Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93: slutstriden! & Backyard Babies

Den vakna HR:en har, såklart!, följt den tänkta, och inledningsvis så lovande och spännande, maratonprovningen av St-Julien vs St-Estèphe och, närmare bestämt, Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93. Först i samband med den vidriga middagen. Sedan en vecka senare. Tanken var att återkomma efter ytterligare en vecka. Och så vidare. Så långt lagret räckte. Till min förvåning fick jag mig dock följande upplevelse serverad till lunch idag: Jag: ”Mm, vilken god köttfärssås!” Hustrun: ”Ja, den är riktigt bra, men du vet, färska, bra råvaror och så vidare… Och så körde jag i resten av Cosen i såsen, du tyckte väl den var bäst?, så jag tänkte att den gör nog susen, susen i såsen fniss, och det verkar den ju ha gjort, varför tittar du på mig så där?” Backyard Babies.

Ducru-Beaucaillou 93 & Cos d’Estournel 93 efter en vecka & Isley Brothers

En vecka senare, efter den vidriga middagen, har de båda vinerna som ställdes mot varandra utvecklats betydligt. Nu råder det inget tvivel om att Cos d’Estournel är att föredra. Förvisso har frukten försvunnit samtidigt som allt fritt svavel förbrukats och en flyktig syra smugit sig inDucru & Cos både i doft och smak. Visst var det här vinet bra mycket bättre när det öppnades för en vecka sedan, men det är fortsatt drickbart. Definitivt något för den som gillar osvavlade naturviner. Här blir effekten den samma – låt vara att det finns en del bundet svavel i flaskan, men det är ju inget som märks i städade viner. Med Ducru-Beaucaillou är det sämre ställt. Vid dagens omtest drabbades näsan av en slående doft av tomatjuice och tom och ursköljd gammal Felix ketchupflaska och den som luktat i en sådan vet att det inte är någon höjdare, särskilt inte då luft pumpas ur tomflaskan mot näsan. Smaken återkommer i smakupplevelsen tillsammans med en nytillkommen flyktig syra. Nej, inget vidare för människan, men väl för vasken. Isley Brothers.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärktaTartelette pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande somLas Ketchup hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.

Château de Cruzeau 1988

Erkänner det var en plan. Var tvungen. Hustrun tycker inte alltid att vi ska dra viner äldre än 25 år till hastigt hopkomna vardagsmiddagar. Öppnade först ett rött vin från Australien, Moss Wood Cab 04. Dels av nyfikenhet. Dels därför att det inte alls skulle fungera till den lika mystiska som nykomponerade torskrätt Hustrun just anrättat. Schysst rödtjut från Margaret River. Svarade undvikande på Hustruns fråga om varför jag drog ett rött vin som så uppenbarligen inte skulle fungera ihop med maten. ”Hrfth måste brfht jobb avstop”, sa jag och slet fram en Château de Marguï, det senaste, hetaste naturvinet från Provence. Rödvinet från 2010 är tveklöst utmärkt och välförtjänt hajpat snart sagt över hela världen och inte minst på stjärnkrogarna härnere. Och människorna på egendomen är trevliga. Och gulliga. Men här. Nej. Svavel! Schabbelsvavel på näsan. Och i smaken. Hur det kan vara så? Tja, antingen har något snavat med svaveldunken eller så tryckte samma någon på lite för mycket vid ett enda svavlingstillfälle, då vinet inte ville ta till sig och förbinda sig med SO2. Då kan det bli så där. Satte fram ett glas till Hustrun. Som skrekCruzeau ”nej, fy, svavel!, ta bort!” och därmed köpte jag mig lite tid, för nu började det dra ihop sig till mat och Hustrun är, som den trogne HR.en vet, inte att leka med om man, jag, inte dyker upp i tid när maten serveras. Gjorde nu ett sista utfall mot köksvinhyllan. En Domaine Trouillet 2010 hamnade i mitt garn. En Pouilly-Fuissé kunde väl funka med torsken? Men ack nej. Inte alls. Hustrun ojade sig över vinets otillräckliga karaktär. Kort sagt, menade hon, skulle vinet stå sig slätt när det mötte den fullvuxna torsken och därmed hade jag vunnit. Begav mig till vinkällaren och plockade med en Les Plantiers de Haut-Brion 1995 och en Château Cruzeau 1988. Den första visade sig vara för gammal både för en vinmakare och en Hustru. Kort sagt torskade vi på den också, hehe. Den andra var… så gudomlig att till och med Hustrun kom av sig i sina bannor över att maten än en gång skulle ätas kall. Tonvis med gula äpplen, gula plommon och litchi och en alldeles underbar syra och en lång, ren eftersmak som räckte ända tillbaka till 80-talet och i denna retrosväng gick att finna all den komplexitet som hela resan började med då näsan stacks i glaset. Rodrigo y Gabriela.

Nyårsvinfrossa 2013 – 2014 & Yes

Som ni har väntat och nu är det dags att sammanfatta Nyårshelgens arbete: Krug ”Grande Cuvée” (urgammal, drygt 40 år enligt säker källa, från samma lot som vi tidigare provat, lite mer mousse kvar den här gången, men i övrigt precis som sitt syskon alldeles underbar i sitt efter bäst före-utförande, mycket bra!), Pierre Péters ”Cuvée deTRe viner, Nyår 13-14 Reserve” (Blanc de Blancs och Grand Cru och hustypiskt stram och med väl avvägd, låg dosage), St Vincent 1996 (ren chardonnay från R & L Legras i Chouilly, dessvärre inte jättebra, kanske konstigt lagrad under åren ity svavlet hade utvecklat ett på fellagrade mousserande viners vis ett störande blomkålsinslag och andra svavelburna aromer, blev dock något bättre med luftning, obalanserad syra, nej), Masse Brut (enkel, ganska stram, ointressant), Pol Roger (bra, som den ska vara), Billecart-Salmon (bra, som den ska vara), Pol Roger 2004 (purung, barnarov, mycket bra och lovande),  Moët et Chandon (ok, som den ska vara), Elena Walch Pinot Grigio (ok, utan att briljera), Château La Mission Haut-Brion 1988, Elena Walch Castel Ringberg Lagrein 2009 (förvånansvärt bra, snygg, distinkt frukt, bra balans, gott, nästan perfekt – snubblar på upploppet då en inte hundraprocentig extrahering sänker betyget från lysande till mycket bra), Les Lauzeraies Tavel 2012 (till fisksoppa, lysande i det sällskapet, och som alltid fruktspäckad och välbalanserat rosé),   Marcien (RSV – Robert Sinskey Vineyard) 2005 (stor doft med massor av frukt och snyggt integrerade fat, fortsatt lysande i sin hustypiska stil, biodynamisk fulländning från Kalifornien), Vega Sicilia ”Unico” 1964, Girard Old Vine Zinfandel 2010 (håller stilen: utmärkt kraft för den som vill ha nästan lite för mycket av allt till, till exempel, en roquefort-boostad oxfilé), Mas Bécha ”Classique” 2011 (mer kraft, denDLD här gången från biodynamiske Charles Perez i Roussillon, vid sidan om kraft skriver vi balans, frukt, god), Fonseca Vintage Port 1985 (lysande, ung, spar gärna, men mycket god redan nu), HFE (Hedge Family Estate) Red Mountain 2010 (sviiisch så är vi på plats i sydöstra Washington State och står och blickar ut mot Horse Heaven Hills från Red Mountain, synnerligen ursprungstypiskt samt typiskt för den strama, lättare årgången 2010, mer elegans än kraft, en producent som lyfter fram årgångsskillnaderna), Ponzi Arneis 2012 (absolut underbart vin, mix av citrus, gula äpplen och färsk rabarber, balanserat, elegant, rent, perfektion från Luisa Ponzi), Kurg’scher Hof ”Keltic Terre” Weissburgunder Spätlese Trocken 2012 (Marie Menger-Krug gör Weissburgunder på ren känsla, ekologisk odling, inga recept, blir i hennes fall alltid bra, här en läcker weissburgunder från Rheinhessen med kamelontiska egenskaper som gör den till det perfekta all round-vitvinet i hemmet eller, som på Nosh and Chow i Stockholm, glasvis krogvin: fräschör, personlighet och renhet utan att rösten Krug Grande Cuvéenågonsin höjs), Chablis Grand Cru ”Vaudésir” 2002 (lite kraft från William Fèvre, stor doft, fortsatt ekigt, hustypisk, frisk syra som matchar eken, bra), DLD ”Cuvée Marecel Dupont” (Hedges Family Estate) 2011 (om jag får säga det själv – druvorna till det här vinet har planterats på min inrådan –är det här vinet strålande, en mycket bra Syrah från Red Mountain, en del ny ännu ointegrerad ek på näsan kompletteras fint med en läcker frukt, aningen återhållen – ung och året (2011) – och välartigt disciplinerad), Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Doamaine Feuillat-Juillot) 2010 (elegant, ren chardonnay med en mycket liten touch av ek som förlänger upplevelsen på ett imponerande vis,  komplex och spännande doft, tydlig chardonnay, perfekt avvägd balans, lång och ren eftersmak), Ponzi Pinot Noir Reserve 2010 (speachless, sååå bra, punkt slut), Domaine du Vieux Lazaret 2010 (snyggt grenache-stuk, ung, mycket god, bra, lagra några år), Mascaró Anima Gran Reserva  Cabernet Sauvignon 1994 (kraft utan alkohol från Penedes, felekad och därför fruktlös även nu, samt HFE2010obalanserad syra),  Gran Feudo Reserva 2001 (överraskande bra, mogen, god, ursprungstypisk frukt, lång, ren eftersmak), Viña Monty Gran Reserva 1981 (övermogen flaska), Marques de Griñon Syrah 2000 (nyss modernt powervin som står sig bra och har all sin kraft, frukt och fruktsötma kvar, samtidigt endimensionellt, å andra sidan gott så jatack), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2012 (inget Nyår utan Clotilde Davenne vid vårt bord, 2012 är fortsatt en aning ungt, men likväl väldigt gott och inte minst så välgjort att vi talar perfektion), Avignonesi ”Riserva Grandi Annate” 2007 (bättre än så här kan väl inte Vino Nobile di Montepulciano bli?, körsbär, ek, mycket välgjort i en elegant och stram stil med mycket klass, underbar frukt i smaken, ren, lång eftersmak, fantastiskt bra), Clos Dière ”cuvée II” 1993 (det här vinet gjordes, av mig, för att vara på topp 1999-2005 (”cuvée I” var/är vinet som kunde/kan lagras längre tid), håller fortsatt bra ihop (!), lite blygt på doften men fullt vitalt med en hygglig komplexitet, bra balans, 50/50 carignan/grenacheClose To The Edga med en touch cab), Malmköpings Julglögg 2013 (jomen, vännerna i Malmköping gör nu en egen glögg och det har så klart blivit bra, rejäl (t kryddig) doft, mycket bra, mitt tips är att den här årgången dessutom vinner på lagring), Château Mont-Redon 2008 (pålitlig arbetshäst som aldrig gör oss besvikna, lite blygt, snyggt och stramt, ursprungstypiskt, bra frukt i smaken), Montelciego Gran Reserva 2004 (ursprungstypiskt, youghurt, frukt och integrerad ek, viss mognad, bra). And You And I.

Vega Sicilia ”Unico” 1964

”Men Herregud, den här har då sett bättre dagar!” utbrast jag bestört, höll upp Unicon och tittade allvarlige på min gode vän Katalanske Kocken, vars vinkällare vi inventerade.”Men 64 är väl ett extremt bra år, borde inte vara några problem?” svarfrågade han med en hörbar klump iVega Sicilia 64 halsen.”Helt fel, vet inte varifrån den myten kommer, att 64 skulle vara ett kanonår i Rioja och Ribera del Duero. Dumheter. Nej, det är nog bäst satt dricka den där nu. Om du vill kan jag hjälpa dig att öppna den, korken kommer säkert att gå i tusen bitar när du sätter skruven i den. Vill inte verka självgod, men det är tur för dig att du har vänner som jag,” sa jag och för att göra en lång historia kort satt vi snart där med tindrande ögon och svepte hans Vega Sicilia ”Unico” från seklets spanska årgång 1964: ett stycke flytande, fortsatt fruktig, ren och komplex  historia, som visade sig från sin bästa sida och gjorde det svårt för mig att övertyga Katalanske Kocken om att vinet var övermoget och att han skulle sluta gnälla och ta saken som en man. Mer Vega.

Château La Mission Haut-Brion 1988

Sistlidna Nyår är sannolikt det mest lyckade hittills i mitt liv. Kände att jag absolut ville prova en La Mission 88 – ett vin som ligger mig särskilt varmt om hjärtat ända sedan jag till och från ägnade mig åt kursverksamhet i Bordeaux 1988 – 1990 och återkommande fatprovadeLa Mission 88 på slottet. Problemet med att dra ett slikt vin en Nyårsafton var, och är, förstås, Hustrun, som, det visste jag, skulle göra allt för att alla kring bordet skulle få smaka av vinet. Det är väl acceptabelt om bordet håller en eller två personer, men här talar vi om 16 (sexton) giriga strupar och då låter det sig inte göras. Som er utsände i de giriga struparnas hänsynslösa kvicksandsdyner var utsedd till kvällens sommelier ordnade sig dock allt till det bästa. Passade, då Hustrun var upptagen av ett samtal som föreföll kräva hela hennes uppmärksamhet, på att servera 15 kuvert till brädden med ett och samma vin, utbrast ett litet försynt ”attans” när jag kom till min plats, knäppte på den tomma buteljen, skrynklade bekymrat ihop pannan och drog upp axlarna i en, i mina ögon, talande gest. Det fungerade. Ingen ifrågasatte att jag sprang iväg efter en annan butelj, som av en ren tillfällighet var en La Mission 88, eller ja, förrän Hustrun, plötsligt, men försent, då jag redan fyllt mitt glas på ett direkt ohemult och olämpligt vis, utstötte ett fasansfullt ”Men Lars, du är ju inte sann! I år igen! Är det Missionen du tagit nu?”. Detta krävde av mig att jag såg skamsen och ångerfull ut, vilket jag gjorde, men inte förrän jag hunnit ta en klunk och låtsats hosta i glaset – en pålitlig garanti för att få ha sitt vin ifred i mina kretsar. Château La Mission Haut-Brion 1988 både såg ut att vara och luktade moget, oerhört ursprungstypiskt för både slott och år och året på slottet, finfin frukt i smaken och en lång, underbar eftersmak som fanns där redan för 25 år sedan, mycket bra – ett vin så fantastiskt att det var värt att få 15 ovänner för. The Mission.

Morberg Collection Cabernet Sauvignon 2012

Ett rimligt antagande är att den som köper ett kändisvin gör det därför att den tycker om kändisen ifråga och det den står för. Hur produkten smakar torde vara av mindre vikt. Oavsett pris. Ett bevis för det sistnämnda är Morberg Collection Cabernet Sauvignon. ”Prisvärt” (99 sek) kommer inte på fråga, knappast ens ”drickbart”. Kort sagt är det härMorberg vinet så uselt att det är direkt underhållande: ett monument över det mediokra med sin svavelstörda näsa och dess inslag av blomkålstioler och kryddiga – ja, det står faktiskt på etiketten att vinet ska vara kryddigt så till den milda grad att till och med tanninerna är kryddiga – svavelväten, högljutt skrikig syra som inte står vinägerflaskans efter och en obalans som får hysterikern att verka som Lugnet självt och en atonal disharmoni att låta lättrallad Svensktopp. Varifrån vinet kommer vet vi egentligen inte. Enligt Systembolagets sajt ligger en chilensk producent bakom. Enligt flaskans etikett framgår bara att det är importerat och buteljerat av ett företag i Tyskland samtidigt som det sägs komma från Chile. Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock – i det här fallet Morbergs – eller, möjligen, därför att den är så uppfylld av kändisen ifråga och vill vara som den eller rent av dens. Det sistnämnda stämmer i största allmänhet till eftertanke och kanske i synnerhet då vi talar Morberg för vad söker den som vill tillhöra denne? Såvitt vinifierat känner till är Morberg känd för att gå runt på TV och se arg ut medan folk lagar mat och kan därför inte dra någon annan slutsats än att 2012 Morberg Collection Cabernet Sauvignon är ett substitut för att bli argt betittat av ett gäng gubbar i köket och det känns med all respekt en aning kinky.

Château Gruaud Larose 1999

Sladdade in hos Svågerns just före Julafton. Han hade förberett ankomsten genom att servera lite rödtjut, som stod och väntade på oss. Övertygad om att detta måste vara något jag helst inte dricker, gick jag och gjorde lite annat innan jag provade glaset och upptäckte ett, även för ett blindprovarstolpskott som er utsände i blindprovningarnas förrädiskaGruaud-Larose träskmarker, oerhört ursprungstypiskt Bordeaux-vänstra-stranden-vin av så gott som högsta klass. Kanske inte ett Premier Grand Cru, men snudd på, och, med tanke på stramheten och den återhållna elegansen som, som sig bör, lämnar något över till fantasin, förmodligen ett av mina favoritår, kanske 1999 och, ta mig tusan! om det inte var en Gruaud Larose i högform, en 99:a! I den stunden jublar hela jag. Och. Hör, som i ett töcken, Svågern säga ”Synd du gick iväg för nu är vinet redan slut”. Nejmen, hallå! Från den stunden gick all min energi åt till att komma på en lämplig hämnd. När så Svågern plockade fram en ganska medioker och dumextraherad tillika fruktlös Chambolle-Musigny från skräpåret 2003 såg jag min chans och jublade ”Oh min Bacchus, ett sådant vin!”, vilket, planenligt, fick Svågern och de andra att överfylla sina glas. När de gjort det slet jag fram en medhavd Angelica Zapata Malbec 2002 – ett av Svågerns absoluta favoritviner. Hittade ett absurt stort vinglas i ett skåp, fyllde det till brädden och satte mig att, samtidigt som jag njöt av de övrigas, om Chambollen, ”nejmen det här var väl inte så bra”, oja mig å det grövsta samtidigt som glaset sveptes i stora klunkar och strax fylldes på nytt. Njuter fortfarande av Svågerns i den stunden likbleka ansikte. Hur Zapatan var? Ganska tråkekad och med mer effekt av ny fransk ek och oxygenation än frukt.Var den god i stora klunkar? Inte särskilt. Var det värt besväret? Absolut!Julbild - tannebarum, Drei Kronen

Beaujolais Nouveau & Jean-Louis Aubert

Missade skam till sägandes att hinka Beaujolais Nouveau i torsdags – dagen då årets utgåva släpptes. Tredje torsdagen i november. Så har det varit sedan 1985. Före det lanserades vinet den 15:e november. Och, undrar kanske då någon, när började vinet säljas, är det inte en ganska ny företeelse? Tja, allt är relativt och Beaujolais Nouveaus

Diskbänksromantik

Diskbänksromantik

födelseår anses vara 1951. Däremot var det först på 1980-talet hajpen slog till. Under några år var det rent ut sagt crazy. I Sverige, vill jag minnas, hyrde restaurangen Fjäderholmarna in en pluton kustjägare som kom i landstigningsbåt och stormande upp på land med Nouveau-flaskorna i händerna istället för AK4 och annat mer skjutvänligt. I London ville man inte vara sämre och hyrde in helikoptrar som tävlade om att vara först till den brittiska huvudstaden med årets vin. Sedan dess har det lugnat ner sig. Dels finns det gränser för en hajp, dels har det kommit många kopior med den delvis korrekta, delvis smygkommersiella förklaringen att ”vi har alltid druckit årets skörd till skördefesten i våra trakter”. Ett tag trodde sådana som ville vara vinkonnässörer utan att vara det, att Beaujolais Nouveau var ett fint vin och gjorde därför en stor sak av det årliga släppet. Både i Sverige och utomlands bedömde mindre kunniga vinskribenter årets skörd genom att prova primörvinet från Beaujolais. Idag vet nog de flesta att vi talar om ett lätt, saftigt vin som ska hinkas utan större åthävor. Förr doftade och smakade det en hel del hallon och röda bär. Senare, efter 1985, fick vinerna ett mer tydligt inslag av skumbanan, orsakade av att någon började med den då nyframtagna jästen 71B, som sedan släppts i en massa ”pimör-”varianter. Nuförtiden har den mer naturliga hallon-stilen kommit tillbaka och delar scenen med skumbananerna. Det Beaujolais Nouveau jag i går hinkade, väl kylt, var en mycket tydligt version av skumbanansprimören och det var precis så saftigt och intetsägande som det här vinet ska vara. Vive le Beaujolais Nouveau! (Temps A Nouveau)