Möjligen går det att dra en skiljelinje mellan den som bara tycker och den som faktiskt är kapabel att konstruktivt kritisera ett verk – må det vara positivt eller negativt. En kompetent kritiker kan sitt ämne och kan bedöma det med denna sin kunskap som bas; en bra kritiker håller dessutom en om inte alldeles rak så i vart fall tydlig linje som gör att läsaren vet hur den egna smaken eventuellt divergerar från kritikerns. Med det sista sagt att det går för sig att tycka olika om såväl små som stora verk. Däremot, och nu är vi tillbaka där vi nyss började, är det under all kritik med tyckare som utger sig för att vara kritiker.
I vinets värld känns de här tyckarna igen på att de uttalar sig tvärsäkert om sådant som de bevisligen inte har en aning om, och det förefaller som att de inte tar sig tid att ta reda på om det de tror sig veta, fast de egentligen bara tycker, kan vara rimligt eller inte. Således kan någon, vilket tidigare omnämnts här på vinifierat, skriva att ett vin från ett läge känt för sin friska syra, smakar av tillsatt syra. Någon annan påstår sig vara särskilt känslig för svavel och dömer ut två biodynamiska viner med totalt svavel under 80 mg/l och fritt svavel på 13 respektive 10 mg/l som översvavlade (ja, det är väldigt lite för er som inte har riktigt koll på siffrorna, gränsvärdena för biodynamiskt vin ligger i det här fallet på 120 mg/l och för konventionella viner på 200 mg/l, och det fria svavlet kan vara så högt som 40-50 mg/l).
Nu skulle man kunna tänka sig att tyckaren i fråga är tokkänslig för svavel och därför faktiskt reagerar på de här låga halterna. Detta kommer dock på skam när tyckaren i samma stycke skriver upp viner med mer än dubbelt så mycket svavel.
Hur vet då den som vill läsa vinkritik/tyckande vem som är fågel och vem som är fisk? Det är inte alltid är så lätt att avgöra, i alla fall inte för den som saknar egna tekniska kunskaper eller ingående kännedom om vinerna i fråga. Det alla kan se upp med är sådana som uttalar sig tvärsäkert avseende teknikaliteter, för just det förefaller vara ett gemensamt drag hos dem som inte riktigt har koll, att de gärna låter tvärsäkra när det kommer till det tekniska. Den som orkar kan kanske då och då ta sig tid att lite närmare kolla upp de omskrivna vinerna: stämmer det tyckaren skrivit kan man misstänka att det är en kritiker, stämmer det inte är tipset att sluta läsa just den skribenten om man nu inte tycker om att läsa tyckande i parti och minut.
Men om man tycker precis likadant som tyckaren, är inte det lugna gatan då? För all del, men tyckarna brukar ha för ovana att inte hålla en tydlig linje, varför det är hart när omöjligt att veta hur den egna smaken står i förhållande till tyckarens. Kort sagt är det bättre att ha en kroniskt, diametralt motsatt smak i förhållande till en skicklig kritiker än att då och då tycka som tyckaren.
”Va? Ska du sjunga? Nu?” Ja, vad ska man säga? Alla andra säger sådana där saker, ’nämen oj, jaså, jaha nu blir det sång till maten, skivor till kaffet, äter ni så sjunger vi, en sån överraskning!’. Åh nej, han har valt ’Skymning’, finns inte en på hundringen att han går i land med det. ”Åh, shit, har du valt Skymning, ska du sjunga den? Oooj!” Vad förväntas jag säga nu? Snabbt något om låten. Minns inte, var pissfull när vi skrev den. ”Just Skymning betyder oerhört mycket för mig, jag var verkligen nere när jag skrev den, såg skymningen liksom, skymning överallt, hade gått igenom en tuff period och… nej…” Sjung någon gång då!… Men Herregud vilken dålig version av min låt! Idol-klantarna som uppträder första gången gör det ju bättre! Och vart tog melodin och harmonierna vägen? För att inte tala om känslan? Bäst jag runkar med nacke och huvud nu precis som alla andra så jag ser ut att digga, tror jag blundar också så jag åtminstone slipper se eländet. Äntligen! Slut! ”Åh, jag kommer aldrig mer spela den låten, du tar den till en annan dimension, shit alltså, kom, låt mig krama om dig på ett innerligt vis!” Jaha, nu ska jag kommentera detta totala musikaliska sammanbrott inför kameran så det går att klippa in en liten kommentar i programmet, måste tänka på något oerhört trist så jag får tårar i ögonen, när Missan dog, att man kan bli så fäst vid en katt, det var hemskt när hon… ”Bättre än så blir det inte, jag är rörd längst ner i djupet av mitt hjärta, den låten betyder så himla mycket för mig och ja han är ju en sådan stor artist, en av våra största och det han gör med låten… wow!, kan jag få vara ifred med mina känslor nu, i bara en halvminut…”
