Kategoriarkiv: Provade viner

Grange 80 vs Dominus 86 & Vistalba 05

Publicerat av
Svara

Det bar sig inte bättre än att jag igår hamnade på en middag där värden, trots att han är en utmärkt kock och inte alls dum på något vis, förberett middagen med en spännande provning: Grange 80 mot Dominus 86. Vi provade och röstade och det stod ganska klart att det blev målfoto mellan Grange 80 och… Vistalba Corte A 05, som kastades in som en dark horse. Dominus 86 var inte alls tokig. Mycket ”Bordeaux” och mogen. Men den hamnade lite på undantag i det här gänget, mer finlemmad som den är. Grange 80 var snarlik den 81:a jag nyligen provade. Kanske var den här versionen snäppet bättre – den hade också lagrats mer omsorgsfullt – och visade en hel del svarta vinbär och smörtoner och koncentration, bra balans och fortsatt vitalitet. Vistalba corte A 05 var på Vistalbornas typiska vis alldeles förträfflig i sitt mischmasch av kraft och elegans och väl avvägda vinmakar-moves.

Fordson Major & Trabant-avgaser: Naturvin i Zürich 3.0

Publicerat av
2

I samband med konferensen i Zürich gavs tillfälle, i form av en minimässa, att prova en uppsjö naturviner, av vilka flera gjorts utan tillsatser av svavel. Det är uppenbart, att samtidigt som det svavellösa vinmakeriet ökar såväl odlarens risk som spännvidden i utfallet, ger det också konsumenten tillfälle att bli kastad mellan hopp och förtvivlan, alltmedan denne förflyttar sig från producentbord till producentbord för att få en sniff och en munfull av vinerna som ställs ut till allmän beskådan. Upptäckte några riktigt spännande och bra producenter, som Luca Orsini på Podere Le Cinciole (Chianti), Marino Colleoni på Podere Santa Maria (Toskana) och Sébastien Riffault (Sancerre), samt några häpnadsväckande stolpskott. Mest uppseendeväckande var en producent vars namn naturligtvis ska skyddas, när jag anlände till hans bord stod där en kvinna och ojade sig något alldeles förskräckligt över den fantastiska kvaliteten. Man blir nyfiken! Stoppar snoken i glaset och upptäcker en härlig mix av en gammal Fordson Major, oljig och otvättad, och en Trabant som kör förbi på gatan, lämnandes efter sig ett blågrått, doftrikt moln. Tar en sipp av vinet och… nej, min själ, omöjligt att snurra runt i munnen, ut med det snarast! Utan tvekan det äckligaste vin jag någonsin stött på. Obeskrivligt otäckt! Men kanske blir det bättre av att ligga fem år till i producentens källare – i vilket fall som helst berättade denne nöjt, sedan jag i likhet med den ojande damen livligt berömt hans vin, att han inte tänkte börja sälja vinet förrän om fem år då det legat till sig.

Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2009

Publicerat av
Svara

Fick igår tillfälle att för första gången på några månader prova en av Clotilde Davennes Bourgogne Blanc från 2009. Buteljen i fråga hade lagrats cirka sex månader i en garderob (ca +22). Vilken utveckling! Man kan kanske sakna den stålhårda syran och det där, men å andra sidan har vi nu ett mer utvecklat och moget vin, som belönar den som stoppade undan några pannor. Den som planerar sitt vinutbud ser till att köpa på sig rikliga mängder av 2010:an innan den tar slut, vilket, ska i sanningens namn erkännas, inte kommer ske de närmaste månaderna, men det kan kanske vara dumt att chansa och sitta där utan garderobslagrad Bourgogne Blanc fram i vår när alla andra har det?.

 

Torres Mas La Plana 2002

Publicerat av
Svara

Året var 1988 och undertecknad på utbildning hos Miguel Torres och just den här kvällen, närmare bestämt, på lyxkrog med läromästaren, Jean Leon, Hugh Johnson, en förfärligt känd spansk vinkribent vars namn jag aldrig förstod med flera. Vem som var junioren vid bordet rådde ingen tvekan om. Bortsett från mat provades Mas La Plana, eller Gran Coronas Etiquetta Negra som den hette under många år, från de första åren då den tillverkades av Garnacha och Carinena till dess den blev ren Cabernet sauvignon. Allt förlöpte väl till dess Johnson och den spanske vinskribenten så smått rök ihop i en smärre dispyt om årgångarna 81 och 82. Vilken var bäst, och framförallt vilken lagringspotential uppvisade respektive årgång? När jag satt i lugn och ro och mest var uppfylld av att bara sitta där hörde jag som i en (mar)dröm Miguel plötsligt säga ”… eller vad säger du, Lars?” Vad jag sa? Absolut ingenting, men jag pratade hysteriskt om ditten och datten så länge att bordssällskapet en efter en tappade intresset för mig och började prata om annat. När jag så till sist avbröt mig mitt i min svada hörde jag den alltid lika perfekte gentlemannen Miguel säga ”Tack Lars, det var intressant.” Var gång jag öppnar en Mas La Plana kommer den där upplevelsen tillbaka och, tro det eller ej, enkom som en synnerligen trevlig upplevelse. Hursomhelst och nästan sist men inte minst: Mas La Plana från Torres är generellt ett synnerligen gott och välgjort vin, som, sett från producenthåll, endast har ett fel: priset är för lågt. Årgången 2002 som jag öppnade häromdagen utgör inget undantag. Den har varit i toppform ett par år och fortsätter att uppvisa en minst sagt inbjudande sida. Mycket bra och gott. Och hur politiskt inkorrekt detta nu än är: jag gillar den tunga buteljen.

Carignan- & Mazuelo-provning

Publicerat av
Svara

Av en händelse bar det sig inte bättre än att vi häromdagen var några stycken som blev sittande med ett antal Carignan-pannor, vilka vi lade i djupa veck och, i förekommande fall, hällde i oss. Tanken var egentligen att vi skulle prova en del annat, och det gjorde vi också, som till exempel Monthélie 2007 från Domaine des Comtes Lafon (fantastisk!), Peraj Ha´abib 2005 från Capçanes (bra gjord i powerstil med en rejäl dos ny, fransk ek, som kanske dolde frukten lite väl mycket). Poulsard Vieille Vignes 2010 från Domaine André et Mireille Tissot i Arbois (bra i sin typiska Poulsard-stil, som, sannerligen, inte är envars dricka men en bra uppladdning för Carignan). Emellertid, nu skulle det handla om Carignan, var det sagt. Vad utmärker då Carignan? Ja, till att börja med behöver det inte handla om gamla stockar, vilket man får höra allt som oftast från sådana som upprepar vad andra har sagt utan att egentligen veta de heller. Lågt uttag är däremot ett måste. Enligt min mening utmärks ett druvtypiskt Carignan-vin av en doft med inslag av röda bär och en, mer eller mindre tydlig, anstrykning av svarta vinbär. Denna doft ska sedan matchas av en ivrig syra i smaken. På det hela taget ska näsan inbjuda till en slurk medan munnen ska be om en bit mat och när denna serveras ska smaken sitta som en smäck, naturligtvis under förutsättning att det inte är citronpaj eller något sådant man bullat upp med. Bortsett från ”La Chochotte ”, årgångarna 2009 och 2007, från Doris Mossé i Ventoux (båda bra och väldigt olika, vilket är naturligt då Doris arbetar efter biodynamiska principer och bejakar årgångsskillnaderna, båda unga men drickbara nu), dissekerade vi ett antal Carignan-viner som jag varit med och gjort: Carbase 2001 (från Château d´Esclans, fortsatt vitalt för att inte säga på topp nu, med åren mindre power och typiskt övermogen frukt – gjordes på druvor som gav 14,5 % – och rent av harmoniskt och runt sedan den typiska syran börjat klinga av), Wallin Confidential Carignan 2007 (från Château L´Arnaude, fortsatt mycket ungt och med en påtaglig upplevelse i doften av ”kom-och-ta-mig” och ett smått desperat rop, ”mat! mat!”, i smaken, för övrigt också gjort med druvor som gav 14,5 %), Domaine de Brescou Carignan 2007 (mer i samma anda som Doris viner, dvs druvtypiskt men inte alls så extrovert och kraftfullt som Arnaude-vinet och mer färdigt att dricka redan nu), Mazuelo de la Quinta cruz 2007 (så stängt och extremt mycket Mazuelo/Carignan det här vinet har varit… men nu börjar det ”komma runt” lite och om det får ytterligare ett år i vinkällaren lär det vara gott till en väl utvald köttbit, gjort på druvor som gav 12,5 %).

Grange Hermitage 1981

Publicerat av
Svara

Grange 1981 eller Penfold´s Grange Hermitage Bin 95, som det hette på den tiden, blev nyligen det dyraste Penfold´s-vinet som någonsin sålts på en offentlig vinauktion i Sverige. 4500 sek gick pannan lös på. Chockerande, tyckte jag och plockade därför häromdagen fram en slik tingest, som låg och, bokstavligen talat, dammade längst ner i vinstället i köket, utsatt för allehanda temperaturchocker och ofrivilliga skakningar allteftersom familjemedlemmar, särskilt då hundarna, och gäster råkat stöta till vinstället, vilket alltid resulterar i inte bara ett klirrande ljud från de oroliga buteljerna utan också i att ett litet dammoln pustar ut från hyllan och tar sig före att sväva runt i köket i samlad tropp till dess det antingen finner sig väg ut genom köksdörren och beger sig av åt det håll flyttfåglarna flyger eller helt enkelt faller ner på någon mindre uppmärksam person i köket alternativt på golvet omutifallatt personen eller, i förekommande fall, djuret faktiskt duckar och smiter undan från dammpusten. Varför hade jag en, uppenbarligen, dylik dyrgrip lojt liggande i köksstället? Tja, dels kanske den ligger lika bra där som i min sorgliga vinkällare, dels sätter jag inte alls värde på en Grange, i alla fall inte i samma grad som stackaren som gick åstad och kastade 4500 sek på auktionens Grange-butelj. För att vara på den säkra sidan, för att inte bli sittande med ett obalanserat vin jag inte tyckte om, gick jag ut i vinkällaren och plockade fram en Beaurenard, utan etikett och därför med tillsvidare okänd årgång, När jag drog korken ur Beaurenarden visade den sig vara en Clos du Calvaire! Ingen årgång på korken så därvidlag kan vi blott gissa och då tror jag att den var drygt tio år. Sådär dag ett, mycket bättre dag två. Grangen då? Jo, till tonerna av ”Rusalka” lade jag först näsan i glaset och kastade därefter vinet på gommen och… det var förvånansvärt bra! I ett blindtest hade jag, precis som Hustrun nu gjorde, satt den i Rioja som en gammal Gran Reserva. Mycket smörig ek, fint ihopmonterad, ett anslag av svarta vinbär (jaja, det är inte mycket GR över det…), en snyggt stereotypisk stofil utan antydan till komplexitet (som en GR), lite trött smak, men fullt vital, närvarande tanniner, mycket olik dagens stil (12,6 % alkohol enligt etiketten), helt okej, men inget nästanfemtusenkronorsvin.

Château Mouton-Rothschild 1993

Publicerat av
Svara

Inget gör så gott för matlusten som en liten matförgiftning. Plötsligt finns det massor av plats i magen och man kan ge sig hän på ett vis som annars inte är möjligt. När det igår vankades skomakarlåda i huset begav jag mig därför ut på jakt i den miserabla vinkällaren, där jag började pyssla i ”okända pavans hörn”. Efter en stund fann jag en butelj med spridda rester av en etikett, från vilka man med viss möda kunde uttyda, tyckte jag i alla fall, 93. Den fortsatt intakta kapsylen indikerade att det då borde vara en Château Mouton-Rothschild 1993, vilket det också visade sig vara när jag drog korken. Mitt i prick för en gångs skull! Bull´s eye! Nja, Hustrun lät sig i-n-t-e roas av dessa mina glädjerop, utstötta i samma stund som korken gick att dechiffrera; hon satt redan vid bordet och såg sur ut och med den där ”maten- är-kall-nu-igen-Lars”-blicken uttrycksfullt instansad i ansiktet. Vinet var mycket ursprungstypiskt med ganska stor och komplex doft, med, för mina i det avseendet aldrig på Mouton särskilt högt ställda förväntningar, mycket frukt, och till det snyggt integrerad ek, inslag av stall eller brett om man så vill eller, som jag vill, klassisk bordeaux (alltså lång tid på en mix av nya och i det här fallet, ”stall/brett”, framförallt använda fat), mjuk smak med ovanligt fin frukt (året…), lång, ren eftersmak med tydligt inslag av ek. Gott. Mycket bra. Mycket vitalt. Mycket opassande till kall skomakarlåda.

Ny vinfrossa med Vinakademien & Helena Lindberg

Publicerat av
Svara

Igår samlades Vinakademien i Sverige samt de tidigare mottagare av Vinakademiens pris som kunde närvara. Inte minst var årets pristagare Helena Lindberg från Tenute di Biserno där – grattis till henne! Och så var det sedvanlig vinfrossa, allt, som alltid i det här sammanhanget, på magnum: Launois Grand Cru Blanc de Blancs 1999 (mogen, god, kanske väl mogen för en 99:a, men det kan också bero på att dosagen på hustypiskt vis är lite för hög, en champagne som nog de flesta gillar), Deutz Blanc de Blancs 1989 (viss mognad, förstås, men till skillnad från nyss nämnda 99:an snarast ung för sin ålder, god), Legras & Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1995 (mogen, rund, lite rustik i hustypisk Chouilly-stil), Chablis Grand Cru ”Bougres” från J-M Brocard 1996 (stor, mogen, kraftfull, lång, god eftersmak med underbar mix av mognad och frisk syra och viss lie-karaktär), Maximin Grünhäuser Absberg Riseling Auslese 1997 (oerhört ursprungstypiskt, stor, härlig doft, symaskinsolja, Riesling, underbar syra som bryter perfekt mot sötman i eftersmaken, strålande), Domaine de Chevalier blanc 1990 (stor, komplex, vax, honung, år- och ursprungstypiskt, kraftfullt, fruktigt, kul och imponerande, lite låg syra om man ska gnälla lite, men det är å andra sidan 1990 vi talar om…), Climens 1975 (fantastiskt stor, god, hyggligt frisk syra), Trotanoy 1982 (en av årgångens tre största, strax efter Cheval Blanc och Latour, även om de två dragit ifrån med tiden, dock fortsatt mycket bra; stor, elegant), Il Pino di Biserno 2008 (mycket ung och kraftfull, tydlig cabernet franc (dock bara 38 % i blenden), gräsig, fruktig, väl avvägd ek som behöver lite mer tid för att sitta på plats helt och hållet, mycket bra), Twoson Volnay 1er Cru ”Les Santenots” 2005 från Jobard (klart jag tycker den är vidunderligt bra med en stor, ung och kraftfull pinot på näsan, behöver ett par år till i källaren), Clos de la Bussière 1er Cru 1978 från G.Roumier (mogen, behöver ändå lite tid i glaset för att visa sin bästa sida, kanske väl mogen för en vinmakarnäsa), Château La Lagune 1966 (tegelstensfärd, stor, mogen, ursprungstypisk, vital, ren, bra frukt och syra, mycket bra).

Rhônevin & diktatorns sagobröllop

Publicerat av
Svara

Provade igår bland annat Alain Graillots Saint Joseph 1991 mot hans Crozes-Hermitage 1991. Båda bra. Saint Joseph ursprungstypisk med tryffel och svamp i buketten, Crozes-Hermitage snygg druvkaraktär, som nu bär mognadens praktfulla dräkt. Samtidigt vid bordet: en diskussion om huruvida Monaco är en diktatur eller inte, vilket ledde till att en väl insatt person i Monaco ringdes upp och han gav oss som drev tesen om diktaturen rätt: ”det är en polisstat”, ”Ingen annanstans i världen, inte ens Kuba, Venezuela eller Vitryssland är man mer övervakad”, ”kameror överallt”, ”ingen fri press, inget fritt ord”, ”allt styrs av en familj”, ”inga val”… Det fick inte tyst på dem som tyckte att fri sjukvård och ordning och reda räcker långt, ”ända till Kuwait och Saudiarabien?”, frågade vi då, men det gick inte att jämföra menade de, dessutom tyckte de att vårt förslag att vi ska betala svensk skatt direkt till det svenska kungahuset istället för till en vald riksdag och regering inte var jämförbart, fast det de facto är det på alla sätt och vis, det enda vi måste åtgärda för att göra det möjligt är att plocka bort vår demokrati, det fria ordet och det fria näringslivet. Och, just det, enligt den mycket väl insatta källan är det sant att bruden försökte fly före bröllopet men övertalades av kardinalen att ställa upp. Slutligen slöts ett avtal om att hon stannar i fem år, sedan kan hon dra. Däremot ska under den tiden en äkta tronarvinge – prinsen har ett antal oäktingar runt om i världen så som det anstår en envåldshärskare av obsolet datum – avlas fram, enligt uppgift redan på g. Bara så ni vet och kom ihåg var ni läste det först.

Vinfrossa i västerled

Publicerat av
3

Seattle är detsamma som bra mat – inte minst fisk och skaldjur – och dryck. Till senaste resans frossor hörde inslag som champagnernas champagne Comtes de Champagne 1996 (börjar ta lite ålder nu och är precis lika lysande som den alltid varit och sannolikt kommer att förbli de närmaste 20 – 30 åren, bättre än så här blir det inte), Dom Perignon 2002 (årgångstypisk snyggt slimmad och som alltid bra när det gäller ”Dompan”), Dom Perignon 2000, OBS! med en lila hyllningsetikett till Andy Warhols minne, vilket fördyrade buteljen avsevärt och fick mig att häpna så smått (årgångstypiskt rund och utvecklad och, som sagt, ”Dompan” är aldrig dålig), Puligny – Montrachet 1er Cru från Olivier Leflaive och 1996 (utmärkt), Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnarde och 2006 (bra), Pinot Blanc från Ponzi och 2010 (bra, men inte lika bra som den brukar, nybuteljerad?), Le Meal från 2001 och Chapoutier (oj, här har han laddat på rejält, Michel, för mycket för min smak, men för den som gillar överdådig prakt håller vinet fortsatt ihop i sin övergödda stil), La Coulée de Serrant 2005 (haha, ja, vad ska man säga? Fernissa, akut svavelbrist -trots att etiketten talar om ”contains sulphites” – och bortkollrad fräschör och en syra som ofrivilligt döljs under ett lager irriterande alkohol och en smetig fruktsötma, men visst är det ett cool vin med tanke på Jolys eviga predikande och det höga priset, jag menar: man måste ju tycka om det… fast vi ersatte det snart med ett annat vin, låt vara att ett hängivet fan i gänget tyckte vinet var hur bra som helst, men även solen har som bekant fläckar) och en massa vin från Washington, där jag högst subjektivt och föga självkritiskt tyckte att Hedges Limited Syrah från 2009 var klart bäst och med blott Hedges Limited Malbec 2009 som seriös utmanare.