Sverige störst på BiB

Storpack är populärt. Det gäller många varor och marknader. Det är alltså inte så konstigt att det säljs mycket vin på treliters boxar i Sverige. Å andra sidan är väl få, om några, svenskar stolta över att Sverige är världens största importör av boxvin. Enligt Business France och La Vigne köper svenskarna 493 000 hl per år. Tvåa i statistiken återfinns jättemarknaden USA med 310 000 hl. Behövs ingen Einstein för att räkna ut att boxens andel av den totala försäljningen i Sverige är stor, över 50 % enligt Business France, medan den i USA står för blott 3 % av försäljningen.

Är det då så dåligt att vi stoltserar i toppen av boxberget? Förpackningen i sig är, om vi utgår från att boxens påse är miljömässigt korrekt, inte så mycket att säga om. Inte heller det faktum att volymköp ger en mängdrabatt. Det som kan diskuteras är det eviga problemet med att det är svårt att göra ekologiskt och moraliskt korrekta produkter till riktigt låga priser. På en direkt fråga säger nog de flesta att de inte vill äta kött från djur som farit illa eller köpa kläder och möbler som tillverkats av sweatshopande barn eller, för den delen, köpa vete eller vin från högintensiva jordbruk med negativ inverkan på miljön.

Inte sällan förs plånboken fram i debatten om storvolym och lågpris, och då står sig ofta såväl miljön som hälsan slätt. Hur ska en ensamstående med två barn ha råd? Det är en ytterst relevant fråga. Men den är varken alkohol- eller miljöpolitik. Den handlar om fördelningspolitik.

Det som – bortsett från marknadens totala litenhet – måhända är anmärkningsvärt med att Sverige är världens största marknad för lådvin är att vi av folkhälsoskäl har ett alkoholmonopol, ett monopol som dessutom håller moralens fana högt och ser till att de egna leverantörerna, alltså de svenska importörerna, tar det här med CSR på allvar. Lite Dr Jekyll och Mr Hyde kanske, och kanske är det så att alkoholmonopol på något vis hänger ihop med en stor andel boxvin för i Norge står lådorna för 40 % av försäljningen (fortsatt enligt Business France). Just det där sista, att det kanske finns en koppling mellan en hög andel billiga boxar och alkoholmonopol, har emellertid Business France inte tittat närmare på, varför det kanske kunde vara intressant för svensk media, eller rent av Systembolaget självt, att göra det?

(Fotnot: 1. Noterbart är att vi på flera marknader, inte minst runt Medelhavet, hittar vin på storpack i form av bulkförsäljning direkt från tank (och i medhavd plastdunk). 2. Enligt svensk statistik är försäljningen av vin i box större än de siffror som Business France redovisar och enligt samma svenska siffror är andelen boxar i Norge lika stor som i Sverige medan en tredje monopolmarknad, Finland, kvalar in på runt 40 %. Inget av detta ändrar dock på det faktum att Sverige toppar inköpsstatistiken för box. I världen. )

Ingen musik här idag, men väl ett reportage du inte vill missa…

På besök hos Luisa Ponzi

Ponzi Vineyards remains a reference point for American Pinot noir with winemaker Luisa Ponzi at the top of her game”, skriver The Wine Advocate och öser tillsammans med Wine Spectator och Wine Enthusiast 90+poäng över Luisa och hennes viner. Uppfödd på familjegården i Oregon och utbildad i Europa tar hon det hela med ro och behåller båda fötterna stadigt förankrade i Willamette Valleys fina vinmarker.

Hit kom mamma Nancy och pappa Dick som grönavågare i slutet av 1960-talet och 1970 startade de, på allvar, det vi idag känner som Ponzi Vineyards. Tidigt blev de och deras viner den där referenspunkten The Wine Advocat talar om. De var inte ensamma om att vara så tidiga, men de tillhörde de första. Och de var bra.

Luisa och syster Maria, chef för företaget sedan många år, har med gemensamma krafter fortsatt utveckla familjeföretaget. Idag äger de runt 90 hektar vinmark och har byggt en modern vinanläggning och ett populärt besökscentrum för de allt fler vinturisterna i Oregon i allmänhet och undersköna Willamette Valley i synnerhet.

Det är värt att lyfta på hatten för systrarna för deras drivkraft och hur väl de fortsatt föräldrarnas bygge. Men det går inte att gå runt det faktum att Ponzi knappast skulle vara vad de är idag utan Luisa och hennes hängivenhet och skicklighet. Det är ett sant nöje att gå runt och prova vinerna i källaren med henne och det är lätt att se hennes grundläggande filosofi och hur hon bygger den komplexitet som inte alltid är given i amerikanska viner.

De egna vingårdarna planterar hon gärna med mängder av kloner, alltså stick i stäv med det som idag är den rådande filosofin, där odlarna oftast nöjer sig med att hitta en eller möjligen två kloner för sin gård. Mångfalden av kloner ökar komplexiteten genom de något varierande smakprofilerna och, inte minst, den varierande mognadsgrad de uppnått vid det gemensamma skördetillfället.

Luisa har inte bara koll på de egna odlingarna, hon arbetar också med lika stor inköpt volym, alltså druvor motsvarande cirka 90 hektar mark. Hon testar varje druvodlare/markbit hon är intresserad av och skriver sedan fleråriga avtal med dem hon ser kan passa hennes blendningsarbete. För det är det det handlar om – ja, bortsett från renhet, balans och stringens: blend.

Från ett ställe hittar hon röd frukt, ett annat mörk frukt, ett tredje syra… till de här olika egenskaperna adderar hon sedan enkla handgrepp som att somligt jäses med hela klasar, annat inte och så vidare och i slutändan sätts allt ihop på ett sinnrikt och noga avvägt vis. Att prova hennes fat är att känna de olika beståndsdelarna utbrutna och rent av lätt förlorade, för på egen hand är de inte alltid höjdare.

Luisa arbetar gärna med ek och inte sällan med lång lagringstid. Å andra sidan är bara tio procent av eken ny, och många av faten är större än barrique, 300 respektive 500 liter. En övervägande majoritet av tunnorna kommer från tillverkare i Bourgogne, som sig bör på den här gården som i första hand arbetar med Bourgogne-druvor och som alltid söker sig mot en stringent rondör i grundstilen.

Utmärkande för Luisas arbete är också att hon i likhet med andra toppvinmakare via varsam hand, skickligt sinne och ren frukt och utrustning använder mycket små mängder svavel. Grundregeln är att arbeta utan tillsatt jäst och den första, lilla svavlingen sker först efter den malolaktiska jäsningen, vilken här kanske inte inträffar förrän sommaren efter skörden. Därefter hålls svavlandet på en minimal nivå. Ett krav på druvleverantörerna är att de ska vara certifierade hållbart, ekologiskt eller biodynamiskt.

Den som tycker sig uppfatta tydliga lie-toner i vitvinerna är inte fel på det. Här är ”stiring” eller som fransmännen säger ”batonnage” snarare regel än undantag, och det under lång tid, ofta flera månader.

Den dominerande druvan är pinot noir, det är också druvan som satt Ponzi på världskartan. Fast i början var det snarare föräldrarnas pinot gris som gjorde gården känd. Idag är pinot gris fortsatt en viktig druva och ett populärt vin från gården, men Luisa är mer intresserad av att utveckla sin chardonnay. ”Pinot noir och chardonnay fungerar nästan alltid på samma ställen och vi får fram en egen stil av chardonnay här, någonstans mellan en amerikansk och en europeisk,” säger Luisa. Något som det är lätt att hålla med om.

Vid sidan om pinot noir, chardonnay och pinot gris gör Luisa några riktigt bra viner på mindre förväntade druvor, och då framförallt dolcetto och arneis. Förmodligen den bästa arneis som görs utanför Italien och vad gäller dolcetton är det frågan om det ens finns en lika bra i Italien. Tyvärr är just de här två svåra att komma över. Bara runt 300 lådor per år och vin görs.

I Sverige hittar vi just nu Ponzi Tavola Pinot Noir 2015, nr 74091, 269 sek, (härlig dörröppnare till Luisa och elegans från Willamette valley), Ponzi Reserve Pinot Noir 2014, nr 73689, 525 sek, (mer kraft och koncentration, vilket möjligen prislappen kan indikera…), 2014 Ponzi Riesling 2015, nr 73886, 219 sek (frisk riesling med elegans och balans), Ponzi Pinot Gris 2016, nr 74876, 199 sek, (snäll utan att vara mesig), Ponzi Chardonnay 2014, nr 77862, 355 sek (som sagt: USA möter Europa i ett entente cordiale).

Dubrovnik Festiwine Trophy 2018

Har vid flera tillfällen haft nöjet att sitta med i juryn för Dubrovnik Festiwine Trophy. Brukar inte vara så pigg på att sitta med i sådana här domarpaneler, men just Festiwine Trophy lockar. Kanske för att Dubrovnik är en så vacker stad, kanske därför att det är lätt att fastna i intresset för alla de där udda druvorna, grk, plavac mali, tribidrag, cetinka, posip och allt vad de heter. En bidragande orsak kan också den snabba kvalitetsutvecklingen vara.

Fem år

För fem år sedan, när tävlingen hölls för första gången, var det inte mycket som var bra. Egentligen. Och den internationella juryns budskap till odlarna var beskt: ”Skärp er, snygga till vinerna!”. Självklart gruffades det en del, och somliga dömde ut juryn istället för att ta till sig det som sades, men den överväldigande majoriteten satte sig ner och funderade över budskapet. Visst, de kunde sälja sina viner, ganska dyrt, till alla turister som varje år dränker området inte bara i selfies och solkräm utan också är redo att förslösa sin semesterkassa på överprisad dryck. Å andra sidan, sade de sig nog också, vill vi leva upp till de standardkrav som omvärlden har rätt att ställa på oss. Stolthet, ni vet, något varje seriös bonde har ett rejält tilltaget mått av. Således skred de här seriösa, stolta vinbönderna till verket. Operation ”förbättra oss”.

Hög nivå

Idag, fem år senare, är resultatet påtagligt. Framförallt de vita vinerna håller idag genomgående hög nivå och topparna är verkligen riktigt bra. Inte minst glädjande är att det är vinerna på de lokala druvorna som gått och går fram med stormsteg medan chardonnay och andra internationella sorter inte alls utvecklas på samma positiva vis. I år fick viner av grk, posip, grk och lokal malvasia (malvasija dubrovcka) guld och flera cetinka, av vilka jag gärna gett guld till ett par, fick silvermedaljer.

Rödvin

Även på rödvinssidan går det framåt. Betydligt renare och snyggare viner nu. Mer balans. Mindre rå kraft och volatila syror. Självklart sticker lokala druvor som plavac mali och tribidrag (zinfandelns urfader) ut.

Rosé

Såväl rosévinerna som bubblet är fortsatt utvecklingsbart och borde vara betydligt bättre. Så svårt är det inte att göra rosé och mousserande. För övrigt hittade jag en fantastisk pinot noir, som dock inte föll alla på läppen, sannolikt för att den var så lätt i förhållande till de mer power-orienterade rödtjuten i övrigt. Noterbart är också att här finns en och annan lysande muskat i sötvinsklassen.

D’Vino & Proto

Den som turistar i området kan med fördel gå till vinbaren D’Vino på huvudgatan och botanisera bland vinerna där, äta på Proto som ligger en vinspott från D’Vino samt hyra en bil och köra till halvön Peljesac och titta på de branta vingårdarna där man gör Dingac samt ta färjan över till Korcula och besöka producenterna på ön och se de unika grk-odlingarna (cirka en respektive två timmars vacker biltur från Dubrovnik).

Tidigare inlägg

Tidigare inlägg (i urval) från Festiwine: 1. Om zinfandels urfader tribidrag. 2. Om Dingac (med musik av Alf Tumble) 3. Om klapa. 4.  Om den ädla konsten att dela ut ett vindiplom till en kroatisk vinbonde.5. Gammalt krogtips som står sig för den som vill finäta och sprätta flis.

Kvalitetskategorisering av vin

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Capitain-Gagnerot – ryttmästaren från Bourgogne

Ett bra vin är naturen fångad i en flaska på ett rent och balanserat vis. Det där sista är inte oväsentligt. Ett otal producenter, de som nästan är riktigt bra (och inte sällan för dyra), förmår fånga sina druvor och deras förutsättningar i flaskan men utan att det blir rent och balanserat. Det är alltid något som skaver någonstans. Nu bryr sig många vinkonsumenter, bevisligen, inte om det där som skaver, och lyckliga äro dessa ity de har tillgång till ett betydligt större utbud.

Bull’s eye

Vi som istället blir irriterade, besvikna och rent av förbannade på det där skavet av orenhet eller obalans, vi får ödmjukt finna oss i att världen inte kryllar av känsliga vinmakare med förmågan att pricka bull’s eye. Å andra sidan vet vi att de där som ”har det”, ja de ”har det” och är därför alltid att lita på, och när vi hittar sådana producenter så gäller det att hålla fast vid dem. En av de där med känsla för feeling som ofta omhuldas här på vinifierat är Clotilde Davenne. Häromveckan handlade en text om Chiara Condello och strax för det Giulia Negri. Idag är turen kommen till Maison Capitain-Gagnerot och familjen Capitain i Ladoix-Serrigny vid Corton-kullen i Bourgogne.

Västgötens sanna väsen

Den som besöker Capitain-Gagnerot lär, med lite tur, möta pappa Patrice. En synnerligen sympatisk herre som mer än gärna och med en mysfarbrors leende och blicken hos den som vet att vara stolt över sitt närmast fulländade verk förevisar gårdens viner och berättar om husets historia och de nuvarande 16 hektaren. Blir det affärer av lär det vara dotter Delphine som tar hand om det. Sonen, Pierre-François, som förmodligen ser ut som pappsen gjorde för sisådär 35 år sedan och redan utvecklat samma sympatiska leende och sätt (jajo, Delphine är också sympatisk och schysst, men det är ju hon som sköter pengarna och då ligger det i sakens natur att det blir mindre sympatiskt och tur är det för det enda som tar emot mer för en västgöte än att betala är att betala till någon som står och ler förnöjsamt), honom lär besökaren inte få träffa då han som sig bör är upptagen med att plöja mark, vårda druvor eller jäsa vin.

Begravd psykopat

Nog av. Alla är trevliga, alltså, nästan så det känns som att det måste ligga en psykopat begravd någonstans. Är det så? Det är gott att inte veta, som västgöten säger, men det tror vi då rakt inte. Däremot är vinerna precis så där som de är hos den som kan det här med att fånga naturen på ett rent, balanserat och tilltalande vis. Bäst av allt: det verkar som att Pierre-François gör det lika bra som pappa Patrice. En vertikal av diverse viner ger vid handen en genomgående renhet och balans, och för varje ursprung som provas, vi är ju i Bourgogne och det ändrar sig snabbt, känner vi av förändringen i ursprunget. En Ladoix är en Ladoix, en Corton en Corton. Ja, ni fattar (eller så gör ni inte det och då ska jag be att få rekommendera något av Systembolagets Appassimento-viner för 99 sek).

Vintips – äntligen!

Hursomhelst: jag är oerhört förtjust! Älskar att springa på de här vinmakarna som ”har det” – det händer, som sagt, inte jätteofta. Så, lite vintips då, och då tycker jag att ni ska prova allt ni kommer över från Maison Capitain-Gagnerot (svårt med namnet? tänk kapten Gagnerot, låter som en ryttmästare på Livregementets husarer), dock här blott ett litet urval: Ladoix 2016, nr 74398, 249 sek (superung, bra år, nu för den som gillar ung, oförlöst pinot, lagra något år annars); Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek (same same men mer av allt, imponerande precision för er som vill nörda till det på vinmakeri-sidan och förstå vad hantverket handlar om, spar några år om du vill maxa vinet, mycket ungt idag), Corton GC ”Les Garndes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek (ojoj, men lagra); Corton GC ”Les Garndes Lolières 2013, nr 71717, 699 sek (sist men inte minst ett vin som nästan är drickfärdigt idag och i övrigt kan vi bara tillägga att det är rasande gott).

Captain Beefhart. Från kapten till Beefhart och från Beefhart till klassikern Hot Rats.

Vinproducent fast för tandinfusk

Med tanke på den utveckling som det moderna vinmakeriet tagit sig de senaste två åren, alltså tiden efter det att tandinet blev en fullt ut accepterad (om än enligt lag begränsad) tillsats i vin (godkändes av EU redan 2008 men av ABCB (Alcohol Beverage Control Board) i USA först 2015), är det inte helt överraskande att en (känd) fransk vinproducent nu åkt fast för tandin-fusk.

Den ”varma” och ”mogna” årgången 2009 i Europa är den första i historien som tydligt märkts av tandin och vi har sett samma effekt på årgångar som 2015 och 2017, alltså år med en viss naturlig förutsättning att ge runda och tillgängliga viner men som boostats långt från sitt ursprung. Alla vet också att årgångarna mellan 2009 och 2015 inte visade samma ”runda” karakteristika av det enkla skälet att det rådde tandinbrist i världen. När McScott’s Laboratories åter hade mer av varan i lager lagom till skörden 2015 tog snart den volymen också slut – nu var ju även amerikanarna och övriga världen med och slogs om härligheten. Det är också skälet till att 2016 blev ett ganska ”tandinfritt” år (enligt uppgift skeppades allt tandin till Kina det året). Återstår att se hur 2018 blir…

Å andra sidan kan vi utgå från att det är ett högst medvetet grepp från inte bara den franska myndigheten utan också EU när nu en känd producent gripits och begärts häktat för otillåten användning av tandin (enligt EU:s regelverk, och samma gränsvärden gäller i USA och övriga världen, får ett vin innehålla högst 15 g/l tandin då högre nivåer och upprepat intag av tandin bevisligen kan medföra en direkt hälsorisk för konsumenten som dels kan bli tandinberoende, dels drabbas av skrumplever) och att syftet är att om inte stoppa så iallafall hämma den okontrollerade användningen av tandin. Ytterligare ett skäl är rimligen de forskarrön som vill göra gällande att tandin kan ge upphov till kronisk baksmälla, särskilt om det inte balanseras med sulfit.

Musik!

Chiara Condello – Predappios nydanare

Artiklar, för att nu inte tala om PR-material, alltså sådant som både presenteras som sådant och sådant som når oss via köpt ”redaktionell” plats, ger ofta intrycket att producenten eller vinmakaren texten handlar om är något alldeles extra. Detta oavsett om det är femtioelfte generationen eller den första. Sanningen är den att en klar majoritet vinproducenter och –makare inte är särskilt duktiga. De bara följer manualer. Och detta oavsett om de titulerar sig högteknologiska ingenjörsmonster med stålbågade glasögon eller kruskaknuttekramande naturvinsfantaster med lustiga hattar och även i övrigt illasittande kläder. Jämfört med den där lilla minoriteten ytterst skickliga vinproducenter, de där som sätter varje vin mitt i prick och som lyhört navigerar fram genom odlandets vedermödor och vinmakeriets falluckor och grynnor, jämfört med dem är alla andra klåpare. Klåpare som pinsamt ofta saknar självinsikt och ödmjukhet och gärna låter sig bli föremål för falskt klingande hyllningsartiklar.

Fulländad balans

Nog av. Det här är en text om en av de där som inte försöker slå blå dunster i våra ögon. En av de där som faktiskt kan. Som både har förmågan att tänka visionärt och att känna var syran ska stå i smakprofilen för att vinet ska få en fulländad balans. Då Chiara Condello, artikelns föremål, är tämligen ung, kan vi med fog dessutom tala om huvudpersonen som en visionär och nydanare. Predappios och kanske rent av sangiovesens nydanare. Emilia-Romagnas svar på Madirans Alain Brumont många år senare. Någon som förnyar områdets viner och tar fram en ny typ av vin på en sedan länge känd druva.

Mitt i prick

Varför Chiara sätter sina viner mitt i prick hela tiden vet hon nog inte själv. Det bara är så. Däremot är hon sannolikt inte omedveten om att hon är synnerligen lyckligt lottad som dels fått starta en egen verksamhet på en särskilt utvald jordbit på föräldrarnas egendom Condé i Predappio, dels nu också fått ta över ansvaret för stora Condé. Idag driver hon dels sina egna pedantiskt skötta drygt fyra hektar, där hon gör Chiara Condello och Le Lucciole, dels tjugo gånger större Condé.

Då Chiaras mål är att göra bästa möjliga vin arbetar hon efter vad som omsatt till konsumentledets termer är principerna för ekologiskt och holistiskt jordbruk, och har valt att certifiera gården hållbart och arbeta CO2-neutralt. Den som vill se ägorna får göra det från hästryggen eller till fots, eller möjligen i en av gårdens för ändamålet avsedda ”buggies”.

Ekosystem

Självklart har hon, precis som kompisen Giula Negri i Barolo, haft att hantera relationen till föräldragenerationen, balansen mellan respekt och viljan att utveckla och förbättra. ”Pappa och jag har olika filosofier avseende odlingen,” berättar Chiara när jag träffar henne på vinmässan Prowein, ”jag började ställa om till ekologisk odling direkt. Mina ’egna’ 4,5 hektar är omgivna av buskar, träd och fruktodlingar, allt för att skapa ett så levande och väl fungerande ekosystem som möjligt. Idag har vi mer djur, allt från insekter till kaniner, på gården. Det är framtiden.”

Till Sverige

Chiara inte bara är, hon låter också som en bonde. Men innan hon tog steget fullt ut och utbildade sig inom jordbruk och vinmakeri hann hon med en universitetsexamen i ekonomi. Hennes första egna viner gjorde hon 2015, och de är… uppseendeväckande, i sin renhet och balans. Utan tvekan från en vinmakare som har den där feelingen som bara ett fåtal utvalda begåvas med. Och det gäller inte bara en årgång eller ett eller två viner. Alla viner jag provat, hennes gena varumärken (Chiara Condello och Le Lucciole) och de Condé-viner hon satt sitt avtryck på (2015 och senare) är oerhört snygga och välformulerade. Som poesi av Tranströmer. Ni som ännu inte haft tillfälle att upptäcka hennes viner ska veta att en tillfällig lansering (”TSE”) av ”Chiara Condello” väntar mot slutet av sommaren och redan före det kommer toppvinet ”Le Lucciole” dyka upp i Systembolagets beställningssortiment.

#TWWD2018  

Lördagen den sjunde april är det dags för årets #TWWD (Terrific Wines Winemaker’s Day) för allmänheten, och två dagar senare bjuds ”branschen” in för att möta de tillresta vinmakarna och höra dem berätta om sin vardag eller rent av för att få följa med på en resa in i vinmakeriets hemligaste vrår.

På lördagen utspelas allt på Ästad Vingård i Tvååker, söder om Varberg. Den som är intresserad gör rätt i att ta kontakt direkt med Ästad. Ett antal föreläsningar/provningar står på programmet liksom en minimässa där besökarna får tillfälle att prova på vinvärldens mångfald, biträdda av några av nämnda världs skickligaste spelare. På kvällen dukas en ”winemaker’s dinner” upp för hugade. Bland stjärnorna på plats nämner vi Clotilde Davenne från Chablis, Chris Mullineux från Sydafrika, Simone Rings från Pfalz, Bastien Goutorbe från Champagne och Nicolas Garnier från Calvados.

På måndagen – för ”branschen”, d v s sommelierer, vinskribenter och liknande själar – blir fördjupningarna djupare och föredragen fler. Anmälan sker direkt till importören Terrific Wines. Den som inte har något bättre för sig kan alltid komma och lyssna på undertecknad då denne djupdyker i rosa vin – ett vatten som förefaller vara onödigt grumligt i Sverige. När så det är avklarat drar programmet igång på allvar med framträdanden av megastjärnor som Clotilde Davenne och Chris Mullineux, blivande megastjärnor som Giulia Negri och Chiara Condello, samt sådana som är mittemellan som Simone Rings och måhända mindre kända men desto mer kunniga som Nicolas Garnier och Bastien Goutorbe. Hursomhelst folk från allt från Emilia-Romagna via Pfalz till Champagne. Dessutom medverkar Geoff Merrill på länk från Australien.

TV-historia.

Varför veganvin?

Det enkla svaret på rubrikens fråga är ”därför det finns veganer”. Självklart är det så. Samtidigt ska man ha klart för sig att det finns en ekonomisk drivkraft i detta. Lohas (Lifestyle of Health and Sustainability), alltså folk som försöker leva fullt ut utan att det är på någon annans bekostnad, är en ofta köpstark målgrupp. Bortsett från det kloka i att behandla naturen och allt annat väl, vore vi vinproducenter korkade om vi inte försökte nå den här tydlig nischade gruppen. Och det gör vi. Bland annat med ”veganvin”.

Idag förefaller det finnas en viss förvirring kring begreppet vegan i förhållande till vegetarian. De sistnämnda – de som avstår kött, och oftast också fisk, medan somliga äter mejeriprodukter och många kan tänka sig att gå i en dunjacka – är en idag fullt ut accepterad minoritet i samhället. Kort sagt hittar vi numer utan att anstränga oss bra vego-krogar och goda vego-recept också i västvärlden.

Om vegetarianerna är en minoritet i vårt samhälle är veganerna en minoritet inom vegetarianismen. Talar vi hard core–veganer/Lohas dricker de förmodligen inte alkohol alls, helt säkert avstår de viner som på något vis haft att göra med djur. Vi talar då om allt från att limmet till etiketten kan till del vara baserat på animaliska produkter via äggvite-klarning till att vingården plöjts med hjälp av hästar. Det sistnämnda betyder att många biodynamiska viner och holistiska initiativ går bort för veganen, som också avstår dunkuddar och ylletröjor för att nämna något.

Enligt Demoskop 2014 är fyra procent av svenskarna veganer, i USA är siffran en procent (enligt Vegetarian Resource Group, 2009). Det är alltså en förvisso tydligt nischad men också liten marknad, som dessutom begränsas av att vissa veganer avstår eller i vart fall begränsar sin vinkonsumtion kraftigt. Vinindustrin har därför allt att vinna på en än större förvirring över vad ”vegan” egentligen står för och ju fler som säger sig vara veganer utan att vara det, desto större marknad för veganvinerna.

Tips på en vegan-certifierad producent: Weingut (Marie) Menger-Krug. Här två av Maries viner som finns att beställa på Systembolaget (OBS! alla är inte registrerade som eko/vegan i SB:s lista, vilket emellertid inte ändrar sakförhållandet): Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek (fräsch riesling utan åthävor), Menger-Krug Méthode Rurale Brut Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek (finfint ursprungsbubbel, oerhört rent och imponerande välgjort, ett vin som kräver sin vinmakare).

Läs mer om en känd vegan och lyssna på hans musik i form av detta och detta och detta.