Château La Mission Haut-Brion 1988

Publicerat 2014-01-02 av Lars Torstenson

Sistlidna Nyår är sannolikt det mest lyckade hittills i mitt liv. Kände att jag absolut ville prova en La Mission 88 – ett vin som ligger mig särskilt varmt om hjärtat ända sedan jag till och från ägnade mig åt kursverksamhet i Bordeaux 1988 – 1990 och återkommande fatprovade på slottet. Problemet med att dra ett slikt vin en Nyårsafton var, och är, förstås, Hustrun, som, det visste jag, skulle göra allt för att alla kring bordet skulle få smaka av vinet. Det är väl acceptabelt om bordet håller en eller två personer, men här talar vi om 16 (sexton) giriga strupar och då låter det sig inte göras. Som er utsände i de giriga struparnas hänsynslösa kvicksandsdyner var utsedd till kvällens sommelier ordnade sig dock allt till det bästa. Passade, då Hustrun var upptagen av ett samtal som föreföll kräva hela hennes uppmärksamhet, på att servera 15 kuvert till brädden med ett och samma vin, utbrast ett litet försynt ”attans” när jag kom till min plats, knäppte på den tomma buteljen, skrynklade bekymrat ihop pannan och drog upp axlarna i en, i mina ögon, talande gest. Det fungerade. Ingen ifrågasatte att jag sprang iväg efter en annan butelj, som av en ren tillfällighet var en La Mission 88, eller ja, förrän Hustrun, plötsligt, men försent, då jag redan fyllt mitt glas på ett direkt ohemult och olämpligt vis, utstötte ett fasansfullt ”Men Lars, du är ju inte sann! I år igen! Är det Missionen du tagit nu?”. Detta krävde av mig att jag såg skamsen och ångerfull ut, vilket jag gjorde, men inte förrän jag hunnit ta en klunk och låtsats hosta i glaset – en pålitlig garanti för att få ha sitt vin ifred i mina kretsar. Château La Mission Haut-Brion 1988 både såg ut att vara och luktade moget, oerhört ursprungstypiskt för både slott och år och året på slottet, finfin frukt i smaken och en lång, underbar eftersmak som fanns där redan för 25 år sedan, mycket bra – ett vin så fantastiskt att det var värt att få 15 ovänner för. The Mission.

Morberg Collection Cabernet Sauvignon 2012

Publicerat 2013-12-30 av Lars Torstenson

Ett rimligt antagande är att den som köper ett kändisvin gör det därför att den tycker om kändisen ifråga och det den står för. Hur produkten smakar torde vara av mindre vikt. Oavsett pris. Ett bevis för det sistnämnda är Morberg Collection Cabernet Sauvignon. ”Prisvärt” (99 sek) kommer inte på fråga, knappast ens ”drickbart”. Kort sagt är det här vinet så uselt att det är direkt underhållande: ett monument över det mediokra med sin svavelstörda näsa och dess inslag av blomkålstioler och kryddiga – ja, det står faktiskt på etiketten att vinet ska vara kryddigt så till den milda grad att till och med tanninerna är kryddiga – svavelväten, högljutt skrikig syra som inte står vinägerflaskans efter och en obalans som får hysterikern att verka som Lugnet självt och en atonal disharmoni att låta lättrallad Svensktopp. Varifrån vinet kommer vet vi egentligen inte. Enligt Systembolagets sajt ligger en chilensk producent bakom. Enligt flaskans etikett framgår bara att det är importerat och buteljerat av ett företag i Tyskland samtidigt som det sägs komma från Chile. Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock – i det här fallet Morbergs – eller, möjligen, därför att den är så uppfylld av kändisen ifråga och vill vara som den eller rent av dens. Det sistnämnda stämmer i största allmänhet till eftertanke och kanske i synnerhet då vi talar Morberg för vad söker den som vill tillhöra denne? Såvitt vinifierat känner till är Morberg känd för att gå runt på TV och se arg ut medan folk lagar mat och kan därför inte dra någon annan slutsats än att 2012 Morberg Collection Cabernet Sauvignon är ett substitut för att bli argt betittat av ett gäng gubbar i köket och det känns med all respekt en aning kinky.

Château Gruaud Larose 1999

Publicerat 2013-12-25 av Lars Torstenson

Sladdade in hos Svågerns just före Julafton. Han hade förberett ankomsten genom att servera lite rödtjut, som stod och väntade på oss. Övertygad om att detta måste vara något jag helst inte dricker, gick jag och gjorde lite annat innan jag provade glaset och upptäckte ett, även för ett blindprovarstolpskott som er utsände i blindprovningarnas förrädiska träskmarker, oerhört ursprungstypiskt Bordeaux-vänstra-stranden-vin av så gott som högsta klass. Kanske inte ett Premier Grand Cru, men snudd på, och, med tanke på stramheten och den återhållna elegansen som, som sig bör, lämnar något över till fantasin, förmodligen ett av mina favoritår, kanske 1999 och, ta mig tusan! om det inte var en Gruaud Larose i högform, en 99:a! I den stunden jublar hela jag. Och. Hör, som i ett töcken, Svågern säga ”Synd du gick iväg för nu är vinet redan slut”. Nejmen, hallå! Från den stunden gick all min energi åt till att komma på en lämplig hämnd. När så Svågern plockade fram en ganska medioker och dumextraherad tillika fruktlös Chambolle-Musigny från skräpåret 2003 såg jag min chans och jublade ”Oh min Bacchus, ett sådant vin!”, vilket, planenligt, fick Svågern och de andra att överfylla sina glas. När de gjort det slet jag fram en medhavd Angelica Zapata Malbec 2002 – ett av Svågerns absoluta favoritviner. Hittade ett absurt stort vinglas i ett skåp, fyllde det till brädden och satte mig att, samtidigt som jag njöt av de övrigas, om Chambollen, ”nejmen det här var väl inte så bra”, oja mig å det grövsta samtidigt som glaset sveptes i stora klunkar och strax fylldes på nytt. Njuter fortfarande av Svågerns i den stunden likbleka ansikte. Hur Zapatan var? Ganska tråkekad och med mer effekt av ny fransk ek och oxygenation än frukt.Var den god i stora klunkar? Inte särskilt. Var det värt besväret? Absolut!

Beaujolais Nouveau & Jean-Louis Aubert

Publicerat 2013-12-03 av Lars Torstenson

Missade skam till sägandes att hinka Beaujolais Nouveau i torsdags – dagen då årets utgåva släpptes. Tredje torsdagen i november. Så har det varit sedan 1985. Före det lanserades vinet den 15:e november. Och, undrar kanske då någon, när började vinet säljas, är det inte en ganska ny företeelse? Tja, allt är relativt och Beaujolais Nouveaus

Diskbänksromantik

födelseår anses vara 1951. Däremot var det först på 1980-talet hajpen slog till. Under några år var det rent ut sagt crazy. I Sverige, vill jag minnas, hyrde restaurangen Fjäderholmarna in en pluton kustjägare som kom i landstigningsbåt och stormande upp på land med Nouveau-flaskorna i händerna istället för AK4 och annat mer skjutvänligt. I London ville man inte vara sämre och hyrde in helikoptrar som tävlade om att vara först till den brittiska huvudstaden med årets vin. Sedan dess har det lugnat ner sig. Dels finns det gränser för en hajp, dels har det kommit många kopior med den delvis korrekta, delvis smygkommersiella förklaringen att ”vi har alltid druckit årets skörd till skördefesten i våra trakter”. Ett tag trodde sådana som ville vara vinkonnässörer utan att vara det, att Beaujolais Nouveau var ett fint vin och gjorde därför en stor sak av det årliga släppet. Både i Sverige och utomlands bedömde mindre kunniga vinskribenter årets skörd genom att prova primörvinet från Beaujolais. Idag vet nog de flesta att vi talar om ett lätt, saftigt vin som ska hinkas utan större åthävor. Förr doftade och smakade det en hel del hallon och röda bär. Senare, efter 1985, fick vinerna ett mer tydligt inslag av skumbanan, orsakade av att någon började med den då nyframtagna jästen 71B, som sedan släppts i en massa ”pimör-”varianter. Nuförtiden har den mer naturliga hallon-stilen kommit tillbaka och delar scenen med skumbananerna. Det Beaujolais Nouveau jag i går hinkade, väl kylt, var en mycket tydligt version av skumbanansprimören och det var precis så saftigt och intetsägande som det här vinet ska vara. Vive le Beaujolais Nouveau! (Temps A Nouveau)

Kalla Fakta om tillsatser i vin, Château l’Arnaude 2010 & White Album 45 år

Publicerat 2013-11-23 av Lars Torstenson

Imorgon, 19.30, sänds Kalla Faktas inslag om tillsatser i vin. Mycket bra. Fast. Av trailern att döma har Kalla Fakta mest lyssnat på sådana som gärna uttalar sig om tillsatser i vin – här även omfattande behandlingar som inte lämnar spår i vinet, till exempel bentonit – utan att egentligen veta och framförallt utan att säga hela sanningen. Anar dessvärre en god ambition som kommer skjuta både över och vid sidan om målet. Hoppas jag har fel, för varje smutskastning av skräpvinerna är välkommen, men när ”vin” dras över en kam är det illa – det är enbart till glädje för domedagsprofeter och Carl B Hamilton. 2. Drog igår för första gången på länge en Château l’ Arnaude 2010, serverade den sval och jag vet att jag är part i målet men satan i gatan vad den har utvecklats fint senaste halvåret, riktigt, riktigt mumsig nu om än fortsatt ganska ung – bara så ni vet ni som följt köprekommendationen. 3. 45 år sedan White Album kom, tveklöst ett av de album som aspirerar på titeln Tidernas Album. Vi lyssnar på ett litet urval, som egentligen borde omfatta hela albumet: Happiness Is A Warm Gun, While My Guitar Gently Weeps, Back In The USSR.

Chateau Montelena Estate Cab 2009

Publicerat 2013-11-06 av Lars Torstenson

Svara

Er utsände i vardetnuvaramå kom hem, den fantastiska Hustrun överraskade med synnerligen god och vällagad mat, trots att det var en sådan där 2-dag i hennes 5:2-diet. Däremot knorrade hon en del då hon fick hålla med om att sådan mat kräver sitt vin och inte minst knorrade hon då vinet visade sig vara Chateau Montelena Estate Cabernet Sauvignon 2009. Inte heller uppskattade hon er utsändes kloka ord om att ”som man bäddar får man ligga”. Visst kan vi förstå ett visst mått av Hustruns upprördhet över tillvarons orättvisor, men det är nu så det en gång för alla är och vinet var, jaaa, helt fantastiskt! En läcker mix av det bästa i Europa och USA, massvis med tyglad, snygg, läcker, välsmakande frukt såväl i näsa som smak och till det en lång, urgod eftersmak. Gick utmärkt till risotto, kalvfilé, någon slags god sås och sparris (nåja, kanske inte perfekt sparrisvin) från Peru. Hoppas Hustrun läser detta och då inte minst den träffsäkra beskrivningen av vinet för vi hade bara en flaska.

Almnäs ostar & vin i Hjo & Grynet

Publicerat 2013-10-18 av Lars Torstenson

Svara

Almnäs heter en gigantisk gård strax söder om Hjo. För vid det här laget några år sedan startade ägarna ett ambitiöst projekt med målet att renovera och återskapa mycket av det som en gång varit, bland annat mejeriet och osttillverkningen. I veckan ledde jag en provning på restaurang Känsla i Hjo, där vi försökte hitta lämpligt vin till några av ostarna. Åsikterna gick, förstås, många gånger isär, men för dem av er som vill testa de här finfina ostarna kan följande tips från coachen ges avseende vinvalet: Den mildare ”1 liter” fungerar bra med ”Krug’scher Hof Weissburgunder”; samma vin fungerar också bra till ”Wrångebäck”, även om kanske de flesta föredrog Clotilde Davennes friska ”Saint Bris” till denna. Mest överraskande var att rosévinet ”Les Lauzeraies” från Tavel gick utmärkt, bäst tyckte många, till både ”Wrångebäck” och ”Anno 1225”. Till de båda sistnämnda fungerade också ”El Rey Old Vine Garnacha” bra. Just ”El Rey” blev, aningen förvånande, genomgående det bästa vinet till Almnäs ostar, då det också fungerade bra med den lite mer kraftfulla ”Tegel”. Provningens mest uppskattade vin var annars ”Baltos” och den mest ”klockrena” kombinationen hittade de flesta i ”Tegel” och ”Baltos”. Viner som ”Cartlidge & Browne Pinot Noir” uppskattades som vin men föll inte lika väl ut i kombination med de här ostarna. Det sistnämnda fungerar däremot synnerligen väl till den skaraborgska specialiteten och nationalrätten grynkorv och det oavsett om du serverar potatis- eller rotmos till – detta sagt med tanke på att vi firade Grynkorvens dag igår. Grynet.

Vinprovning med Munskänkarna i Alvesta & järnvägsknutslämplig musik

Publicerat 2013-10-13 av Lars Torstenson

Svara

Låt vara sällan men likväl händer det att er vandrande vinvålnad tar sig an uppdraget att vara provningsledare. Således infann han sig igår i Alvesta för att ljuga åhörarna fulla i samband med Munskänkarnas i Alvesta 10-årsjubileum och som någon undrade om inte provningsledaren kunde tänka sig att på sin blogg kort presentera vinerna som provades sker så nu: 1. Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2012 , varunr 5562, 99 sek (enda vinet i provningen som jag i egenskap av vinmakare inte är inblandad i, har med det i provningen som exempel på exakt vinmakeri och hur chardonnay blir om druvan och syran får fritt spelrum och utan att det behöver kosta skjortan). 2. El Rey Old Vine Garnacha 2011, varunr 2260, 65 sek (exempel på ett vin som trots lågt pris är såväl reko som rent och gott, och allround). 3. Leon Dormido 2008, varunr 72763, 159 sek (modern Rioja utan klassisk kvalitetsbeteckning, istället är det vingården, Mendiguerra utanför Briones i hjärtat av Rioja Alta, som står i centrum, nästan ren tempranillo, som är förförande god, 2008 är andra årgången av vinet). 4. MDLVX eller Mazuelo de la Quinta Cruz 2009, varunr 71885, 169 sek (druvan mazuelo från ”det femte korsets vingård”, en liten plätt just utanför Briones, mycket lågt uttag, gott nu, men egentligen ett perfekt vin för källaren, om Leon Dormido är modern Rioja är det här kanske modern Rioja XL, enda vinet någonsin med mitt namn på etikett, låt vara att det knappt går att se…). 5. HFE eller Hedges Family Estate Red Mountain 2012 varunr 70976, 169 sek (äntligen kommer lite Hedges-viner till Sverige, det här släpps som tillfällig vara i december, blend av framförallt cab och merlot, årgången ovanligt sval med strama, snygga viner, å andra sidan försöker vi hålla HFE under 14%, och gärna som här på 13,5 %, alla år, inte helt vanligt för en jänkare; jag är bara bakgrundsrådgivare för det här vinet och då framförallt avseende det hygieniska arbetet och faturvalet, mitt huvuduppdrag hos Hedges är att sätta ihop deras toppvin ”Limiteds” av vilka vi kanske får se ett eller två i Sverige våren 2014). 6. Bel’Villa Vineyard Syrah, varunr 73530, 299 sek (från Goedhart Family, det vill säga dotter Sarah Hedges gift Goedhart och hennes man Brent, som också är utbildad önolog, ett syrah-vin skördat i omgångar och med distinkt ekurval). Alvestamusik.

En hyllning till novellen & en snöplig provning med uteblivet Rampljus

Publicerat 2013-10-11 av Lars Torstenson

När Svenska Akademien ger Nobelpriset i litteratur till Alice Munro ger den också priset till Novellen – denna ädla och alltför ofta förbisedda och underskattade konstform. Er utsände i de litterära tassemarkerna har sedan urminnes, nåja, tider hävdat pocketbokens och novellens värde både i Nuet och Det senare nuet och avseende novellen också i Dåets nu. När novellen nu prisas på detta det mest ädla vis kommer det förhoppningsvis leda till att fler upptäcker konstformen och efterfrågar den varmed vi också kommer få fler novellsamlingar kastade på oss samtidigt som tidningar och webbplatser upptäcker novellens kraft och ger plats för den i sina editioner. Självklart hoppas vi att HR:arna läser mycket Munro den närmaste tiden, men den som har behov av att tydligt visa att den i litterärt avseende liksom ligger före införskaffar ett, eller flera, ex ”Vinifiktioner” att uttryckligt visa upp på bussen samtidigt som den kastar småfnysningar och överseende leenden på alla som desperat försöker läsa ikapp sig på Munro. En händelse som mycket väl kan bli en novell är den snöplighet som drabbade mig vid dagens emotsedda provning, där jag skulle få äran att ledsaga en samling oförbätterliga nördar genom två upplagor av gamla ”Rabiega The Oak Case”, samma vin sex sorters ek (årgångarna 99 respektive 01), ”Base-vinerna årgång 2000”, alltså endruvsviner från Château d’Esclans (Grenache, Mourvèdre respektive Carignan, druvrent, alla ett år i nya ekfat), de nya Invenire-vinerna samt lite Clos Dière från 1990, d v s i samtliga fall viner gjorda av mig och mer sällan provade, åtminstone inte tillsammans. Upplagt för en fantastisk provning, i alla fall om jag får tala för mig själv, snöpligt nog, visade det sig när jag idag anlände till utsatt plats vid utsatt tid, hölls provningen igår. Rampljus!

Björk 2013, Peter O Ekberg, Samla Mammas Manna & Jukka Tolonen & Coste Apetrea

Publicerat 2013-09-27 av Lars Torstenson

Av något lika beklagligt som outgrundligt skäl är det väldigt få importörer och producenter i Sverige som skickar gratisprover till vinifierat. Gratisluncher och liknande lyser också med sin frånvaro. För att nu inte tala om bjudresor, det är väl inte ens att tänka på. Och om, till exempel, vinifierat skriver om Lafite 1950, tror ni inte att er utsände i 50-talsträsket måste betala pavan själv? Som tur är finns, i alla fall ibland, Gustibus Glögg och Vinbacken Björk. Har precis fått, och provat, den sistnämnda producentens senaste utgåva, Björk 2013. Vinet är ett resultat av den sav, 120 liter, som tappades från 18 björkar på Bassholma 13-14 april i år. Saven har sedan, i liten grad, smaksatts av ett fåtal naturliga ingredienser – vilka, upplåter vinifierat till producenten att avslöja om den känner ett behov av att dra sina affärshemligheter ut i offentlighetens obarmhärtiga och giriga ljus – och satts att jäsa. På er utsändes i björkträsket namnsdag buteljerades (se bild här intill, lånad från företagets hemsida) så 140 flaskor, som fick en lite skvätt kolsyra i samband med detta. Nu känner man inte så mycket av den där kolsyran, i alla fall inte i flaskan jag provade, men idén är rätt och även om småbubblorna inte är särskilt påtagliga är det ett väl beprövat vinmakeritrick att se till att balansera koldioxidhalten på ett sådant vis att ett vin som annars kanske skulle upplevas som lite avslaget upplevs som om inte friskt så i vart fall inte trött. Jämfört med sin föregångare, recenserad här, dras inte 2013 med några svavelväte-häng, det har en tydlig björkvinskaraktär och ett inslag av jäst och en ren, liten frukt, i smaken slår lite russin igenom och eftersmaken är som sig bör ren och bjuder på björkvinets typiska attribut och en och annan ostbåge. Provade vinet både väl kylt och kylt. Faktum är att det tar sig bäst ut kylt, ska alltså inte serveras alltför kallt, snarare vid 14+. Mycket lite svavel, kvalar in som naturvin. Vi avslutar med ett svenskt 70-talspotpurri, låt vara att ett av inslaget är inspelat på 80-talet: Peter O Ekberg, Samla Mammas Manna, Jukka Tolonen & Coste Apetrea.