Uppdraget på Krim går framåt. Resan i förra veckan resulterade framförallt i att en organisation för arbetet i vinkällaren nu finns klar. Åtminstone i teorin. Den närmaste tiden ska lite förändringar göras och ett par personer anställas (jag intervjuade dem i Kiev på vägen till Krim). Teoretiska kunskaper finns en masse, däremot är det sämre med praktisk erfarenhet – särskilt från tillverkning av torra viner. Kul är att personalen i vinfabriken (Zavod Koktebel) är motiverade att genomföra nödvändiga förändringar. På marknadssidan har arbetet också gått framåt, slutrapport kommer i augusti och utifrån den kan vi slutgiltigt sätta portföljen. Årets skörd kommer inte att resultera i en revolution eller ens nya viner, däremot genomför vi mängder med förändringar, som kommer att göra om grundstilen en hel del (mer frukt – inte så svårt… – och mer munfyllnad och rondör). Nu ska jag sätta ihop inköpslistan för de produkter vi behöver i år och när vi ses igen i mitten av juli ska vi bland annat gå igenom arbetsplanen för årets skörd, som jag då ska ha med mig. Vid sidan om detta filar jag på en mer långsiktig utvecklingsplan avseende såväl vingård som viner – en plan som vi ska arbeta efter de kommande åren. Bara så ni vet, alla ni som satt och tuggade på naglarna och undrade: men hur går det i Ukraina då?
Kategoriarkiv: Vinproduktion
Torrt lästips för en regnig sommar
Den som inte har något bättre för sig än att läsa en torr faktabok om vintillverkning i sommar kan med fördel ta sig an ”Odla och tillverka vin”, som nyligen utkom i en reviderad och, som det brukar heta, utökad (ger känslan av ”bättre och större”) upplaga. En på alla sätt och vis bra och utökad bok, även om den är lite torr, men vem är inte det?
Floods in Eastern Washington
Fick för någon minut sedan mail från Tom Hedges. Normalt är klimatet minst sagt kontinentalt i ”Eastern Washington” där Hedges Family Estate ligger. Det innebär långa, varma och mycket torra somrar. Faktum är att det brukar gå flera månader utan en vattendroppe och det är inte för inte som området betraktas som öken. Så inte i år. För att jag skulle tro på Tom skickade han med bilder, som visar rena rama översvämningen i vingården på Red Mountain. Ingen kan minnas att detta hänt tidigare (å andra sidan har det inte funnits vingårdar på Red Mountain i mer än drygt tjugo år). Hursomhelst blir det spännande att se vad all denna nederbörd kommer att få för inverkan på årets (och nästa års) skörd. En första vink om det får jag när jag om en knapp månad åker till Washington för att slutblenda 2009 års ”Limiteds” hos Hedges. Återkommer med mer information då. Nu måste jag ta in hundarna som enligt ljuden utifrån gör sig redo att jaga vildsvin (förrförra veckan höll hovawarten på att bli dödad: han drog efter en kulting och sprang ihop med hela familjen… dock överlevde han (efter en dyrbar veterinärinsats) och uppenbarligen är han lika korkad som förut).
Albarino i var fransk odlares land
Chambre d´Agriculture de l´Hérault konstaterar att man i Frankrike ännu inte har råkoll på druvan Albarino, men som den är så utbredd och väl analyserad i Spanien och Portugal och då allt fler vill plantera den i södra Frankrike, ber ”La Chambre” CTPS (Comité technique permanent de la semence et des plants) att ställa sig positivt till att Albarino ska kunna godkännas som fransk druva utan vidare vetenskapligt arbete. Om CTPS ställer sig positivt går frågan vidare till Jordbruksdepartementet som säger bu eller bä. Visar det sig att även ministeriet är positivt inställt kan Albarino bli tillåtet fullt ut redan från och med nästa år. Något som, om ni frågar mig, verkar mycket sannolikt. Intresset för Albarino i södra Frankrike är stort och vi lär få se en del fransk Albarino framöver.
Coppola gör vin, jag film 2.0
Fick häromveckan återigen greppa webbloggkameran och kan därför förse er med ännu ett knippe klassiker som skulle göra vilken dogmafilmare som helst avundsjuk:
Lost in La Mancha 1 – starring Miguel Merino Hijo
Lost in La Mancha 2 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Lost in La Mancha 3 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Stefan Jarl, Coline Serreau, Janne Forssell & kannibaler
Det är klart att det i sig inte är något nytt, men i vår duggar filmerna om bekämpningsmedel och andra kemikalier tätt och som alltid visar de att allt började efter andra världskriget och att man inte sällan marknadsfört de nya produkterna med hänvisning till att man ska rädda världen från svält och elände och avseende det kan man väl konstatera att de nya kemikalierna i vart fall inte gjort till, möjligen från. Å andra sidan är de stora kemibolagens lobbying-verksamhet och stöd till forskningen så omfattande att motbilder behövs. Tidigare har jag nämnt Coline Serreaus film ”Solutions locales pour un désordre globale” och nu kommer vår egen Stefan Jarl med”Underkastelse – till de oföddas försvar”. På tal om kemikalier berättade en annan dokumentärfilmare, Janne Forsell, att han när han gjorde sina Jorden runt-reportage pratade med en kannibal (i Papua Nya Guinea vill jag minnas att det var) om kött och det visade sig då att kannibalen inte ville ha ”vita män” för de smakade konserveringsmedel. Sant eller osant, en kul historia är det.
Alkohol, Beaujolais & Edith Söderström
Utan att någon egentligen märkte det smög alkoholstyrkorna upp över 13,5 %, sedan 14, 14,5 och den naturliga toppen på skalan: 15 %. Ett fåtal viner har saluförts med en deklarerad alkoholstyrka över 15, men för det mesta har de högre nivåerna tigits ihjäl – den som blir avslöjad tvingas i värsta fall att byta ut sina etiketter – eller åtgärdats med vattentillsatser eller omvänd osmos. Samtidigt blev vinerna mjukare, fruktigare och genomgående drickbara redan dagen efter buteljeringen. Orsaken till detta var, att i första hand de amerikanska producenterna gjorde ordentliga marknadsundersökningar och dessa indikerade att det var så här vinerna nu skulle vara: stora, mjuka, fruktiga, kraftfulla och färgrika.
För några år sedan började det som nu nästan är samtiden skönjas som framtiden och den innehöll viner med lägre alkoholhalter, mer stramhet och rent av strävhet, inte bara lagrings- utan också utvecklingspotential och en frukt baserad på druvans komplexitet och inte övermognad. Så vad är det då som nu står för dörren? Beaujolais? Varför inte?
Utmärkt exempel på det som nästan är samtiden
Ytterligare ett exempel på det som nästan är framtiden
En producent som nästan är i tiden
På drift med Edith Söderström
Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin
När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).
Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).
Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.
Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.
Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.
En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.
Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).
Sherry
Lobesia botrana , Eudemis & DCFC
Någon hade läst om ett nytt hot mot världens vinodlingar och frågade mig om saken och eftersom det känns som att frågan har en allmän relevans kommer här några ord om Lobesia botrana: Lobesia botrana orsakar en åkomma som kallas Eudemis och larven/fjärilen lever i två till fyra cykler beroende på regionens klimat och hur pass varmt året är. Känd i Frankrike sedan 1800-talet och har under 1900-talet dykt upp i vingårdar i större delen av Europa, Nordafrika och på vissa håll i Asien. Skälet till att Lobesia blivit på modet just nu är att någon hittat eländet i USA. Bekämpas enkelt med fällor, som, faktiskt, kan innehålla födomämnen, eftersom Lobesia dras med ett stort sockerbegär. Värt att notera är att Eudemis/Lobesia botrana bara är en av flera larver/flygfän som på tämligen likartat vis attackerar världens vingårdar. Vanligtvis bekämpas de med fällor med feromoner (fälla med lockande doft sätts ut i vingården, suktande flygfä åker dit och sätter sig i klistret).
Lite DFDC för att jaga Eudemisen på flykten.