Kategoriarkiv: Vinvärlden

Kvalitetskategorisering av vin

Publicerat av
Svara

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Vin på inköpta druvor

Publicerat av
Svara

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Capitain-Gagnerot – ryttmästaren från Bourgogne

Publicerat av
2

Ett bra vin är naturen fångad i en flaska på ett rent och balanserat vis. Det där sista är inte oväsentligt. Ett otal producenter, de som nästan är riktigt bra (och inte sällan för dyra), förmår fånga sina druvor och deras förutsättningar i flaskan men utan att det blir rent och balanserat. Det är alltid något som skaver någonstans. Nu bryr sig många vinkonsumenter, bevisligen, inte om det där som skaver, och lyckliga äro dessa ity de har tillgång till ett betydligt större utbud.

Bull’s eye

Vi som istället blir irriterade, besvikna och rent av förbannade på det där skavet av orenhet eller obalans, vi får ödmjukt finna oss i att världen inte kryllar av känsliga vinmakare med förmågan att pricka bull’s eye. Å andra sidan vet vi att de där som ”har det”, ja de ”har det” och är därför alltid att lita på, och när vi hittar sådana producenter så gäller det att hålla fast vid dem. En av de där med känsla för feeling som ofta omhuldas här på vinifierat är Clotilde Davenne. Häromveckan handlade en text om Chiara Condello och strax för det Giulia Negri. Idag är turen kommen till Maison Capitain-Gagnerot och familjen Capitain i Ladoix-Serrigny vid Corton-kullen i Bourgogne.

Västgötens sanna väsen

Den som besöker Capitain-Gagnerot lär, med lite tur, möta pappa Patrice. En synnerligen sympatisk herre som mer än gärna och med en mysfarbrors leende och blicken hos den som vet att vara stolt över sitt närmast fulländade verk förevisar gårdens viner och berättar om husets historia och de nuvarande 16 hektaren. Blir det affärer av lär det vara dotter Delphine som tar hand om det. Sonen, Pierre-François, som förmodligen ser ut som pappsen gjorde för sisådär 35 år sedan och redan utvecklat samma sympatiska leende och sätt (jajo, Delphine är också sympatisk och schysst, men det är ju hon som sköter pengarna och då ligger det i sakens natur att det blir mindre sympatiskt och tur är det för det enda som tar emot mer för en västgöte än att betala är att betala till någon som står och ler förnöjsamt), honom lär besökaren inte få träffa då han som sig bör är upptagen med att plöja mark, vårda druvor eller jäsa vin.

Begravd psykopat

Nog av. Alla är trevliga, alltså, nästan så det känns som att det måste ligga en psykopat begravd någonstans. Är det så? Det är gott att inte veta, som västgöten säger, men det tror vi då rakt inte. Däremot är vinerna precis så där som de är hos den som kan det här med att fånga naturen på ett rent, balanserat och tilltalande vis. Bäst av allt: det verkar som att Pierre-François gör det lika bra som pappa Patrice. En vertikal av diverse viner ger vid handen en genomgående renhet och balans, och för varje ursprung som provas, vi är ju i Bourgogne och det ändrar sig snabbt, känner vi av förändringen i ursprunget. En Ladoix är en Ladoix, en Corton en Corton. Ja, ni fattar (eller så gör ni inte det och då ska jag be att få rekommendera något av Systembolagets Appassimento-viner för 99 sek).

Vintips – äntligen!

Hursomhelst: jag är oerhört förtjust! Älskar att springa på de här vinmakarna som ”har det” – det händer, som sagt, inte jätteofta. Så, lite vintips då, och då tycker jag att ni ska prova allt ni kommer över från Maison Capitain-Gagnerot (svårt med namnet? tänk kapten Gagnerot, låter som en ryttmästare på Livregementets husarer), dock här blott ett litet urval: Ladoix 2016, nr 74398, 249 sek (superung, bra år, nu för den som gillar ung, oförlöst pinot, lagra något år annars); Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek (same same men mer av allt, imponerande precision för er som vill nörda till det på vinmakeri-sidan och förstå vad hantverket handlar om, spar några år om du vill maxa vinet, mycket ungt idag), Corton GC ”Les Garndes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek (ojoj, men lagra); Corton GC ”Les Garndes Lolières 2013, nr 71717, 699 sek (sist men inte minst ett vin som nästan är drickfärdigt idag och i övrigt kan vi bara tillägga att det är rasande gott).

Captain Beefhart. Från kapten till Beefhart och från Beefhart till klassikern Hot Rats.

Vinproducent fast för tandinfusk

Publicerat av
4

Med tanke på den utveckling som det moderna vinmakeriet tagit sig de senaste två åren, alltså tiden efter det att tandinet blev en fullt ut accepterad (om än enligt lag begränsad) tillsats i vin (godkändes av EU redan 2008 men av ABCB (Alcohol Beverage Control Board) i USA först 2015), är det inte helt överraskande att en (känd) fransk vinproducent nu åkt fast för tandin-fusk.

Den ”varma” och ”mogna” årgången 2009 i Europa är den första i historien som tydligt märkts av tandin och vi har sett samma effekt på årgångar som 2015 och 2017, alltså år med en viss naturlig förutsättning att ge runda och tillgängliga viner men som boostats långt från sitt ursprung. Alla vet också att årgångarna mellan 2009 och 2015 inte visade samma ”runda” karakteristika av det enkla skälet att det rådde tandinbrist i världen. När McScott’s Laboratories åter hade mer av varan i lager lagom till skörden 2015 tog snart den volymen också slut – nu var ju även amerikanarna och övriga världen med och slogs om härligheten. Det är också skälet till att 2016 blev ett ganska ”tandinfritt” år (enligt uppgift skeppades allt tandin till Kina det året). Återstår att se hur 2018 blir…

Å andra sidan kan vi utgå från att det är ett högst medvetet grepp från inte bara den franska myndigheten utan också EU när nu en känd producent gripits och begärts häktat för otillåten användning av tandin (enligt EU:s regelverk, och samma gränsvärden gäller i USA och övriga världen, får ett vin innehålla högst 15 g/l tandin då högre nivåer och upprepat intag av tandin bevisligen kan medföra en direkt hälsorisk för konsumenten som dels kan bli tandinberoende, dels drabbas av skrumplever) och att syftet är att om inte stoppa så iallafall hämma den okontrollerade användningen av tandin. Ytterligare ett skäl är rimligen de forskarrön som vill göra gällande att tandin kan ge upphov till kronisk baksmälla, särskilt om det inte balanseras med sulfit.

Musik!

Chiara Condello – Predappios nydanare

Publicerat av
5

Artiklar, för att nu inte tala om PR-material, alltså sådant som både presenteras som sådant och sådant som når oss via köpt ”redaktionell” plats, ger ofta intrycket att producenten eller vinmakaren texten handlar om är något alldeles extra. Detta oavsett om det är femtioelfte generationen eller den första. Sanningen är den att en klar majoritet vinproducenter och –makare inte är särskilt duktiga. De bara följer manualer. Och detta oavsett om de titulerar sig högteknologiska ingenjörsmonster med stålbågade glasögon eller kruskaknuttekramande naturvinsfantaster med lustiga hattar och även i övrigt illasittande kläder. Jämfört med den där lilla minoriteten ytterst skickliga vinproducenter, de där som sätter varje vin mitt i prick och som lyhört navigerar fram genom odlandets vedermödor och vinmakeriets falluckor och grynnor, jämfört med dem är alla andra klåpare. Klåpare som pinsamt ofta saknar självinsikt och ödmjukhet och gärna låter sig bli föremål för falskt klingande hyllningsartiklar.

Fulländad balans

Nog av. Det här är en text om en av de där som inte försöker slå blå dunster i våra ögon. En av de där som faktiskt kan. Som både har förmågan att tänka visionärt och att känna var syran ska stå i smakprofilen för att vinet ska få en fulländad balans. Då Chiara Condello, artikelns föremål, är tämligen ung, kan vi med fog dessutom tala om huvudpersonen som en visionär och nydanare. Predappios och kanske rent av sangiovesens nydanare. Emilia-Romagnas svar på Madirans Alain Brumont många år senare. Någon som förnyar områdets viner och tar fram en ny typ av vin på en sedan länge känd druva.

Mitt i prick

Varför Chiara sätter sina viner mitt i prick hela tiden vet hon nog inte själv. Det bara är så. Däremot är hon sannolikt inte omedveten om att hon är synnerligen lyckligt lottad som dels fått starta en egen verksamhet på en särskilt utvald jordbit på föräldrarnas egendom Condé i Predappio, dels nu också fått ta över ansvaret för stora Condé. Idag driver hon dels sina egna pedantiskt skötta drygt fyra hektar, där hon gör Chiara Condello och Le Lucciole, dels tjugo gånger större Condé.

Då Chiaras mål är att göra bästa möjliga vin arbetar hon efter vad som omsatt till konsumentledets termer är principerna för ekologiskt och holistiskt jordbruk, och har valt att certifiera gården hållbart och arbeta CO2-neutralt. Den som vill se ägorna får göra det från hästryggen eller till fots, eller möjligen i en av gårdens för ändamålet avsedda ”buggies”.

Ekosystem

Självklart har hon, precis som kompisen Giula Negri i Barolo, haft att hantera relationen till föräldragenerationen, balansen mellan respekt och viljan att utveckla och förbättra. ”Pappa och jag har olika filosofier avseende odlingen,” berättar Chiara när jag träffar henne på vinmässan Prowein, ”jag började ställa om till ekologisk odling direkt. Mina ’egna’ 4,5 hektar är omgivna av buskar, träd och fruktodlingar, allt för att skapa ett så levande och väl fungerande ekosystem som möjligt. Idag har vi mer djur, allt från insekter till kaniner, på gården. Det är framtiden.”

Till Sverige

Chiara inte bara är, hon låter också som en bonde. Men innan hon tog steget fullt ut och utbildade sig inom jordbruk och vinmakeri hann hon med en universitetsexamen i ekonomi. Hennes första egna viner gjorde hon 2015, och de är… uppseendeväckande, i sin renhet och balans. Utan tvekan från en vinmakare som har den där feelingen som bara ett fåtal utvalda begåvas med. Och det gäller inte bara en årgång eller ett eller två viner. Alla viner jag provat, hennes gena varumärken (Chiara Condello och Le Lucciole) och de Condé-viner hon satt sitt avtryck på (2015 och senare) är oerhört snygga och välformulerade. Som poesi av Tranströmer. Ni som ännu inte haft tillfälle att upptäcka hennes viner ska veta att en tillfällig lansering (”TSE”) av ”Chiara Condello” väntar mot slutet av sommaren och redan före det kommer toppvinet ”Le Lucciole” dyka upp i Systembolagets beställningssortiment.

#TWWD2018  

Publicerat av
5

Lördagen den sjunde april är det dags för årets #TWWD (Terrific Wines Winemaker’s Day) för allmänheten, och två dagar senare bjuds ”branschen” in för att möta de tillresta vinmakarna och höra dem berätta om sin vardag eller rent av för att få följa med på en resa in i vinmakeriets hemligaste vrår.

På lördagen utspelas allt på Ästad Vingård i Tvååker, söder om Varberg. Den som är intresserad gör rätt i att ta kontakt direkt med Ästad. Ett antal föreläsningar/provningar står på programmet liksom en minimässa där besökarna får tillfälle att prova på vinvärldens mångfald, biträdda av några av nämnda världs skickligaste spelare. På kvällen dukas en ”winemaker’s dinner” upp för hugade. Bland stjärnorna på plats nämner vi Clotilde Davenne från Chablis, Chris Mullineux från Sydafrika, Simone Rings från Pfalz, Bastien Goutorbe från Champagne och Nicolas Garnier från Calvados.

På måndagen – för ”branschen”, d v s sommelierer, vinskribenter och liknande själar – blir fördjupningarna djupare och föredragen fler. Anmälan sker direkt till importören Terrific Wines. Den som inte har något bättre för sig kan alltid komma och lyssna på undertecknad då denne djupdyker i rosa vin – ett vatten som förefaller vara onödigt grumligt i Sverige. När så det är avklarat drar programmet igång på allvar med framträdanden av megastjärnor som Clotilde Davenne och Chris Mullineux, blivande megastjärnor som Giulia Negri och Chiara Condello, samt sådana som är mittemellan som Simone Rings och måhända mindre kända men desto mer kunniga som Nicolas Garnier och Bastien Goutorbe. Hursomhelst folk från allt från Emilia-Romagna via Pfalz till Champagne. Dessutom medverkar Geoff Merrill på länk från Australien.

TV-historia.

Varför veganvin?

Publicerat av
2

Det enkla svaret på rubrikens fråga är ”därför det finns veganer”. Självklart är det så. Samtidigt ska man ha klart för sig att det finns en ekonomisk drivkraft i detta. Lohas (Lifestyle of Health and Sustainability), alltså folk som försöker leva fullt ut utan att det är på någon annans bekostnad, är en ofta köpstark målgrupp. Bortsett från det kloka i att behandla naturen och allt annat väl, vore vi vinproducenter korkade om vi inte försökte nå den här tydlig nischade gruppen. Och det gör vi. Bland annat med ”veganvin”.

Idag förefaller det finnas en viss förvirring kring begreppet vegan i förhållande till vegetarian. De sistnämnda – de som avstår kött, och oftast också fisk, medan somliga äter mejeriprodukter och många kan tänka sig att gå i en dunjacka – är en idag fullt ut accepterad minoritet i samhället. Kort sagt hittar vi numer utan att anstränga oss bra vego-krogar och goda vego-recept också i västvärlden.

Om vegetarianerna är en minoritet i vårt samhälle är veganerna en minoritet inom vegetarianismen. Talar vi hard core–veganer/Lohas dricker de förmodligen inte alkohol alls, helt säkert avstår de viner som på något vis haft att göra med djur. Vi talar då om allt från att limmet till etiketten kan till del vara baserat på animaliska produkter via äggvite-klarning till att vingården plöjts med hjälp av hästar. Det sistnämnda betyder att många biodynamiska viner och holistiska initiativ går bort för veganen, som också avstår dunkuddar och ylletröjor för att nämna något.

Enligt Demoskop 2014 är fyra procent av svenskarna veganer, i USA är siffran en procent (enligt Vegetarian Resource Group, 2009). Det är alltså en förvisso tydligt nischad men också liten marknad, som dessutom begränsas av att vissa veganer avstår eller i vart fall begränsar sin vinkonsumtion kraftigt. Vinindustrin har därför allt att vinna på en än större förvirring över vad ”vegan” egentligen står för och ju fler som säger sig vara veganer utan att vara det, desto större marknad för veganvinerna.

Tips på en vegan-certifierad producent: Weingut (Marie) Menger-Krug. Här två av Maries viner som finns att beställa på Systembolaget (OBS! alla är inte registrerade som eko/vegan i SB:s lista, vilket emellertid inte ändrar sakförhållandet): Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek (fräsch riesling utan åthävor), Menger-Krug Méthode Rurale Brut Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek (finfint ursprungsbubbel, oerhört rent och imponerande välgjort, ett vin som kräver sin vinmakare).

Läs mer om en känd vegan och lyssna på hans musik i form av detta och detta och detta.

Ny syn på rosé?

Publicerat av
Svara

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Vinvärldens små stora hjältar

Publicerat av
Svara

I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.

I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.

Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!

Heroes.

*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.

Besök hos Giulia Negri

Publicerat av
1

 

Det här med att födas med silverkaraff i hand kan vara på gott och ont. Om den tidigare generationen gör lysande viner gäller det att leva upp till det. Råder den omvända situationen är kanske goda råd dyra, eller i vart fall avgörande, för att verksamheten alls ska överleva, och vem ska man lära sig av om målet är att inte göra som mamma och pappa?

Konflikt

Är nu målet att göra något nytt, något som inte alls liknar det som varit, är det lätt att hamna i konflikt med förfäderna och det gäller ofta att tassa på tå för att inte göra nydaningen alltför utmanande och nedsättande mot det som varit haver. Alla de här utmaningarna har Giulia Negri ställts inför. Och klarat. Med bravur.

Underbarn

Som underbarn gjorde hon sina första försök i vinkällaren redan som 16-åring och bara ett par år senare var hon så duktig att hon inte bara gjorde sitt eget vin: hon hade dessutom skapat sin egen stil och filosofi, sammanfattad i attityden och aromuttrycket ”Barologirl”; ett lite lättare (sandjordar och hög höjd hjälper till här) och mer okomplicerat fruktigt Barolo-vin, långt från ”Barolo boys” och deras i sig utmärkta, mer extraherade och maxade ett par decennier äldre nydaning av det traditionella området.

Föräldrarna

Och föräldrarna, dem charmade hon på samma vis som hon charmade världen i stort.

Auktoritet

Tio år senare har Giulia precis tagit över också föräldrarnas verksamhet på familjegården Serradenari, lanserat inte bara en utan tre barolo samt viner på pinot nero respektive chardonnay, etablerat sig som en auktoritet i området och, inte minst, gått från klarhet till klarhet i vineriet: hennes viner har bokstavligen blivit bättre för varje år. Idag agerar hon med en självsäkerhet hon inte hade inledningsvis då det till del handlade om ungdomligt (bråd)mod (och, så klart, ett stort stycke känsla för feeling, eller, om man så vill, talang, för alla kan inte göra bra vin, lika lite som alla med självklarhet kan bli stora kockar).

Sverige tidigt

Sverige var ett av de första länderna som upptäckte Giulia och började importera hennes viner – låt vara att monopolet inte fallit för charmen vare sig hos vinerna, Giulia eller importören och avstått TSE-inköp, vinerna finns iallafall i BS sedan länge och har fått många fans.

Tydligare druva

Var och hälsade på Giulia för ett litet tag sedan och kunde konstatera det som skrivs ovan: det blir bara bättre och bättre och hon blir allt tryggare i det hon gör. Anmärkningsvärt när jag provade skördarna 17 och 16 var hur väl druvans uttryck nu kommer till tals i hennes pinot nero – tidigare var de här vinerna nästan mer ”piemonte” än ”pinot nero”, nu är balansen mellan druva och växtplats bättre balanserad, ja, snudd på opitmal, hatten av – och att det blir allt större skillnad på hennes olika barolo-viner; med små medel lockar hon fram varje vins själ och personlighet, sådär som bara ett fåtal vinmakare förmår göra.

Sverigebesök

Ni som är ”bransch” har möjlighet att möta Giulia på TWWD2018 i Stockholm måndag 9 april (inbjudan via importören, eller kontakta på eget bevåg info@terrificwines.se) eller hos Munskänkarna i Örebro dagen därpå (då dyker Giulia upp tillsammans med sin kompis Chiara Condello som är mer eller mindre en Giulia i Emilia-Romagna och med sangiovese som druva – återkommer om Chiara framöver, inte minst som Systembolaget här snabbare fattat galoppen och redan köpt in lite av hennes suveräna viner, släpps efter sommaren).

Musik

Visst har vi alla någon gång funderat över det låter när någon sjunger på piemontesiska? Så här låter det.