Château L´Arnaude 09: Hattrickvinet i Sverige!

Château L´Arnaude rouge 2009 var vinet som fullbordade det unika hat tricket i Concours Agricole i Paris. Vinet är sedan minst ett halvår slut i Frankrike, men enligt uppgift går det att köpa via svenska Systembolagets beställningssortiment. Söker man på vinet står det att det är 2007 som säljs, men, som sagt, det är värt att kolla: initierade källor uppger att det är 2009 som finns i lager. Noterbart är också att priset är lägre än i Frankrike.

MDLVX 06 – 11, Adrian Belew & Prince

Första årgången, 2006, av Miguel Merinos och mitt riojanska Carignan-vin, Mazuelo de la Quinta Cruz, var ovanligt tillgänglig för att vara en Mazuelo

MDLVX

. De följande åren, 07 och 08, var, på gott och ont, betydligt mer typiska för druvan, inte minst avseende syran (påtaglig), de röda bären i doften (påtaglig) och stramheten (påtaglig). Kort sagt: viner för lång lagring. Sedan 09 har vi valt att göra vinet mer likt 06 och därmed mer tillgängligt. Man kan invända att vi tar slutprodukten ett steg från det druvtypiska. På det svarar vi, att ja, som tur är. Carignan/Mazuelo är, i likhet med många andra druvor, underbar bara då den tyglats något. I Sverige kan man just nu, via Systembolagets beställningssortiment, köpa såväl 08 som 09 och, om man så vill, jämföra de båda stilarna. 10:an kommer förmodligen att släppas senare i år i Sverige. Den är kanske väl tillgänglig, enligt mitt tycke. Att det blivit så beror på att det här, faktiskt, fortfarande är ett vin i sin linda; vi har bara gjort fem-sex årgångar, och vi fortsätter skruva och förbättra och söka med ett litet öra mot ”marknaden” och ett stort mot våra hjärtan. Om man gör en jämförande provning med 08:an och 09:an kan man musiksätta 08 med ”Writing on the wall” och 09 med ”While my guitar gently weeps”.

Grekland, Sinskey, Flinck, Innebandytränaren, BFT & Cortex

Vi får ständigt höra, att om inte Grekland gör si eller så, blir det mycket värre. För vem? bör

RSV Cabernet Franc - på upphällningen

man kanske då och då begrunda. 2. Okej, glöm mina glada tillrop om våren. Tydligen är vintern här igen. Satsa på en tungviktare istället: Sinskey Cab Franc (OBS! hett insidertips till viniferats hängruntare: Sinskey har slutat göra det här vinet; jag ska dit om ett par veckor och försöka förmå dem att göra åtminstone en liten volym varje år, men vill man vara säker på att få njuta fler flaskor av RSV Cab Franc är det nu som gäller). 3. Hm, grabben (alias Innebandytränaren) behöver fila på såväl sin förmåga att använda åtminstone tre procent av hjärnans kapacitet, och gärna då ett uns av vardera hjärnhalvan, och kanske också en aning på språket, men på det stora hela taget har han ett uttryckssätt som skulle kunna ge honom en plats i vinets värld. 4. Sedan har det inte heller undgått vinifierat.se, att Josefsson varit taskig mot Flinck, däremot är det mindre klart på vilket sätt eller om vinifierat verkligen bryr sig eller om det här kanske bara är ytterligare en kupp för att få folk som läser den meningslösa artikeln i AB att klicka in på vinifierat och upptäcka en mycket bättre värld. 5. Vi har alla ett val: Innebandy i Ängelholm eller vinifierat; AB eller vinifierat; rosé eller rött; Blue for Two eller Cortex. Vad väljer du?

Kalopsvinets nya kläder & Freddie Wadling

Viña Collado. Kalopsvinet. Har fått nya kläder. Ut med det gamla. In med det nya.

Picknickernas kejsare har fått nya kläder.

Vårstädning. Sätt på kalopsen. Duka fram korvarna. Sätt på grillen. Lyssna på Freddie Wadling.  Se på bilderna av Estelle. Lockar besökare. En masse. Till vinifierat. Njut av den nya etiketten. Specialdesignad. För Sverige. I tiden. Bär utan ansträngning hem flaskan. Lättviktsflaskan. Slå ett slag. För naturen. Njut av Freddie Wadling. Gå på picknick. I det gröna. Om ett tag? Tappa flaskan. På berghällen. Den håller. Okrossbar. Tillknycklingsbar. Kanske. Njut av Freddie Wadling. Varför inte nu? Eller kanske Blue for Two? Skapare av Årets Album. Redan nu.

Perez Cruz: Prinskorvars vin, viners Prins

På tal om alla dessa vandringshistorier som berikar vår vinvärld, är det fascinerande med

Prinskorvars vin, viners Prins

alla drycker som varit Winston Churchills favoritdryck och alla sorter han drack en flaska av varje dag. För att nu inte tala om alla viner som sägs ha gett upphov till uttryck som ”Ett vin för kungar, Kungars vin” och ”Vinernas kung, Kungarnas vin”, och alla kungar, och i förekommande fall drottningar, detta skulle ha gällt. vinifierat.se är stolt över att nu kunna bidra till denna kulturhistoriska flora genom att, efter långa och utmanande test, kunna slå fast att Perez Cruz är ”Prinskorvars vin, viners Prins”. Henrik IV döptes i Jurançonvin, Bullen sköljde ner sina korvar med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon. Fler som gillar vinet.

 

Château Calon-Ségur & snarvel

Ända sedan jag, för vid det här laget ganska längesedan, i Hallwylska muséets vinkällare såg en butelj Calon-Ségur från förra seklets början, har jag funderat över de många, aldrig kontrollerade, historierna som är i svang avseende den här Bordeaux-egendomen. Det som då, det måste erkännas (jag var ung och om inte jättenaiv så i vart fall dum i huvudet

Château Calon-Ségur med hjärtat på rätta stället

på unga människors vis), slog mig med viss häpnad var, att det inte fanns något hjärta på etiketten. Med andra ord: hela historien om markisen som sa ”Jag gör vin på Lafite och Latour (blanda annat… förf anm) men mitt hjärta tillhör Calon” och lät sätta ett hjärta på etiketten är snarvel. Läste nyligen ett annat ständig upprepat påstående om att Nicolas-Alexandre, marquis de Ségur, gifte sig till egendomen 1718 (oftast via ett äktenskap med Jeanne de Gasq, vilket bland annat slottet självt ibland påstår i sin reklam och som till exempel franska Wikipedias artikel tagit fasta på). Detta är ganska spännande med tanke på att flera mer tillförlitliga källor anger att han köpte slottet 1718 – ungefär samtidigt som han också införskaffade Mouton – och att markisen de Ségur enligt flera oberoende och samstämmiga uppgiftslämnare (bland annat släktens egen krönika), gifte sig för första gången 1721 och då med en dam vid namn Charlotte Émilie Le Fèvre de Caumartin, med vilken han för övrigt fick fyra, får man förmoda ljuvliga, döttrar. Det där sistnämnda kan en och annan ta för trams och se som en onödig upplysning, men det är de facto värdefull information till alla vinpetimätrar och -besserwissrar. Nåväl, inget av det ovanstående hindrar nu att Château Calon-Ségur numer faktiskt har ett underbart hjärta på sin etikett och att det för det mesta också är ett underbart vin, som värmer vart Saint-Estèphehjärta.

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – ett långtidstest

Om nu Perez Cruz viner är så himla bra till allsköns mat och det ”perfekta krogvinet” enligt vinifierat.se, hur klarar de då att, i god restauranganda, serveras på glas två dagar efter att buteljen öppnats och halvfull ställts på diskbänken utan kork, kort sagt: hur klarar Perez

MVG i testet: fixar prinskorv, makaroner och ketchup även på den tredje dagen.

Cruz viner ett långtidstest? Samvetsgranna hängruntare drar sig till minnes att vinerna som provades var Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon och, det för närvarande i Sverige inte sålda, Perez Cruz Limited Edition Cot. Båda de här vinerna klarade tredagstestet väl: på dag tre gick de fortsatt bra till prinskorv och makaroner och ketchup och de hade, snudd på fullt ut, behållit sin smått vulgärt inbjudande frukt. Efter en vecka hade dock Cot spårat ur och uppvisade en, tämligen påtagligt, förhöjd halt flyktig syra, som bara den mest fanatiske naturvinsanhängaren kan uppskatta, medan Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon hjälpligt hängde ihop, men hade svårt att fixa prinskorvs- och makaroner-provet – och det var snarare oxidation än mycket ketchup som fällde avgörandet. På det hela taget får dock Perez Cruz båda viner MVG i långtidstestet, i alla fall upp till tre dagar – den som korkar igen den öppnade flaskan och ställer den svalt kan rimligtvis dricka vinet med visst behag även efter fem-sex dagar.

Melodifestivalen & Blue for Two

Äntligen lite nytt från Blue for Two: försmak av ”Tune the piano, hand me a razor” (”Cherokee Dance” finns med på albumet). Ur Blue for Twos historiska arkivMelodifestivalens bästa låt redan klar, men spekulationerna fortsätter likväl eftersom showen av självklara skäl måste gå på. Melodifestivalsvin.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – det perfekta krogvinet?

Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot 2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror, förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon.  (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)