Kategoriarkiv: Provade viner

Vinfrossa hos en vän i Äppelviken

Publicerat av
Svara

På vägen hem från nedre Norrland stannade jag som hastigast till hos min vän i Äppleviken. Det blev vinfrossa. Vi var bara tre deltagare, men detta hindrade inte den med i mina ögon synnerligen olämpligt omdöme utrustade värden att panga på rejält. Han öppnade med en fullkomligt magisk Gonzalez y Byass Oloroso 1971 (enorm, komplex, nötter, druva, evig eftersmak) och sedan följde i rask takt Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (nya årgången, hustypisk, bra), Chablis GC ”Blanchot” (Raveneau) 1993 (ursprungstypisk, mycket bra, vill ha lite mer lagring), Château Coing de Saint-Fiacre ”Grande Cuvée Saint-Hilaire” 1993 (wow! Muscadet Sèvre et Main som visade sig vara klassisk vinmakning av bästa märke, mognad men absolut inte för mycket), Tokay Pinot Gris (Trimbach) 1990 (gul, mognad, druvtypisk, rosor, varmt år, botrytisren och distinkt stil, fantastiskt bra), Marques de Griñon Petit Verdot 2002 (ung, ny ek, modern vinmakning, elegant, mycket bra), Clos de l´Echo ”Cuvée Crescendo” (Coly – Dutheil) 1997 (rejäl Cab Franc, lite uttorkad, okej), Jordan Cabernet Sauvignon 1994 (mogen, lite uttorkad, njaee), La Tour-Martillac 1990 (stall i positiv mening, mognad, bra), Château Petit-Village 1986 (precis som den ska vara och därför i min gom lite trött), Domaine de Chevalier 1975 (faktiskt ett av de bästa viner jag provat från den i mina ögon sorgliga årgången 1975), Weisenheimer Hasenzeite Weissburgunder Beerenauslese 1992 (guld, persika, citrus, ren, mycket bra), Moulin Touchais 1984 (gillades av de båda andra, inte av mig, oren doft och obalanserad), Coteaux du Layon Maria Jauby (Dom Patrick Baudoin) 1997 (mörkt gyllengul, enorm koncentration, botrytis, vit persika, honung, Yellow Label tepåse, mycket söt, flyktig syra som dock inte går över styr). Om jag måste välja ett av vinerna – inser i samma stund som frågan ställs, att den sannolikt bara intresserar mig själv, men skyll er själva ni som fortsätter läsa det här infantila dravlet –, vilket väljer jag då? Jag tar två: sherryn och alsacen.

Udda Champagneår, säger Rodolphe

Publicerat av
Svara

Det är inte jag som påstår att 1997, 1986 och 1981 är udda Champagneår. Det är Rodolphe Peters på Pierre Peters som gör det. Han sa i alla fall det när Twosonkollegan och jag var där hos honom för att dosera Twoson-champagnen. Han slängde fram de tre nämnda åren av familjens toppvin, Les Chetillons, och kallade dem ”udda”: 1997 (riktigt bra, komplex, stor doft och smak, tydlig mognad, lagerblad, kalops, okokta makaroner, bra syra, lite nötig, en karaktär som minner om ett varmt år (jomenvisst), brynt smör, vit choklad, rökig och sist men inte minst en hel del botrytis (tror knappt det är sant att jag skrev så mycket på det vinet, ett ord, möjligen tre, räcker ju egentligen för att beskriva ett vin, eller hur?)), 1986 (ostbågar, stram, petroleum, valnöt, oxidtoner, botrytistouch, det här vinet har, om jag uppfattade saken rätt, aldrig sålts p g a ett misstag då flaskorna beställdes (fel buteljtyp levererades), har endast används ”inom familjen”, vid bröllop och liknande tillställningar), 1981 (nyansrik, mognad, smör, krita, mogen chardonnay, fin utveckling i glaset, komplex, nötig, lite vanilla fudge, bra syra). Vi provade förstås också lite jämna Champagneår (eller vad är annars motsatsen till udda Champagneår?), som 2002, året vi plockat ”vår” Twoson-variant från och jag behöver väl knappast säga att Pierre Peters fått till det ordentligt det året?

Påskäggsinlägg

Publicerat av
Svara

Larmandier-Bernier 1er cru Blanc de Blancs (hustypisk: elegant, stram, krita, mineral, syra, lie, lagrad två år i min vinkällare, utmärkt), Mumm 2002 (mer årgångs- än hustypisk, har lagrats i rumstemperatur (mitt kök) ett år, bra att dricka nu), Château Cheval Blanc 1981 (njee, kanske fortfarande typisk (jag hade dock inte satt den i en blindprovning, inte ens i närheten), men i min vinmakargom trött och sliten, småtrist, mer Fronsac än St Emilon, har förvisso genomlidit eländestiden i min vinkällare, men ändå…), Le Petit Cheval 1989 (första året Cheval Blanc arbetade med gallringsmatta och de var supernöjda då, andravinet, bra lagrat (av mig, tro det eller ej), är just nu perfekt att dricka, suverän form och med alla inslag av St Emilion, Cheval Blanc och annat som ska vara där, t o m årgångstypiskt, mycket bra), Twoson Washington State Cabernet Franc 2004 magnum (bra att dricka nu om än fortsatt lite ung kanske, strålande (ja, vad trodde ni?), Gewurztraminer Kirchberg de Ribeauvillé Grand Cru 1993 (Faller) (oerhört typiskt för hur Fallers (Robert Faller & Fils, ska kanske tilläggas) viner var vid den här tiden: elegant, tillbakahållen Gewurztraminer, stor, härlig doft med mer frukt och botrytis än krydda och Gewurztraminer, ljuvligt att dricka idag, det inte helt diskreta men välplacerade inslaget av botrytis gör att det känns runt såväl i näsan som i munnen, trots att det i grund och botten är fråga om en ganska frisk Gewurztraminer- variant, snyggt jobb, utmärkt idag, har lagrats väl (av mig, igen!, i vinkällaren som inte översvämmats etc), satt som smäck till färsk grönsparris och lax och någon vit röra som jag måste fråga hustrun vad det var, men som också gick bra till vinet). Varför jag drog alla dessa viner? Jo, barnen kom på besök och de låtsas alltid att de inte dricker vin när jag är med och hustrun hade förstås fullt upp med att, tillsammans med de skenheliga barnen, laga mat till oss alla.

La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse

Publicerat av
Svara

I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.

Argentinsk Påskuppladdning med djup

Publicerat av
Svara

En gång i Argentina hamnade Terrifickollegan och jag på favoritkrogen Francis Mallmann i Mendoza. Vår vana trogen bad vi flott sommelieren ta in det bästa av det nya. Till den obligatoriska, grillade köttskanken med tillbehör fick vi ett uppenbarligen (väl)monterat, modernt och för landet rent rödvin. Bra vinmakeri alltså. Vinet visade sig vara Walter Bressias eget, nya vin, sålt under egen etikett och originellt nog kallat Bressia. Redan nästa dag var vi på plats och krävde att Walter skulle sälja vin till Sverige, vilket han med en suck och något uppgivet gick med på, men först sedan vi provat igenom hans fat, vilka återfanns i den kalla, fuktiga källaren till den byggnad som i framtiden skulle bli ”Bodega Bressia”. Inte nog med att vi fördes ner i den svinkalla lokalen mitt i den brinnande Argentinasommaren, Walter försåg oss också med vad som måste vara södra hemisfärens största vinprovarglas och… ingen spottkopp… Vi sökte desperat efter en golvbrunn och var redo att spotta på golvet, som man ofta gör, när Walter utan att säga något spände ögonen i oss och sa, utan att säga något, drick! Ja, sådan är han, Walter, men han är också en bra vinmakare och man kan inte annat än älska familjebygget, där han gör vinet, dottern säljer det och, både rart och tragiskt, den döde sonen finns med som en liten ängel nere i ena hörnet på familjens etiketter. I Sverige kan ni kolla själva om ni köper på er en Bressia Profundo. För egen del laddade jag inför påsken med en Profundo 2004 igår. Det här vinet som var så uppenbart monterat inledningsvis och med mer av skönsjungande frukt och mindre av seriös struktur har med tiden gått den vanliga argentinska vägen mot lite uttorkad frukt (som generellt sett kommer väldigt snabbt i de argentinska vinerna, om ni frågar mig och varför skulle ni inte göra det?) och, vilket inte alltid är fallet, antagit en betydligt mer seriös hållning till omvärlden. (Om någon mot förmodan undrar, finns numer även kontor och mottagningsrum i ”Bodega Bressia”, vilket inte hindrar att Walter fortsatt föredrar att tvinga ner sina besökare in den fuktiga underjorden där jättekuporna väntar.)

Beyond Biondi-Santi: Cune, Spätburgunder & Finch

Publicerat av
Svara

För ungefär 20 år sedan köpte jag i samband med VinItaly på mig ett gäng Biondi-Santi. Till detta inköp drevs jag av upprepade uppmuntrande uppmaningar och hyllmeter av hyllande artiklar. Buteljerna jag köpte var av varierande ålder, men ingen var riktigt ung. Merparten var Brunello, några Rosso di Montalcino. Det flaskorna haft gemensamt utöver det höga priset är att de alla känts som mycket seriösa försök att göra ett riktigt bra och elegant vin, men att de kört in i en dimma av flyktig syra, orena stick och otillräcklig druvkvalitet och till slut hamnat i diket. Plockade i helgen upp en Rosso, dessvärre utan årgång eftersom den lilla etiketten trillat bort i samband med någon misshandel flaskan utsatts för i min källare och korken, som förvisso var i bra skick, var så vinmarinerad att den var omöjlig att få något vettigt ur. Etiketten var dock den ”gamla”, det vill säga den där det står ”Cantina della fattoria ’Il Greppo’”. Gissningsvis en tidig 70-talare. Nu tror nog majoriteten av er att jag ska dissa det här vinet fullständigt. T o m jag tror det! Men nej, eller, alltså det var inte bra och i mina ögon mycket långt ifrån marknadsvärdet, men det var ändå okej på något vis. Det var trött, men det hängde ihop i sin ljusa, orangebruna färg och med sin doft med ett överraskande inslag av frukt och för att vara en gammal Biondi-Santi väldigt lite färskt gips och flyktig syra – det sistnämnda förmodligen därför att Rosson fått mindre ek än toppvinerna. Lite murken och trubbig var den, och en aning skitbesk, men den hade en fin eftersmak av nöt och i huvudsmaken kunde man förnimma ett inte oangenämt inslag av petroleum. Shit, bästa Biondi-Santi jag druckit, tror jag! Nu var det dock så att det här vinet öppnades som en avledningsmanöver eftersom min syster och hennes man var på besök och jag själv tänkte dricka en Cune Imperial (Reserva) 1981. Visst, inte bästa Imperial-året, men gott nog, och elegant, vilket förstärker den klassiska Imperial-stilen. Nu var det moget och gott med, pittoreskt nog, ett litet drag åt det mer ”dilliga” Viña Real-hållet, bara för att snabbt återgå till sitt rätta jag: Imperial och Rioja och ett förvånat uttryck av svartvinbärssaft och nykokt, mjölig King Edward. Avslutningsvis: Syster och Svåger hade med sig en Assmannhausen Spätburgunder från Höllenberg och Kloster Eberbach och 2009 och den visade sig vara riktigt mumsig Spätburgunder med både elegans och jordgubbe; något snipig kanske men icke desto mindre god. Beyond The Bizarre.

Clos Dière ”Cuvée I” 1990

Publicerat av
2

Terrifickollegan och jag hetsade varandra i övertygelsen att vi provade ”sjungande frukt” från Alentejo och inför ett häpet auditorium gav vi oss, tämligen imponerade av oss själva, till att tala om Alicante Bouchet och Aragonez och plötsligt fyllde någon i med Tinta Roriz och vi sa då ”hur dum kan man vara? det är ju samma sak som Aragonez, hallå?” och någon annan talade om kryddighet och vi sa ”men nej, lukta igen!” och vinet hade förvisso mognad men var ändå ganska ungt och så där höll vi på, medvetet trotsandes provningsledarens allt mindre diskreta tecken som till slut skrek ”håll tyst för tusan!” till den som inte var upptagen av sin egen förträfflighet och vilsekomna marsch i pinsamheternas pannkaka. Till slut tvingades provningsledaren säga ”vinmakaren sitter vid bordet” och som Clotilde Davenne, den andra vinmakaren vid bordet, inte gör annat än Bourgogne, Chablis och Saint Bris insåg alla utom jag snabbt att vinmakaren måste vara jag, vilket bara var början på pinsamheterna för riktigt illa blev det först när vinet visade sig vara Clos Dière ”Cuvée I” från 1990. Förvisso en gång i tiden trea i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda av druvan Syrah och med andra ord placerat före många av Syrah-världens största, men likväl måste jag säga att vinet var oförskämt vitalt och fräscht och sångrösten var bättre än någonsin (om detta var, faktiskt, alla överens). Grattis ni som har korrekt lagrade 90:or kvar i lager! (Själv kommer jag inom en snar framtid att bege mig till Alentejo i hopp om att få lära mig veta hut – det står utom allt tvivel att jag är i skriande behov av den resan)

Château de Rochemorin 1988

Publicerat av
Svara

Min Vingårdskompis som med paniken lysande ur ögonen dök upp med en 59:a häromsistens var på nytt hitbjuden på middag igår. Det var inte min idé utan hustruns. Hon såg fram emot att träffa en trevlig kompis och äta och dricka lite gott. Och det var just det där sista, att dricka gott, som förmörkade min tillvaro från samma stund som jag insåg att Vingårdskompisen bjudits hem till oss. Med tanke på att han haft med sig en Côte-Rôtie 1959 av bästa klass senast då han och jag åt en middag på tu man hand kunde han nu med viss rätt förvänta sig ett hyggligt vin från min vinkällare – låt vara att det var av ren rädsla för mina påstortellini eller ändå värre att jag skulle låta fantasin skena iväg i köket som han som en avledningsmanöver haft med sig 59:an. Jag funderade länge på vad jag skulle dra ur vinkällaren utan att det skulle svida alltför mycket. Så småningom tog jag ett lagom bra vin, en Puligny Montrachet ”Les Enseignères” från Ramonet och 2002, och ett vin som jag kallt räknade med skulle vara stendött (”ojdå, en sådan otur,” skulle jag säga då, ”men de är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a när de inte går sönder, och en sådan ändå större otur! nu har det automatiska larmet gått på i källaren, typiskt! vi får nöja oss med det vi har…”). Det presumtiva vinliket var en vit Château de Rochemorin från 1988. Lite nervös var jag när jag drog korken ity de här vinerna kan faktiskt vara f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a, men inte när de som, det visste jag, fellagrats som den här buteljen. Inte blev magkänslan bättre av att korken var i toppskick. Riktigt hemskt blev det när jag, lätt på lipen, slog upp en skvätt åt Vingårdskompisen som stack ner sin giriga näsa i glaset, sken upp och skrek ”den är ju skitbra!”. Usch. Visst hade han rätt idet (snygg, mogen, men inte mer, Sauvignon blanc, lite inslag av tropisk frukt, efter alla dessa år, en sparristouch, svartvinbärsblad (jodå), snygg balans, började kanske tappa lite i smaken, men var å andra sidan mycket ren, frisk och snygg – precis så där som man vill att snart 25 år gamla vitviner ska vara). Att även Ramonets ”Les Enseignères” var bra gjorde inte saken bättre. Jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle smaka bra, men misslyckades totalt och det blev en riktig skitkväll.

La Tache 1984 (DRC) & Corton-Renardes 1990 (Leroy)

Publicerat av
Svara

Jag borde blivit misstänksam när hustrun i valet mellan att bli bjuden på finkrog på födelsedagen eller mat hemmavid, valde mat hemmavid (alltså mat av mig!). Som vore jag en nybörjare i Livets skola blev jag inte alls misstänksam och gick min vana trogen – numer min godtrogna vana – ut till den kaotiska vinkällaren för att plocka fram ett vin eller två värdiga en födelsedagsmiddag. Det blev en av få kvarvarande La Tache 84 – f ö det vin som yngsta dottern för 17 år sedan fick upptryckt under näsan samma dag hon kom hem från BB, vilket lett till att hon tycker att alla viner jag gjort och gör luktar illa. Och för att inte misslyckas ryckte jag dessutom en Corton-Renardes 1990 (flaska 573 av 2026 enligt baksidesetiketten, som var den enda kvarvarande etiketten). Det var först då jag hällt upp middagsvinet och insåg att hustrun skulle sitta där vid bordet som om hon vore jag och gotta sig åt vinerna samtidigt som jag skulle tillbaka till spisen för att avsluta beredningen av varmrätten – Uncle Bens färdiga currysås i ris och kyckling – som jag insåg i vilken grad hustrun tagit efter mitt försåtliga och retliga sätt att nästla till mig toppviner (noterade f ö då jag stekte kycklingen i smör, eftersom olivoljan tagit slut, att smör just innan det bränns vid luktar knäck). Vinerna? La Tache fortsatt fantastiskt, mer Bourgogne blir det inte. Ren i doft och smak, lite ålderstorkat nu, men med bibehållen ”La Tache – frukt” (bland annat en touch av kräftdillspad!) och moget, nötigt gott, mycket komplext och ursprungstypiskt, lång, ren, lite nötig eftersmak, bokstavligen talat en våt dröm för vinnörden. Corton-Renardes inte lika god som La Tache (vilket vin är det?), men lika imponerande. Fantastiskt vin. Oerhört välgjort och personligt. Vital, stor, komplex doft, inslag av valnöt och rostade kastanjer, fortsatt lite jordgubbsbärigt (!), lång (vad trodde ni?), ren, lite valnötig eftersmak. Båda vinerna hade vitala korkar och led inte alls av korkens inverkan under lagring. Bara en sådan sak. Och, hustrun noterade inte ens att maten smakade bränt.

La Landonne 2001 (Guigal, Côte-Rôtie)

Publicerat av
Svara

Vinvännen Göran i Cannes bjöd till igen och självklart kastade jag mig dit snabbare än han hann säga Côte-Rôtie. Efter att snabbt ha stökat undan en Bollinger R.D. 1995 (exakt som den skulle vara, men en aning oxiderad, tyvärr) och mjukat upp med en Château d´Ampuis 2001 från Guigal och Côte-Rôtie (mycket bra, mycket Syrah., mycket Côte-Rôtie, utmärkt att dricka nu, men står sig flera år framöver, dock skulle jag dricka alla mina Château d´Ampuis 2001 omedelbart och vill någon ha hjälp med den saken når ni mig via vinifierat.se), plockade så vinvännen Göran i Cannes fram en La Landonne 2001. Ett skäl till detta var att han själv var magsjuk då han fägnade oss med La Turque 2001 förra Långfredagen och sedan dess längtat efter lite Fin-Guigal från 2001, ett annat är sannolikt att han inte är helt tillräknelig. Nu kommer det trista i den här historien: La Landonne 2001 var inte bra! Dessvärre blir Guigals Cru-viner så där ibland. Min teori är att antingen pallar de för sin hårda ek-uppfostran och då blir de bara bäst, eller så gör de inte det och då blir de lite lätt uttorkade och förvånansvärt… svårdefinierade . Faktiskt var vare sig Syrah eller Côte-Rôtie något som utmärkte det här vinet. Hur jag hanterade situationen? Jo, min vana trogen hetsade jag alla på den småtrötta La Landonnen, medan jag själv häftigt pimplade Château d´Ampuis.