Kategoriarkiv: Provade viner

Argentinsk Påskuppladdning med djup

Publicerat av
Svara

En gång i Argentina hamnade Terrifickollegan och jag på favoritkrogen Francis Mallmann i Mendoza. Vår vana trogen bad vi flott sommelieren ta in det bästa av det nya. Till den obligatoriska, grillade köttskanken med tillbehör fick vi ett uppenbarligen (väl)monterat, modernt och för landet rent rödvin. Bra vinmakeri alltså. Vinet visade sig vara Walter Bressias eget, nya vin, sålt under egen etikett och originellt nog kallat Bressia. Redan nästa dag var vi på plats och krävde att Walter skulle sälja vin till Sverige, vilket han med en suck och något uppgivet gick med på, men först sedan vi provat igenom hans fat, vilka återfanns i den kalla, fuktiga källaren till den byggnad som i framtiden skulle bli ”Bodega Bressia”. Inte nog med att vi fördes ner i den svinkalla lokalen mitt i den brinnande Argentinasommaren, Walter försåg oss också med vad som måste vara södra hemisfärens största vinprovarglas och… ingen spottkopp… Vi sökte desperat efter en golvbrunn och var redo att spotta på golvet, som man ofta gör, när Walter utan att säga något spände ögonen i oss och sa, utan att säga något, drick! Ja, sådan är han, Walter, men han är också en bra vinmakare och man kan inte annat än älska familjebygget, där han gör vinet, dottern säljer det och, både rart och tragiskt, den döde sonen finns med som en liten ängel nere i ena hörnet på familjens etiketter. I Sverige kan ni kolla själva om ni köper på er en Bressia Profundo. För egen del laddade jag inför påsken med en Profundo 2004 igår. Det här vinet som var så uppenbart monterat inledningsvis och med mer av skönsjungande frukt och mindre av seriös struktur har med tiden gått den vanliga argentinska vägen mot lite uttorkad frukt (som generellt sett kommer väldigt snabbt i de argentinska vinerna, om ni frågar mig och varför skulle ni inte göra det?) och, vilket inte alltid är fallet, antagit en betydligt mer seriös hållning till omvärlden. (Om någon mot förmodan undrar, finns numer även kontor och mottagningsrum i ”Bodega Bressia”, vilket inte hindrar att Walter fortsatt föredrar att tvinga ner sina besökare in den fuktiga underjorden där jättekuporna väntar.)

Beyond Biondi-Santi: Cune, Spätburgunder & Finch

Publicerat av
Svara

För ungefär 20 år sedan köpte jag i samband med VinItaly på mig ett gäng Biondi-Santi. Till detta inköp drevs jag av upprepade uppmuntrande uppmaningar och hyllmeter av hyllande artiklar. Buteljerna jag köpte var av varierande ålder, men ingen var riktigt ung. Merparten var Brunello, några Rosso di Montalcino. Det flaskorna haft gemensamt utöver det höga priset är att de alla känts som mycket seriösa försök att göra ett riktigt bra och elegant vin, men att de kört in i en dimma av flyktig syra, orena stick och otillräcklig druvkvalitet och till slut hamnat i diket. Plockade i helgen upp en Rosso, dessvärre utan årgång eftersom den lilla etiketten trillat bort i samband med någon misshandel flaskan utsatts för i min källare och korken, som förvisso var i bra skick, var så vinmarinerad att den var omöjlig att få något vettigt ur. Etiketten var dock den ”gamla”, det vill säga den där det står ”Cantina della fattoria ’Il Greppo’”. Gissningsvis en tidig 70-talare. Nu tror nog majoriteten av er att jag ska dissa det här vinet fullständigt. T o m jag tror det! Men nej, eller, alltså det var inte bra och i mina ögon mycket långt ifrån marknadsvärdet, men det var ändå okej på något vis. Det var trött, men det hängde ihop i sin ljusa, orangebruna färg och med sin doft med ett överraskande inslag av frukt och för att vara en gammal Biondi-Santi väldigt lite färskt gips och flyktig syra – det sistnämnda förmodligen därför att Rosson fått mindre ek än toppvinerna. Lite murken och trubbig var den, och en aning skitbesk, men den hade en fin eftersmak av nöt och i huvudsmaken kunde man förnimma ett inte oangenämt inslag av petroleum. Shit, bästa Biondi-Santi jag druckit, tror jag! Nu var det dock så att det här vinet öppnades som en avledningsmanöver eftersom min syster och hennes man var på besök och jag själv tänkte dricka en Cune Imperial (Reserva) 1981. Visst, inte bästa Imperial-året, men gott nog, och elegant, vilket förstärker den klassiska Imperial-stilen. Nu var det moget och gott med, pittoreskt nog, ett litet drag åt det mer ”dilliga” Viña Real-hållet, bara för att snabbt återgå till sitt rätta jag: Imperial och Rioja och ett förvånat uttryck av svartvinbärssaft och nykokt, mjölig King Edward. Avslutningsvis: Syster och Svåger hade med sig en Assmannhausen Spätburgunder från Höllenberg och Kloster Eberbach och 2009 och den visade sig vara riktigt mumsig Spätburgunder med både elegans och jordgubbe; något snipig kanske men icke desto mindre god. Beyond The Bizarre.

Clos Dière ”Cuvée I” 1990

Publicerat av
2

Terrifickollegan och jag hetsade varandra i övertygelsen att vi provade ”sjungande frukt” från Alentejo och inför ett häpet auditorium gav vi oss, tämligen imponerade av oss själva, till att tala om Alicante Bouchet och Aragonez och plötsligt fyllde någon i med Tinta Roriz och vi sa då ”hur dum kan man vara? det är ju samma sak som Aragonez, hallå?” och någon annan talade om kryddighet och vi sa ”men nej, lukta igen!” och vinet hade förvisso mognad men var ändå ganska ungt och så där höll vi på, medvetet trotsandes provningsledarens allt mindre diskreta tecken som till slut skrek ”håll tyst för tusan!” till den som inte var upptagen av sin egen förträfflighet och vilsekomna marsch i pinsamheternas pannkaka. Till slut tvingades provningsledaren säga ”vinmakaren sitter vid bordet” och som Clotilde Davenne, den andra vinmakaren vid bordet, inte gör annat än Bourgogne, Chablis och Saint Bris insåg alla utom jag snabbt att vinmakaren måste vara jag, vilket bara var början på pinsamheterna för riktigt illa blev det först när vinet visade sig vara Clos Dière ”Cuvée I” från 1990. Förvisso en gång i tiden trea i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda av druvan Syrah och med andra ord placerat före många av Syrah-världens största, men likväl måste jag säga att vinet var oförskämt vitalt och fräscht och sångrösten var bättre än någonsin (om detta var, faktiskt, alla överens). Grattis ni som har korrekt lagrade 90:or kvar i lager! (Själv kommer jag inom en snar framtid att bege mig till Alentejo i hopp om att få lära mig veta hut – det står utom allt tvivel att jag är i skriande behov av den resan)

Château de Rochemorin 1988

Publicerat av
Svara

Min Vingårdskompis som med paniken lysande ur ögonen dök upp med en 59:a häromsistens var på nytt hitbjuden på middag igår. Det var inte min idé utan hustruns. Hon såg fram emot att träffa en trevlig kompis och äta och dricka lite gott. Och det var just det där sista, att dricka gott, som förmörkade min tillvaro från samma stund som jag insåg att Vingårdskompisen bjudits hem till oss. Med tanke på att han haft med sig en Côte-Rôtie 1959 av bästa klass senast då han och jag åt en middag på tu man hand kunde han nu med viss rätt förvänta sig ett hyggligt vin från min vinkällare – låt vara att det var av ren rädsla för mina påstortellini eller ändå värre att jag skulle låta fantasin skena iväg i köket som han som en avledningsmanöver haft med sig 59:an. Jag funderade länge på vad jag skulle dra ur vinkällaren utan att det skulle svida alltför mycket. Så småningom tog jag ett lagom bra vin, en Puligny Montrachet ”Les Enseignères” från Ramonet och 2002, och ett vin som jag kallt räknade med skulle vara stendött (”ojdå, en sådan otur,” skulle jag säga då, ”men de är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a när de inte går sönder, och en sådan ändå större otur! nu har det automatiska larmet gått på i källaren, typiskt! vi får nöja oss med det vi har…”). Det presumtiva vinliket var en vit Château de Rochemorin från 1988. Lite nervös var jag när jag drog korken ity de här vinerna kan faktiskt vara f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a, men inte när de som, det visste jag, fellagrats som den här buteljen. Inte blev magkänslan bättre av att korken var i toppskick. Riktigt hemskt blev det när jag, lätt på lipen, slog upp en skvätt åt Vingårdskompisen som stack ner sin giriga näsa i glaset, sken upp och skrek ”den är ju skitbra!”. Usch. Visst hade han rätt idet (snygg, mogen, men inte mer, Sauvignon blanc, lite inslag av tropisk frukt, efter alla dessa år, en sparristouch, svartvinbärsblad (jodå), snygg balans, började kanske tappa lite i smaken, men var å andra sidan mycket ren, frisk och snygg – precis så där som man vill att snart 25 år gamla vitviner ska vara). Att även Ramonets ”Les Enseignères” var bra gjorde inte saken bättre. Jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle smaka bra, men misslyckades totalt och det blev en riktig skitkväll.

La Tache 1984 (DRC) & Corton-Renardes 1990 (Leroy)

Publicerat av
Svara

Jag borde blivit misstänksam när hustrun i valet mellan att bli bjuden på finkrog på födelsedagen eller mat hemmavid, valde mat hemmavid (alltså mat av mig!). Som vore jag en nybörjare i Livets skola blev jag inte alls misstänksam och gick min vana trogen – numer min godtrogna vana – ut till den kaotiska vinkällaren för att plocka fram ett vin eller två värdiga en födelsedagsmiddag. Det blev en av få kvarvarande La Tache 84 – f ö det vin som yngsta dottern för 17 år sedan fick upptryckt under näsan samma dag hon kom hem från BB, vilket lett till att hon tycker att alla viner jag gjort och gör luktar illa. Och för att inte misslyckas ryckte jag dessutom en Corton-Renardes 1990 (flaska 573 av 2026 enligt baksidesetiketten, som var den enda kvarvarande etiketten). Det var först då jag hällt upp middagsvinet och insåg att hustrun skulle sitta där vid bordet som om hon vore jag och gotta sig åt vinerna samtidigt som jag skulle tillbaka till spisen för att avsluta beredningen av varmrätten – Uncle Bens färdiga currysås i ris och kyckling – som jag insåg i vilken grad hustrun tagit efter mitt försåtliga och retliga sätt att nästla till mig toppviner (noterade f ö då jag stekte kycklingen i smör, eftersom olivoljan tagit slut, att smör just innan det bränns vid luktar knäck). Vinerna? La Tache fortsatt fantastiskt, mer Bourgogne blir det inte. Ren i doft och smak, lite ålderstorkat nu, men med bibehållen ”La Tache – frukt” (bland annat en touch av kräftdillspad!) och moget, nötigt gott, mycket komplext och ursprungstypiskt, lång, ren, lite nötig eftersmak, bokstavligen talat en våt dröm för vinnörden. Corton-Renardes inte lika god som La Tache (vilket vin är det?), men lika imponerande. Fantastiskt vin. Oerhört välgjort och personligt. Vital, stor, komplex doft, inslag av valnöt och rostade kastanjer, fortsatt lite jordgubbsbärigt (!), lång (vad trodde ni?), ren, lite valnötig eftersmak. Båda vinerna hade vitala korkar och led inte alls av korkens inverkan under lagring. Bara en sådan sak. Och, hustrun noterade inte ens att maten smakade bränt.

La Landonne 2001 (Guigal, Côte-Rôtie)

Publicerat av
Svara

Vinvännen Göran i Cannes bjöd till igen och självklart kastade jag mig dit snabbare än han hann säga Côte-Rôtie. Efter att snabbt ha stökat undan en Bollinger R.D. 1995 (exakt som den skulle vara, men en aning oxiderad, tyvärr) och mjukat upp med en Château d´Ampuis 2001 från Guigal och Côte-Rôtie (mycket bra, mycket Syrah., mycket Côte-Rôtie, utmärkt att dricka nu, men står sig flera år framöver, dock skulle jag dricka alla mina Château d´Ampuis 2001 omedelbart och vill någon ha hjälp med den saken når ni mig via vinifierat.se), plockade så vinvännen Göran i Cannes fram en La Landonne 2001. Ett skäl till detta var att han själv var magsjuk då han fägnade oss med La Turque 2001 förra Långfredagen och sedan dess längtat efter lite Fin-Guigal från 2001, ett annat är sannolikt att han inte är helt tillräknelig. Nu kommer det trista i den här historien: La Landonne 2001 var inte bra! Dessvärre blir Guigals Cru-viner så där ibland. Min teori är att antingen pallar de för sin hårda ek-uppfostran och då blir de bara bäst, eller så gör de inte det och då blir de lite lätt uttorkade och förvånansvärt… svårdefinierade . Faktiskt var vare sig Syrah eller Côte-Rôtie något som utmärkte det här vinet. Hur jag hanterade situationen? Jo, min vana trogen hetsade jag alla på den småtrötta La Landonnen, medan jag själv häftigt pimplade Château d´Ampuis.

Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2007

Publicerat av
2

Min Twosonkollega och jag tillbringade ett par fina sommardagar 2009 i Oregons Wine country. För den som intresserar sig för meningslösa detaljer bodde vi inhysta i ett litet hus på en kulle mitt i Willamette Valley, ett hus där husmor gick runt och såg till att alla hade det bra trots att det var heltäckningsmattor på toaletterna och trots att hennes man varje morgon satt på en pall i köket och luktade ladugård alltmedan han stint stirrade ut i tomma intet till synes oberörd av att vi inhysingar försåg oss av husets läckerheter till frukost. De flesta försökte på amerikanskt, käckt vis med ett ”Hi, how are you” när de steg in i köket, andra var mer kontinentala, som Twosonkollegan, och sa ”And a Good Morning to you Sir!”, vilket fick mannens stint stirrandes anlete att lätt förvridas i någon slags ogillande grimas. En annan ointressant detalj är att det låg en aggressiv orm mitt i vingården när jag en jetlags-morgon steg upp och gav mig till att jogga i vingårdarna som omgärdade det lilla huset på prärien, eller rättare sagt så lufsade jag iväg in i vingården för att en kvart senare komma tillbaka som en skållad råtta eller möjligen en jagad kanin. Bortsett från allt detta ägnade vi tiden åt att prova vin och prova vin och prova vin. Faktum är att det är mycket som inte är särskilt intressant här. Ibland väl vulgärt, andra gånger orent och åter andra gånger helt enkelt inte hemma alls. Å andra sidan finns det somligt som är mycket bra, men det är som regel redan bekant. Dessutom kan man ge sig den på att vinet redan har en importör i Sverige (bra jobbat, kära kollegor!). Hursomhelst, när vi efter en dags ständigt vingårdsbesökande sitter där en afton på Ponzis vinbar, som två utskitna plommon, för att nu citera en mindre välartad släkting, och tappert fortsätter prova från vinbarens vinlista samt från vinpavor som några yngre yrkesmän och – kvinnor vid ett grannbord kastar på oss, kanske därför att jag låter som kocken i Muppet Show och Twosonkollegan, som egentligen struntar i mitt intresse i Terrific Wines men som letar vin för Twoson, är så obetalbart entusiastisk (man ska dock hålla i huvudet att han inte behövt fly från en livsfarlig och aggressiv jätteorm på morgonen), då, då säger det pling! och Twosonkollegan och jag tittar yrvaket på varandra: Eureka! Vinet? Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir. Redan nästa dag var vi där och provade igenom sortimentet och en mängd fat och kunde konstatera att det inte var en tillfällighet att vi tyckte att det var ovanligt mycket Beaune i Lemelsons vin: ägaren liksom vinmakaren är båda Beaune-fantaster och har haft sitt hjärta och sin hjärna där när de gjort sina viner. Detta gör att Lemelsons viner ibland kan förefalla lite ”små” för den som förväntar sig ”American Raw Power” och helt klart behöver de mer tid i flaskan för att komma till sin rätt. Har nu för vinifierat.se:s läsare maratontestat Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2007, som släpps i tillfälliga sortimentet den första februari och jag säger bara: köp! Lagra sedan ett år, eller mer, eller dekantera någon timma innan ni serverar vinet, eller öppna det rent av dagen före. Underbart fin Pinot Noir med ena benet i Oregon och det andra i Beaune. Beskrivning? Tja, det är gott, vilket är en bra Pinot Noirs främsta och enda plikt.
PS Vad ska man med en vinblogg till om man inte får lite insidesinformation: det går att beställa vinet redan nu.

Vintips: Terrific Bargains!

Publicerat av
Svara

Eftersom jag nu har ett finger med i Terrific Wines (nej, ni får ingen länk här, hemsidan är förskräcklig, men en ny är på gång i februari) i Sverige och bland annat letar vin åt företaget kan jag inte annat än gotta mig åt senaste numret av svenska Allt om Vin och dess ”Stora Vinguide” som jag i dagarna fick i mina händer. Elva Terrific-viner bedömda. Tio fick högsta betyget ”Bästa köp”, det elfte nästhögsta betyget ”Rekommenderas”. Lite försmädligt med det där elfte vinet, men de tio vinerna ni måste köpa är (samtliga i beställningssortimentet, som sig bör): 08 Chablis, 07 Chablis GC Les Clos (07:an redan slut, köp 08:an istället, även den fick Bästa köp fast under rubriken ”Nyheter i beställningssortimentet”), 09 Muga Blanco, 09 Muga Rosato, 08 Domaine de la Grand´Cour Feurie Clos de la Grand´Cour, 08 Domaine de la Grand´Cour Felurie Cuvée Vieilles Vignes, 07 Château Saint-Antoine, 07 Fleur Saint-Antoine, 07 Lemelson Six Vineyards Pinot Noir, 07 Lemelson Vineyards Thea´s Selection Pinot Noir.

Gustibus Finglögg D.O.P. 2010

Publicerat av
1

Den unika glöggen från Gustibus, gjord på årets rester och en och annan krydda, har nu kommit i sin nya upplaga och då också bytt namn till Gustibus Finglögg D.O.P. (Definitivt Originell Produkt). Dock fortsatt en upplaga om femtio halvpannor. Förvisso är det synd om er som inte får prova den här drycken, eller, nej, det menar jag ju inte, jag är så innerligt glad att jag får prova den och ni inte. Klart det känns fint att skriva om drycken när den är unik, vilket också kan förklara att fjolårets upplaga utsatts för ett långdistanstest. Hur är då årets variant? undrar ni alla med munnarna på vid gavel, uppspärrade ögon och gåendes en säker medvetslöshet tillmötes om ni inte börjar andas snart igen. Jo, den är förstås fantastisk. Ljus i färgen, ung, frisk, tydliga inslag av pomerans, kanel och kardemumma och lakrits (som jag sedan på etiketten ser inte ingår i kryddningen, men även Gustibus kan ha fel, tänker jag när jag ser det), ung, frisk smak, lång, komplex eftersmak, liten beska. När glöggen hällts från glaset till en gryta doftar det tomma glaset sötlakrits, kanel och kardemumma. Uppvärmd och serverad i kopp ter sig glöggen annorlunda: fortsatt ung, mer återhållen (!), nu känns det att drycken i år snarast har en väl liten sötma, med andra ord en ganska torr glögg, beskan är nu bättre integrerad i smaken och sitter som smäck, ganska spritig. Så läser jag mer ordentligt på etiketten: årets glögg innehåller stjärnanis! Så klart. Och så ingår inte bara vin i basen utan även destillat, vilket sannolikt förklarar beskan och en konstig frukt som är svår att sätta näsan på (man kan, förstås, fråga sig hur viktigt nu detta är på en skala, men då har man glömt att vi bara är 50, jag upprepar femtio, personer, som får oss tillsända denna gudabrygd). Sist men inte minst framgår av etiketten att glöggen även innehåller ett macerat av skumtomtar. En fullständigt lysande idé! För egen del brukar jag lagra familjens Julenissar ett år, alltså, jag köper in dem Julen 2010 och konsumerar dem Julen 2011. Viktigt är att öppna påsen cirka en månad före Julafton för att de ska få rätt seghet och djup i smaken.

Gustibus Finglögg 2.0 4.0

Publicerat av
Svara

Nej, den här gången var det inte hundarna som försatte mig i ett akut tillstånd av måste-prova-glögg. Det var snarare det faktum att det idag gått ett år sedan jag tillsammans med en fransman som inte räknas provade Gustibus Finglögg 2.0 för första gången. Under året som gått har den unika drycken ändrat sig otaliga gånger och den lilla skvätt som nyss ännu fanns kvar i flaskan gjorde mig inte besviken. Sedan den där dagen i maj då hundarna väckte mig har denna Glöggernas glögg lagt sig till med en grumlig, nu också betydligt mörkare färg och doften av pomerans och grön kardemumma har begåvats med en tydlig ton av flyktig syra, eller varför inte lite vinäger? Den här vinägertouchen kommer igen i smaken om man sörplar och bär sig åt, men om man nöjer sig med att dricka glöggen rakt av märks den bara i form av en ökad syrlighet. Jag har faktiskt en slatt kvar, återkommer således i ärendet samtidigt som jag nu förväntar mig att Allt om Vin, Livets Goda, Gourmet, Allt om Mat, Ica-Kuriren, Råd och Rön med flera gör en mer uttömmande långdistansprovning av Systembolagets utbud av glögg. Gustibus Finglögg – Glöggernas glögg – är vi ju bara ett femtiotal som får prova och det skulle inte falla oss in att låta er andra komma med på den kakan.