Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959

Vad ska två gräsänklingar hitta på en fredagskväll om inte dricka lite vin? Om det dessutom är så att vi är hemma hos mig och jag förväntas stå för matlagningen är det givet att fokus ligger på drycken. För allas bästa. Faktum är att gårdagens gäst väl förberett sig på mina bristande kokkonster och därför plockat med sig en Côte-Rôtie 59:a från Jaboulet (och kanske mer precist den egna vinkällaren). Eftersom även han tyckte att det skulle bli kul att prova vinet, glömde vi snart att det inte fanns så mycket att äta, vilket gjorde aftonen mer behaglig och lättsmält för min gäst. Hur var då 59:an? Till att börja med hade vi naturligtvis koll på att man i Côtes du Rhône som helhet producerade exakt 607 319 liter det här vegetationsrika året, då skörden i de norra delarna av Rhône-dalen pågick mellan den 17:e september och den 2:a oktober och gav druvor som alla var nöjda med. Styrkta av våra petimäterkunskaper angrep vi så buteljen, som visade sig ha ganska höga skuldror och en förvånansvärt väl sammanhängande kork, av vilken, måste erkännas, ett antal olyckliga smulor och en småstor bit hamnade i flaskan. Dessa tittade vi på en stund medan vi förde ett esoteriskt och upplyftande samtal om viners skuldror samt korkars förmåga att ruttna. Vi funderade också över varför det inte står ”Les Jumelles” på flaskan från 1959, fast vi egentligen struntade fullständigt i den saken; det enda som räknades var att vi skulle trycka i oss ännu ett gammalt vin som de flesta bara kan drömma om, så att vi senare, idag till exempel, kunde ringa avundsjuka vänner, blogga och på andra vis äckla världen med vår bedrift. Efter en stunds självgott diskuterande, där vi höjde varandras insiktsfulla påståenden om vätskor och korkar till skyarna, hällde vi så upp lite vin åt oss. Ganska brun färg, måste erkännas, men doften var faktiskt riktigt vital. Återigen ett av alla de där gamla vinerna som förmodligen skulle visa en stor mängd utvecklad frukt om det inte vore för den där mognadsslöjan av aromer från naturkorken – ett tips till någon av er andra, som inte har något annat för sig, är att låta analysera ett tjog femtioåriga viner i syfte att studera vilka mätbara aromer från naturkork som finns i gamla viner förseglade med… naturkork – men trots korksordin var vätskan inte oäven alls, riktigt bra i sin gammel-stil. Om vi kunde säga att det var Syrah och Côte Rôtie? Självklart! Herregud, etiketten var hur hel som helst. Smaken på vinet var, som ofta i sådana här lite korkstörda, egentligen ganska fräscha gamlingar, riktigt mumsig. Hatten av! Hade inte klarat en rejäl köttbit kanske, men det satt som smäck till den skinkprovning jag ordnat med toppskinkor från Spanien respektive Italien (som ni förstår blev det inte så mycket mer mat än så, men vi var glada ändå för vi tänkte hela tiden på idag).

Jan Guillou, Lill-Babs & rödtjut

Att Jan Guillou så ofta blir påhoppad för sina ”korta, feta överarmar” torde bero på att den som för ordet har så svårt att få rätt i sak mot Guillou. Trots att denne har svurit i kyrkan. En gång till. Det enda problemet jag har med Guillou är att han ägnar för mycket tid åt skönlitteratur och för lite åt journalistik och krönikor. Läs hans krönikor i urval i ”Kolumnisten”. Ni behöver inte hålla med honom i allt, eller ens något, men håll med om att det är skönt, och viktigt, med så tydliga, pålästa och självständiga krönikörer – vi har dessvärre väldigt få av dem i Sverige.

En glad trudilutt till Jan Guillou och ett vardagsvin till älgsteken med gelé och brunsås. Bonus-Babs.

Segt vin klart

Har tidigare nämnt en enveten Cabernet-tank från 2009 som inte ville jäsa färdigt på Château L´Arnaude. Före skörden i år delade vi upp vinet i två separata volymer. Nu har den ena, tro det eller ej, äntligen jäst klart – ett år efter skörden! Således har vi kunnat slutblenda (idag) vinet Château L´Arnaude rouge 2009 och om några månader går det på butelj och… det blir bra.

Spansk mellanlandning i Stockholm

Mellanlandade på vägen till Ukraina i Stockholm och passade på att bevista Spanska vindagen (dagen) och Svenska Vinakademiens spanska tillställning (kvällen). Det slog mig att många moderna, spanska rödviner tappar i sitt terroiravtryck. Missförstå mig rätt: vinerna är ofta bra, välgjorda och goda. Men de är mer lika ett modernt powervin i den eleganta skolan än t ex en Rioja eller en Ribera del Duero eller rent av ett spanskt vin. Och ibland har spanjorerna – historien! – en förmåga att öka tiden på ek och andelen ny ek när de ska särskilja sitt toppvin från den övriga produktionen, vilket inte alltid är rätt väg att gå. Jag säger inte att utvecklingen är av ondo – det är den inte – men de producenter som lyckas förena det moderna uttrycket med terroiravtrycket är de verkliga vinnarna i kampen om morgondagens vin. De finns, men är än så länge inte tillräckligt många. Avslutningsvis utfärdas härmed stående köprekommendation på sherry och de av er som inte försökt få en kick av riktigt bra Palo Cortado eller Oloroso eller Fino eller… måste snarast försöka sig på det. Kontakta Systembolagets Kundtjänst så kan ni få tips både på ”sherry-mat” och vilken sherrytyp som passar till vad på matbordet.

Farmer´s Reserve Ranger Blend

Allt ni behöver veta inför Systembolagets Stora Nyhetssläpp på fredag, första oktober, är att Ranger Blend anlänt, i enlighet med vad som tidigare utlovats på vinifierat.se. Enligt Systembolaget har Ranger Blend en ”generöst fruktig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av plommon, björnbär, mynta, choklad och vanilj” och en ”generöst fruktig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av plommonkompott, björnbär, mynta, choklad och vanilj.” Allt det för under hundralappen!

Bästa köp! x 3

Måste erkänna att jag dessvärre bara hinner läsa svensk vinpress sporadiskt. Desto trevligare då när jag idag fick ett ex av senaste Allt om vin i min hand. Tre viner från Terrific Wines (som jag är inblandad i) hade provats och samtliga fick högsta betyget. Normalt hänvisar jag inte till sådana här bedömningar, men just i det här fallet handlar det om viner som står mitt hjärta nära, varför jag gärna vill nämna dem här och ett ”Bästa köp!” känns då som en bra ursäkt. De tre är ny årgång av eko-pionjären tillika utmärkta Fasoli Gino Soave Borgoletto (för löjliga 69 sek) samt två viner från Aubert Vignobles, d v s två röda Bordeauxer av utmärkt virke och märke, i det här fallet 2007 Château Saint-Antoine (för blott 89 sek!) och 2007 Fleur Saint-Antoine (lika tokbillig den, blott 120 sek).

Carignan, Mazuelo & MDLXV07

Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.

Tant Grön, Tant Brun, Farbror Guscar & en vinös bunker

Från gröna Chile till bruna Argentina på andra sidan Anderna och rakt in i en mysko bunker dit ett par argentinare ville ha med mig för prova vin, eller snarare: de lockade med en vinprovning för att få in mig i bunkern. Dum som jag är följde jag med och tur var det för det visade sig vara bakvägen till ”The Vines” i Mendoza – ett ungefär ett år gammalt vattenhål för vinnördar, en vinspott från Hotell Hyatt och Placa Independencia. Lika viktigt att besöka som det är att äta en hel skank på Mallmann och skulle man få för sig att köra söderut ska man i höjd med Tunuyan, just i Acceso Surs (Ruta 40) vägkant och om man så vill på vägen till Tupungato, stanna till vid anspråkslösa Guscar och beställa en Lomomacka – Argentinas utan tvekan bästa lomomacka så låt er inte luras av ställets anspråkslöshet och de skitiga overaller som bilmekarena och lastbilschaffisarna sitter och smetar ner stolarna med. Någon vinlista håller sig inte Guscar med, varför en stor flaska Andes rekommenderas som dryck.

Argentinskt vintips.

Senaste nytt från Chile

Efter många om och men tycks de chilenska producenterna kunna enas om att skörden 2010 på grund av jordbävningen tidigare i år blivit cirka 15 procent mindre än normalt och förväntat. Årets vinter, som infann sig nästan utan att det hann vara höst först och som vägrar släppa sitt grepp om landet, har varit osedvanligt kall och lång, menar både gemene man och vinproducenterna. Hur pass osedvanligt kall och lång den varit får statistik så småningom utvisa. I Maipo har den nya distriktsindelningen blivit fördröjt och vi får fortsatt vänta på besked om när vi får ett Maipo Andes, ett Maipo Intercordilleras och ett Maipo Costa eller vad de tre nya delarna kan komma att få heta när sista ordet är sagt. Alla är övertygade om att besked kommer inom ett par månader.

Chilenskt vintips