Som sagt: detta ær ett synnerligen meningsløst danskt inlægg, inlagt enkom dærfør att jag kan skriva det på halvdanska eftersom jag sitter vid en dansk dator i loungen på Kastrup. Nu kanske någon vill mena, att jag borde skaffa mig ett liv, men det vore sannerligen att underskatta halvdanskans skønhet.
Flög hem från Simferopol via Istanbul och läste följande i Hürriyet: ”To prevent unnecessary deaths, Bursa police have begun employing transportable, tire-deflating road blocks to stop vehicles that ignore orders to pull over instead of opening fire… ’The nails on the road block stick to and pierce the tires on contact. The air inside the tire is deflated through the special hollow nail forcing the vehicle to stop within 100-200 meters. Therefore, the teams can capture (the suspect) without opening fire’, said chief officer Serkan Yilmaz.”
Hur var skörden på Krim 2009? undrar ni spänt och oroligt i er iver att tillgodogöra er än mer meningslös kunskap. Tja, skörden var ungefär som alltid, efter vad jag kunde utläsa när jag var där i veckan. Skälet till att det närmast krävs en naturkatastrof för att något ska märkas från ett år till ett annat är att odlingsdensiteten traditionellt är så låg och skördeuttaget så högt att druvornas potentiella aromer är snudd på obefintliga. Bortsett från Muskat och Traminer då.
Samtidigt ska tilläggas att en hel del har hänt här sedan jag senast var på plats, 1993. Bortsett från att planet från Kiev till Simferopol nu är en Boeing 737 och inget lite propellerplan så bärs det inte heller in vodka till cockpit och den här gången satt ingen blasé steward och läste porrtidning när man bordade planet och ingen försökte göra inbrott på hotellrummet.
På vinsidan har det på många håll investerats en del i utrustning, men inte i kunskap. Totalt sett är det dock uppenbart att det idag finns en begynnande marknadsinsikt som inte fanns för 15 år sedan och det är ingen vild gissning att vi det kommande decenniet kommer att få se en del gångbara produkter härifrån. Om jag jämför med Bulgarien, där jag arbetade mellan 2001 och 2007, har Ukraina en fördel i att det är bättre ordning på vinodlingarna här och det betyder mycket. I huvudsak är det här fråga om att dra ner på skördeuttagen och att göra kloka nyplanteringar med högre densitet och ett bättre sort- och klonurval. Och att avbryta meningslös gödning som den ofta rika jorden inte behöver.
Säkerligen är Frankfurt am Main en både mysig och trevlig stad, omgiven av läckert pastorala landskap späckade av coola kullar och besöksvärda Bad undangömda långt inne bland lövträd och vattendrag och där små och stora hjortar ystert skuttar kring bland muntert färglagda och glatt kvittrande småfåglar som om varje dag var värd sin egen grönbetesdans och så snart våren på allvar är här fylls detta landskap av tusen och en blomma och dofter som hör våren till och från himlen ser de amerikanska, ryska, kinesiska och inhyrda rymdfararna hur det liksom lyser från den punkt på Jorden där Frankfurt am Main håller till, men allt det där är svårt att förstå när Frankfurt av någon outgrundlig anledning blivit stället där jag tillbringar ofrivilliga nätter.
Minst ett par gånger per år lyckas Lufthansa bomma Frankfurt-anslutningen med mig i vilket innebär att jag får gå och ställa mig i en kö och v-ä-n-t-a till dess en varannan gång trevlig varannan gång otrevlig person ger mig eller inte ger mig ett så kallat Nacht kit, en taxivoucher samt en hotellnatt någonstans i närheten. På hotellet får jag sedan ställa mig i en ny kö och när jag någon gång vid ettiden på natten är inskriven får jag gå och lägga mig bara för att gå upp fyra timmar senare för att hasta till den idiottidiga flight jag nu är inbokad på istället för min välplanerade kvällsflight.
Med tanke på att jag just kommit hem efter en ofrivillig natt i Frankfurt ser jag inte fram emot morgondagens flight som går via… Frankfurt.
Startade på kvällen i Mendoza, flög till Santiago och (vid midnatt) vidare till Los Angeles (framme cirka klockan sju på morgonen; som pigga och nytra läsare redan räknat ut är det fyra timmars tidsskillnad mellan Chile och Kalifornien), där international byttes mot domestic och en flight till Kaliforniens huvudstad Sacramento (tar en dryg timme), där flyg byttes mot bil och en tur via Lodi-trakten (där jag blendade lite på uppdrag av den svenska importören Enjoy) till Santa Rosa, där jag illaluktande, orakad och lite småtrött slocknade innan huvudet landat på kudden.
Desto mer obegripligt är det hur jag nu, klockan sex på morgonen, en tid som jag i normala fall inte ens skulle kunna mardrömma om att gå upp, sitter här och skriver det här inlägget på bloggen innan jag ska gå till gymmet och springa av mig den skrämmande morgonpigghet som just nu rider mig i en vild mara. På dagsprogrammet står sedan tre möten och lika många blendningssessioner. Ikväll blir det förhoppningsvis middag på One Market i San Fransisco innan kosan åter styrs mot hemmet.
Dagens möten handlar dels om kommande offerter i Sverige, dels om KFV Farmer´s Reserve (ska titta till årgången 2009 som nu är redo att levereras till Sverige, där den sannolikt lanseras i april – maj någon gång, när årgången 2008 är slutsåld).
PS Provade inte att hälla Samarin i champagnen på den här långflygningen.
Det tar en evighet att till fots gå från Santiago de Chile, över Anderna, till Mendoza, på andra sidan bergen. Med flyg tar det 35 minuter. Den stora skillnaden för dagen mellan Santiago och Mendoza var att det var bra mycket varmare här i Mendoza. Från + 30C till + 38C på 35 minuter.
Gotan Project – störst och bäst i Argentina
Långa flygresor, som Paris – Santiago (14 timmar), har en eländig förmåga att bygga flatulens och att på annat vis oroa magen. Ett bra trick för att motverka detta är att dricka lite Samarin då planet lyft. Igår, på väg till Chile, provade jag för skojs skull att hälla lite Samarin i champagnen. Detta resulterade i den äckligaste dryck jag någonsin utsatt mig själv för. Fascinerande otäckt (salt, bränt, rostat bröd för att nämna några av alla de aromer som på ett häpnadsväckande vis kom till liv i den kemiska reaktionen). Måste provas!
Kjarkas – (de kommer från Bolivia, men de är populära i Chile också).
The Invention of Lying – riktigt kul film med Ricky Gervais
Sedan många år går en del av mitt liv ut på att hitta bästa köttbiten. I Mendoza äter man med fördel Ojo de Bife på Hyatt och hel skank på Mallmann (eller ”1884”), i San Fransisco serveras en utmärkt Ribe Eye Steak på One Market och i Bordeaux finns bästa köttbiten att finna i Bistro de Sommeliers entrecôte. Till exempel.
Paris, överfullt av brasserier, bistron och rena köttkrogar, är en oemotståndlig utmaning för den som dåraktig vigt sitt liv åt att finna köttbitarnas köttbit. Åratals ytterst seriöst forskningsarbete har lett mig till slutsatsen, att stadens bästa entrecôte serveras på Le bistro du dôme du Paris (LbdddP nedan).
Den här fisk- och skaldjursspecialiserade (!) bistron ligger mitt emot ett av Paris mest kända brasserier, nämligen Bofinger, en bra vinspott från Place de la Bastilles tandpetare. Det är också skälet till att jag alls en gång i tiden hittade till LbdddP. Bofinger var överfullt när jag kom insläntrandes mitt i natten för att få mig något till livs. Då jag besviket vände på klacken och blicken låg LbdddP där, mitt framför mina hungriga ögon.
Självklart blev jag en aning oroad när bistron blott bjöd fisk och skaldjur och en, enda, ensam, ynka, liten kötträtt, kallad Entrecôte ”Limousine”. Men så god den var! När jag var i Paris över helgen och gårdagen passade jag på att titta till LbdddP och deras köttutbud. Det var ett tag sedan sist. Till min glädje kan jag konstatera att LbdddP:s entrecôte fortsatt är den bästa jag hittat i Paris. Överlägsen ledning, faktiskt.
Och, just det, missa inte takdekoren om ni går dit.
Barolo, Heitz, Serene & Lafite
Var som vanligt på Barolo i samband med mitt Seattle-besök, i väntan på avfärd till ökenlandskapet runt Red Mountain, på andra sidan Cascades, tre timmars bilfärd ostsydost om Seattle. Nyss nämnda stad har alltid varit trevlig, men sedan jag 1997 kom hit första gången har en fantastisk utveckling skett. Idag formligen kryllar det av bra krogar och vinbarer. Barolo är ett av de här ställena. Waterfront och nyöppnade Mistral är ytterligare två bra tips i staden.
Inledde med ett besök på The Waterfront, där blandade ostron stod på programmet. Världens största ostronbankar återfinns i sundet utanför Seattle så det är ingen tillfällighet att man äter bra ostron här. Waterfront är en av ytterst få ostronkrogar i världen (kanske den enda) som är så sofistikerad att den har grön Chartreuse V.E.P i sitt sortiment. Bara en sådan sak. (Jodå, de har Lillet också)
Från The Waterfront styrde vi kosan till Barolo, där flera av vännerna i Seattle dök upp. Mycket bilprat (de är upprörda över att Brawn blir Mercedes, men det var det ju redan i stort sett) och vin, förstås. Egentligen var nog en 86 Lafite Rothschild bästa vinet, men det var så tillvida korkdefekt att det inte är lätt att veta – dock föreföll det mycket spänstigt och Lafitigt god, där bakom korkångorna. 89 Mouton Rothschild var nog som den borde vara, men ändå inte riktigt bra. Tillfällig svacka i bästa fall. Cayus Syrah både doftar och smakar lite Grenache och är bättre är Cayus dyrvin Crazy Frog, som i sig också är bra, inte för mycket power och vinmakaren lyckas ta vara på sitt klimatområdes svalare fördelar. Sist men inte minst Hedges nya projekt: Syrah-vingården Les Gosses (på Red Mountain), ett vin gjort på ettåriga (!) stockar och riktigt hyggligt i både struktur och smak. Vi ser med tillförsikt tiden an avseende Les Gosses (eller Descendents Lesnågonting Dupont, som det ska heta, uppkallat efter Ann-Marie Hedges franska förfäder).
Mistral slutligen, öppnade bara för några veckor sedan, ligger också på Westlake, en vinspott från Barolo. Trevligt, modernt designat. Subtil, god och välkomponerad mat. Bäst av allt: jag som är ett rejält stolpskott när det kommer till att pricka viner i blindprovningar satte faktiskt 06 Domaine Serene Evenstadt. Lätt som en plätt. Och en riktigt bra Pinot från Oregon. Vid sidan om det bl a en Heitz Cellars från 1985 (Anniversary Edition) med en massa acetaldehyd, men visst, det är ett kul vin på sitt vis, men för min del bara när jag vet vad det är så jag vet att jag ska låta impad.
Någon gång på 90-talet fick jag betalt för att skriva en artikel om franska restaurangtrender. Visst sprang jag mycket på finrestauranger, men egentligen visste jag ingenting om matlagning, annat än att tortellini med fördel levereras i påsar om 500 g. För att klara uppdraget tog jag därför med mig en kunnig kock och gick till Jacques Chibois då nyöppnade ställe utanför Grasse och så fick jag lära mig allt om det då nya som cross over och fusionskök.
Ett namn som ständigt nämndes var Charlie Trotter. Även om jag falskeligen uppskattande och chimärt insiktsfullt skrev om karln i min artikel, tog jag honom inte på allvar: en amerikan som byggde på höjden och rörde ihop saker och ting. Dessutom, om han haft ett svenskt namn hade han hetat antingen Kalle Travare eller möjligen Carl Svinclöövf. En sådan person kan man inte ta på allvar.
Nu har jag så äntligen varit på hans restaurang, som sedan drygt 20 år återfinns på en inte alltför fashionabel adress i Chicago (han har sedan ett år också en krog i Las Vegas). Som tur är, är jag inte en kock. I så fall hade jag kunnat få komplex för mindre. Allt det här med att röra ihop saker och att få dem att tillsammans bli ett nummer större än sin summa, sitter som smäck här. Inte ett enda stolpskott och allt har sin plats i helheten. Där andra alltför ofta låter såväl desperation som pretention lysa igenom i skapelser som är mer kluriga i kreatörens huvud än goda i gästens mun, lyser Svinclöövfen med exakt precision och lika kravlösa som subtila och framförallt goda rätter.
Vid sidan om den stora matupplevelsen i sig – långt från de asieninspirerade hamburgertallrikar jag en gång i tiden trodde att Trotter travade på höjden – finns en utmärkt vinlista. Nio av tio restaurangers vinpaket är misslyckade och sällan en förlängning på smakupplevelsen. Icke så hos Grisfoten. I grunden halvtaskiga viner kommer ut som prickar över i:et och en skogstokig produkt från Nicolas Joly visar sig inte bara fungera ihop med en subtil anrättning, den är till och med kapabel att ta anrättningen en våning till.
Som om ovanstående inte var nog ingår Lillet i krogens dryckesutbud.
Låter jag löjligt impad? Det är jag. Oerhört impad.
Åk till Chicago och ät hos Charlie Trotter. Är ni ute i god tid kan ni försöka få The Kitchen Table. Jag avskyr sådant eftersom man då måste sitta och se beundrande och nöjd ut hela tiden samt svara när folk titt som tätt tilltalar en, men ni som inte är lika trubbiga som människotyper ska absolut prova det bordet – när jag fick en guidad tur i Svinclöövfens förvånansvärt lilla och överbefolkade kök satt där fyra upprymda människor och tyckte livet var extra toppen därför att de satt vid ett trångt bort i kökets os.