(Typiska) Tavels tre terroirer

Les Lauzeraies är ett med all rätt just nu hyllat rosévin i Sverige. Trots att det är i sammanhanget direkt billigt räknas det till de bästa vinerna från vad som av många anses vara världens bästa område för rosévin, Tavel. Samtidigt är det så, att när hyllningskörerna talar om detta som ett ”typiskt Tavel” så finns det anledning att påminna om att det lilla rosévinsområdet Tavel omfattar tre olika ”mikroterrorier” baserade lera/kalk, sand eller sten. Riktigt tydligt blir detta om man i en provning ställer de tre varianterna mot varandra och som de tre stilarna sedan någon vecka finns representerade i Sverige kan man nu göra det även där/här. En riktigt kul och lärorik provning. Två av de tre vinerna ligger i beställningssortimentet medan ovan nämnda Les Lauzeraies finns i ordinarie sortiment men som så kallad T2, vilket innebär att det måste beställas till vissa butiker. Här är de tre vinerna uppräknande i den ordningen jag tycker att ni ska prova dem: 1. Les Lauzeraies (lera/kalk). 2. Cuvée Tableau (sand). 3. Cuvée Royale (sten). Under förutsättning att vi talar om för området klassisk vinmakning – de tre vinerna i provningen är klassiskt gjorda – är vanligtvis det mest strukturerade vinet det som kommer från lera/kalk, det lättaste det som kommer från sandjordarna och det kraftfullaste det som kommer från stenmarken. Lycka till med provningen!
PS Några av er har försökt beställa vinerna ovan och fått till svar att de inte finns, trots att de finns i SB:s katalog, nu (25/07) ska detta problem vara åtgärdat och vinerna ska gå att beställa.

Bordeauxprimörer 2010

Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.

Bistro du Sommelier 2.0

Jo, hängde förstås på bistrot en del andra kvällar också och provade en och annan Bordeaux. Enligt min gom är Conseillantes nya andravin Duo de Conseillante 2008 mycket bra. Inte dumt alls är La Dame de Montrose 2005. Viss besvikelse är Reserve de la Comtesse 2007 medan La Chapelle de la Mission Haut-Brion – eller Haut-Briones, som min klämkäcke kompis och Mazuelo de la Quinta Cruz-partner Miguel Merino, från Briones, döpte om vinet till – klarar sig helskinnat genom den nagelfaring viner alltid utsätts för på det här stället, där allt som oftast mer eller mindre professionella vinmänniskor sitter och gör sig viktiga med mig i spetsen.

Bistro du Sommelier, Bordeaux

Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.

Louis Sipp Tokay Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 1998

Ett sådant ståtligt namn. Numer utan Tokay, men ståtligt i alla fall. Hur är då vinet från 98? frågade jag mig själv efter att inte ha provat det på åratal – och då senast till färska, svenska räkor, vill jag minnas och ja, då var det mycket runt och fruktigt och Pinot grisigt insmickrande, om ni är med på vad jag menar och är ni inte det så är väl inte det här ett särskilt lämpligt inlägg för just er. Nog av. Idag är 98:an vuxen. Inte gammal. Vuxen. Frukten är tämjd och det runt, insmickrande är mindre runt och insmickrande. Det har ändrat sig enormt, men det är fortsatt vitalt. Fungerade bra till någon slags hopkokstallrik med färsk sparris och något mer och halvlagrad getost med honungsstänk samt till torskrygg med rödbetor och annat som folk fått för sig hör ihop med torsk, och som, det ska villigt erkännas, är väldigt gott ihop med torsk. Lite Jeff Beck att fira nationaldagen med. Extralänk så att även Jennifer får visa att hon inte bara kan kompa Jeff.

L´Evantjile 1992 vs Carbonmieux 1992

Besök häromdagen. Tänkte i samband med det stämma av den snabbmognande årgången 1992 i Bordeaux. Under 1990-talet var just 92:orna räddningen när man gick på krogen här i Frankrike. Billig, för de flesta trodde att alla vinerna från året var dåliga eftersom de inte ansågs lagringsdugliga. I själva verket var de finfina redan i unga år. Men hur är de nu med några år på nacken? För att gå till botten med det ryckte jag en L´Evangile och en Carbonnieux ur min tragiska vinkällare och serverade dem till middagsgästerna. Min vana trogen scannade jag snabbt de båda för att förse mig med det bästa innan gästerna tog för sig. Till min förvåning visade sig Carbonnieux bli mitt val. Riktigt bra för en snart 20-årig 92:a. Ren, bra frukt, ursprungstypisk , lite kort och enkel i smaken. L´Evangile däremot uppvisade ålderstecken, lite trött och hängig om än fortsatt vid liv och ganska snyggt gjord. Till min glädje föredrog gästerna L´Evangile. När jag nu skulle kasta tompavorna visade det sig att L´Evangile i själva verket var andravinet Blason de L´Evangile. Tji fick jag och hur korkat var det inte att spara det vinet 20 år?

Vinfrossa hos en vän i Äppelviken

På vägen hem från nedre Norrland stannade jag som hastigast till hos min vän i Äppleviken. Det blev vinfrossa. Vi var bara tre deltagare, men detta hindrade inte den med i mina ögon synnerligen olämpligt omdöme utrustade värden att panga på rejält. Han öppnade med en fullkomligt magisk Gonzalez y Byass Oloroso 1971 (enorm, komplex, nötter, druva, evig eftersmak) och sedan följde i rask takt Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (nya årgången, hustypisk, bra), Chablis GC ”Blanchot” (Raveneau) 1993 (ursprungstypisk, mycket bra, vill ha lite mer lagring), Château Coing de Saint-Fiacre ”Grande Cuvée Saint-Hilaire” 1993 (wow! Muscadet Sèvre et Main som visade sig vara klassisk vinmakning av bästa märke, mognad men absolut inte för mycket), Tokay Pinot Gris (Trimbach) 1990 (gul, mognad, druvtypisk, rosor, varmt år, botrytisren och distinkt stil, fantastiskt bra), Marques de Griñon Petit Verdot 2002 (ung, ny ek, modern vinmakning, elegant, mycket bra), Clos de l´Echo ”Cuvée Crescendo” (Coly – Dutheil) 1997 (rejäl Cab Franc, lite uttorkad, okej), Jordan Cabernet Sauvignon 1994 (mogen, lite uttorkad, njaee), La Tour-Martillac 1990 (stall i positiv mening, mognad, bra), Château Petit-Village 1986 (precis som den ska vara och därför i min gom lite trött), Domaine de Chevalier 1975 (faktiskt ett av de bästa viner jag provat från den i mina ögon sorgliga årgången 1975), Weisenheimer Hasenzeite Weissburgunder Beerenauslese 1992 (guld, persika, citrus, ren, mycket bra), Moulin Touchais 1984 (gillades av de båda andra, inte av mig, oren doft och obalanserad), Coteaux du Layon Maria Jauby (Dom Patrick Baudoin) 1997 (mörkt gyllengul, enorm koncentration, botrytis, vit persika, honung, Yellow Label tepåse, mycket söt, flyktig syra som dock inte går över styr). Om jag måste välja ett av vinerna – inser i samma stund som frågan ställs, att den sannolikt bara intresserar mig själv, men skyll er själva ni som fortsätter läsa det här infantila dravlet –, vilket väljer jag då? Jag tar två: sherryn och alsacen.

Udda Champagneår, säger Rodolphe

Det är inte jag som påstår att 1997, 1986 och 1981 är udda Champagneår. Det är Rodolphe Peters på Pierre Peters som gör det. Han sa i alla fall det när Twosonkollegan och jag var där hos honom för att dosera Twoson-champagnen. Han slängde fram de tre nämnda åren av familjens toppvin, Les Chetillons, och kallade dem ”udda”: 1997 (riktigt bra, komplex, stor doft och smak, tydlig mognad, lagerblad, kalops, okokta makaroner, bra syra, lite nötig, en karaktär som minner om ett varmt år (jomenvisst), brynt smör, vit choklad, rökig och sist men inte minst en hel del botrytis (tror knappt det är sant att jag skrev så mycket på det vinet, ett ord, möjligen tre, räcker ju egentligen för att beskriva ett vin, eller hur?)), 1986 (ostbågar, stram, petroleum, valnöt, oxidtoner, botrytistouch, det här vinet har, om jag uppfattade saken rätt, aldrig sålts p g a ett misstag då flaskorna beställdes (fel buteljtyp levererades), har endast används ”inom familjen”, vid bröllop och liknande tillställningar), 1981 (nyansrik, mognad, smör, krita, mogen chardonnay, fin utveckling i glaset, komplex, nötig, lite vanilla fudge, bra syra). Vi provade förstås också lite jämna Champagneår (eller vad är annars motsatsen till udda Champagneår?), som 2002, året vi plockat ”vår” Twoson-variant från och jag behöver väl knappast säga att Pierre Peters fått till det ordentligt det året?

Påskäggsinlägg

Larmandier-Bernier 1er cru Blanc de Blancs (hustypisk: elegant, stram, krita, mineral, syra, lie, lagrad två år i min vinkällare, utmärkt), Mumm 2002 (mer årgångs- än hustypisk, har lagrats i rumstemperatur (mitt kök) ett år, bra att dricka nu), Château Cheval Blanc 1981 (njee, kanske fortfarande typisk (jag hade dock inte satt den i en blindprovning, inte ens i närheten), men i min vinmakargom trött och sliten, småtrist, mer Fronsac än St Emilon, har förvisso genomlidit eländestiden i min vinkällare, men ändå…), Le Petit Cheval 1989 (första året Cheval Blanc arbetade med gallringsmatta och de var supernöjda då, andravinet, bra lagrat (av mig, tro det eller ej), är just nu perfekt att dricka, suverän form och med alla inslag av St Emilion, Cheval Blanc och annat som ska vara där, t o m årgångstypiskt, mycket bra), Twoson Washington State Cabernet Franc 2004 magnum (bra att dricka nu om än fortsatt lite ung kanske, strålande (ja, vad trodde ni?), Gewurztraminer Kirchberg de Ribeauvillé Grand Cru 1993 (Faller) (oerhört typiskt för hur Fallers (Robert Faller & Fils, ska kanske tilläggas) viner var vid den här tiden: elegant, tillbakahållen Gewurztraminer, stor, härlig doft med mer frukt och botrytis än krydda och Gewurztraminer, ljuvligt att dricka idag, det inte helt diskreta men välplacerade inslaget av botrytis gör att det känns runt såväl i näsan som i munnen, trots att det i grund och botten är fråga om en ganska frisk Gewurztraminer- variant, snyggt jobb, utmärkt idag, har lagrats väl (av mig, igen!, i vinkällaren som inte översvämmats etc), satt som smäck till färsk grönsparris och lax och någon vit röra som jag måste fråga hustrun vad det var, men som också gick bra till vinet). Varför jag drog alla dessa viner? Jo, barnen kom på besök och de låtsas alltid att de inte dricker vin när jag är med och hustrun hade förstås fullt upp med att, tillsammans med de skenheliga barnen, laga mat till oss alla.

La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse

I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.