Kategoriarkiv: Världen

Skördeoffer & barbariet

Publicerat av
4

Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.skördeoffer_250jpg

Natt i Eskilstuna del 1

När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

Natt i Eskilstuna del 2

Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

As long as there are

people that have lost

everything

As long as there are

people who have nothing

to lose

As long as there are

people worth nothing

Life´s dangerous

Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Slut

Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.

Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället

Publicerat av
Svara

Hur bekämpa barbari utan att hemfalla åt barbari? Det är svårt och ett arbete som måste göras från grunden genom att myllan för fanatism bortom sans och förnuft raderas ur samhällets strukturer.

Detta ställer stora krav på oss alla och inte minst våra folkvalda. Att vi misslyckats kapitalt med att skapa ett samhälle fritt från denna mylla är uppenbart och omfattar långt mer än bara en nonchalant integrationspolitik, som både missar individers unika egenskaper och kunskaper och snarare sätter upp hinder än skapar möjligheter, och en skola och andra samhällsinstitutioner som inte är tillräckligt inkluderande.

Utmaningen att skapa ett jämlikt samhälle gäller alla och är ingen höger-vänster-fråga utan en självklarhet för den som ser samhället som ett gemensamt projekt, där enskilda skeenden bara är en del av vår gemensamma helhet, en helhet som vi alla har ett ansvar för och där allt vi säger och gör och hur vi röstar kan ha en avgörande betydelse för både det lilla och det stora skeendet.

I ljuset av det ovan sagda och det som skett i Frankrike – där fanatiker bortom sans och förnuft och utan vare sig verklig hemvist i någon religion eller ideologi och som uppfattar sig som ställda utanför varje möjlighet till att bli en del av den stora gemenskapen, har attackerat grundvalarna för det öppna och fria samhället, som i sin tur är en förutsättning för verklig jämlikhet och en möjlighet för alla – är det dubbelt beklagligt när en folkvald talman i ett demokratiskt parlament, i det här fallet den svenska riksdagen, går ut offentligt med en attack på en enskild journalist.

Björn Söder förefaller vara omedveten om demokratins principer när han skriver ”Hade Anders Lindberg på Aftonbladet haft någon skam i kroppen hade han sedan länge lämnat journalistyrket och kanske sysslat med något han var mer lämpad för, som t ex svampodlare… Han skämmer ut hela journalistkåren och Sverige.” Om vi bortser från det uppenbart omogna i att som politiker, på riksplanet dessutom, ge sig in i en pajkastning med en journalist, kvarstår det allvarliga: här vänder sig en talman i Riksdagen direkt mot det öppna samhällets grundläggande principer. Vår grundlagsfästa tryckfrihet är en förutsättning för ett samhälle där enskilda, journalister eller andra, kan bevaka makten och ge uttryck för andra åsikter än den sittande maktens.

Den som accepterar en offentlig roll som politiker – eller för den delen författare, musiker och mycket annat – accepterar samtidigt att hens arbete skärskådas och kommenteras av andra, inte minst då av media, vars främsta och viktigaste, och från demokratisk synpunkt enda, uppgift är att bevaka och ifrågasätta makten. Detta tycks många ha svårt att förstå och därför tillåter de sig att bunta ihop alla journalister till ett skrå av hyenor, vilket man kan avfärda i polisfilmer med att ”hyenorna är här” och i vardagen med ett ”dom där journalisterna dom ska då alltid hitta något att klaga på!”. Ja, just det, de ska ju det. Det blir inte alltid rätt och det finns dåliga journalister som gör ett uselt arbete antingen därför att de är inkompetenta eller för rubrikkåta och därför döva för nyanser och helheter och det finns låtsasjournalister som ägnar sig åt furstespegling istället för journalistik. Enskilda individer kan också känna sig extra påpassade eller utpekade. Ibland sker detta i form av oförsvarliga drev. Men. För det mesta är detta en del av din och min lagstadgade rätt och möjlighet att via seriösa journalister hålla koll på makten så att politiska beslut inte fattas över våra huvuden, så att vi får veta när ansvarslösa direktör som är mer intresserade av sitt eget välbefinnande än något annat för våra pengar köper skräpföretag till fantasisummor i Holland eller mutar presidentungar i Långtbortistan.

Ett av vår samtids stora problem är inte att journalisterna på Aftonbladet eller SvD, satirikerna på Charlie Hebdo eller några andra som utöver det fria ordet missköter sig utan tvärtom att det börjar bli allt svårare för den seriösa journalistiken att verka och att finna ekonomiska resurser för detta för demokratin fundamentala och avgörande arbete.

Förbud mot tolvslagstalare som inte kan klockan!

Publicerat av
1

Hur irriterande är det inte att sitta där andäktigt väntande bara för att redan innan tolvslagstalaren kommit halvvägs höra klockan börja klämta alltmedan nyårssabotören står där, lätt vimsig, och flackar med blicken efter textmonitorn eller någon annan som kan berätta var han är och vad han nu ska säga?! vinifierat kräver förbud mot tolvslagstalare som inte kan klockan! Skulle dessutom den som inte höll tiden och svek hela landets befolkning efteråt vifta bort det hela med att det är ”läckert med det oförutsedda” ska hen användas som kläpp i lämplig klocka i Storkyrkan vid det närmast efter domens utfärdande följande tolvslag.

Gott Nytt År & förbud mot irritationstrudelutter

Publicerat av
6

Så här i årets sista skälvande timmar känns det självklart att stjäla er uppmärksamhet med vad som kanske är årets mest trängande förbudsbehov, nämligen ett förbud mot irriterande trudelutter. Nu inser vinifierat den svårighet som ligger i att förbjuda en truddelutt i sig, men det bör gå att klämma åt irritationstrudelutternas upphovspersoner samt den som sprider slika trudelutter. Låt säga att du, som vinifierat fick uppleva natten som förflöt, mitt i vad som borde vara sömnens bästa period vaknar upp och sedan går nonstop i två timmar på ”Fader Abraham, Fader Abraham, fyra söner hade Abraham, och dom åt och drack och dom drack och åt och så gjorde dom så här”, då är du i sanningen beredd att utmäta kännbara straff inspirerade av A clockwork orange för alla som är inblandade i produktionen och spridningen av nämnda trudelutt. Vinifierat vill med detta och denna trudelutt önska alla sina HR:are ett Gott Nytt År!bild

Förbud mot barnkockar!

Publicerat av
Svara

TV-kocken har kommit för att stanna. Det är bara att acceptera, men vi måste sätta ner foten när de giriga produktionsbolagen inte drar sig för att utnyttja barnarbetare och låter förnumstiga skitungar stå och prata smet och klet på bästa prajmtajm. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot barnkockar! Föräldrar som, uppenbarligen inte utan viss stolthet, låter sina självgoda ungar stå och dumma sig på TV, ska hållas i fängsligt förvar och matas med vatten och bröd tills ungarna normaliserats och kan stå på egna ben i samhället, medan skyldiga producenter och andra som medverkar till att barnen offentligt gör bort sig och stör rekorderliga samhällsmedborgares vardag, ska tvingas vara med i nästa, extra drogbestänkta, säsong av Big Brother.

Rasism, xenofobi, Matchen & annat & Marriages

Publicerat av
3

Förvånansvärt många har den senaste tiden påstått att den rasism och fascism som tydligt kan skönjas i dagens Sverige inte funnits där tidigare. ”Vem hade kunnat tro detta för tjugo år sedan?” frågade sig till och med någon i en uppmärksammad artikel nyligen. Vi var nu många, eller i alla fall fler än några stycken, som kunde tro det för tjugo år sedan, och för trettio år sedan och… Sveriges 1900-tal var till stor del ett rasbiologins sekel. Att tro att det inte fanns kvar rasism i ett land som så sent som i 1970-talets mitt slutade tvångskastrera folk är naivt och vittnar om liten kunskap om samhället sådant det var för tjugo och trettio år sedan. Snarare är det så att Sverige 2014 i grunden och paradoxalt nog är något mindre rasistiskt än det var 1974 eller 1984. Däremot är landet betydligt mer främlingsfientligt och framförallt ängsligt. Här en novell från 1982 (publicerad i kollageromanen ”Anakolut” 1986 och i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” 1997) . Gissa vad den egentligen handlar om? (texten nedan återges i original)

Matchen

Det var en söndag och jag tog som vanligt en promenad efter kronärtskockorna, smöret, steken, såsen, potatisen, gelén, ärtorna, morötterna, vinet, äpplepajen – som just den hör dagen blivit för bränd i kanterna och mer påminde om månens baksida än en kulinarisk anrättning -, vaniljsåsen, och den mintsmakande tandpetaren, hände det sig inte bättre än att min passage genom en liten park sammanföll med ett idrottsevenemang i den lilla parken som egentligen inte alls var liten utan en hel skog; en med stadsmått mätt stor slätt samt en halv ö i huvudstaden: en yta motsvarande till exempel en mindre kommun eller rikets tredje största stads hela innerstad och dess närmaste omgivningar.

Ja, det var inget underligt med att min passage sammanföll med ett idrottsligt evenemang; det var ofta idrottsliga evenemang i den lilla parken som inte var så liten utan nästan lika stor som rikets tredje stad. Det underliga var att just den här dagen ställde jag mig att glo på de på planen agerande utövarna. De spelade fotboll. Ett kul spel, det vill säga: man spelar med en läderkula som bara får vidröras med fötterna. Utöver det här med att kulan bara får vidröras med fötterna tillkommer en massa olika onödiga och krångliga regler. Kvintessensen med spelet är att peta in kulan i ett nät upphängt på två pinnar.

Att alla dessa onödiga och krångliga regler efterlevs ser en speciell spelare, kallad domaren, till. Och allt det här är mycket intressant.

Såvitt jag vet är domaren en komplexfylld man – det är nästan uteslutande män som är domare, vilket jag återkommer till senare – som valt att bli domare istället för polis. Han är själv en urusel fotbollsspelare och förtryckt i hemmet.

Att det är så få kvinnor som är domare beror på att de antingen är bra fotbollsspelare, poliser eller gifta med en domare.

Spelarna – de som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet – är också lätta att förstå; de är allihop poliser som måste få avreagera och avvandalisera sig. Tänk er själva: de får springa och sparka så mycket de vill, svära och göra fula åtbörder åt domaren och sedan baktala densamme i pressen efter matchen.

Härav kommer det sig att publiken – det står alltid en skränande pöbel och tittar på poliserna som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet under den i hemmet tyranniserade domarens vakande ögon – i stort sett uteslutande består av järnrörsutrustade psykopater, skinnhuvuden, nazister, kvinnoprästmotståndare, engelsmän, revolutionärer, italienare, kommunister, frustrerade invandrare, desillusionerade smörcharmörer med dålig andedräkt, fönat hår och hängbuk och politiker; alla dessa samhällets utstötta.

Det förhåller sig nämligen så att sedan en spelare gjort fula åtbörder och missfirmat domaren blir han, spelaren, utvisad. När han blir utvisad får han lämna spelplanen och genast kommer en sportjournalist och intervjuar och eggar upp honom. Sportjournalisten är för övrigt en alkoholist på väg mellan torken och TV:s nöjesredaktion och han älskar att frossa i andras lycka eller olycka.

Sålunda tager han tillfället i akt och eggar upp spelaren som gjort fula åtbörder åt domaren och får honom, spelaren, till att skrika ut sitt hat inför landets församlade sportfans, som sitter hemma i vardagsrummet och tittar sig i Sportspegeln, spelar ölspelet, röker och spyr timmermanskorv och öl över spelplanen.

Hur som helst låter sig gärna personerna i publiken på plats vid sidan om fotbollsplanen eggas av spelaren med de fula åtbörderna och inte sällan händer det att ett skinnhuvud eller en politiker sliter fram ett järnrör eller en ny lag och dänger i huvudet på någon stackars desillusionerad smörcharmör eller rent av i skallen på domaren. Därefter drar de tillsammans ut på staden för att sparka sönder en eller annan tunnelbanestation, välta en buss, strypa en djurgårdare eller göra något annat kul.

När de gjort det är det dags för spelaren igen. Som den samvetsgranne minns är spelarna också poliser och sedan de svidat om går spelarna/poliserna i det förlorande laget till attack med sparkar, batonger, hästar, tårgas och vattenkanoner för att avreagera sig efter förlusten; att förlora är nämligen det värsta som kan hända en fotbollsspelare och då måste han avreagera sig.

Låt oss efter denna flyktiga beskrivning av spelet fotboll återgå till söndagseftermiddagens händelser. Jag passerade alltså en fotbollsplan med min av diverse maträtter uppsvällda buk, just som en match av det mindre formatet skulle ta sin början. Någon publik utöver mig själv fanns inte. Ja, det fanns inte ens tillräckligt många spelare i det ena laget och därför blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp och vara med i det laget som saknade en spelare.

– Javisst, svarade jag, men tänk om jag gör mål, vad skall sportjurnaliserna då skriva och säga? Att en okänd spelare rullat in kulan i det upphängda nätet?

De andra skrattade och trodde att jag drev med dem. Det gjorde jag inte.

Nåja, de andra övertygade mig om att det inte var något problem och vi satte igång. Jag spelade ytter. Det innebär att man håller sig ytterst på sin kant. Fast ibland skall man vara i mitten också, men bara ibland, för ibland ska man vara mitt emellan ytterst och mitten. Och ibland skall man vara högt upp om inte motståndarna anfaller för då skall man vara långt ner, för att åter vara högst upp när det egna laget har bollen – kulan.

Det är mycket svårt att spela ytter och egentligen behöver ett lag fler yttrar.

Det finns fler yttrar i ett lag, men de har en massa andra konstiga namn som inner, center, halvback, back, mittfältare, anfallare och försvarare och en ytter kallas libero och så finns fiskaren längst där bak förstås – han försöker hindra motståndarna från att skjuta kulan i nätet bakom honom. Allihop de här skulle kunna spela ytter om det inte vore för att de har en massa konstiga namn.

Jag spelade ytter i alla fall. En fascinerande uppgift. Det var väldigt enkelt ända tills kulan hamnade hos mig och en spelare i det andra laget försökte ta den från mig; flåsande och flämtande kom han bredbent skuttande mot mig med framskjuten underkäke och stint stirrande på kulan jag höll i famnen. Så gav han sig till att skrika:

– Ge hit bollen, din djävla fåntratt!

Jag gav honom en rak höger och han föll till marken med krossat näsben.

Jag menar: det är ju självklart; spelar man så spelar man och snackar inte en massa skit. Jag tog det i alla fall för självklart. Då kom den där typen som kallas domare – han som är toffelhjälte – springande med pulserande , uppblåsta kinder, ihärdigt blåsande och fräsande i sin lilla löjliga fula visselpipa. Jag skulle just trycka ner pipan i halsen på honom när mina lagkamrater – spelarna i mitt lag alltså – också kom sprigande och tog bollen från mig.

De pratade en massa sportsmanship och andra obegripligheter de låtsades tro på.

– Ursäkta mig, kamrater i laget, sade jag, men gäller det inte att peta in kulan i nätet mellan pinnarna.

– Jo, det är riktigt, svarade de.

– Nå, låt oss då göra det och inte stå här och snacka skit!

Så började vi spela igen; det vill säga alla utom han med det mosade näsbenet som gick till närmaste telefonkiosk för att ringa efter en sportjournalist.

Det dröjde inte länge förrän sportjournalisten var på plats och med honom en undan för undan allt större publik med järnrör, magsår och politiska dogmer. Jag, liksom kamraterna i laget, liksom kamraterna i det andra laget, liksom domaren, lät våra fötter sväva allt högre över jorden i takt med att publikmassan växte och jublet i takt med den.

Själv hade jag inte rört kulan igen när mitt lags center trampade snett och bröt vristen av sig mitt framför motståndarnas upphängda nät och fick bäras av planen. I och med det fick jag spela center, som är en ytter med en central roll mitt på planen längst fram vid motståndarnas upphängda nät.

Tämligen omgående kom min chans att göra något konstruktivt då jag nu fick ett utsökt tillfälle att komma i kroppskontakt med motståndarna framför deras eget mål – det upphängda nätet. Redan vid första anfallet fick mitt lag hörna, vilket innebar att vi alla ställde oss framför motståndarnas mål och väntade på att en kamrat skulle skjuta in kulan till oss.

När kulan – bollen – kom, kom den högt och med en väldig fart och en lång räkel ur motståndarlaget, som stod alldeles intill mig, tog sats för att hoppa upp pch nicka kulan – det innebär att man stångar kulan med pannan, det är tillåtet. Just som denne långe satsande räkel gjort avstamp och sänt iväg sin kropp uppåt, ihärdigt trotsande Newton, ställde jag mig på hans ena fot med den påföljden att han slet sönder sin lårbenshals och med svåra smärtor fick fraktas till närmaste akutmottagning.

Ingen förstod vad som hänt och jag kände mig mycket nöjd och väntade framför motståndarnas upphängda nät på nästa anfall och eventuella kroppskontakt.

Publiken var i extas och gav domaren skulden för att den långe räkeln i motståndarlaget slitit lårbenshalsen av sig. Vi spelare på planen kände oss mycket uppmuntrade av den exalterade publikens uppförande.

– Domardjävel, ut med domaren, vi ska knäppa dig din djävel, och andra för oss alla, utom domaren förstås, stimulerande hejarop haglade över domaren – toffelhjälten.

I ett anfall av okynne smög jag upp bakom den vid stora publiker ovane domaren och väste i hans öra:

– Jag vet var du bor din djävel.

Han blev likblek.

Lite senare smög jag intill honom igen, men frågade nu artigt:

– Hur många barn har du?

– Vad menar du?

– Ja, jag bara undrar: har du några barn? Någon gammal mormor eller far? Du måste väl ha någon släkt? Jag kan inte riktigt förklara, men just nu känns det angeläget för mig att få veta det. Du känner väl själv hur viktigt det är att du skaffar dig en bundsförvant här. Hör du inte hur publiken vrålar efter ditt blod, märker du inte att sportjournalisterna väntar på att få massakrera dig inför hela folket, publikens barn trängtar efter att få trycka till dina barn, de vita rashetsarna vill jaga livet ur dina barn i skolan, invandrarna där borta vid hörnflaggan bara väntar på att få våldta dig offentligt… fattar du? Du måste ha en bundsförvant. Berätta om dig själv, kanske kan jag blidka dina antagonister.

– Tror du verkligen att invandrarna där borta vill våldta mig?

– Jag har läst fem poäng i invandrarkunskap på universitetet och kan allt om invandrare.

– Men jag kan aldrig tänka mig… Flera av mina bästa vänner är invandrare…

– Då har du haft tur.

– Men… varför mig… varför inte min fru?

Domaren – toffelhjjälten – sken upp.

– Du kan inte ens det mest elementära om invandrare. Hör på: invandrare är monoteistiska och det innebär att de bara har ett kön.

– Jag har också bara ett kön…

– Nejnej, det finns bara invandrare, inga han- eller honinvandrare. Fattar du?

– Nej.

– Har du någon annan bundsförvant än mig? För ditt eget bästa: fattar du?

– Ja.

– Bra! Har du några släktingar?

– Ja, det är min fru och så mina två små gulliga tvillingar, Karna och Karla, ja, de heter så för de är tvillingar, födda samtidigt, ur samma ägg, och de är så rara och söta och jag älskar dem så enormt att jag knappt kan tala om dem utan att falla i gråt, Karla och Karna, titta nu gråter jag! Se så stora tårar som rullar nerför mina kinder…

– Människa ta er samman! Några fler släktingar?

– Ja, så är det min mor Karla – nu gråter jag igen; jag tänker på min dotter Karla – henne hatar jag. Jag fick inga fotbollsskor av henne när jag var liten och därför är jag ett samhällets olycksbarn idag. Jag har aldrig haft chansen att bli bra i fotboll och alla de andra i min klass retade mig alltid i skolan för att jag sparkade fotboll i ett par mörkblå gummiskor som kallades ”Adidas kaputt” och som jag fått ärva efter min äldre bror Bertil, som jag också hatar för hans spöade upp mig inför Lena; den enda flicka jag någonsin älskat förutom mina tvillingdöttrar Karla och Karna förstås – nu gråter jag igen – men jag hämnades på honom: jag satte en papperskorg över huvudet på honom en gång när han satt och spelade fia med farmor, som jag också hatade – hon är död – för att hon en gång tvingade mig att gå naken hos Johanssons när vi var där för att se på Olle B i televisionens barndom och jag kissade ner mig och Lena var där, och då satte jag en sax i ryggen på honom så att inte heller han skulle kunna spela fotboll, när jag inte kunde det, eller röra sig alls och han stelnade till med utsträckta armar och ben och höll på att dö och det gör han än…

– Okej, okej, din stackars sate, det räcker. Hör på nu: du ska inte gå här och tycka synd om dig själv; på onsdag ska din trädgård brinna; på torsdag ska ditt hus brinna; på fredag ska du brinna. Har du förstått?

Domaren skakade i hela kroppen och kunde knappt hålla tillbaka fnittret som bubblade upp inombords.

– Jamemen… stammade han.

– Snacka inte skit nu. Döm. Hör du hur publiken skriker efter dig och din släkt? Hör du inte att de tänker stympa dina tvillingdöttrar och sätta eld på dig själv, men tänk för allt i världen inte på det nu. Gå ut och döm rättvist.

Så fortsatte vi spela under den klart störde domarens överinseende och ganska snart fick vi, mitt lag, chansen att peta in kulan i motståndarnas upphängda nät – att göra mål. Jag och mina kamrater kämpade febrilt för att lyckas pilla in kulan och en salig röra uppstod framför motståndarnas upphängda nät.

Publiken, som inget kunde se för allt uppvirvlande och kringflygande damm framför motståndarnas upphängda nät, skrek efter domarens inälvor och jag som inte heller såg bollen föll in i deras kör.

– Domardjäveln är en depraverad hedonistisk domardjävel!

Jag tog upp en ny ramsa.

– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!

Och hela publiken tjöt med.

– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!

Wow, vilket tryck jag hade på publiken! Jag skulle bara behövt peka mot diplomatins kvarter så skulle vi ockuperat amerikanska ambassaden och hållit gisslan i över ett år!

Jag skrek en ny ramsa.

– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!

Och hela publiken inklusive sportjournalisten som nu blivit pluralis tjöt:

– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!

En ny ramsa.

– Domardjäveln är en pretiös presenning!

Och publiken tjöt.

– Domardjäveln är en pretiös presenning!

En ny ramsa.

– Sieg heil, heil, heil, heil!

Och publiken tjöt.

– Sieg heil, heil, heil, heil!

Uppmuntrad av publikens gensvar gav jag mig ånyo i kast med spelet framför motståndarnas upphängda nät. För en kort sekund skingrade sig dammet och jag såg ett framsträckt ben, vilket jag med all kraft hoppade ner på. I en skön, suggestiv pollution i tempo ultrarapid sjönk som en dessertsked i chokladpudding mina hälar ner i smalbenet för att med ett krackande ljud åter få kontakt med marken när smalbensinnehavarens ben beslöt sig för att med det i meningen tidigare beskrivna ljudet kapitulera inför min oväntade tyngd.

Jag hoppade av det avbrutna benet och såg med viss tillfredsställelse motståndarnas fiskare ligga och vrida sig i fruktansvärda plågor. Han kastade fram och tillbaka med sitt friska ben och dunkade i marken med ena handen och höll sig för pannan med den andra.

Hela tiden skrek han högt och gällt som en katt som tagit en eftermiddagspromenad på diskbänken och av misstag tassat upp på spisen och den platta någon glömt stänga av och där lämnat kvar sina trampdynor som en evig filmstjärneautograf i betong.

Det vänstra benet låg obrukbart och oåterkalleligen avbrutet vid sidan om det ideligen kastande högerbenet. Benpiporna stack vita och pigmentsfattiga och blodiga ut genom det söndertrasade bruna skinnet. Den skadade fiskaren skrek än värre när någon i sin iver skvätte jord i det sargade benet, utan att för den skull peta kulan i nätet.

Ansiktet var vitt, pannan sammandragen i krampaktiga rynkor, näsborrarna vibrerade och läpparna fladdrade. Kort sagt hade han ont. Jag tyckte han såg för djävlig ut och placerade en fullträff med dobbarna i ansiktet så att han medvets- och näslös föll in i det upphängda nätet.

I samma veva kom kulan rullande framför mig och jag sparkade till den så den hamnade bredvid den medvets- och näslöse och skrek till publiken:

– Mål! Mååååål!

Och publiken tjöt.

– Mål! Mååååål!

Och mina kamrater klappade om mig och alla var glada, utom domaren som såg villrådig ut.

Lika villrådiga såg förstås också motståndarlagets spelare ut där de chockade stod med sin i målet liggande, söndersparkade kamrat och häpna stirrade på publiken som hotfullt plockat fram järnrör, dogmer och magsår och efter mitt mönster skrek:

– Död åt gula laget, skicka hem det gula laget, var är våra jobb?

Eller en annan av mina ramsor.

– Gult är fult, rött är sött, grönt är skönt – snart ska vi färga det gröna gräset rött med det gula fula blodet!

Eller:

– Gulingar och andra fulingar, kommer i stora härer, dödar pensionärer!

Jag manade publiken och sportjournalisterna, som nu hade flera TV-kameror till sin hjälp, och i och med det, hela rikets befolkning till tystnad och stegade ödesmättat in i den tillintetgjorda, häpna och absolut oförstående motståndarhopen som stod runt den medvets- och näslöse. Alla blickar riktades mot mig: kamraters, motståndares, politikers, skinnhuvudens, smörcharmörers, kameramäns och därmed hela rikets alla ögon.

På min befallning släpade motståndarna ut sin medvets- och näslöse fiskare och lade honom mitt på planen, så fick de ställa sig en bit vid sidan om. Jag ställde mig lutad över den medvets- och näslöse, gjorde pizzatricket och lät kronärtskockor, smör, stek, sås, potatis, gelé, ärtor, morötter, vin, bränd äpplepaj och vaniljsås och mintdoft rusa ur mitt inre och i vilda kaskader störta sig mot den medvets- och näslöses medvets- och näslösa anlete och så skrek jag allt vad jag orkade:

– Döda dem! Med en gest som tagen från i den skrivna historien äldste av de båda kungarna i Kungsträdgården i Sveriges huvudstad Stockholm.

Jag rapade och gick hem för att eventuellt titta på verklighet och overklighet i televisionen och dricka kaffe med punsch och äta mockapågar och jag hörde hur publik och kamrater och journalister och TV-kamerornas surrande överinseende med ett enda stort krasande och slafsande började slita lemmarna av motståndarna alltmedan vårt lags fana gick i topp och vårt lags kampvisa spelades upp i en snabbt uppriggad högtalaranläggning. Och frånsett färden hem blev det ingen mer promenad den dagen.

Slut

Ditt och mitt livs novell

Marriages.

God jul och så vidare

Publicerat av
7

vinfiierat vill, med tanke på var på året vi nu befinner oss, i alla fall vi som arbetar efter den gregorianska kalendern, de som envisas med den julianska får som bekant vänta ett tag till, för övrigt ett faktum som sätter det här med dagens datum på sin spets, alltså inte så att datumet inte stämmer, men hur väl stämmer det rent historiskt, det är något vi alla ödmjukast bör beakta en dag som denna, Fader Nikodim till exempel, som jag träffade i samband med min senaste resa till Bulgarien, härförleden, i Lucia-tider, ja, vår Lucia, enligt den gregorianska kalendern, han, han bor i ett av alla klostren på Athos och han är jätteortodox och därför rättar han sig efter den julianska kalendern så han och hans likar får vänta ett tag till, de slår klackarna i taket först fram emot trettondagen (en ren parentes i sammanhanget är hur jag träffade Fader Nikodim, det är så att Lubo Jivankin, en av mina uppdragsgivare i Bulgarien, är synnerligen religiös, men det visste jag inte då, när vi satt i hans bil och skumpade fram på en liten väg tills vi smög upp bakom en halvrutten bil som stod parkerad i dikeskanten, ganska översnöad så den hade stått där ett tag, plötsligt började Lubo sända blinksignaler med sin bil och det fanns visst utrymme för medpassageraren att ställa sig frågan ”men vad är det som händer nu?”, typ, och den frågan var inte helt obefogad då ena dörren till den översnöade bilen öppnades och ut tryckte sig, just tryckte ety karl’n var stor, en bastant herre som såg ut att ha intima förbindelser med maffian, men så plötsligt öppnades den andra dörren och ut hoppade en liten man med ett gigantiskt skägg och iförd det ortodoxa prästerskapets käcka klädedräkt, så, på det viset, träffade er utsände i de vindlande bulgariska bergsvägarnas dikeskanter Fader Nikodim ) men jag jag passar på att önska en riktigt God Jul här och nu och för er som inte tyckte det var tillräckligt tydligt gör jag det en gång till: God Jul!

Julbild - tannebarum, Drei Kronen1901847_1565954323641562_2771147226806485622_n

Julmusik, julmusik, julmusik.