Kategoriarkiv: Provade viner

Vinfrossa med Vinakademien

Publicerat av
Svara

Lunch med Svenska Vinakademien kan i den bästa av världar innebära ett och annat godis. Idag tryckte vi utan att skämma i oss (allt på magnum,): 2002 Pierre Pieters ”L´Esprit” (frisk, fräsch doft, ungt, bra frukt, angenämt, fin, lång eftersmak med inslag av jäst), 1996 Laurent Perrier (typisk 96:a, typisk LP, frisk, mineral, utmärkt), 1964 Moët & Chandon (provade den senaste för drygt tio år sedan, då var den strålande, idag är den fortsatt mycket bra, mogen förstås, men absolut inte övermogen, torr), 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos Clotilde Davenne (typiskt ung GC med lite ylle, bra, bred, generös frukt, halvvägs kommen, bra nu, bra om fem år, mjuk, fyllig, finess, bra syra, mineral, kalk, lång, ren, frisk, imponerande eftersmak, suverän – ja jag är inblandad i det här vinet), 2000 Meursault J.F. Coche-Dury (från Johan Björklunds Bourgogneserie, viss mognad, mycket chardonnay, mycket Meursault, integerard ek, bra balans, viss fetma, oerhört snygg och ren eftersmak med ton av Meursault), 1985 Paleo (Cab. franc sades det, men etiketten visste bättre, hela 85 % Cab sauv samt lite Cab franc och Sangiovese, mogen, 22 månader på ek, vilket kanske var 12 för mycket, men å andra sidan sin samtids basrecept för tuffingar från Bolgheri, lite uttorkad, har varit bättre), 1997 Grans Muralles (Torres vin på mindre kända och inte så ofta använda druvsorter, tämligen utvecklat och lite trött, kanske var en del av druvstockarna väl unga när vinet gjordes?, borde vara bättre), 1988 Mouton-Rothschild (mycket cab, mycket Pauillac, en hel del Mouton, på Bordeaux-vis väl integrerad ek och frukt, bra, ren smak, mycket lätt touch av flyktig syra (positivt här), kunde haft lite mer frukt, men god och ett bra matvin), 1970 Fieuzal (mogen, klassisk Bordeaux, med ålderns rätt lite uttorkad och tunn, ungefär som man kunde förvänta sig och hoppas), 1937 Baron de Pichon-Longueville (vågar sätta en peng på att det här vinet varit fräscht på nosen om det lagrats stående med en glaskork, nu är doften istället lite murken av den långa kontakten med korken, smaken däremot är förvånansvärt fräsch, bra syra, ren, bra eftersmak, gissningsvis enligt tidens tradition chaptaliserat och det slår mig att ett sådant vin – syrligt och långlivat så det sjunger om det – vore omöjligt att marknadsföra idag, hursomhelst imponerande trots den murkna doften och det säger jag inte bara för att reta er som aldrig får prova vin från 30-talet, fast lite därför också), 1982 Palmer (som jag försökt gilla Palmer…, inte minst med tanke på gentlemannen Peter Sichel, men hittills är det bara 61:an som fått mig att bli utom mig av lycka, den här 82:an är oförlöst och frågan är när den befinner sig mellan oförlöst och ”borde ha druckit igår”? kanske är det som någon undslapp sig så att ”Palmer är svårfångad”), 1995 Tertre Roteboeuf (en nyhet för mig, riktigt bra, mogen doft, väl integrerad ek, bra frukt, ren och frisk doft, välgjort, bra balans, snyggt, mycket gott, mycket bra), 1976 Moulin Touchais (torråret 1976, provade det här vinet senast för cirka 15 år sedan, då var det bedrövligt, obalanserat och hemskt, nu är det fantastiskt, ett av de bästa Moulin Touchais jag provat: enormt stor och kraftfull doft med inslag av vanilj, honung och persika, mycket vital, bra smak, helt ok syra (76…), komplext), 1976 Rayne Vigneau (mycket Sauternes, mogen, komplex, också bra).

Chablis Grand Cru Les Clos 2008 (Clotilde Davenne)

Publicerat av
Svara

Första gången det hände var jag oförberedd när det kom rök ur en nyöppnad, gammal Les Clos. Till min förvåning formade så sakteliga röken en skepnad som tids nog visade sig vara en ande. ”Mon Dieu, un Genie!”, minns jag att jag tänkte på häpen franska samtidigt som jag funderade över vilka mina tre önskningar skulle bli, men så såg jag det inte alls var en ande-ande som svävat ut ur flaskan utan Jussi Björling. Han bugade sig och klämde i med en rungande skön ”Till havs”. Vännerna som samlats runt bordet och flaskan tillsammans med mig var lika överväldigade som jag. En annan gång hände det sig att Jussi sedan han kommit utsvävande ur Les Clos – flaskan sjöng en fantastisk ”O Helga natt” för oss. Det var en jul för en tid sedan. På grund av Les Clos – pavors vidunderliga förmåga att överraska på det här viset bad jag därför Barndomsvännen vara försiktig när han igår öppnade en Les Clos 2008 – ett i sammanhanget mycket ungt vin, som kunde bjuda oss vilka surpriser som helst, kändes det som och visst gjorde det det; förvisso kom vare sig en ande eller en Jussi Björling ur den här mynningen, men väl Montserrat Caballe sjungandes ”O, mio bubbino caro” och bättre än så kan väl inte en ung Chardonnay bli, så klingande ren och vacker? Om jag inte var en så hämmad macho skulle jag till och med kunna säga att det är ett vin som får ögonen att tåras, hursomhelst tror jag att Barndomssvännen smålipade där han stod och sniffade i sitt glas.

DRC La Tache 1990

Publicerat av
1

Barndomsvännen undrade vad för vin han egentligen skulle ta med sig till semesterhemmet för att jag skulle vara nöjd med honom. Detta sedan jag dömt ut hans ofog att bland fina champagner och premier cru – viner från Bordeaux även smyga in diskutabla viner som man annars bara dricker på restaurang. På egen hand listade Barndomsvännen ut att La Tache kunde vara ett lämpligt vin att ta med sig. Dock gav oss hans goda tanke ett prekärt problem. Hur skulle vi, med tanke på att huset var fullt av folk, få i oss merparten av flaskan av detta bådas vårt favoritvin utan att behöva lida av att se andra bälga i sig av denna gudomliga nektar? Lösningen blev ett avlägset hörn av semesterhemmet, där vi öppnade pannan och slog den bruna gudadrycken i varsitt glas. Bruna? Även om 1990 var ett varmt och torrt år och… tidigare provade La Tache 90:or har varit vitala och bra… så inte detta… Bortsett från den fruktansvärda besvikelse detta bjöd oss, stod vi nu utan vin till maten. Under visst knorrande tvingades jag gå på mitt eget semesterbourgogneförråd. Där hittade jag en Volnay Premier Cru ”Le Ronceret” 1996 (J.M.Boillot) som visade sig vara inget mindre än lysande. Skönt sjungande Pinot noir som, misstänker jag, dessvärre, hade kunnat lura mig till Nya världen i en blindprovning; jag är inte alltid så säker på de där superfruktiga, ganska kraftfulla Bourgognerna som sedan ett par decennier då och då dyker upp (och allt oftare om ni frågar mig). Fortsatt blåröd om kinderna och lika ung och dessutom storslagen i näsan med massvis av frukt och Pinot och – efter en stund och därför att jag mycket väl visste vad jag hade näsan i – Bourgogne och Volnay och smaken, jaa, den var som doften. Ingen La Tache, men en synnerligen bra Bourgogne, som Barndomvännen och jag diskret försåg oss med sedan vi senare ställt båda flaskorna på matbordet och inväntat ögonblicket då hustrun fick få syn på La Tachen, vilket hon snart fick och planenligt ropade till alla andra ”Lars favoritvin, skynda er att smaka”.

Château La Louvière 1988 (blanc)

Publicerat av
Svara

Hade förmånen att få sitta vid samma bord som legendarerna Bror-Eric Berntson (var med och startade Munskänkarna 1958, mannen bakom vad som blivit Berntsons och Bibendum) och Per Helander (var också med och startade Munskänkarna, importerade via sitt företag Barriquen Lurtons viner 1992) i samband med Fête de la Fleur 1991. Denna arrangerades av André Lurton & Co på Château La Louvière. Ögonblicket var väl valt för oss svenskar. Andrés viner gjorde just då stor succé i Sverige. 1991 ”firade” världen 200- årsdagen av Mozarts död. När drycken till huvudrätten bars fram av ett pärlband kypare, som gick i vackra formationer från slottet och ner mot parken, där borden stod uppdukade i stora tält, brakade ett fantastiskt fyrverkeri loss till tonerna av diverse Mozart-musik. Jag är inget Mozart-fan direkt, fast kanske är jag lite orättvis där för hans bästa musik är den som inte blivit känd (med undantag för Requiem), men det var pampigt och välregisserat. Huvudvinet var vit Louvière på magnum från det fina Graves-året 1967. Vinet var strålande. Kanske drog sig hustrun detta till minnes när hon i lördags valde ett vin att skänka i mitt glas vid hemkomsten från Ukraina. Det hon plockat fram ur gömmorna var en vit Louvière (75 cl) från 1988. Nästan samma ålder som 67:an då 1991. Dessvärre var 88:an långt från 67:ans perfektion. Inslag av lite gamla fat i doften, ganska trött syra och inte alls den där krämiga rondören och lätta petroleum-touchen i kombination med närvarande syra som mogen Louvière bjuder på i sina bästa stunder. Fattar ni inte vad jag menar spelar det ingen som helst roll för det gör inte jag heller, men det kändes skönt att få berätta om Fête de la Fleur 1991.

Vinfrossa på Wild Ginger

Publicerat av
4

Ett av de trevligaste inslagen i mitt konsultarbete för Hedges i Washington State är de vinfrossor som med jämna mellanrum bryter ut under de här resorna. Vid besöket nu i veckan hann vi med ett par stycken. Bäst blev den sista på utmärkta Wild Ginger i Bellevue (Wild Ginger finns även Downtown Seattle), en restaurang som med framgång försöker mixa olika asiatiska kök. Frossan öppnade med Comtes de Champagne rosé 93 (fin mognad i färg och doft, frisk och väl bibehållen syra i smaken), Dom Perignon 96 (fortsatt utmärkt och fortsatt alltför ung) och en för mig okänd Fiacre de Chartogne-Taillet Tête de cuvée 1999 (degorgerad n05/2005 enligt etiketten och en positiv överraskning), som Gary McLane (delägare i Barons m fl vinprojekt) hade med sig. De här vinerna gick utmärkt till maten, men Bob Betz ville som den petige M.W. han är ha en Domaine Weinbach Schlossberg Riesling 04 och visst hade han rätt i det: inget vin gick så bra till maten som detta. Frossan fortsatte med Betz egen Syrah från Yakima Valley 08 (rent, snyggt vinmakat, koncentrerat, har egentligen allt, utom druvkaraktär), Musigny 99 från Domaine de Comte Georges de Vogüé (många skrek högljutt om det här vinet, men jag misstänker att de delvis jublade över den fina etiketten, vinet var, som Vogüé ofta är, lite murket och orent, men, visst, det är en väldigt snygg och imponerande Pinot i sig, men jag skulle inte köpa även om jag hade råd), Mazis Chambertin 01 från Johan Björklunds Domaine & Sélection (närmast ett rosévin i detta amerikanska sammanhang, fantastisk Pinot-näsa (”danses on your nose”, som Tom Hedges så vackert uttryckte saken), ska man vara gnällig lite tunn i smaken (som sagt, vi vinmakare ska alltid gnälla) men jag ska inte vara gnällig, för det här vinet var riktigt, riktigt bra, snyggt, elegant och uppvisade dessutom fin utveckling med luftning), William Selyem Pinot noir 96 från Anderson Valley (en tämligen rejäl dos ny, fransk ek på näsan (efter så många år…), saknar stuns (syra) i smaken, lite onödig dumbeska i smaken, utvecklas bra med luftning och är ett helt okej vin, jag låter mer negativ än jag borde, men jag köper inte det här vinet), DLD (Descendants Liégois Dupont) 08 (inga kommentarer, är insyltad i det här vinet, det är ett nytt Syrah-projekt på Red Mountain med bl a nämnda McLane och Hedges som intressenter, men visst var det ett himla bra vin…), Napa Valley Reserve 04 (det här är ett synnerligen esoteriskt vin, som görs för en exklusiv vinklubb, vinerna görs på lite olika ställen, såvitt jag förstått, och med lite olika vinmakare, typ Rolland, det här vinet har, om jag förstod de luddiga antydningarna rätt, gjorts på Harlan Estate och ja, det bjuder mycket koncentration och kraft i god Napa-stil och är ett kap för den som vill tugga i sig vinet till maten), Korgsgaard Chardonnay 04 (”det här vinet anses som en av de absolut bästa chardonnayerna i Napa och vinet är omöjligt att komma över”, sa en andäktig dumskalle vid bordet och jag blir inte ett dugg impad, mest bara trött av att plocka flisor ur näsan och tugga i mig ek i kvadrat och kubik samtidigt som jag slås av insikten att folk betalar skjortan för sådana här nybörjarviner, som jag kan chipsa ihop vilken lunchrast som helst) och, slutligen Barons Cabernet sauvignon 06 (stor, gammaldags powerstil, ”50 USD är billigt för det här vinet”, säger McLane, tro det, hursomhelst mycket svartvinbärskaraktär från den amerikanska fathanteringen, mjukt, koncentrerat och min reflektion vid bordet var (i tysthet…) att viner av den här typen nu är helt ute, men att de förmodligen kommer att bli populära igen om, låt säga, tio-femton år, när en ny generation vindrickare stövlar in på arenan och vill ha något ”nytt”).

Reklam för Farmer´s Reserve Chardonnay 2009

Publicerat av
Svara

Det har gått en dryg månad sedan jag flaggade för nya den årgången av KFV Farmer´s Reserve Chardonnay. Provade om vinet för några dagar sedan och det har utvecklats (positivt) lite snabbare än jag trodde, vilket gör att det kan kategoriseras som drickfärdigt idag. Kvar finns, förstås, en hel del av den tropiska frukten från jästen, som nämns i det här inlägget, och visst kommer vinet att utvecklas positivt under lång tid framöver, men man behöver inte hälla 2008 i det längre, vilket jag tipsade om i det nyss nämnda inlägget. Passar också på att flagga för att det kommer en röd ”Farmer´s” i oktober, en Rhône-blend som påpassligt nog kallas KFV Farmer´s Reserve Ranger Blend.

Romantisk farmarmusik version 1, romantisk farmarmusik version 2

Gustibus Finglögg 2.0 3.0

Publicerat av
Svara

Det var när hundarna gick lös med sina tungor i ansiktet som jag kom på att det var dags att prova Gustibus Finglögg 2.0 igen. Varför tanken infann sig just då vet jag inte, men det är redan ett par månader sedan Årets glögg 2009 provades i det långtest jag utsätter den för. De gör så där, hundarna, för de tror att jag ska gå upp och ge dem skinka. Vilket jag oftast gör. Fast att de alls kan ge sig på mig om morgonarna beror på att andra, inte helt solidariska, familjemedlemmar tycker att jag ska stiga upp, en tanke som annars ytterst sällan slår mig i ottan. Hundarna är väl ett surrogat för denna tanke. Familjens sätt att banka in sin åsikt i mitt medvetande. Slick som slag. Flaskan som nu varit öppnad sedan 6 januari har varit fylld till ungefär 20 % sedan förra testet. Föga förvånansvärt är glöggen fortsatt bra. Färgen har antagit en orangebrun nyans; doften är mindre nyanserad och komplex, men fortsatt bra och den domineras av russin och pomerans, kompletterat av kardemumma och kanel; smaken upplevs som lite för söt nu (i rumstemperatur), men den långa, fina eftersmaken (russin!) förlåter det mesta. Fungerar fint som dessertvin nu i sommar.

Morgonmusik

Desperate housewines

Publicerat av
Svara

Det är alla de där gångerna då tiden inte räcker till, man startar försent och har för lång startsträcka och det blir vad det råkar bli till maten. Och så är det alla de där gångerna när man har tid, massor av tid, och aldrig blir nöjd. Således fick jag i helgen för mig att ställa en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1991 mot en Château Pavie 1991. Ett skräpår i Frankrike, dock ganska bra i Rhône. Upplagt för Rhône alltså och visst blev det så. Pavien är inte stendöd men trött och frågan är om vinet någonsin varit särskilt kul. Graillot uppvisar, som vanligt, massvis av Syrah och är vid god vigör, men jag har alltid tyckt – jag vet att jag går emot de flesta Syrah-älskare här – att Graillots viner dels har för mycket apelsin- och citruskaraktär som unga, dels blir lite för tunna och uttorkade med åren. Visst, det finns undantag från detta, men den här 91:an har varit och är ungefär som jag nyss beskrev den. Dock ett bra vin med fina inslag av läder och rökt medvurst. Men att dricka det till maten, en rejäl faux filet (vad det nu kan heta på svenska, det är en köttbit i alla fall), inte tillredd av mig och därför med goda chanser att bli en höjdare? Nej, det dög det inte till. Öppnade därför, och det är nu man anar lite desperation, en T de T (Tête de Tête), prestigevinet från Mont-Tauch, årgång 1996. Tja, det var inte dåligt, hygglig vigör och bra för en 14-årig Fitou, men för mig som vinmakare och därmed vinpedofil inget att dricka till en bra köttbit, därtill är det alltför trött och uttorkat. Och det är nu vi kommer till den totala desperationen för vad hittade jag i kökets vinställ om inte en Château Beychevelle 1964, upptagen från vinkällaren några dagar tidigare på grund av försvinnande etikett. Okej, man imponeras alltid av åldern på sådana här viner och det ska erkännas att lite tom Felix ketchupflaska luktade den allt, men jag blev på det hela taget synnerligen positivt överraskad (inte en tillstymmelse till gasbinda, gips eller cement, som annars inte är ovanligt när viner torkar ut). Bra vigör och syra, det känns att det här vinet gjorts med stor precision och jag kan spilla en tår över att jag inte haft fler flaskor och kunnat prova vinet över en längre tidsperiod. Doften är givetvis lite trött, men vital; smaken är riktigt bra: ren, hyggligt bibehållen frukt, väl avvägd ek. Kort sagt lätt mumifierad i doften men med för sin ålder en fin, ungdomlig skjuts i smaken. Och kommen så långt ringde grötklockan och det gavs inte tid till vidare provning. Så, var Château Beychevelle 1964 bra till maten? Inte direkt.

Desperate music

Château Grillet 1997

Publicerat av
Svara

Blir inte klok på det här vinet. För ett par år sedan var det så obalanserat och knutet att det föreföll högst osannolikt att det skulle bli något av det. Som en lovande idrottare vars förtjänster kraftigt överdrivs under juniortiden och vars löften aldrig infrias under seniortiden. Förvisso vet jag att välgjord Viognier av rätt klon kan och ska lagras länge, men något kändes inte rätt här.

Provade häromdagen åter vinet och även om det fortsatt är lite tråkigt har det utvecklats på ett bra sätt, som en travhäst som var lovande som unghäst, fick ett par år förstörda av skador och sen mognad och som sedan överraskar med att gå i rasande fart upp i gulddivisionen som nioåring. Fast, för all del, här är vi inte uppe i gulddivisionen ännu.

Château Grillet 1997 är både kraftfullt och koncentrerat och numer hyggligt balanserat och harmoniskt, doften har fått ett välbehövligt tillskott av botrytis (en karaktär som kommer att växa till sig de närmaste åren), syran är fortsatt mycket potent på sitt typiska (runda) Viognier-vis. Jag har inte koll på hur Château Grillet gör sina viner, men jag skulle bli förvånad om de inte brukar någon form av använd ek, vilket i det här fallet lägger en trist slöja över frukten som kanske annars skulle ha varit där. Dock, som sagt, en positiv utveckling. Försöker spara kvarvarande flaskor till åtminstone 2017 – de må då vara stendöda (och säkert utan etikett i min katastrofkällare) eller måhända botrytis-intressanta: i dagsläget är de inte tillräckligt bra för att vara sitt namn och rykte värdiga.

Rocca Maura Terra Ancestra 2007

Publicerat av
Svara

När nu vinvindarna svänger från kraft till elegans och när appellationer i allmänhet och små sådana i synnerhet blivit högsta mode, lär det finnas utrymme till och med för så försynta områden som Lirac, som kommer i skymundan av grannen Tavel avseende rosévinet och som har hela övriga Rhônedalen att kämpa med när det gäller att synas med sitt röda och vita. Var i Lirac häromdagen. Typiskt nog mest av misstag – skulle egentligen besöka Tavel och Gigondas. Men visst sjutton finns det en del spännande vin även i Lirac (och så vackert det är i nejden…), bland annat från kooperativet i Roquemaure, eller Rocca Maura, som det heter på etiketterna. Deras toppvin ”Terra Ancestra” hör – fick jag veta även av andra än kooperativet självt… – till det bästa appellationen har att erbjuda i rödvinsväg. Således tog jag med mig en butelj hem och nu har jag provat den i hemmets lugna vrå.

Grejen med många viner från södra Frankrike är att de oftast har en mer eller mindre påtaglig rustik sida. Detta gäller även om man arbetar utan Carignan, som brukar få skulden, och även om man skördar vid full mognad, kör kort maceration och pangar på med hårdrostade chips och stavar. Under många år har obalanser och beska varit i sin ordning men rustika toner fel när det gäller högsta vinmode. Nu är det rustika mer okej än obalanserna och den orena beskan och vips! är Lirac occh Terra Ancestra helt rätt.

Terra Ancestra 2007 är ungt, koncentrerat och kraftfullt; eken med inslag av choklad, mocka och blyerts är snyggt inarbetad i doften, smaken är koncentrerad och en väl avvägd strävhet sitter fint ihop med en mycket lätt rustik touch och lite lakrits, eftersmaken drivs för tillfället av ekens inverkan (mocka, choklad) och lakrits (som sig bör). Snyggt ekjobb; väl integerad ek, på gränsen att torka ut frukten, vilket förstärker det rustika något. Det slår mig att om det här vinet skördats lite senare och körts i annan ek, hade det blivit ett franskt Priorat-vin. Man kan fundera över hur mycket alkohol det då blivit i vinet, som redan nu innehåller 14,5 %. Mitt tips är att det blivit 14,5 % sedan vinet vattnats tillbaka och då hade enda skillnaden varit att det här vinet är bra mycket billigare (12.70 € i kooperativets butik). Dessvärre provade jag inte en cigarr till Terra Ancestra, tror annars att en Domaine AVO 40 skulle sitta fint till.

Fint sittande cigarr
Have a cigar
Rocc