Den jämrans busschauffören på flygplatsen i
Frankfurt är förmodligen ett curlingbarn som fått uppmuntran i alla lägen och nu går han runt, och i förekommande fall sitter och kör, och visslar glatt, käckt, atonalt, högt och oavbrutet.
Stockholm-Arlanda. Otäckt tidig morgon. Lång kö in till B-piren. Förbereder sig en enda av de köande inför det som komma skall? Icke! Samtliga, såväl framför som bakom i kön, ser ut som de fåntrattar de är när de kommer fram till röntgensköterskan och förväntas ta av sig jackan, plocka fram datorn och vända ut och in på fickorna. De värsta idioterna tar sig till och med tid att diskutera nödvändigheten av detta.
Den som vill känna sig lite hipp och från ovan se ut över floden Seine samtidigt som den äter en god bit mat från ett hyggligt medvetet och modernt kök kan med fördel söka sig till 1, rue du Pont Neuf i Paris. Där, högst upp i tårtbitshuset, ligger krogen Kong – ett kul ställe som smakar bra.
Iberia har inte mindre än tre sherry och en söt px i sitt utbud. Personalen har för det mesta ingen aning om vad det är för viner eller vad de ska drickas till – trots att okomplicerad fino som Tio Pepe och La Guita går utmärkt till det mesta som serveras i matväg, och skulle dessa inte räcka till finns en oloroso att tillgripa vid hastigt uppkomna behov av mer pondus i rinnande form. Som passagerare ska man förstås inte låta sig bekommas av missen i personalens allmän- och utbildning, utan vänligt men bestämt stå fast vid sitt val av sherry och be dem vaska övriga dryckesförslag. Så långt all väl. Men så är det det här med Iberias mat. Är det fel på deras uppvärmningsutrustning eller får maten stå för länge på fel plats? Vara hur det vill med den saken, men det är inte okej att drygt tolv timmar efter ankomsten till Sydamerika drabbas av matförgiftning särskilt som samma sak inträffar drygt tolv timmar efter hemkomsten till Europa. Främst är det Iberias frukostägg som är misstänkta, men att Iberia är skyldigt det står utom allt tvivel. Lärdomen vi drar av detta är: drick Iberias viner men avstå maten.
Längs kulturgatan Constitución i den lika folkliga och baktalade som slitna och coola stadsdelen Bellavista trängs folklivet, barerna och restaurangerna och en bit upp på gatan ligger läckra boutiquehotellet The Aubrey med sin fantastiska byggnad, smarta lösningar, galna frukostvärdinna, fina pool och trevliga bar och intressanta påhitt för att bygga ihop historien med nuet. Jag finner Fröken Johansson på The Aubrey.
Vid sidan om nyss nämnda restauranger kan nämnas The Ox för den som vill se Chile utmana Argentina på köttsidan. Om det går vägen? Man kan väl lugnt säga att man inte ska underskatta Chile på köttsidan. I alla fall om man äter på ställen som The Ox i Vitacura. Tips på drickbar Carmenere från Chile.
Sydamerikanen i gemen tycks vara överens med sig själv om att kontinentens bästa kök står att finna i Peru. Och ett av de bästa uttrycken för den peruanska kokkonsten står att finna i Santiago de Chile. I form av restaurangen La Mar i Vitacura. Oerhört bra, läcker och spännande mat i avspänd miljö. Bara en sådan sak som att de har fyra olika ceviche. Minst. Och inte bara med vit fisk. Som de facto inte är det enda som kan användas för en bra ceviche. Den som vill prova på mer rustik och chilensk mat kan med fördel bege sig till de myllrande kvarteren runt gatan Constitución i stadsdelen Bellavista. Den Store Poeten bodde här i trakterna om än, såvitt jag förstått, inte just i huset som kallas hans, El Meson Nerudiano. Vara hur det vill med den saken. Trevlig krog och, som sagt, riktigt bra kök som andas tradition. Chilenskt, exklusivt vintips.
Tänk er en förrätt som består av ett tunt smördegsskal fyllt med en brutalt nedtryckt bit torkad skinka och som om det inte räckte med det så har någon kommit på den underfundiga idén att sockra hela anrättningen så pass att den påminner om en misshandlad sockerbulle. Fortsätt nu att tänka er att nästa steg i måltiden är en kyckling som är så torr att den sannolikt inte behövde vingar för att flyga när den var i livet, tvärtom är det inte alls otänkbart att den stackars kycklinguppfödande, andinske bonden tvingades förankra kycklingen i marken för att inte första bästa vindpust skulle ta den med sig, bort över Anderna och till den chilenska västern där den skulle upplösas och bli till kycklingsand i Atacama-öknen. Lägg till detta det faktum att restaurangens gäster uppmanas och förväntas att i bästa fånglägeranda äta samtidigt innebärande att ingen påbörjar den torra kycklingen förrän alla ätit upp sockerbullevarianten kallad empanada. Nej, köket och restaurangen på Posada Salentein i Tunuyan, Mendoza, eller ”Tupungato” som nog fungerar bättre som lägesangivelse för svenskar, är ingen höjdare. Och det är synd, därför att stället i sig är underbart vackert och läckert, där det ligger och ruvar vid de väldiga Andernas fötter, ljuvligt inbäddat i oöverskådliga vinfält, där stockarna tuktats i pergola, guyot och andra lösningar, ofta kompletterade med nät som skydd mot oönskade hagelstormar från de andinska höjderna och i förekommande fall mot druvätande fåglar. Således: bo gärna på Posada Salentein när ni är i faggorna, men ta med egen picknick.
Nu får det vara nog med inkompetenta resenärer, som är som törnen och smolk i resandets vardag. Det är hög tid att införa körkort för resande i allmänhet och säkerhetskontroller i synnerhet. Och den som trots teori och praktisk övning lik förbannat står där i säkerhetskontrollen och ser fånig och förvånad ut med vattenflaskan, rakvattnet, saxen och datorn i sitt på tok för stora och utrymmeskrävande handbagage och som behöver fem minuter för att fatta att den ska ta av sig jackan och livremmen och sedan ytterligare fem minuter för att faktiskt göra det, ska beläggas med omedelbart reseförbud och få körkortet indraget på plats. I länder med öga-för-öga-tand-för-tand-lagar ska personen ifråga dessutom sitta stupstock minst en vecka i avgångshallen på flygplatsen där den begick sin förseelse och därmed förgrep sig på själva resandets innersta väsen.
Jakten på den perfekta köttbiten har i sommar fört mig till Dalis stad, Cadaqués. En väldigt vacker stad, som tydligen är en av årets hetaste orter i Spanien. Nu var det inte därför jag åkte dit utan för att få lite lugn och ro och en bra köttbit. Ron hittade jag i områdets naturreservat och köttbiten återfanns på restaurang Cuatro. Således anbefalles härmed alla köttälskare att ta sig till Cadaqués, denna pärla på Costa Brava, och inmundiga köttbiten på Cuatro. Spanskt sommarvintips.