År 1994 bar det sig inte bättre än att ärevördiga GaultMillau förärade mig titeln ”Vigneron de l’année”. Huvudskälet till detta var förmodligen det fina resultatet mitt första helt egenhändigt makade vin Clos Dière 1990 fått i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda på syrah. Vi kom trea, före storheter som Guigal, Grange, Henscke, Jaboulet m fl, men sannolikt spelade det även in att vi gjorde vin vid sidan om strömmens mittfåra på min dåvarande arbetsplats Domaine Rabiega.
Det där var kul att få berätta, men huvudskälet till att vi måste tydliggöra kopplingen till GaultMillau är att allt det där ledde till att jag då och då under några trevliga år på 90-talet – till dess jag insåg att jag nu gjort det där och faktiskt inte hade tid för det – kom att sitta med i GaultMillaus olika tävlings- och bedömningsjuryar. Mycket kul, och till del lärorikt, men framförallt himla bra kontaktnät: inte minst ledde det till många bra tips från Jacques Dupont och Pierre Crisol och andra som inte gjorde annat än reste runt och försökte hitta fynd åt tidningens och vinguidens läsare.
Ett av de viner som fick både Jacques och Pierre att gå i spinn vara Château Beauregard 1993. De sa (mer eller mindre) ”köp för höge farao!”. Men, alltså, Beauregard, inte dyrast men heller inte topptopp i Pomerol, menade jag. Jo, svarade de, men nu är det så att producenten fått till sitt magiska år här. Med det menade de exakt det: det händer då och då att okej producenter, som normalt aldrig är med där i toppen, ”får till det”. Kort sagt blir vinet exceptionellt bra det året, och just 1993 var ett sådant år med massvis av kraft och struktur som en del klarade av att hantera medan andra sköt vid sidan om femettan.
Som ni förstått satte Beauregard året. Och jag köpte. Kostade ingenting, och det menar jag verkligen, minns ej exakt, men det handlade om 20-30 franc (ungefär lika i kronor då) på primör. Har provat någon flaskan under resans gång men nu, 20 år senare är det dags att njuta: 1993:an är bara så god och (pome)rolig som en pomerol med mognad kan bli!
Sist men inte minst: vad är poängen med det här inlägget? Finns ingen, bortsett från att det förmodligen retar mer än en att jag och inte den själv sitter på det här vinet, och som alla vi vinnördar är oerhört små människor känns just det alltid bra (ja, varför tror ni att vinfolk annars lägger upp totalt ointressanta bilder på vad de just nu dricker eller vad de drack till middagen igår?).
Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.
”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.
Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.