-
Efter Clos Dière-provningen övergick vi så till en diverseprovning, där bland annat följande viner dissekerades för er skull: Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007 (vitt på Pinot noir, gjorde succé, riktigt bra med väl
sammansatt frukt och ek och med en egen personlighet som inte är svår att ta till sig, hamnar lätt i skymundan för gårdens röda viner, förtjänar mer uppmärksamhet), Gewurztraminer SGN (Muré) 1989 (l-y-s-a-n-d-e!, elegant, nedtonad, snygg Gewurz, väl avvägd syra-sötma, ett litet mästerverk och en stor njutning), Clotilde Davenne Saint-Bris 2009 (visst, beställningssortimentets mest prisvärda Sauvignon blanc, oerhört snygg, god, vältrimmad och användbar), Clotilde Davenne Chablis 2010 (nya årgången, om möjligt snäppet upp från 2009, som för någon månad sedan utsågs till ”Folkets vin 2011”), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (lika bra som alltid och bättre och bättre ju mer ålder den får), Bourgeuil (Lamé-Delille-Boucard) 1969 (dessvärre övermogen, men snyggt död), Château Haut-Brion 1989 (separat inlägg kommer), Malhadinha 2008 (ung, snygg, ren, sjungande Alentejo-frukt), Bel´Vila Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (fortsatt lite ung, men bra uttryck för Syrah från Red Mountain), Six Vineyards Pinot noir (Lemelson) 2007 (börjar öppna sig nu, snygg, mumsig Pinot från Oregon), Guy Charlemagne Brut Nature (ett stålbad för mesen, en njutning för syrafreaken), Tavel Les Lauzeraies (vinner, som all bra Tavel, på lagring, mycket god nu, perfekt i vår), Charles Heidsick ”Mise en Cave 1996” (utmärkt, överraskande mogen), Batard-Montrachet (Domaine Leflaive) 1990 (gyllengul, mogen, kanske väl mogen, lite låg syra (året), lång, mycket god eftersmak).
Kategoriarkiv: Provade viner
Nyårsvinfrossauppladdning: Clos Dière & Ententa
Dagen före Nyår ägnades traditionsenligt åt vinprovning. Bland annat genomfördes en halvhjärtad vertikal av de tre Clos Dière-vinerna som gjordes mellan 1988 (de röda; dels ren Syrah, dels Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) respektive 1991 (det vita; Sauvignon blanc, Chardonnay och Viognier) och 2004. Mellan 1988 och 2001 hette de båda röda ”Cuvée I” respektive ”Cuvée II”, 2002 gjordes inga Clos Dière alls på grund av taskigt väder och från och med 2003 döptes ”Cuvée II” om till Domaine Rabiega, medan ”Cuvée I” blev ”Clos Dière”. Utan att gå in på tröttande detaljer kan följande lägesrapport lämnas till er som har Clos Dière i vinkällaren: Clos Dière blanc 00 är lämplig att dricka nu, helt ok, har fått lite för mycket ek; 03 är ganska lik 00 men har klarat eken bättre, tillknäppt, behöver dekanteras; 04, bäst, ung, ren, elegant (mindre ek); Clos Dière ”Cuvée II”/Domaine Rabiega 99, mogen, klarar dock mer lagring om man är besatt av att ha gamla pannor i gömmorna; 00, lite blyg, öppnar sig med luftning, viss mognad, men kan lagras mer, bra syra; 03, lite ung, behöver något år till i källaren, bra frukt och syra; Clos Dière ”Cuvée I”/Clos Dière 93, fortsatt vital om än lite vekare nu, bra syra, drick nu, men ha ingen brådska, utvecklas med lite luft, fick Vinalies Trophé på den tiden det begav sig; 98, vital, svårt år, men håller bra, placerades av Guide Fleurus en gång i tiden i Côte Rôtie; 99, har alltid haft ett markant inslag av badboll i doften, så också nu, ganska ungt, men gott att dricka nu, kan sparas ytterligare tio år om man inte har vett att dricka vinet i tid. Vid sidan om Clos Dière provade vi även lite gamla bulgarer, där Ententa 04 förtjänar att lyftas fram, gjord på Rubin, Mavrud och Cabernet sauvignon är det synnerligen vitalt idag och uppvisar tydliga drag av Nebbiolo (som är en av druvorna som Rubin skapades av, Syrah är den andra), kul vin att prova om ni springer på det, dock stor varning för Ententa, Mammuth och Tsariza från senare årgångar än 2004 – de är inte alls gjorda på samma sätt och trots att det står att jag har med saken att göra så hade jag inte det.
Colheita & Cohiba
Väl medveten om att det inte fanns någon Vintage Port kvar i förrådet, lät jag svågern inspektera utrymmet i fråga. Något upprörd, eftersom han helt korrekt misstänkte att jag gömt undan all Vintage för att slippa julbjuda, grymtade han något om ”utan Vintage, ingen Jul”. Just som jag stod där och uppskattade segerns söta smak i gommen, hörde jag, som kom det direkt från Elm Street, ”men Lars, du har ju en Colheita där, fungerar inte det?”. Hustrun! Henne hade jag glömt, och nu stod hon där och gav sin bror dåliga idéer. Självklart rök 88:an från Barros. Huruvida den var bra eller inte gick inte att avgöra därför att jag tände strax en Cohiba Esplendido och bolmade på så mycket jag kunde så att ingen av oss kunde njuta av Colheitan. Min förklaring till detta huvudlösa tilltag, att tända en överdimensionerad kuban som inte alls fungerande ihop med vinet, var ”utan Cohiba, ingen Colheita”.
Château Giscours 1985
Trots att både hon och jag vet hur fel det är, kunde jag inte låta blir att överraska Hustrun med en middag när hon igår kom hem från en veckolång hästmässa. Besvikelsen lyste svart ur hennes blå ögon då hon ställde ifrån sig väskorna, lojt klappade hundarna och med en blick fylld av ömsom fasa, ömsom besvikelse och, framförallt, trötthet, gav ifrån sig en suck. ”Lagar du mat?” frågade hon retoriskt där hon stod som en knappt skönjbar nebulosa i oset av fastbränd sås och ljudet av för hårt stekt kött och utan att försöka dölja sin besvikelse och då, då drog jag till med trumfkortet: en Château Giscours från 1985! Hustrun fick ett glas under snoken och blev snart på bättre humör, för vem bryr sig om att köttbitarna är torra, de tidigare helfrysta kroketterna brända på utsidan och fortsatt stenhårda i mitten och att påssåsen sitter kvar i grytbotten, när man får en härlig Bordeaux 85:a upptryckt i nyllet? Självklart tinade hon snabbt upp – snabbare än kroketterna rent av – och var på det hela taget nöjd, trots att hon fick gå och lägga sig på tämligen fastande mage. Å andra sidan var hundarna desto mättare sedan de fått ta hand om merparten av festmåltiden.
Grange 80 vs Dominus 86 & Vistalba 05
Det bar sig inte bättre än att jag igår hamnade på en middag där värden, trots att han är en utmärkt kock och inte alls dum på något vis, förberett middagen med en spännande provning: Grange 80 mot Dominus 86. Vi provade och röstade och det stod ganska klart att det blev målfoto mellan Grange 80 och… Vistalba Corte A 05, som kastades in som en dark horse. Dominus 86 var inte alls tokig. Mycket ”Bordeaux” och mogen. Men den hamnade lite på undantag i det här gänget, mer finlemmad som den är. Grange 80 var snarlik den 81:a jag nyligen provade. Kanske var den här versionen snäppet bättre – den hade också lagrats mer omsorgsfullt – och visade en hel del svarta vinbär och smörtoner och koncentration, bra balans och fortsatt vitalitet. Vistalba corte A 05 var på Vistalbornas typiska vis alldeles förträfflig i sitt mischmasch av kraft och elegans och väl avvägda vinmakar-moves.
Fordson Major & Trabant-avgaser: Naturvin i Zürich 3.0
I samband med konferensen i Zürich gavs tillfälle, i form av en minimässa, att prova en uppsjö naturviner, av vilka flera gjorts utan tillsatser av svavel. Det är uppenbart, att samtidigt som det svavellösa vinmakeriet ökar såväl odlarens risk som spännvidden i utfallet, ger det också konsumenten tillfälle att bli kastad mellan hopp och förtvivlan, alltmedan denne förflyttar sig från producentbord till producentbord för att få en sniff och en munfull av vinerna som ställs ut till allmän beskådan. Upptäckte några riktigt spännande och bra producenter, som Luca Orsini på Podere Le Cinciole (Chianti), Marino Colleoni på Podere Santa Maria (Toskana) och Sébastien Riffault (Sancerre), samt några häpnadsväckande stolpskott. Mest uppseendeväckande var en producent vars namn naturligtvis ska skyddas, när jag anlände till hans bord stod där en kvinna och ojade sig något alldeles förskräckligt över den fantastiska kvaliteten. Man blir nyfiken! Stoppar snoken i glaset och upptäcker en härlig mix av en gammal Fordson Major, oljig och otvättad, och en Trabant som kör förbi på gatan, lämnandes efter sig ett blågrått, doftrikt moln. Tar en sipp av vinet och… nej, min själ, omöjligt att snurra runt i munnen, ut med det snarast! Utan tvekan det äckligaste vin jag någonsin stött på. Obeskrivligt otäckt! Men kanske blir det bättre av att ligga fem år till i producentens källare – i vilket fall som helst berättade denne nöjt, sedan jag i likhet med den ojande damen livligt berömt hans vin, att han inte tänkte börja sälja vinet förrän om fem år då det legat till sig.
Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2009
Fick igår tillfälle att för första gången på några månader prova en av Clotilde Davennes Bourgogne Blanc från 2009. Buteljen i fråga hade lagrats cirka sex månader i en garderob (ca +22). Vilken utveckling! Man kan kanske sakna den stålhårda syran och det där, men å andra sidan har vi nu ett mer utvecklat och moget vin, som belönar den som stoppade undan några pannor. Den som planerar sitt vinutbud ser till att köpa på sig rikliga mängder av 2010:an innan den tar slut, vilket, ska i sanningens namn erkännas, inte kommer ske de närmaste månaderna, men det kan kanske vara dumt att chansa och sitta där utan garderobslagrad Bourgogne Blanc fram i vår när alla andra har det?.
Torres Mas La Plana 2002
Året var 1988 och undertecknad på utbildning hos Miguel Torres och just den här kvällen, närmare bestämt, på lyxkrog med läromästaren, Jean Leon, Hugh Johnson, en förfärligt känd spansk vinkribent vars namn jag aldrig förstod med flera. Vem som var junioren vid bordet rådde ingen tvekan om. Bortsett från mat provades Mas La Plana, eller Gran Coronas Etiquetta Negra som den hette under många år, från de första åren då den tillverkades av Garnacha och Carinena till dess den blev ren Cabernet sauvignon. Allt förlöpte väl till dess Johnson och den spanske vinskribenten så smått rök ihop i en smärre dispyt om årgångarna 81 och 82. Vilken var bäst, och framförallt vilken lagringspotential uppvisade respektive årgång? När jag satt i lugn och ro och mest var uppfylld av att bara sitta där hörde jag som i en (mar)dröm Miguel plötsligt säga ”… eller vad säger du, Lars?” Vad jag sa? Absolut ingenting, men jag pratade hysteriskt om ditten och datten så länge att bordssällskapet en efter en tappade intresset för mig och började prata om annat. När jag så till sist avbröt mig mitt i min svada hörde jag den alltid lika perfekte gentlemannen Miguel säga ”Tack Lars, det var intressant.” Var gång jag öppnar en Mas La Plana kommer den där upplevelsen tillbaka och, tro det eller ej, enkom som en synnerligen trevlig upplevelse. Hursomhelst och nästan sist men inte minst: Mas La Plana från Torres är generellt ett synnerligen gott och välgjort vin, som, sett från producenthåll, endast har ett fel: priset är för lågt. Årgången 2002 som jag öppnade häromdagen utgör inget undantag. Den har varit i toppform ett par år och fortsätter att uppvisa en minst sagt inbjudande sida. Mycket bra och gott. Och hur politiskt inkorrekt detta nu än är: jag gillar den tunga buteljen.
Carignan- & Mazuelo-provning
Av en händelse bar det sig inte bättre än att vi häromdagen var några stycken som blev sittande med ett antal Carignan-pannor, vilka vi lade i djupa veck och, i förekommande fall, hällde i oss. Tanken var egentligen att vi skulle prova en del annat, och det gjorde vi också, som till exempel Monthélie 2007 från Domaine des Comtes Lafon (fantastisk!), Peraj Ha´abib 2005 från Capçanes (bra gjord i powerstil med en rejäl dos ny, fransk ek, som kanske dolde frukten lite väl mycket). Poulsard Vieille Vignes 2010 från Domaine André et Mireille Tissot i Arbois (bra i sin typiska Poulsard-stil, som, sannerligen, inte är envars dricka men en bra uppladdning för Carignan). Emellertid, nu skulle det handla om Carignan, var det sagt. Vad utmärker då Carignan? Ja, till att börja med behöver det inte handla om gamla stockar, vilket man får höra allt som oftast från sådana som upprepar vad andra har sagt utan att egentligen veta de heller. Lågt uttag är däremot ett måste. Enligt min mening utmärks ett druvtypiskt Carignan-vin av en doft med inslag av röda bär och en, mer eller mindre tydlig, anstrykning av svarta vinbär. Denna doft ska sedan matchas av en ivrig syra i smaken. På det hela taget ska näsan inbjuda till en slurk medan munnen ska be om en bit mat och när denna serveras ska smaken sitta som en smäck, naturligtvis under förutsättning att det inte är citronpaj eller något sådant man bullat upp med. Bortsett från ”La Chochotte ”, årgångarna 2009 och 2007, från Doris Mossé i Ventoux (båda bra och väldigt olika, vilket är naturligt då Doris arbetar efter biodynamiska principer och bejakar årgångsskillnaderna, båda unga men drickbara nu), dissekerade vi ett antal Carignan-viner som jag varit med och gjort: Carbase 2001 (från Château d´Esclans, fortsatt vitalt för att inte säga på topp nu, med åren mindre power och typiskt övermogen frukt – gjordes på druvor som gav 14,5 % – och rent av harmoniskt och runt sedan den typiska syran börjat klinga av), Wallin Confidential Carignan 2007 (från Château L´Arnaude, fortsatt mycket ungt och med en påtaglig upplevelse i doften av ”kom-och-ta-mig” och ett smått desperat rop, ”mat! mat!”, i smaken, för övrigt också gjort med druvor som gav 14,5 %), Domaine de Brescou Carignan 2007 (mer i samma anda som Doris viner, dvs druvtypiskt men inte alls så extrovert och kraftfullt som Arnaude-vinet och mer färdigt att dricka redan nu), Mazuelo de la Quinta cruz 2007 (så stängt och extremt mycket Mazuelo/Carignan det här vinet har varit… men nu börjar det ”komma runt” lite och om det får ytterligare ett år i vinkällaren lär det vara gott till en väl utvald köttbit, gjort på druvor som gav 12,5 %).
Grange Hermitage 1981
Grange 1981 eller Penfold´s Grange Hermitage Bin 95, som det hette på den tiden, blev nyligen det dyraste Penfold´s-vinet som någonsin sålts på en offentlig vinauktion i Sverige. 4500 sek gick pannan lös på. Chockerande, tyckte jag och plockade därför häromdagen fram en slik tingest, som låg och, bokstavligen talat, dammade längst ner i vinstället i köket, utsatt för allehanda temperaturchocker och ofrivilliga skakningar allteftersom familjemedlemmar, särskilt då hundarna, och gäster råkat stöta till vinstället, vilket alltid resulterar i inte bara ett klirrande ljud från de oroliga buteljerna utan också i att ett litet dammoln pustar ut från hyllan och tar sig före att sväva runt i köket i samlad tropp till dess det antingen finner sig väg ut genom köksdörren och beger sig av åt det håll flyttfåglarna flyger eller helt enkelt faller ner på någon mindre uppmärksam person i köket alternativt på golvet omutifallatt personen eller, i förekommande fall, djuret faktiskt duckar och smiter undan från dammpusten. Varför hade jag en, uppenbarligen, dylik dyrgrip lojt liggande i köksstället? Tja, dels kanske den ligger lika bra där som i min sorgliga vinkällare, dels sätter jag inte alls värde på en Grange, i alla fall inte i samma grad som stackaren som gick åstad och kastade 4500 sek på auktionens Grange-butelj. För att vara på den säkra sidan, för att inte bli sittande med ett obalanserat vin jag inte tyckte om, gick jag ut i vinkällaren och plockade fram en Beaurenard, utan etikett och därför med tillsvidare okänd årgång, När jag drog korken ur Beaurenarden visade den sig vara en Clos du Calvaire! Ingen årgång på korken så därvidlag kan vi blott gissa och då tror jag att den var drygt tio år. Sådär dag ett, mycket bättre dag två. Grangen då? Jo, till tonerna av ”Rusalka” lade jag först näsan i glaset och kastade därefter vinet på gommen och… det var förvånansvärt bra! I ett blindtest hade jag, precis som Hustrun nu gjorde, satt den i Rioja som en gammal Gran Reserva. Mycket smörig ek, fint ihopmonterad, ett anslag av svarta vinbär (jaja, det är inte mycket GR över det…), en snyggt stereotypisk stofil utan antydan till komplexitet (som en GR), lite trött smak, men fullt vital, närvarande tanniner, mycket olik dagens stil (12,6 % alkohol enligt etiketten), helt okej, men inget nästanfemtusenkronorsvin.