När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.
En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.
Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.
Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).
En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.
En annan orsak till rancunismen, denna vår samtids plåga, är sannolikt att så många i den rika och curlade västvärlden känner sig blåsta och besvikna när de vuxit upp och, i likhet med de flesta, blivit Ingen och att de i egna ögon hamnat väl långt ner på samhällsstegen. Detta sedan de kunnat bete sig mest hursomhelst och ändå haft det ganska bra under uppväxten. Utan en tanke på morgondagen eller ett gemensamt ansvar för gemensamma resurser och projekt.
