Vin, kaffe & choklad

På tal om konkurrensutsatt kaffe: har ni också fått er serverade historier om unika kaffe-luktande kloner av Pinotage och om speciella delar av vingården, ”blocs”, som skänker vinerna en doft och smak av choklad? Utmärkta koncept, tycker jag. Och, förstås, lögnaktiga. Vilket inte hindrar att man kan tycka om vinerna. Eller inte. Hur som så är det ingen match att göra sådana här viner: vinvärldens muzak. Här får ni, kära vinifieratläsare, ett par gratisrecept:

Kaffevin: 1. Tag en must eller ett vin med den koncentration som priset kräver. 2. (Jäs och) Tillsätt ekstavar av typen ”high mocca”. 3. Låt dra. 4. Klart.

Chokladvin: 1. Tag en must eller ett vin med den koncentration som priset kräver. 2. (Jäs och) Tillsätt ekstavar av typen ”high chocolate”. 3. Låt dra. 4. Klart.

Slutligen, om du är sommelier: Du har närmast en skyldighet att inte berätta detta för dina gäster. Vill gästen tro – och det vill den säkert – på snarvel så ska den få snarvel. På krogen går sannolikt en nöjd kund alltid före sanningen. Åtminstone har jag alltid uppskattat de, oftast övertygande framförda, historier jag fått mig serverade tillsammans med vinet, även om dessa understundom uppenbarligen varit lögnaktiga, för vem, handen på hjärtat, älskar inte historier om vingårdshörn som ger speciella dofter eller eremitiska vinbönder som ligger gömda i diket medan man går och knackar dörr.

Lördagsamusement

Konkurrensutsatt kaffe

Ibland vill Systembolaget ”konkurrensutsätta” produkter. Om detta beror på krav från EU eller om det är en egen idé vet jag inte. Helt okej är det dock inte alltid. Just nu finns en offert ute för ett vin som direkt utmanar succén Café Culture (som, är det bäst att tillägga, jag inte har något som helst med att göra). Skälet till att jag är skeptisk är att oavsett vad vi tycker om Café Culture så är det ett vin och ett koncept som någon framgångsrikt tänkt fram och producerat och – efter en egen insats av kunnande, arbete, pengar och tid – gjort till en succé. Så till den milda grad för övrigt att flera vinskribenter och sommelierer på fullt allvar förklarat att vinet görs på en speciell ”kaffe-klon” av Pinotage (wow! det är en av de bästa, lögnaktiga storytelling-historier jag både hört och, inte minst, sett lyckas). När nu ett sådant här förvisso extremt stajlat vin ”konkurrensutsätts” är det alltså fritt fram för alla copy cats och andra halvdana vinmakare och producenter att profitera på originalet. Lika trist som när man hör någon annans musik lysa igenom i en meningslös hit.

Kaffe med paj i original
Steve Marriott-bonus

Avstängda vinstockar, N.Y. & Slow Burn

I inlägget om skörden i Languedoc nämner jag att ett par fält med unga stockar ”stängt av sig själva” till följd av torkan. Vad menas med detta, kan man kanske undra? Jo, vinrankan är en överlevare och gör vad den kan för att klara de rådande omständigheterna. När det blir för torrt slutar den helt sonika producera frukt och koncentrerar sig på överlevnad. Detta kan leda till att druvorna lämnas åt sitt öde, halvt mogna.

Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”

Ett knippe glada New York-bor & David Bowie förgyller vår fredag.

Skörden Languedoc 2010

Det här året är inte helt olikt 2009: mycket regn under våren och försommaren, sedan torrt och varmt. Ifjor stack mognaden iväg i en rasande fart. I år verkar det gå mer sansat till. På Domaine de Brescou har vi kört in Grenache (mycket små druvor, dessutom mycket coulure i år = liten skörd), Pinot noir del 1 (ovanligt uppblåsta druvor = stor skörd; Pinot noir del 1 används för rosévinet ”Fleur d´Été”), Chardonnay del 1 och Viognier del 1 (vi skördar i två omgångar för bevarad fräschör och bästa balans i vinet, båda mycket lovande, normala kvantiteter eller något större). F ö ser allt bra ut förutom något fält med unga stockar där rankorna stängt av sig, p g a torkan.

Bra för att inte säga bästa köp just nu.

Eld, vind & vinstockar

Inte nog med regn och annat elände, nu brinner det i knutarna också. Igår när jag körde hem från Domaine de Brescou utanför Pezenas var motorvägen A9 avstängd väster om Montpellier till följd av en vådlig brand. På bara några timmar brann tusentals hektar upp och vi som befann oss på Autoroute 9, som råkade ligga i brandens väg, fick snällt sitta och vänta tills någon kom på den briljanta idén att ta bort mitträcket på motorvägen så vi alla kunde vända och köra tillbaka mot Spanien. Själv valde jag att köra tillbaka till Pezenas och sedan hem via Millau, norr om Montpellier . Även där brann det, visade det sig. Dock inte häftigare än att man kunde ta sig fram. Sedan brann det också utanför Arles och slutligen ner mot Aubagne till. Konstigt med alla bränder? Nej. Det händer varje år då det varit torrt en länge tid och vinden (Mistral här, Tramontana där) börjar blåsa. Då kommer pyromanerna fram och tänder sina små brasor som snart är förödande bränder. Den stora branden utanför Montpellier bekämpades av sex vattenbombare, fyra små vattenbombare, två helikoptrar och hundratals brandsoldater till fots. För den som inte redan visste det kan jag berätta att vingårdar utgör utmärkta brandgator eftersom de inte brinner, de bara torkar ut.

Skördeutsikterna på Krim 2010

Klart ni vill veta allt om hur skörden artar sig härborta i österled! Volymmässigt är det ett tufft år. Mycket regn i början säsongen – som ivriga följare av denna blogg redan har råkoll på – resulterade i både taskig fruktsättning och mjöldagg och därmed färre druvor. Efter regn följde sol och den värsta värmeböljan och torkan i mannaminne – jämför med Ryssland i år – och den fortgår, även om temperaturen nu fallit från +40 – +42 till +32 – +35. Således är många druvor trots de tidiga regnen mycket små. Kvalitetsmässigt bör dock allt elände spela vinmakaren i händerna. Imorgon sparkar vi igång skörden med Pinot Gris.

Carignan, Mazuelo & MDLXV07

Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.

Hashim, vinfusk & snålheten bedrar visheten

Enligt WOW fax news har en Andrew Hashim blivit dömd för att ha sålt Sultanastinna Chardonnayiner. Tydligen ska väldigt många vara mycket upprörda över detta tilltag. Personligen tror jag att upprördheten, åtminstone i branschen, till stor del är ett spel för galleriet och vad själva domen anbelangar var man i Australien tvungen att förr eller senare döma någon för ofoget att trycka in billiga druvor i en dyrare etikett (jämför produktions- och försäljningssiffrorna för t ex Chardonnay de senaste 20 åren…). För tro inte att det här var första eller sista gången någon la en karaktärslös druva i ett ”Chardonnayvin” och med hjälp av jäststam och ekstavar gjorde en bra affär – och gav konsumenten ett ”prisvärt” vardagsvin. Tro förresten inte heller att det här skulle vara ett unikt problem för Australien, även om man kanske just där är särskilt glad i att spä ut med Sultana. Faktum kvarstår: vill man få ”the real thing” kostar det och den som köper, äter och dricker billigt får i sig en hel del skräp. Blir någon upprörd över detta bör personen ifråga per omgående sättas i Livets skola. Årskurs ett.

The real thing, men resten är 110 % Chardonnay också.

Senaste nytt från Chile

Efter många om och men tycks de chilenska producenterna kunna enas om att skörden 2010 på grund av jordbävningen tidigare i år blivit cirka 15 procent mindre än normalt och förväntat. Årets vinter, som infann sig nästan utan att det hann vara höst först och som vägrar släppa sitt grepp om landet, har varit osedvanligt kall och lång, menar både gemene man och vinproducenterna. Hur pass osedvanligt kall och lång den varit får statistik så småningom utvisa. I Maipo har den nya distriktsindelningen blivit fördröjt och vi får fortsatt vänta på besked om när vi får ett Maipo Andes, ett Maipo Intercordilleras och ett Maipo Costa eller vad de tre nya delarna kan komma att få heta när sista ordet är sagt. Alla är övertygade om att besked kommer inom ett par månader.

Chilenskt vintips

Gamayngen Philippe le Hardi & Bourgogne Côte d´Or

Tro det eller ej men redan den gamle Philippe le Hardi bestämde – eller om nu någon annan bestämde åt honom – att ”le vil et très déloyault Gamay” (ung. ”den tarvliga och trolösa Gamay”) skulle kastas ut från Bourgogne, där blott Pinot noir skulle användas för rödvinerna. Så har det fått bli (med undantaget passe-tout-grain) fram tills EU nyligen fattade beslut om den så kallade 85/15-regeln, som i praktiken innebär att det nu blir tillåtet att blanda 15 % Gamay i en ”Bourgogne Pinot noir” . Samtidigt ändras reglerna för ”Bourgogne” som bara behöver innehålla 70 % Pinot noir. Klart odlarna i Bourgogne är förbannade, även om en och annan redan tidigare pytsat i lite Gamay utan att säga något om detta (mer volym, lägre produktionskostnad, ingen märker något). Dock har alla nu kommit överens om en kompromiss. Vara hur det vill med EU, resonerar man, det kan vi inte göra något åt så låt oss skapa en ny AOP istället: Bourgogne Côte d´Or. Och här ska minsann ingen 85/15-regel gälla. Nu talar vi ren Pinot noir. Punkt, slut.

Utmärkt exempel på ekologiskt odlad ”vil et déloyault” Gamay, som bara är så rätt i tiden. Finns att köpa via beställningssortimentet.