Kategoriarkiv: Provade viner

Château Mouton-Rothschild 1993

Publicerat av
Svara

Inget gör så gott för matlusten som en liten matförgiftning. Plötsligt finns det massor av plats i magen och man kan ge sig hän på ett vis som annars inte är möjligt. När det igår vankades skomakarlåda i huset begav jag mig därför ut på jakt i den miserabla vinkällaren, där jag började pyssla i ”okända pavans hörn”. Efter en stund fann jag en butelj med spridda rester av en etikett, från vilka man med viss möda kunde uttyda, tyckte jag i alla fall, 93. Den fortsatt intakta kapsylen indikerade att det då borde vara en Château Mouton-Rothschild 1993, vilket det också visade sig vara när jag drog korken. Mitt i prick för en gångs skull! Bull´s eye! Nja, Hustrun lät sig i-n-t-e roas av dessa mina glädjerop, utstötta i samma stund som korken gick att dechiffrera; hon satt redan vid bordet och såg sur ut och med den där ”maten- är-kall-nu-igen-Lars”-blicken uttrycksfullt instansad i ansiktet. Vinet var mycket ursprungstypiskt med ganska stor och komplex doft, med, för mina i det avseendet aldrig på Mouton särskilt högt ställda förväntningar, mycket frukt, och till det snyggt integrerad ek, inslag av stall eller brett om man så vill eller, som jag vill, klassisk bordeaux (alltså lång tid på en mix av nya och i det här fallet, ”stall/brett”, framförallt använda fat), mjuk smak med ovanligt fin frukt (året…), lång, ren eftersmak med tydligt inslag av ek. Gott. Mycket bra. Mycket vitalt. Mycket opassande till kall skomakarlåda.

Ny vinfrossa med Vinakademien & Helena Lindberg

Publicerat av
Svara

Igår samlades Vinakademien i Sverige samt de tidigare mottagare av Vinakademiens pris som kunde närvara. Inte minst var årets pristagare Helena Lindberg från Tenute di Biserno där – grattis till henne! Och så var det sedvanlig vinfrossa, allt, som alltid i det här sammanhanget, på magnum: Launois Grand Cru Blanc de Blancs 1999 (mogen, god, kanske väl mogen för en 99:a, men det kan också bero på att dosagen på hustypiskt vis är lite för hög, en champagne som nog de flesta gillar), Deutz Blanc de Blancs 1989 (viss mognad, förstås, men till skillnad från nyss nämnda 99:an snarast ung för sin ålder, god), Legras & Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1995 (mogen, rund, lite rustik i hustypisk Chouilly-stil), Chablis Grand Cru ”Bougres” från J-M Brocard 1996 (stor, mogen, kraftfull, lång, god eftersmak med underbar mix av mognad och frisk syra och viss lie-karaktär), Maximin Grünhäuser Absberg Riseling Auslese 1997 (oerhört ursprungstypiskt, stor, härlig doft, symaskinsolja, Riesling, underbar syra som bryter perfekt mot sötman i eftersmaken, strålande), Domaine de Chevalier blanc 1990 (stor, komplex, vax, honung, år- och ursprungstypiskt, kraftfullt, fruktigt, kul och imponerande, lite låg syra om man ska gnälla lite, men det är å andra sidan 1990 vi talar om…), Climens 1975 (fantastiskt stor, god, hyggligt frisk syra), Trotanoy 1982 (en av årgångens tre största, strax efter Cheval Blanc och Latour, även om de två dragit ifrån med tiden, dock fortsatt mycket bra; stor, elegant), Il Pino di Biserno 2008 (mycket ung och kraftfull, tydlig cabernet franc (dock bara 38 % i blenden), gräsig, fruktig, väl avvägd ek som behöver lite mer tid för att sitta på plats helt och hållet, mycket bra), Twoson Volnay 1er Cru ”Les Santenots” 2005 från Jobard (klart jag tycker den är vidunderligt bra med en stor, ung och kraftfull pinot på näsan, behöver ett par år till i källaren), Clos de la Bussière 1er Cru 1978 från G.Roumier (mogen, behöver ändå lite tid i glaset för att visa sin bästa sida, kanske väl mogen för en vinmakarnäsa), Château La Lagune 1966 (tegelstensfärd, stor, mogen, ursprungstypisk, vital, ren, bra frukt och syra, mycket bra).

Rhônevin & diktatorns sagobröllop

Publicerat av
Svara

Provade igår bland annat Alain Graillots Saint Joseph 1991 mot hans Crozes-Hermitage 1991. Båda bra. Saint Joseph ursprungstypisk med tryffel och svamp i buketten, Crozes-Hermitage snygg druvkaraktär, som nu bär mognadens praktfulla dräkt. Samtidigt vid bordet: en diskussion om huruvida Monaco är en diktatur eller inte, vilket ledde till att en väl insatt person i Monaco ringdes upp och han gav oss som drev tesen om diktaturen rätt: ”det är en polisstat”, ”Ingen annanstans i världen, inte ens Kuba, Venezuela eller Vitryssland är man mer övervakad”, ”kameror överallt”, ”ingen fri press, inget fritt ord”, ”allt styrs av en familj”, ”inga val”… Det fick inte tyst på dem som tyckte att fri sjukvård och ordning och reda räcker långt, ”ända till Kuwait och Saudiarabien?”, frågade vi då, men det gick inte att jämföra menade de, dessutom tyckte de att vårt förslag att vi ska betala svensk skatt direkt till det svenska kungahuset istället för till en vald riksdag och regering inte var jämförbart, fast det de facto är det på alla sätt och vis, det enda vi måste åtgärda för att göra det möjligt är att plocka bort vår demokrati, det fria ordet och det fria näringslivet. Och, just det, enligt den mycket väl insatta källan är det sant att bruden försökte fly före bröllopet men övertalades av kardinalen att ställa upp. Slutligen slöts ett avtal om att hon stannar i fem år, sedan kan hon dra. Däremot ska under den tiden en äkta tronarvinge – prinsen har ett antal oäktingar runt om i världen så som det anstår en envåldshärskare av obsolet datum – avlas fram, enligt uppgift redan på g. Bara så ni vet och kom ihåg var ni läste det först.

Vinfrossa i västerled

Publicerat av
3

Seattle är detsamma som bra mat – inte minst fisk och skaldjur – och dryck. Till senaste resans frossor hörde inslag som champagnernas champagne Comtes de Champagne 1996 (börjar ta lite ålder nu och är precis lika lysande som den alltid varit och sannolikt kommer att förbli de närmaste 20 – 30 åren, bättre än så här blir det inte), Dom Perignon 2002 (årgångstypisk snyggt slimmad och som alltid bra när det gäller ”Dompan”), Dom Perignon 2000, OBS! med en lila hyllningsetikett till Andy Warhols minne, vilket fördyrade buteljen avsevärt och fick mig att häpna så smått (årgångstypiskt rund och utvecklad och, som sagt, ”Dompan” är aldrig dålig), Puligny – Montrachet 1er Cru från Olivier Leflaive och 1996 (utmärkt), Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnarde och 2006 (bra), Pinot Blanc från Ponzi och 2010 (bra, men inte lika bra som den brukar, nybuteljerad?), Le Meal från 2001 och Chapoutier (oj, här har han laddat på rejält, Michel, för mycket för min smak, men för den som gillar överdådig prakt håller vinet fortsatt ihop i sin övergödda stil), La Coulée de Serrant 2005 (haha, ja, vad ska man säga? Fernissa, akut svavelbrist -trots att etiketten talar om ”contains sulphites” – och bortkollrad fräschör och en syra som ofrivilligt döljs under ett lager irriterande alkohol och en smetig fruktsötma, men visst är det ett cool vin med tanke på Jolys eviga predikande och det höga priset, jag menar: man måste ju tycka om det… fast vi ersatte det snart med ett annat vin, låt vara att ett hängivet fan i gänget tyckte vinet var hur bra som helst, men även solen har som bekant fläckar) och en massa vin från Washington, där jag högst subjektivt och föga självkritiskt tyckte att Hedges Limited Syrah från 2009 var klart bäst och med blott Hedges Limited Malbec 2009 som seriös utmanare.

(Typiska) Tavels tre terroirer

Publicerat av
Svara

Les Lauzeraies är ett med all rätt just nu hyllat rosévin i Sverige. Trots att det är i sammanhanget direkt billigt räknas det till de bästa vinerna från vad som av många anses vara världens bästa område för rosévin, Tavel. Samtidigt är det så, att när hyllningskörerna talar om detta som ett ”typiskt Tavel” så finns det anledning att påminna om att det lilla rosévinsområdet Tavel omfattar tre olika ”mikroterrorier” baserade lera/kalk, sand eller sten. Riktigt tydligt blir detta om man i en provning ställer de tre varianterna mot varandra och som de tre stilarna sedan någon vecka finns representerade i Sverige kan man nu göra det även där/här. En riktigt kul och lärorik provning. Två av de tre vinerna ligger i beställningssortimentet medan ovan nämnda Les Lauzeraies finns i ordinarie sortiment men som så kallad T2, vilket innebär att det måste beställas till vissa butiker. Här är de tre vinerna uppräknande i den ordningen jag tycker att ni ska prova dem: 1. Les Lauzeraies (lera/kalk). 2. Cuvée Tableau (sand). 3. Cuvée Royale (sten). Under förutsättning att vi talar om för området klassisk vinmakning – de tre vinerna i provningen är klassiskt gjorda – är vanligtvis det mest strukturerade vinet det som kommer från lera/kalk, det lättaste det som kommer från sandjordarna och det kraftfullaste det som kommer från stenmarken. Lycka till med provningen!
PS Några av er har försökt beställa vinerna ovan och fått till svar att de inte finns, trots att de finns i SB:s katalog, nu (25/07) ska detta problem vara åtgärdat och vinerna ska gå att beställa.

Bordeauxprimörer 2010

Publicerat av
2

Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.

Bistro du Sommelier 2.0

Publicerat av
2

Jo, hängde förstås på bistrot en del andra kvällar också och provade en och annan Bordeaux. Enligt min gom är Conseillantes nya andravin Duo de Conseillante 2008 mycket bra. Inte dumt alls är La Dame de Montrose 2005. Viss besvikelse är Reserve de la Comtesse 2007 medan La Chapelle de la Mission Haut-Brion – eller Haut-Briones, som min klämkäcke kompis och Mazuelo de la Quinta Cruz-partner Miguel Merino, från Briones, döpte om vinet till – klarar sig helskinnat genom den nagelfaring viner alltid utsätts för på det här stället, där allt som oftast mer eller mindre professionella vinmänniskor sitter och gör sig viktiga med mig i spetsen.

Bistro du Sommelier, Bordeaux

Publicerat av
Svara

Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.

Louis Sipp Tokay Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 1998

Publicerat av
Svara

Ett sådant ståtligt namn. Numer utan Tokay, men ståtligt i alla fall. Hur är då vinet från 98? frågade jag mig själv efter att inte ha provat det på åratal – och då senast till färska, svenska räkor, vill jag minnas och ja, då var det mycket runt och fruktigt och Pinot grisigt insmickrande, om ni är med på vad jag menar och är ni inte det så är väl inte det här ett särskilt lämpligt inlägg för just er. Nog av. Idag är 98:an vuxen. Inte gammal. Vuxen. Frukten är tämjd och det runt, insmickrande är mindre runt och insmickrande. Det har ändrat sig enormt, men det är fortsatt vitalt. Fungerade bra till någon slags hopkokstallrik med färsk sparris och något mer och halvlagrad getost med honungsstänk samt till torskrygg med rödbetor och annat som folk fått för sig hör ihop med torsk, och som, det ska villigt erkännas, är väldigt gott ihop med torsk. Lite Jeff Beck att fira nationaldagen med. Extralänk så att även Jennifer får visa att hon inte bara kan kompa Jeff.

L´Evantjile 1992 vs Carbonmieux 1992

Publicerat av
Svara

Besök häromdagen. Tänkte i samband med det stämma av den snabbmognande årgången 1992 i Bordeaux. Under 1990-talet var just 92:orna räddningen när man gick på krogen här i Frankrike. Billig, för de flesta trodde att alla vinerna från året var dåliga eftersom de inte ansågs lagringsdugliga. I själva verket var de finfina redan i unga år. Men hur är de nu med några år på nacken? För att gå till botten med det ryckte jag en L´Evangile och en Carbonnieux ur min tragiska vinkällare och serverade dem till middagsgästerna. Min vana trogen scannade jag snabbt de båda för att förse mig med det bästa innan gästerna tog för sig. Till min förvåning visade sig Carbonnieux bli mitt val. Riktigt bra för en snart 20-årig 92:a. Ren, bra frukt, ursprungstypisk , lite kort och enkel i smaken. L´Evangile däremot uppvisade ålderstecken, lite trött och hängig om än fortsatt vid liv och ganska snyggt gjord. Till min glädje föredrog gästerna L´Evangile. När jag nu skulle kasta tompavorna visade det sig att L´Evangile i själva verket var andravinet Blason de L´Evangile. Tji fick jag och hur korkat var det inte att spara det vinet 20 år?