Så vad händer då med den osvavlade flaskans innehåll när den får stå öppen? undrar så klart alla ni som läste inlägget om det osvavlade vitvinet från Domaine de Bresccou och samma fråga har jag ställt mig. Placerade därför den lite mer än halvfulla flaskan tio dagar i kylen och provade om den. Till min förvåning är den ändå bättre efter tio
dagar. Samma frukt som då flaskan öppnades men renare. Inte trött någonstans. Fungerade bra till en slags anrättning av kycklingfilé, sparris, pressad potatis och en god sås som jag inte har en aning om hur den var sammansatt och som jag tycker att Hustrun redan i alltför stor utsträckning fått vara den här bloggens hjältinna trots att er utsände i bloggträsket borde vara det – jag menar, vad ska man annars ha en blogg till om inte till att förhärliga sig själv? – tänker jag inte fråga Hustrun hur hon gjorde den där goda såsen. Såå god var den inte, när jag tänker efter. Hursomhelst: vinet var bra. Hatten av för mig själv och osvavlade viner när det blir bra.
Kategoriarkiv: Provade viner
På GC-spaning i Chablis
Var häromveckan och hälsade på Clotilde Davenne och fick bland annat tillfälle att prova hennes tre Grand Cru från 2013 och vad säger man? 2013 är i min gom ett fantastiskt år och Clotilde har inte precis gjort bort sig med sina GC. Vinerna buteljeras inte förrän i dagarna och kommer inte att vara på topp än på många år, men oj så bra de är. Les Clos är som vanligt lysande och Clotilde har sedan länge ett gott öga till Bougros, men bäst av alla 2013 är i alla fall just nu Blanchot – bästa Blanchot jag provat, tror jag, och jag har, håhåhå, provat många, många bra Blanchot.
Tavel & vägen till Sanningen
Hamnade bara så där apropå på en Tavel-vertikal i veckan. Uppdraget var att undersöka om påståendet – inte minst utbasunerat av er utsände i roséträsket – stämmer, att Tavel i allmänhet och Les Lauzeraies/kalkstensvarianterna i synnerhet inte bara håller utan rent av blir bättre med lagring. Utgångsvinet var inte så uppmuntrande. Cuvée Tableau (sandjordsdelen i Tavel) från det hållbara året 2010 var förvisso drickbart men inget du bjuder någon annan än ovänner på. Inte heller Les Lauzeraies 2008 var en höjdare, i likhet med Cuvée Tableau inte dött på något vis men knappast något att jubla över. Trött, kort sagt. Med de senare
årgångarna Les Lauzeraies förhöll det sig annorlunda. Samtliga var fullt vitala och vid en direkt jämförelse slår 2012 för dagen 2013 – trots att 2013 i mina ögon är den bästa Les Lauzeraies jag provat, däremot är den ung och för dagen mer driven av frukt än av den för ursprunget typiska ”mineraliteten” och den som vill ha lite mer elegans och nedtonad frukt får ge sig till tåls. Vill här passa på att lösa Hans Artberg, som i sitt senaste Vinbrev menar att 2013 är mindre bra än de tidigare årgångarna, från den bannbulla ett sådant beteende skulle åtföljas av – vinifierat uppmanade HR:arna att byta vinspalt om hens vinspalt inte skriver upp Les Lauzeraies 2013. Nu råkar artbergomvin.nu vara en av de få vinbloggar/vinspalter vinifierat följer, varför vinifierat bestämt sig för att ge artbergomvin.nu dispens från bannbullan samtidigt som vinifierat vill uppmana Herr Artberg att prova Les Lauzeraies 2012, 2013 och 2014 tillsammans om ett år. Det är aldrig försent att finna den rätta vägen.
Domaine Rabiega 2003, Korn & accordeon
Om inte jag skriver om det här vinet lär aldrig ni som sitter på några pannor i källaren få veta vad som gäller i skrivande stund, om vinet är gott, om det alls är drickbart. Så klart det är. Herregud, vad tror ni? Fram till 2001 gjorde vi tre röda viner på Domaine Rabiega: Clos Dière I (CI), Clos Dière II (CII) och Domaine Rabiega (DR), där den sistnämnda framförallt innehöll överbliven cabernet sauvignon och unga stockar syrah. Tanken var sedan att låta CII utgå från och med årgången 2002
och istället blanda de druvorna (carignan kompletterad med grenache och cabernet sauvignon, lagrad på en mix av fransk och amerikansk ek) med DR-frukten. Nu blev det inte riktigt så. 2002 var ett uselt år härnere. Svalt och regnigt och med flera hagelskurar. Därför gjordes bara ett rött vin det året: Domaine Rabiega. Trots att alla druvorna kunde användas för 02:an blev det inget stort vin, därtill var året alltför för ynkligt. Således dröjde det till 2003 innan gårdens nya portföljstruktur stod i full blom med ett prestigevin, Clos Dière (syrah, f d I:an), och ett andravin, Domaine Rabiega (bestående av gamla II:an och Domaine Rabiega). Så här fungerade det sedan egentligen bara fullt ut för årgångarna 2003 och 2004. Den nye ägaren, som tog över lagom till skörden 2006, valde att bygga en annan portföljstruktur. Hur pass bra blev då DR 03 och hur pass väl håller den? Offrade mig och öppnade en pava igår kväll enkom för att ge er svar på
dessa näsvisa frågor. Måste säga att jag blev en aning förvånad, fast jag inte borde bli det. Kort sagt uppför sig DR 03 som vore det en CII 03. Nu kanske det inte är så förvånande i alla fall. Dels är vinet (nästan) gjort som CII, dels var även de tidigare lite unga stockarna 2003 komna till en stabil ålder. Dessutom lyckades vi väldigt bra det här urvarma och supertorra året, om jag får säga det själv. Dock: ni som mot förmodan har det här vinet i er källare ska veta att det är alldeles utmärkt att dricka nu, på topp, skulle jag säga, och det lär hänga kvar på den här nivån ytterligare ett par år. Har tidigare legat på mina DR 03 och öppnat en flaska per år för att följa utvecklingen och det är först nu vinet visar grönt ljus och den bästa beskrivningen för att ni ska förstå hur vinet är är ”gott”, till och med ”synnerligen gott” med snygg frukt, väl integrerad ek, god balans och mycket elegans och en diskret men rejäl ryggrad. Lovar att det inte är ett vin vinmakaren skäms för. Jag drog det till grillad kyckling, klyftpotatis och ett slags ratatouillemojs och det satt som en smäck till vinet. Korn och lite accordeon för er som inte tycker om Korn eller kanske gillar både Korn och dragspel.
Festiwine Wine Trophy 2014 & The Baseballs
Den som följer vinifierat på Twitter (@LarsTorstenson) har redan allt klart för sig, men för er andra kan det vara på sin plats att förklara att vinmässan Festiwine arrangerades förra veckan i Dubrovnik. Redan före själva mässan kom igång flögs ett dussin vinmänniskor in för att döma i
historiens första Festiwine Wine Trophy turnering, bland dessa er utsände i de omutbara domarnas självuppfyllda värld. Sådana här bedömningar kan vara mer eller mindre enkla. I just det här fallet var det inte helt självklart för alla av oss. Druvor som plavac mali, grk och posip är inte sådant som står på varhens vardagsbord, i alla fall inte i Sydfrankrike. Hur var då vinerna? undrar ni nu med ett olämpligt dreglande över senaste nytt från Sydkroatien. Jo, svarar jag då med upphöjt lugn och stärkt av att veta något ni inte vet, sådär. Blev väldigt mycket ”average”, alltså färre stolpskott än befarat, men också avsaknad av de där riktiga fullträffarna. Inga guldmedaljer vare sig till vitt eller rosé, däremot till fem röda. The Trophy, öh, alltså Trofén, gick välförtjänt till Terra Madre Plavac Mali 2011 från
Poljopromet från regionen Komarna. Den och Boris Violis Plavac Mali från regionen Peljesac (trea och guld) var mina egna toppnoteringar. Bäst bland vinerna från urcoola regionen Dingac (kommande inlägg) klarade sig Dingac Barrique 2009 från Dingac Trade (sexa och silver). Högst poäng bland de vita fick Korta Katarinas Korta Katarina Posip 2012 (etta och silver). Som synes är det inte självklart att den som får högst poäng också får en guldmedalj. För att få högsta valören måste alltid en viss medelpoäng uppnås – i det här fallet 85 poäng och Korta Katarina nådde bara 84,58. Kan låta hårt, men så är det här med vintävlingar inte heller något för mesar. Efter ett hett tips från domarkollegan Quentin Sadler spelas nu en cover på Umbrella.
Liten vinfrossa med Vinakademien & Twoson lunch #1 2014
I samband med Vinakademiens i Sverige första sammankomst för året avsmakades ett litet antal vin, som det är er utsändes i akademiernas förgängliga gungflyt plikt att informera er om. Det och att förhoppningsvis imponera på någon enstaka HR. Årets första möte inleddes med en
lagom lätt Chouilly-robust och mycket god Legras&Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1996 och följdes upp med två jämförande provningar, där äldre vitingar ställdes mot yngre dito, samt en rödvinsprovning med mindre åldersskillnad. Vid handen gav detta, att Viña Tondonia 1981 var ett utmärkt exempel på gammal, skön, vit Rioja när den är som bäst (stor, mogen, nötig, komplex doft med en rejäl skjuts väl integrerad och ren ek samt ett uns svamp, mango, bivax och honung i doften, högviskos smak med en fin, bärande och uppfriskande syrastruktur), att Labores 2011 var ett snyggt och typiskt exempel på en förhållandevis ung verdejo från Rueda (ganska stor, frisk doft med inslag av citrus, bra och balanserad syra, ganska lång, ren eftersmak med inslag av grape), att Chablis GC ”Les Preuses” 2005 var precis så snyggt och vackert som bara Clotilde Davenne kan få till ”Les Preuses” (elegant, disciplinerat, komplext, läcker syra, tropiska inslag blandade med lätt yllekofta i positivaste mening, gott nu men kanske ändå bättre om några år, äh, klart det kommer vara ändå bättre om några år: det är Les Preuses från Clotilde Davenne för bövelen), att
Chablis GC ”Les Preuses” 1993 från Dauvissat inte är så dum den heller (här divergerade ledamöternas åsikter något, en överväldigande majoriteten tyckte det här var mumma medan en er närstående gnällspik påstod att vinet inledningsvis var stört, jo stört, på grund av onödiga svavelföreningar som låg där som sordin på den annars uppsluppna stämningen, dock ändrades detta något då syret attackerat svavlet och satt var sak på sin plats), att Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 var ytterligare ett vin värt att diskutera och i vanlig ordning tyckte en överväldigande majoritet att det här var mumma medan samme gnällspik som ovan påpekade att vinet var reduktivt och att acetaldehyd svävade ur glaset om någon dristade sig till att stoppa ner snoken och inhalera samt att ävenledes flyktiga syror fanns där och bara väntade på den nyss nämnda inhalerande snoken, dessutom, påpekade gnällspiken, var vinet lite orent, inget av detta godtogs som lämpliga argument av övriga
ledamöter som tyckte vinet var gott men då ingen av dem skriver historien här har de fel), att Querciabella Chianti Classico Riserva 1997 var ett väldigt trevlig och italienskt vin med rätt stramhet och strävhet för att bli älskat av hela folket. Nog av, låt oss gå vidare: Årets första Twoson-lunch serverades häromveckan på Pontus! Hedersgäst den här gången var Laurent Champs från Champagne Vilmart. Laurent lät gästerna prova ett större antal champagner av olika ålder och klass. Er utsände i de esoteriska lunchernas magiska värld tyckte, möjligen aningen subjektivt, att förra årets ”Twoson-champagne”, ”Twoson 1999 Vilmart Cuvée de Creation”, var bäst, trots den hårda konkurrensen. Dagens vin var annars årets första medlemsvin ”Twoson 2009 Echezeaux Grand Cru” från Laurent Ponsot – ett vin som endast kan beskrivas med ett enda stort ”oh boy!”, inte långt från det allra bästa från Bourgogne. Klubbmedlemmarna fick dessutom tillfälle att se hur väl Twoson 2005 Barbera Gallina från La Spinetta utvecklats, mycket gott nu, men fortsatt inte helt moget.
Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93: slutstriden! & Backyard Babies
Den vakna HR:en har, såklart!, följt den tänkta, och inledningsvis så lovande och spännande, maratonprovningen av St-Julien vs St-Estèphe och, närmare bestämt, Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93. Först i samband med den vidriga middagen. Sedan en vecka senare. Tanken var att återkomma efter ytterligare en vecka. Och så vidare. Så långt lagret räckte. Till min förvåning fick jag mig dock följande upplevelse serverad till lunch idag: Jag: ”Mm, vilken god köttfärssås!” Hustrun: ”Ja, den är riktigt bra, men du vet, färska, bra råvaror och så vidare… Och så körde jag i resten av Cosen i såsen, du tyckte väl den var bäst?, så jag tänkte att den gör nog susen, susen i såsen fniss, och det verkar den ju ha gjort, varför tittar du på mig så där?” Backyard Babies.
Ducru-Beaucaillou 93 & Cos d’Estournel 93 efter en vecka & Isley Brothers
En vecka senare, efter den vidriga middagen, har de båda vinerna som ställdes mot varandra utvecklats betydligt. Nu råder det inget tvivel om att Cos d’Estournel är att föredra. Förvisso har frukten försvunnit samtidigt som allt fritt svavel förbrukats och en flyktig syra smugit sig in
både i doft och smak. Visst var det här vinet bra mycket bättre när det öppnades för en vecka sedan, men det är fortsatt drickbart. Definitivt något för den som gillar osvavlade naturviner. Här blir effekten den samma – låt vara att det finns en del bundet svavel i flaskan, men det är ju inget som märks i städade viner. Med Ducru-Beaucaillou är det sämre ställt. Vid dagens omtest drabbades näsan av en slående doft av tomatjuice och tom och ursköljd gammal Felix ketchupflaska och den som luktat i en sådan vet att det inte är någon höjdare, särskilt inte då luft pumpas ur tomflaskan mot näsan. Smaken återkommer i smakupplevelsen tillsammans med en nytillkommen flyktig syra. Nej, inget vidare för människan, men väl för vasken. Isley Brothers.
En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup
Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärkta
pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande som
hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.
Château de Cruzeau 1988
Erkänner det var en plan. Var tvungen. Hustrun tycker inte alltid att vi ska dra viner äldre än 25 år till hastigt hopkomna vardagsmiddagar. Öppnade först ett rött vin från Australien, Moss Wood Cab 04. Dels av nyfikenhet. Dels därför att det inte alls skulle fungera till den lika mystiska som nykomponerade torskrätt Hustrun just anrättat. Schysst rödtjut från Margaret River. Svarade undvikande på Hustruns fråga om varför jag drog ett rött vin som så uppenbarligen inte skulle fungera ihop med maten. ”Hrfth måste brfht jobb avstop”, sa jag och slet fram en Château de Marguï, det senaste, hetaste naturvinet från Provence. Rödvinet från 2010 är tveklöst utmärkt och välförtjänt hajpat snart sagt över hela världen och inte minst på stjärnkrogarna härnere. Och människorna på egendomen är trevliga. Och gulliga. Men här. Nej. Svavel! Schabbelsvavel på näsan. Och i smaken. Hur det kan vara så? Tja, antingen har något snavat med svaveldunken eller så tryckte samma någon på lite för mycket vid ett enda svavlingstillfälle, då vinet inte ville ta till sig och förbinda sig med SO2. Då kan det bli så där. Satte fram ett glas till Hustrun. Som skrek
”nej, fy, svavel!, ta bort!” och därmed köpte jag mig lite tid, för nu började det dra ihop sig till mat och Hustrun är, som den trogne HR.en vet, inte att leka med om man, jag, inte dyker upp i tid när maten serveras. Gjorde nu ett sista utfall mot köksvinhyllan. En Domaine Trouillet 2010 hamnade i mitt garn. En Pouilly-Fuissé kunde väl funka med torsken? Men ack nej. Inte alls. Hustrun ojade sig över vinets otillräckliga karaktär. Kort sagt, menade hon, skulle vinet stå sig slätt när det mötte den fullvuxna torsken och därmed hade jag vunnit. Begav mig till vinkällaren och plockade med en Les Plantiers de Haut-Brion 1995 och en Château Cruzeau 1988. Den första visade sig vara för gammal både för en vinmakare och en Hustru. Kort sagt torskade vi på den också, hehe. Den andra var… så gudomlig att till och med Hustrun kom av sig i sina bannor över att maten än en gång skulle ätas kall. Tonvis med gula äpplen, gula plommon och litchi och en alldeles underbar syra och en lång, ren eftersmak som räckte ända tillbaka till 80-talet och i denna retrosväng gick att finna all den komplexitet som hela resan började med då näsan stacks i glaset. Rodrigo y Gabriela.

