En av vinifierats första gitarrhjältar, den förnämlige Alvin Lee har gått ur tiden. Vi lyssnar på klassikern ”I’m going home”.
Alvin Lee ur tiden
1
Kategoriarkiv: Musik
Därför dör vinstocken i förtid & RHCP
Larmrapporterna om hur världens vinstockar dör i en rasande fart, har duggat tätt en tid. Dödsorsakerna är flera. Än har ingen, sedan de arsenikbaserade medlen förbjöds i början av seklet, presenterat ett på riktigt verkningsfullt botmedel mot angreppen av träröta, som Esca och Excoriose. Lägg till det några riktigt torra år på sina håll och angrepp av
Eutypiose och Flavescence dorée så förklarar det en hel del. Det som dock är värst, och som tagit vinvärlden med viss överraskning, är att stockar dör lik förbannat. Utan angrepp av Esca eller något annat. Efter flera års forskande – jo, denna mystiska ”sjukdom” upptäcktes redan för flera år sedan och har ökat lavinartat på senare tid – har världens kloka kvinnor och män kommit fram till att det är de nya, ofta högavkastande och/eller rejält sockerproducerande, klonerna, och, i förekommande fall, rötterna, som är, om uttrycket tillåtes, roten till det onda. Den sort som förefaller ha drabbats värst är Syrah och flera plantskolor menar nu att det bara finns ett litet fåtal varianter som de vågar rekommendera avseende denna klonrika sort. Va? Hörde jag någon som inte har något bättre för sig än att vara en petimäter fråga vilka kloner det kan handla om? Ja, till exempel 470, 524 och 747. Visst var det intressant? RHCP!
Château L’Arnaude: medaljerat avslut & musiktips
Igår bytte Château L’Arnaude ägare och därmed avslutades också mitt uppdrag där. Bara
några dagar tidigare fick vi besked om att Château L´Arnaude rouge 2010 fått en silvermedalj i Concours Général i Paris i år. Det innebär att de fem årgångar vi under åren skickat in resulterat i tre guld och två silver. Ett hyggligt resultat. Just 10:an har, som vinifierats hängrutare vet, fått en massa andra medaljer tidigare, under 2012, men det här känns ändå som en fin avslutning på den historien. Lite musiktips till Mats Wallin, som nu får tid över till sitt sökande efter mer musik att lyssna på: Arcade Fire, The Strokes, Téléphone, Muse, Radiohead & Tom Morello.
Mer från nya Bowie
Ytterligare en singel släpps idag från David Bowies nya album, som kommer i mars. Vi lyssnar genom att klicka här. Klicka in – det låter riktigt bra i örat på ett Bowie-fan.
Distade gitarrer, Christer Teike, Johnny Burnett Trio, Metallica, Jeff Beck, Malik Bendjelloul & Sixto Rodriguez
Enligt min barndomskamrat tillika medlemmen i det instrumentlösa bandet Gapstars, tillika den rockabilly med mera – sakkunnige Christer Teike, var killarna i Johnny Burnett trio
först med distad gitarr. Det gick till så att de tappade en stärkare i golvet så ett rör flyttade sig ur sitt läge och det resulterade i det orena ljudet, som de senare lärde sig att förstå och till viss del anamma. Kunde låta så här. Och så här kunde samma låt låta ungefär fem decennier senare. Intressant, ska alla ni veta som inte tycker att det här var ett dugg intressant. Så här spelar man för övrigt rockabilly. Och så här kan man lira rockabilly när man lärt sig grunderna.
Och, avslutningsvis, hade David Bowie Johnny Burnett i tankarna när han arrangerade den här versionen av sin egen och Iggy Pops China Girl? PS Apropå den opålitlige optikern ska jag idag gå tillbaka och nysa på honom och tacka för senast. Och allra sist: stort grattis till alla duktiga, svenska dokumentärfilmare i allmänhet och i synnerhet till Malik Bendjelloul för Oscar för bästa dokumentär! Självklart drar vi till med lite Sixto Rodriguez på det.
Concours International des Vins de Terroir: Resultatet & Pixies
Så är resultatet i tidernas första tävling för ”terroir-viner” klart. Inget vin orkade med ”Diamant”, över 90 poäng, men tio kravlade sig över 85 poäng och fick därmed ett ”Terroir Guld”. I fallande ordning var dessa ”Vin Santo 2008” (Chianti DOC, Fattoria la Vialla di Gianni Antonio e Bandino lo Franco SOC), ”Aglianico Rinfrozato 2010” (Puglia IGT, Giodano Vini), ”Château Volterra 2007” (rött, Côtes-de-provence AOC), ”Vin Santo 2007” (Chinati Occhio di Pernice DOC, Fattoria etc…), ”Salice Salentino 2010” (DOC, Giordano Vini), ”Beauvignac Sauvignon Blanc 2012, (Vin de Pays d´Oc IGP, Les Côstières de
Pomerols), ”Domaine Mas Puech 2012”, (Picpoul de Pinet AOC, Les Côstières de Pomerols), ”Claime d´Or Cabernet Sauvignon Cabernet Franc 2009”, (Sydafrika, Claime d´Or Wines), ”Sangiovese 2011”, (IGT, Fattoria etc…) och ”Arbaria 2011”, (Passito di Pantelleria DOC, Vinisola SRL). Bland silvermedaljerna återfinns vin från så vitt skilda platser som Mähren, Côtes de Duras, och Maury. Intrycket från mitt jurybord om många viner runt 80 poängs-strecket bekräftas väl av medaljerna. Få riktiga höjdare, men många trevliga och emellanåt personliga viner. Hur som är detta en tävling att hålla ögonen på i framtiden. Konceptet, skapat av folket bakom ”Women and Wines of the World”, är i sig är utomordentligt och förhoppningsvis hittar fler ”terroir-producenter” hit nästa år. Pixies.
Ornellaia 1996
Bör ej förtäras på offentliga platser
Påstod i det gamla inlägget om Ornellaia 1994, att jag hade Ornellaia 1991 – 1995 i fina högar. Stämmer inte. Har även 1996 i en fin hög. Sista året innan stilen på vinet ändrades. Noterbart är, för övrigt, de insiktsfulla, och profetiska, orden om lasagne i inlägget om Ornellaia 1994. Läs och begrunda och banna er själva för att ni glömt var ni först läste det. Åratal i förväg. Nå, hur var då Ornellaia 1996, sista årgången av mitt favoritvin sådant det ska vara på den gården? Det ligger nära till hands att påstå att det var något i hästväg, men, nej, ett bra vin är något mycket allvarligt. Kort sagt gör man sig inte lustig över bra viner. Man är kort och koncis och olustig. Således: Ornellaia 1996, lagrat under tämligen gynnsamma omständigheter, är idag inget annat än snudd på ett fulländat vin: inte en så stor men väl så komplex doft, en smak i perfekt balans och med en fruktskjuts i eftersmaken som, gissningsvis, är så nära en heroinkick vi vindrickare kan komma och som får knäna att vika sig, andan att hämta sig, ögonen att tåras, näsan att rinna och ynkliga pip att hoppa ut som små grodor ur strupen. Således ett vin att undvika på offentliga platser.
Beaulieu George de Latour Private Reserve 1982, Granville & Local Natives
BGdL82 med etikett
Smet i förra veckan ut i den sorgliga vinkällaren för att leta fram något kul till den dagens kvälls middag och skälet till att detta först nu blir känt för den stora allmänheten, den som följer vinifierat, är att ett visst mått av skam dväljs i denna berättelse. Kort sagt plockade jag till mig ett par inte längre särskilt tydligt etiketterade flaskor ur en av hyllorna för ”fina italienare av okänt ursprung” samt, och detta är det viktiga, ett annat vin, vars synnerligen osammanhängande etikett försvann helt och hållet då flaskan snyggades till inför middagen. Detta hade nu inte varit så farligt om jag bara varit någorlunda fokuserad på Nuet. För vad gör jag när gästerna väl anlänt? Jo, jag presenterar de tre vinerna som tre okända italienare. Nåja, två av dem ganska kända – en av Banfis gamla ikonviner från cirka 1990, mycket bra och i överraskande bra form, och en Sfursat från okänt år på 90-talet, också i utmärkt form. Det tredje, plötsligt, okänt. För att inte framstå som den dummer jag var, och sannolikt är, drog jag då till med att ”detta är en Brunello från 1985, men jag minns inte exakt vilken, men den är bra, eller hur?”, åt detta kunde vi alla nicka instämmande och vi kunde också hitta både år och ursprung, eller, ja, de andra kunde det, sedan jag, mer eller mindre och meddels honungslen röst och mord i blicken, tvingat dem att göra det. Själv tyckte jag att vinet var väl moget för en vinmakarnäsa, men för all del inte helt dött och, tveklöst, reminiscensen av något som varit väldigt bra. Gott så och jag önskar att det stannat vid detta, men så, plötsligt, dagen därpå, då jag hade viktigare saker för mig än att fundera på vad jag provat dagen innan, slogs jag av hågkomsten om vilket vin det där tredje faktiskt var: Beaulieu Georges de Latour Private Reserve 1982! En favorit från förr, från tiden innan Parker och Rolland blivit stora, innan UC Davies presenterat sitt standardrecept för vin, innan Napa-stilen etablerats, innan powervinerna gjort sin entré, kort sagt på den tiden då en jänkare kunde tas för fransos och alkoholhalten balanserade mellan 12,5 och 13 procent. För att inte göra ont värre byter vi nu ämne till Local Natives nya album ”Hummingbird (Infectious)” och Granvilles debutalbum ”Les Voiles”. Trevlig fredag på er – själv ska jag ägna dagen åt botgörning.
Den opålitlige optikern & Smittan & Sparks
Glasögonormar
Optikern bad mig att ställa mig mitt på golvet. Så långt var allt väl, men sedan tryckte den spjuvern fast en apparat i pannan på mig och ställde sig att glo in i mina ögon från bara någon decimeters håll, från andra sidan apparaten. Bortsett från intrånget i min bekvämlighetszon på en meter var det kanske inte så farligt. Saken var dock den att han var, och förmodligen är, ungefär lika lång som jag. Med andra ord hamnade hans mun farligt nära min näsa och bara så alla vet det: ni luktar alla mer eller mindre illa ur munnen. Men, inte ens det var det mest horribla med denna morgons optikerbesök . Plötsligt, mitt i en mening, pep det liksom till i optikern. Jag anade det värsta och fick snabbt farhågorna besannade. ”Ursäkta mig, jag har väldigt ont i halsen”, säger spektaklet utan att skämmas eller sluta titta in i den löjliga, alldeles för korta, apparaten eller, för den delen, sluta andas. DN skriver idag om smittohärdar att se upp med i dessa influensatider. vinifierat kräver nu att DN till sin ofullständiga lista fogar optiker. Sparks.
Skördemaskinsförsök på Brescou & Lou Reed
Sedan 2006 har vi, eller rättare sagt, ägaren, undan för undan moderniserat och förbättrat Domaine de Brescou. De gamla, för gårdens terroir inte optimala, faten är borta och har ersatts med för gården utvalda tunnor, tankarna har klassificerats och numer används bara de cisterner som är perfekta. Beskärningen har ändrats och om- och nyplanteringar görs för att få bort dåliga fält och mindre lämpliga
kloner och för att föra in druvor som behövs, Grenache, och sådana som gården vill möta framtiden med, Roussanne, Grenache blanc, Marsanne med mera. Trots alla förändringar har i många av vinerna funnits kvar en rustik hårdhet, som kortar av finishen och eftersmaken. Skörden 2012 gjorde vi därför ett försök med en ny skördemaskin med inbyggd avstjälkare. Tidigare har vi sett att de handskördade druvorna inte uppvisar samma rustika sida som de maskinskördade. Vid en blindprovning häromveckan lät vi oss villigt frapperas av skillnaden mellan den gamla och den nya maskinen. Redan i färgen såg man skillnaden. Den nya maskinen ger kort sagt mer distinkt färg. Självfallet är också doften och framförallt smaken mycket renare och borta är det oönskat rustika. Ägaren tog på stående fot beslutet att per omgående investera i en ny skördemaskin. Det kommer att stå honom dyrt, men oj så mycket bättre viner vi kommer att kunna göra. Lou Reed igen.