Kategoriarkiv: Provade viner

Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2007

Publicerat av
2

Min Twosonkollega och jag tillbringade ett par fina sommardagar 2009 i Oregons Wine country. För den som intresserar sig för meningslösa detaljer bodde vi inhysta i ett litet hus på en kulle mitt i Willamette Valley, ett hus där husmor gick runt och såg till att alla hade det bra trots att det var heltäckningsmattor på toaletterna och trots att hennes man varje morgon satt på en pall i köket och luktade ladugård alltmedan han stint stirrade ut i tomma intet till synes oberörd av att vi inhysingar försåg oss av husets läckerheter till frukost. De flesta försökte på amerikanskt, käckt vis med ett ”Hi, how are you” när de steg in i köket, andra var mer kontinentala, som Twosonkollegan, och sa ”And a Good Morning to you Sir!”, vilket fick mannens stint stirrandes anlete att lätt förvridas i någon slags ogillande grimas. En annan ointressant detalj är att det låg en aggressiv orm mitt i vingården när jag en jetlags-morgon steg upp och gav mig till att jogga i vingårdarna som omgärdade det lilla huset på prärien, eller rättare sagt så lufsade jag iväg in i vingården för att en kvart senare komma tillbaka som en skållad råtta eller möjligen en jagad kanin. Bortsett från allt detta ägnade vi tiden åt att prova vin och prova vin och prova vin. Faktum är att det är mycket som inte är särskilt intressant här. Ibland väl vulgärt, andra gånger orent och åter andra gånger helt enkelt inte hemma alls. Å andra sidan finns det somligt som är mycket bra, men det är som regel redan bekant. Dessutom kan man ge sig den på att vinet redan har en importör i Sverige (bra jobbat, kära kollegor!). Hursomhelst, när vi efter en dags ständigt vingårdsbesökande sitter där en afton på Ponzis vinbar, som två utskitna plommon, för att nu citera en mindre välartad släkting, och tappert fortsätter prova från vinbarens vinlista samt från vinpavor som några yngre yrkesmän och – kvinnor vid ett grannbord kastar på oss, kanske därför att jag låter som kocken i Muppet Show och Twosonkollegan, som egentligen struntar i mitt intresse i Terrific Wines men som letar vin för Twoson, är så obetalbart entusiastisk (man ska dock hålla i huvudet att han inte behövt fly från en livsfarlig och aggressiv jätteorm på morgonen), då, då säger det pling! och Twosonkollegan och jag tittar yrvaket på varandra: Eureka! Vinet? Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir. Redan nästa dag var vi där och provade igenom sortimentet och en mängd fat och kunde konstatera att det inte var en tillfällighet att vi tyckte att det var ovanligt mycket Beaune i Lemelsons vin: ägaren liksom vinmakaren är båda Beaune-fantaster och har haft sitt hjärta och sin hjärna där när de gjort sina viner. Detta gör att Lemelsons viner ibland kan förefalla lite ”små” för den som förväntar sig ”American Raw Power” och helt klart behöver de mer tid i flaskan för att komma till sin rätt. Har nu för vinifierat.se:s läsare maratontestat Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2007, som släpps i tillfälliga sortimentet den första februari och jag säger bara: köp! Lagra sedan ett år, eller mer, eller dekantera någon timma innan ni serverar vinet, eller öppna det rent av dagen före. Underbart fin Pinot Noir med ena benet i Oregon och det andra i Beaune. Beskrivning? Tja, det är gott, vilket är en bra Pinot Noirs främsta och enda plikt.
PS Vad ska man med en vinblogg till om man inte får lite insidesinformation: det går att beställa vinet redan nu.

Vintips: Terrific Bargains!

Publicerat av
Svara

Eftersom jag nu har ett finger med i Terrific Wines (nej, ni får ingen länk här, hemsidan är förskräcklig, men en ny är på gång i februari) i Sverige och bland annat letar vin åt företaget kan jag inte annat än gotta mig åt senaste numret av svenska Allt om Vin och dess ”Stora Vinguide” som jag i dagarna fick i mina händer. Elva Terrific-viner bedömda. Tio fick högsta betyget ”Bästa köp”, det elfte nästhögsta betyget ”Rekommenderas”. Lite försmädligt med det där elfte vinet, men de tio vinerna ni måste köpa är (samtliga i beställningssortimentet, som sig bör): 08 Chablis, 07 Chablis GC Les Clos (07:an redan slut, köp 08:an istället, även den fick Bästa köp fast under rubriken ”Nyheter i beställningssortimentet”), 09 Muga Blanco, 09 Muga Rosato, 08 Domaine de la Grand´Cour Feurie Clos de la Grand´Cour, 08 Domaine de la Grand´Cour Felurie Cuvée Vieilles Vignes, 07 Château Saint-Antoine, 07 Fleur Saint-Antoine, 07 Lemelson Six Vineyards Pinot Noir, 07 Lemelson Vineyards Thea´s Selection Pinot Noir.

Gustibus Finglögg D.O.P. 2010

Publicerat av
1

Den unika glöggen från Gustibus, gjord på årets rester och en och annan krydda, har nu kommit i sin nya upplaga och då också bytt namn till Gustibus Finglögg D.O.P. (Definitivt Originell Produkt). Dock fortsatt en upplaga om femtio halvpannor. Förvisso är det synd om er som inte får prova den här drycken, eller, nej, det menar jag ju inte, jag är så innerligt glad att jag får prova den och ni inte. Klart det känns fint att skriva om drycken när den är unik, vilket också kan förklara att fjolårets upplaga utsatts för ett långdistanstest. Hur är då årets variant? undrar ni alla med munnarna på vid gavel, uppspärrade ögon och gåendes en säker medvetslöshet tillmötes om ni inte börjar andas snart igen. Jo, den är förstås fantastisk. Ljus i färgen, ung, frisk, tydliga inslag av pomerans, kanel och kardemumma och lakrits (som jag sedan på etiketten ser inte ingår i kryddningen, men även Gustibus kan ha fel, tänker jag när jag ser det), ung, frisk smak, lång, komplex eftersmak, liten beska. När glöggen hällts från glaset till en gryta doftar det tomma glaset sötlakrits, kanel och kardemumma. Uppvärmd och serverad i kopp ter sig glöggen annorlunda: fortsatt ung, mer återhållen (!), nu känns det att drycken i år snarast har en väl liten sötma, med andra ord en ganska torr glögg, beskan är nu bättre integrerad i smaken och sitter som smäck, ganska spritig. Så läser jag mer ordentligt på etiketten: årets glögg innehåller stjärnanis! Så klart. Och så ingår inte bara vin i basen utan även destillat, vilket sannolikt förklarar beskan och en konstig frukt som är svår att sätta näsan på (man kan, förstås, fråga sig hur viktigt nu detta är på en skala, men då har man glömt att vi bara är 50, jag upprepar femtio, personer, som får oss tillsända denna gudabrygd). Sist men inte minst framgår av etiketten att glöggen även innehåller ett macerat av skumtomtar. En fullständigt lysande idé! För egen del brukar jag lagra familjens Julenissar ett år, alltså, jag köper in dem Julen 2010 och konsumerar dem Julen 2011. Viktigt är att öppna påsen cirka en månad före Julafton för att de ska få rätt seghet och djup i smaken.

Gustibus Finglögg 2.0 4.0

Publicerat av
Svara

Nej, den här gången var det inte hundarna som försatte mig i ett akut tillstånd av måste-prova-glögg. Det var snarare det faktum att det idag gått ett år sedan jag tillsammans med en fransman som inte räknas provade Gustibus Finglögg 2.0 för första gången. Under året som gått har den unika drycken ändrat sig otaliga gånger och den lilla skvätt som nyss ännu fanns kvar i flaskan gjorde mig inte besviken. Sedan den där dagen i maj då hundarna väckte mig har denna Glöggernas glögg lagt sig till med en grumlig, nu också betydligt mörkare färg och doften av pomerans och grön kardemumma har begåvats med en tydlig ton av flyktig syra, eller varför inte lite vinäger? Den här vinägertouchen kommer igen i smaken om man sörplar och bär sig åt, men om man nöjer sig med att dricka glöggen rakt av märks den bara i form av en ökad syrlighet. Jag har faktiskt en slatt kvar, återkommer således i ärendet samtidigt som jag nu förväntar mig att Allt om Vin, Livets Goda, Gourmet, Allt om Mat, Ica-Kuriren, Råd och Rön med flera gör en mer uttömmande långdistansprovning av Systembolagets utbud av glögg. Gustibus Finglögg – Glöggernas glögg – är vi ju bara ett femtiotal som får prova och det skulle inte falla oss in att låta er andra komma med på den kakan.

Nyårsvinfrossa del 4: Gott Slut

Publicerat av
Svara

Nu var det förstås inte bara uppladdningsvinerna och den övriga champagnen (se nedan) som vi testade och beskrev å Vetenskapens och Framtida generationers vägnar, vi tog oss även tid att förstå följande: Hermitage ”Le Chévalier de Sterimberg” 91 (ganska gammal, vit Hermitage från Jaboulet, fantastiskt vin, gyllengul färg, likt många andra gamla vita Hermitager snyggt oxiderad, mycket komplext, tydligt botrytisinslag i doften, torkade aprikoser, stor, lång, ren smak, fet, ganska runt, lätt petroleuminslag (några trodde det var Tyskland, amatörer…), inga fula ålderskonstigheter (t o m fritt från korkpåverkan), perfekt dricka nu), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 08 (jag går ingenstans utan Clotilde och hon gjorde succé här också), Domaines de Château de Riquewihr ”Les Murailles” Riesling 07 (smäcker, gnistrande Riesling från Doppf&Irion, utmärkt vin som jag hittade vid ett Alsace – stopp på vägen till Jul- och Nyårsfirandet), Quinta da Pacheca 87 (mogen portugis med lite russin och gasbinda i doften, spännande), Perriquita 97 (jaja, det här var faktiskt vårt såsvin, men något dumhuvud tyckte vi skulle prova det också, långlagrat som det var just för att en dag dissekeras och ja, det smakade som Perriquita gör, traditionell portugis med lite russin, lagringen hade inte ändrat den saken), Twoson Neusiedlersee Pinot Noir 06 (Twoson-vin utvalt hos Willi Opitz, strålande Pinot från Österrike, finfint att dricka nu), Fleur Saint Antoine 07 (utmärkt, klassisk Bordeaux, bra nu och om några år), Torre Muga 05 (enormt, stort, kompakt, exakt vinmakeri, massor av frukt, väl integrerad ek, kraft… jag tror jag gillar det här vinet…), Clos du Val 88 (tro det eller ej, men det var Barndomsvännen som en gång i tiden tog Clos du Val till Sverige och den här 88:an är faktiskt precis så mycket Bordeaux(kopia) som amerikanarna då var, d v s mindre alkohol och mer syra än dagens jänkare, fortfarande vitalt, gick mycket bra till oxfilé, kantareller och potatismos), Colledila 07 (Ricasolivin från Chianti, mycket bra och ett av vinerna som nog alla, utom de värsta amatörerna, satte i rätt område, fin frukt, stramt, körsbärskärnor och allt annat som ska finnas där), Pesquera Reserva 90 (klassiker i toppform), Bressia Profundo 06 (skönsång från Anderna, ren, snygg, god), Marias da Malhadinha 07 (det bästa till sist?, faktum är att det här vinet i mycket hård konkurrens blev framröstat som Nyårsftonens bästa (i och för sig kan det tänkas att jag som en annan Gbagbo lätt manipulerade resultatet därför att jag ville att ett av mina viner skulle vinna, men det hade vunnit i alla fall, rent och vackert sjungande superfrukt från Alentejo, punkt slut)).

Nyårsvinfrossa del 3: Krug Grande Cuvée

Publicerat av
5

”Kolla, stendöd,” sa Svågern och svängde buteljen upp och ner och det enda som syntes var ett kringyrande grums av död, brun jäst, som svävade runt i den skakade flaskan som snön i en sådan där kula med en jultomte som det snöar på om man skakar kulan. Det var julafton och Svågern undrade om jag verkligen tyckte att han skulle ta med den urgamla – ingen visste exakt hur gammal den var, bara att den inte varit med på det berömda vraket i Östersjön – flaskan Krug Grande Cuvée på Nyår. Utmaningen för mig bestod i att faktiskt få Svågern att ta med flaskan samtidigt som jag ville att han inte skulle vilja dricka den, det tänkte nämligen jag göra. Jag sa ”njae, den är stendöd, men Barndomsvännen brukar tycka sådant är intressant så ta med den du, vi dricker något annat medan han (Barndomsvännen) dissekerar den där”. Det lyckades. Dock sket det sig, som det brukar kunna heta, på Nyårsafton, för först blev jag alldeles för uppspelt när jag provade vinet och undslapp mig något i stil med ”oh!” (ja, jag vet, patetiskt, men sådana är vi vinnördar nu en gång för alla), sedan skrek Barndomsvännen ”Gud! vad bra det är och så bra det går till ankleversnittarna!”. Hur dum får man vara? Tre sekunder senare var buteljen plundrad. Dock kan jag berätta att ja, den var bubbellös, men doften var löjligt komplex och på samma gång frånstötande och lockande med sin tokmognad utan oxidation, urspännande, komplex smak med inslag av allt från mint (!) till mystiska frukter som vi aldrig kunde sätta fingret på, frisk, god syra, fantastisk till snittarna med anklever från Troisgros (har fortfarande varken förlåtit mig själv för min barnsliga entusiasm och än mindre Barndomsvännen för hans fåniga och onödiga beteende).

Nyårsvinfrossa del 2: Champagne

Publicerat av
Svara

Bortsett från Jacques Selosse 1998 (se tidigare inlägg) provade mina gäster självuppoffrande följande bubbel för att jag skulle kunna delge er våra intryck: Taittinger Cuvée Prestige (frisk, mineral, bra syra, utmärkt), Pol Roger 1989 (lite onödiga oxidtoner och aningen i obalans, men okej), Pol Roger Extra Cuvée de Réserve 1999 (grym, strålande, storartad), Guy Charlemagne Blanc de Blancs (bra, som vanligt, fin Blanc de Blancs, fin till hummern), Twoson Champagne Blanc de Blancs Premier Cru (tokbra, tokung, ska toklagras tio år minst eller tokluftas, t ex öppnad ett par dagar före konsumtion), Piper-Heidsick ”Cuvée Réserve Florens Loui” (bra), Piper-Heidsick Rosé Sauvage (enda bubblet som inte höll vad det lovade, inte kul alls), Pannier (bra till tolvslaget), Moët & Chandon (hemmalagrad i över fyra år och därmed riktigt bra), Palmer & Co (en av flera bra tolvslagsskumpor), Camitz Sparkling (öh?, jo men några av mina gamla vänner tillika nyårsgäster är djupt involverade i Malmköpings Nya Spritbolag, där den här produkten tillverkas, och ja, flaskan är snygg, idén kul, produkten välgjord och jag dricker hellre champagne till anklever och hummer).

Nyårsvinfrossa del 1: Introduktion

Publicerat av
Svara

Nyår för alltid med sig en storartad vinfrossa. Alldenstund merparten av gästerna är mat- och vinintresserade, som det brukar heta, har de med sig vin av alla de slag. Huruvida nu detta kan hysa en tillstymmelse till allmänt intresse eller huruvida det i någon mån alls ens än bloggvärdigt torde vara en fråga av närmast retorisk art ity det förefaller vara uppenbart att så inte är fallet. Därför kan jag berätta att vi som var på plats i tid värmde upp med följande viner, som jag inte bara räknar upp på grund av det nyss sagda utan också därför att jag redan på årets första dag vill fylla min blogg med så pass mycket vin att den kan fortsätta passera som en vinblogg ett tag till trots att den inte alls handlar om vin: Jacques Selosse 1998 (bra mognad på doften, nästan väl mycket, lite dåligt med syra, dock bra och god om än ”typiskt Selosse, alltså, sådär liljekonvaljig, typ”, som Barndomsvännen sammanfattade sin uppfattning om vinet när han fick det blint under näsan, ett på det hela taget ganska grisigt omdöme, i vilket fall som helst tyckte vi alla att Selosse 98 gick bra till en förrätt av mango, avokado, räkor och lime), Clotilde Davenne Saint Bris 2009 (Sauvignon Blanc i sin prydo, wow, punkt slut), Domaine Michel (jomenvisst en Viré – Clessé, ganska stor, mogen doft med, tro det eller ej, inslag av tropiska frukter, lite för mig besvärande thioler med mer svavel än något annat (fast det tyckte de andra var bra, lätt korkskadade som de är), stor, fyllig smak, dålig syra och lite störande alkoholbeska, året? hm, den delen av etiketten var förstörd och det stod inget på korken, dock vet jag att den kom till källaren redan på 90-talet), Robert Sinskey Cabernet Franc 2007 (stor, amerikansk Cab Franc, ganska stram och snyggt balanserad, integrerad ek, stor, mäktig och god), Moulin-a-Vent 1985 (Labouré-Roi, gammal Beaujolais är alltid spännande så också denna, (väl) mogen (i alla fall för en vinmakare), dock fortsatt vital i smaken, fungerade finfint till lamm och rotfruker), Melipal Reserva 2007 (Argentinas snyggast vin (vid sidan om Vistalba)?, hursomhelst disciplinerat, stramt, rent och snyggt, lite för mycket av ännu ej integrerad ek (behöver något år till i källaren), men i övrigt utmärkt, klart bättre dag 2 än dag 1), Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2006 (elegant Oregon-Pinot med ena benet i Beaune).

Les Berceaux, Le Mesnil & champagne

Publicerat av
Svara

Ärevördiga Les Berceaux i Epernay har tagit över minst lika ärevördiga Le Mesnil i Mesnil-sur-Oger och i förra veckan uppoffrade jag mig för alla vinifierat.se – fans och provåt på båda ställena. Ganska jämt skägg måste jag säga. Båda är bra. Men allra bäst är kalvbrässen på Le Mesnil. Om än väl stor. Men det kan man stå ut med efter några glas champagne. Upptäckte för övrigt att Guy Charlemagnes nya Brut Nature är en höjdare. Kommer snart i ett beställningssortiment nära dig.

Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959

Publicerat av
Svara

Vad ska två gräsänklingar hitta på en fredagskväll om inte dricka lite vin? Om det dessutom är så att vi är hemma hos mig och jag förväntas stå för matlagningen är det givet att fokus ligger på drycken. För allas bästa. Faktum är att gårdagens gäst väl förberett sig på mina bristande kokkonster och därför plockat med sig en Côte-Rôtie 59:a från Jaboulet (och kanske mer precist den egna vinkällaren). Eftersom även han tyckte att det skulle bli kul att prova vinet, glömde vi snart att det inte fanns så mycket att äta, vilket gjorde aftonen mer behaglig och lättsmält för min gäst. Hur var då 59:an? Till att börja med hade vi naturligtvis koll på att man i Côtes du Rhône som helhet producerade exakt 607 319 liter det här vegetationsrika året, då skörden i de norra delarna av Rhône-dalen pågick mellan den 17:e september och den 2:a oktober och gav druvor som alla var nöjda med. Styrkta av våra petimäterkunskaper angrep vi så buteljen, som visade sig ha ganska höga skuldror och en förvånansvärt väl sammanhängande kork, av vilken, måste erkännas, ett antal olyckliga smulor och en småstor bit hamnade i flaskan. Dessa tittade vi på en stund medan vi förde ett esoteriskt och upplyftande samtal om viners skuldror samt korkars förmåga att ruttna. Vi funderade också över varför det inte står ”Les Jumelles” på flaskan från 1959, fast vi egentligen struntade fullständigt i den saken; det enda som räknades var att vi skulle trycka i oss ännu ett gammalt vin som de flesta bara kan drömma om, så att vi senare, idag till exempel, kunde ringa avundsjuka vänner, blogga och på andra vis äckla världen med vår bedrift. Efter en stunds självgott diskuterande, där vi höjde varandras insiktsfulla påståenden om vätskor och korkar till skyarna, hällde vi så upp lite vin åt oss. Ganska brun färg, måste erkännas, men doften var faktiskt riktigt vital. Återigen ett av alla de där gamla vinerna som förmodligen skulle visa en stor mängd utvecklad frukt om det inte vore för den där mognadsslöjan av aromer från naturkorken – ett tips till någon av er andra, som inte har något annat för sig, är att låta analysera ett tjog femtioåriga viner i syfte att studera vilka mätbara aromer från naturkork som finns i gamla viner förseglade med… naturkork – men trots korksordin var vätskan inte oäven alls, riktigt bra i sin gammel-stil. Om vi kunde säga att det var Syrah och Côte Rôtie? Självklart! Herregud, etiketten var hur hel som helst. Smaken på vinet var, som ofta i sådana här lite korkstörda, egentligen ganska fräscha gamlingar, riktigt mumsig. Hatten av! Hade inte klarat en rejäl köttbit kanske, men det satt som smäck till den skinkprovning jag ordnat med toppskinkor från Spanien respektive Italien (som ni förstår blev det inte så mycket mer mat än så, men vi var glada ändå för vi tänkte hela tiden på idag).