bland de vita fick Korta Katarinas Korta Katarina Posip 2012 (etta och silver). Som synes är det inte självklart att den som får högst poäng också får en guldmedalj. För att få högsta valören måste alltid en viss medelpoäng uppnås – i det här fallet 85 poäng och Korta Katarina nådde bara 84,58. Kan låta hårt, men så är det här med vintävlingar inte heller något för mesar. Efter ett hett tips från domarkollegan Quentin Sadler spelas nu en cover på Umbrella.

Klapa, Aklapela & bonus

Publicerat 2014-04-28 av Lars Torstenson

Svara

Vinmässan Festiwine i Dubrovnik förra veckan sammanträffade med Klapa-festivalen Aklapela. Självklart passade er utsände på Balkan på att samla på sig lite informationsmaterial så att även HR:en nu kan njuta lite klapa. Vi börjar med briljanta Pinguentum och Ja odlazim draga, fortsätter med Cesarice och So maki sum se rodila, hoppar till Cuvite och Lipe san ti govorila rici och avslutar med en Bijelo Dugme-bonus. Njut!

Foto: Lato

Kortsiktigt vinstintresse håller vinskribenter gisslan & Norrbottens Järn

Publicerat 2014-04-27 av Lars Torstenson

Den utmärkte vinskribenten Jan Holmström satte igår på Facebook fingret på en lika öm som pinsam och onödig punkt i vinvärlden: tidningarnas ofog att sälja vin. I det här fallet handlade det om ett vin som heter Big Zin Old Vine Zinfandel American Oak och som säljs av Allt om Mats vinklubb. Till skillnad från vad man kan tro är detta ett italienskt vin och på det hela taget tyckte Janne H, högst förståeligt, att det finns skäl att förtydliga att varken han eller någon annan i Allt om Mats vingrupp haft något att göra med här vinet. Problemet är att läsaren/klubbmedlemmen/köparen rimligtvis utgår från att Allt om Mat inte bara står för utan också har valt ut vinerna som vinklubben säljer, och om tidningen valt ut vinerna bör det lika rimligtvis vara vingruppen som gjort det. Oavsett om Allt om Mat går ut med informationen att vinklubben är fristående från tidningen och/eller vingruppen, kommer läsaren fortsätta tro att det förhåller sig på annat vis eller i annat fall fråga sig varför tidningen säljer viner den inte står för. Nu är detta inget unikt problem för Allt om Mat och skribenterna där. Tidningarna som idag på det här viset håller sina vinkritiker gisslan är otaliga. Möjligen kan någon här invända att om det är så synd om skribenterna, varför slutar de då inte skriva för den publikationen? Tja, till exempel därför att det kan tänkas att även en vinskribent behöver en inkomst och det är inte precis så att uppdragen växer på träd – skulle för övrigt du tacka nej till att skriva för Allt om Mat? Dessutom är det här inte skribenternas problem: det här är tidningarnas problem. Det går för all del förstå Allt om Mats och andra tidningarnas kortsiktiga vinstintressen i att kränga vin på det här viset och under trycket att visa bra siffror är det lätt att falla till föga. Önskvärt vore dock att de kunde höja blicken och se bortom innevarande kvartal och fundera över den skada för tidningens trovärdighet och dess, i grunden oskyldiga, vinskribenters anseende sådant här på lite längre sikt innebär. Är en tidning som i allmänhet säljer vin, och som i det här fallet i synnerhet kränger en smågangster från Syditalien som en Capo di capo från Nordamerika, att lita på när den betygsätter viner eller när den eventuellt kritiserar Systembolagets inköpspolitik? Eftersom de individuella skribenterna knappast kan tillåta sig alltför öppen och modig kritik, som den Janne H framför, åligger det alla oss andra att påpeka för Allt om Mat, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och alla de många andra att de kanske ska försöka dra in sina pengar på annat vis – och det gäller alldeles oavsett hur mycket de bedyrar och bevisar att det är vattentäta skott mellan vinklubben och den övriga verksamheten, eller kanske just därför . Norrbottens Järn.

Om den ädla konsten att dela ut ett diplom till en gammal, kroatisk vinbonde & Goran Bregovic

Publicerat 2014-04-27 av Lars Torstenson

Om du i samband med en vintävling där du varit domare blir ombedd att dela ut diplom till äldre, väderbitna, kroatiska vinbönder med nävar som dasslock, kan det vara bra att veta detta: 1. Inse stundens allvar; se hellre sammanbiten än glad ut. 2. Se mannen – det är alltid en man – i ögonen. 3. Fatta hans hand innan han fattar din. 4. Ta ett diskret men djupt andetag och kläm till åta helvete. 5. Släpp inte av på greppet förrän du ser ett tyst samförstånd i din motparts ögon; när du släpper greppet: gör det långsamt och försiktigt och inte i snabbare takt än lufsen du just står och håller i handen. 6. Om du glömmer något av det sagda eller inte tar stundens allvar på allvar kommer den kroatiske jätten att sluka din hand i sin, klämma till åta helvete och idissla din nu slappa hand i sin innan han med en bestämd nick, som säger ”jag visste väl det, din kyckling”, släpper den. 7. Om punkten 6 inträffar, se då för allt i världen till att ta det som en man, kort sagt håll inte med en ömkansvärd skrynkla i ansiktet upp din slappa hand för allmän åskådan och, framförallt!, skaka den inte i luften samtidigt som du lätt lyfter det ena benet. Goran Beregovic.

Äta i Dubrovnik & Bijelo Dugme

Publicerat 2014-04-26 av Lars Torstenson

På bästa läget, med slående utsikt, i Stari Grad, Gamla Staden, i Dubrovnik ligger vad som måste vara stadens bästa restaurang, 360. Tjatigt att bli alltför detaljerad, kort sagt är detta för den matintresserade ett måste då kosan fört den nyss nämnde till Kroatiens sydligaste spets. Läcker miljö, fantastisk mat, utmärkt service och en schysst vinlista i kombination med priser som även många andra, mindre bra krogar tillåter sig. Adressen är Sv. Dominika BB, så vet ni mer exakt var den ligger. Ni som kan er Goran Bregovic måste så klart också gilla Bijelo Dugme (lyssna på gitarren fem minuter in i låten och fråga er om kanske killarna i Pink Floyd hörde det här innan de ljudade om Gilmores sound till The Wall, kul sammanträffande är det i alla fall).

Foto: Lato

Thomas Pynchon – Bleeding Edge

Publicerat 2014-04-22 av Lars Torstenson

Svara

Thomas Pynchons senaste storverk är mestadels förlagt till New York, heter Bleeding Edge och tar oss i ett rasande tempo via diverse intriger och teknikens under anno millennieskiftet mot 11e september och vidare därbortom, samtidigt som vi bland annat via något som kallas DeepArcher bjuds på turer tillbaka till ett svunnet New York. Huvudpersonen får mig att tänka på Bette Midler i Beast of Burdon, låt vara att hon här är en privatutredare med bedrägerier som specialitet, en privatutredare som befinner sig i en tillvaro klart influerad av tidigare tiders amerikanska hårdkokta deckare. Nämnde jag att vi får oss ett antal Pynchonska konspirationsteorier serverade också samt en hel del kunnigt om teknikens unders undervärld? Extra plus för att en klar och vibrerande avsky för världens sämsta affärsidé, IKEA:s skruva-ihop-det-själv-dummer, kommer till uttryck och för att professionella näsor får en hel del uppmärksamhet. Ja, vad ska man säga, går inte riktigt att sammanfatta, men att ni ska läsa den är en stående rekommendation: detta är en fullödig Pynchon.

Vikten av ta sitt ansvar & Patti Smith

Publicerat 2014-04-20 av Lars Torstenson

Svara

Svenskens 2014 är fyllt av valmöjligheter och för att det ska fortsätta vara så är det viktigt att du röstar – och det gäller även om din röst är en blankröst. Vissa orkar inte, bryr sig inte, andra menar att de så klart är för demokratin men att de inte hittar något parti som passar. Alla de här röstar likväl och i sin enfald röstar de med sin uteblivna röst mot det fria ordet och demokratin, Med andra ord är de inte bara enfaldiga, de utgör också en allmän fara. Patti Smith.

Lokalredaktionerna & demokratin & Count Basie & Duke Ellington

Publicerat 2014-04-19 av Lars Torstenson

När TV4 lägger ner sina lokalredaktioner är skälet det högst legitima att lönsamheten inte finns där och det sätter fingret på en öm punkt för demokratin och det fria ordet: lokalbevakningen. Bevisligen är det så att makten väldigt lätt hamnar på fel sida om den moraliska gränsen vad gäller korruption och annat om den inte övervakas. Sällan avslöjas skumraskaffärer, flagranta felgrepp och överdrifter förrän i efterhand, men även då kan ett avslöjande bli kännbart för inblandade. Det går att skratta ända till banken, men att i allmänhetens ögon betraktas som en fuskare och omoralisk individ kan ändå kännas tungt och är du politiker kan ett avslöjande också i efterhand innebära slutet på karriären. Just nu räcker det rimligtvis att viska Nuon, Vattenfall eller varför inte vapenaffärer i Saudi-Arabien för att understryka det ovan sagda. De stora missgreppen avslöjas vanligen, men långt från alltid, av de stora, nationella, redaktionerna och av journalister som av mindre, specialiserade tidningar ges möjligheten att gräva och avslöja. Samtidigt är det inte så att frestelsen att falla för det korrupta och maktmissbruk bara förekommer på högsta nivå. Så är det förstås inte, och den kommun eller småpamp som lämnas obevakad torde ha lättare att falla för frestelsen än den som vet att hens beteende ständigt bevakas av kritiska ögon. Det sista kan låta jobbigt men det är en förutsättning för en fungerande demokrati och långt ifrån NSA:s skogstokiga sluggerövervakaning av allt från Angela Merkel till dig och mig. Lyckligtvis verkar lokalpressen ha en framtid, men det är allvarligt när TV4:s lokalbevakning försvinner därför att det pekar på problemen med att som TV-bolag få till en lönsam, eller i vart fall tillräckligt lönsam, lokalbevakning, vilket rimligtvis utesluter att kommersiella kanaler kommer kunna bistå demokratin och det fria ordet på den punkten. Slutsatsen av detta, oavsett om vi är för eller emot Public service-TV i sig, är att vi som sanna demokrater och förespråkare för det fria ordet måste förstå vikten av en fri och obunden Public service-service och dess möjligheter till en fristående och kritisk lokalbevakning. Count Basie. Duke Ellington. Duke-bonus.

Power of Elders & Neil Young

Publicerat 2014-04-16 av Lars Torstenson

Ni som är i Stockholm någon gång mellan 3:e och 9:e maj kan med fördel hasa er iväg till Galleri Hagström på Österlånggatan 5 (Gamla Stan). Skälet till detta är att utställningen Power of Elders pågår där då. Power of Elders är egentligen ett ambitiöst bokprojekt som också blivit en website och en utställning. Enkelt uttryckt menar personerna bakom projektet, journalisten Åsa Stibner och fotografen Hasse Lisskog, att den gamla kunskapen som finns bland världens ursprungsfolk är viktig, så pass viktig att den inte får gå förlorad. Därför har de skapat det här projektet där de reser, möter, intervjuar och fotograferar för att dels samla på sig av kunskapen, dels för att rikta omvärldens ögon mot den och vem kan för övrigt annat än hålla med Joe Medicine Crow, Crow-indianerans war-chief och historiker, när han 100 år gammal säger ”Mother Earth is mad at us now! My Brother White Man is messing things up…” ? Gå in på sajten, gå på utställningen, många vackra bilder och kloka ord kan utlovas. Projektet är ett Non-profit-project, vilket gör det extra viktig att vi stöttar det, såvida vi nu inte är skogstokiga och tycker att sådant här inte är viktigt, men den HR:en är ännu inte född som resonerar i så straffbara termer. Lämplig musik.