Varför göder man vingårdar när mager jord är bäst för kvaliteten? frågade en yster yngling med huvudet på skaft. Hm, först får vi då göra klart vad som avses med gödning och för det mesta menar gemene man handelsgödsel som säljs enligt formeln NPK (kväve, fosfor, kalium) och i lite olika varianter. Ungefär samma saker tillsätter den som dyngar på med hemkört från ladugården, fast då med mindre precision avseende förhållandet mellan N, P och K. Vid sidan om detta kan man, särskilt avseende grödor som vinrankan, tillsätta diverse mineraler (också en form av gödning). Om frågan inledningsvis omformuleras till ”Måste man göda med NPK?” är svaret, att ja, det måste man om man vill ha stora skördar och nej, det måste man inte om man satsar på låga uttag för dyrare viner (lägre uttag medför högre pris om lönsamheten ska bibehållas, det kan t o m svenska grundskoleelever räkna ut); däremot behöver sannolikt även den med lågt uttag tillsätta mineraler understundom, och kanske plöja ner gräset och klövern mellan raderna då och då (ger naturlig NPK eller i vart fall N). Med andra ord: hur mycket och med vad man behöver göda beror i grunden på volymen man vill ta ut (och, förstås, markens beskaffenhet; den som vill ta ut stora skördar på mager jord måste göda mer med NPK). Går det att göra vin utan att tillsätta NPK? Ja, under förutsättning att jorden är i gott skick (att man har ett levande humuslager) och att man inte vill ha ut jätteskördar (man får då plöja ner gräs och klöver enligt ovan samt kanske komplettera med mineraler; vissa sorter behöver mer av somliga mineraler så exakt vad man behöver tillsätta är individuellt). Är handelsgödsel bättre eller sämre än ”naturlig” dynga? Varken eller, kanske, men miljömässigt är det rimligt att anta att naturens egenproduktion är bäst lämpad för att återföras till jorden (under förutsättning, hur konstigt det nu än kan låta, att dyngan inte är förorenad). Kan man påverka smaken via gödningen? Absolut, på många vis, t ex gäller det att ha en levande och ”komplett” jord (d v s en jord som inte blockerar eller hämmar rankans tillväxt och aromutvecklingen i frukterna och, kan man tillägga, druvans kväveinnehåll påverkar jäsningsförloppet och den aromutveckling som då kan ta plats, dock kan man ”eftergöda” med kväve i samband med att jäsningen startas) om man vill få till komplexa och kompletta viner (låter självklart, men är det inte). Avslutningsvis, är världens vinbönder generellt sett bra på gödning? Nej, inte särskilt.

Vingårdsmaterielfirman Vinséo ville göra reklam för sig själv genom att till olika vinodlare ställa frågan ”Vad kostar det att producera ett kilo druvor och vad får man för det?”. I veckan debatterade sålunda diverse vinprofiler saken vid ett seminarium anordnat av nämnda Vinséo. Kostnaden visade sig vara runt 1,4 €/kilo för biodynamikern Emmanuel Cazes (Domaine Cazes) och kvalitetsproducenten Gérard Bru (Château Puech Haut). Båda säger sig ta ut mellan 24 och 27 Hl/Ha. En slutsats man kan dra som åhörare till debatten är att nämnda producenter då måste ta rejält betalt för att överleva, men som debatten arrangerades av Vinséo blev slutsatsen också… ”bevattna mer (och öka ditt uttag)”. Inget fel i det, men kanske ett aningen sökt svar? Laurent-Emmanuel Migeon från Groupe Evoc – nu talar vi massproduktion och bevattning – menade att Evoc producerar vin för mellan 0,2 €/kilo (lägre klassad mark, uttag 90 Hl/Ha) och 0,6 €/kilo för AOP. Vincent Pugibet (Domaine de la Colombette), slutligen, som representerar en produktion inriktad på viner med låg alkoholhalt, berättade att hans kostnad hamnar på 0,2 €/kilo. Alltid. Förklaringen till detta är bevattning (högre skördeuttag) och mekanisk beskärning (spar 1000 €/Ha och år, samt de besparingar som görs genom att inte stötta vinrankorna). ”I Australien sköts, enligt CSIRO, 65 % av vingårdarna på det här viset,” visste Pugibet att berätta. Vad får man betalt då? Nja, Evoc har ännu inte nått de 3500 €/Ha man har som mål, endast ett av medlemskooperativen når 3000 €/Ha. Å andra sidan, berättade Laurent-Emmanuel Migeon, tjänar de bra med pengar på sina alkoholfria viner, men även på att extrahera resveratrol och att producera bordsdruvor. Efter detta kunde Gérard Bru avrunda med att konstatera, att även om Château Puech Haut faktiskt gjort ett försökt att diversifiera med billigare vin, men det fungerade inte så man blir sin läst trogen, vilket kanske vi vinälskare inte alls har något emot?

Att vinmakare är pressade i skördetider är väl ingen nyhet, men att en av oss de facto trillade i pressen i år är måhända det. I alla fall har en del press tyckt det. Vinmakaren i fråga är min kompis chefsvinmakaren på Hedges Family Estate, Pete Hedges. Olyckan inträffade häromdagen och han blev dessvärre rejält skadad, bland annat brutna revben en masse. Dock är vi vinmakare ett segt släkte och senaste nytt är att Pete mot alla odds redan tagit några stapplande steg på sjukhuset där de försöker sätta honom i vinbart skick igen. Skörden i Washington State går för övrigt, som tidigare meddelats, planenligt.