Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!

Mjöldagg i vingården

Har den senaste veckan av en tillfällighet och från ett par olika håll fått frågor om mjöldagg på vinrankan och väljer att svara här på bloggen – tror fler är intresserade av detta. Frågorna gäller vad som orsakar mjöldagg, skillnaden på ”downey mildew” och ”powdery mildiou” samt vilken av dem som är ”falsk mjöldagg”.

Mjöldagg på vinrankan orsakas av angrepp av ett par olika svampar. Den ena heter Uncinula necator (eller Erysiphe necator) och orsakar vad fransmännen kallar oidium (powdery mildew på engelska), den andra heter Plasmopora viticola och orsakar vad fransmännen kallar mildiou (downy mildew på engelska). De här angreppen är de vanligaste problemen i merparten av världens vinodlingar och till stor del skälet till att man på många håll, inte minst i Tyskland och Schweiz, sedan flera decennier försöker ta fram resistenta vinrankor. Sannolikt utgör de här ”piwi-sorterna” (Pilzwiderstandsfähig eller svampresistenta sorter) lejonparten av det vin som planteras i Sverige, mest känd kanske sorten solaris är.

”Faslk mjöldagg” känner jag som fransk/internationell odlare inte igen riktigt och jag tror inte att vi här talar om vare sig oidium eller mildiou, utan mjöldagg orsakad av andra svampar och angrepp på andra typer av växter. Det finns en uppsjö ”mjöldagg” och orsaker till dessa och det är värt att notera att på samma sätt som det är olika svampar som orsakar oidium och mildiou så är det åter andra svampar som ligger bakom mjöldaggen på låt säga tomater eller spannmål.

Det här gamla faktabladet från SLU (klicka här) uppger att det finns 380 mjöldaggsarter (till detta kommer underarter, former och raser) och att mjöldaggssvamparna kan angripa mer än 7600 växter – och noterbart är då, som framgått ovan, att majoriteten svampar i allmänhet är specialiserade och endast angriper växter inom samma släkte eller familj, alltså till exempel Vitis/Vitis vinfera.

Vi softar med Daniel!

Amerikansk fägring

Den sanne och trogne och dessutom vakne HR:en torde vid det här laget ha förstått att hjärtat i er utsände i de guldkantade och grönskimrande fällknivsskogarna i västerled klappar lite extra för klassiska Chateau Montelena. Slottet i sig är som sig bör ett förfärligt och kitschigt schabrak försett med en slags amerikansk-kinesisk trädgård som är malplacerad på alla sätt och vis. Hela härligheten ligger fint inpackad i den kuperade naturen runt cowboy-staden Calistoga. Kunde inte vara bättre.

Vinet!

Eller jo, vinet så klart! Som tidigare nämnts vann etablissemangets chardonnay ”Judgement of Paris” 1976 och gården blev legendarisk och alltihop blev till Hollywodd-filmen Bottle shock (med Alan Rickman i huvudrollen). Vid sidan om denna vita nektar tillverkas här förstklassig cabernet sauvignon men också zinfandel och riesling. I Sverige hittar vi dels gårdens båda ”chateau-viner”, Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2015 (nr 71926, 399 sek) och Chateau Montelena Chardonnay 2014 (nr 71649, 399 sek), dels ikonvinet Montelena Estate (slut för tillfället). Enligt uppgift är det möjligt att såväl riseling- som zinfandel-vinet dyker upp. Återstår att se. Produktionen är begränsad, efterfrågan oändlig. Export

På tal om det där sista är det kul att Sverige är Chateau Montelenas näststörsta exportmarknad. Fast kanske det säger mer om hur lite vin gården har att avstå för marknaderna utanför hemlandet. Men ändå…

Eld

Bilderna här visar några exempel på hur det ser ut på och runt Chateau Montelena. Notera gärna bilden med de avbrända kullarna. Så nära kom den stora branden förra året. Lätt att inse att gården och allt i dess närhet evakuerades. ”Självklart” stannade Bo Barret, gårdens ägare som för övrigt är rollfiguren ”den unge rebellen” i filmen Bottle shock, kvar och stod där med en slang och väntade på att lågorna skulle svepa in och attackera hans allt. Nu blev det inte så. Vinrankor brinner inte och den naturliga brandgata odlingarna runt slottet är stoppade elden. Den som nu kan lite mer om de här hiskeliga skogsbränderna vet att lågorna lätt kan hoppa en eller ett par kilometer om vinden friskar i och att också en brandgata då kan vara otillräcklig. Nu blev det inte så. Istället vände vinden just då det stod och vägde och vi kan konstatera att Chateau Montelena i all sin hiskeliga och barocka prakt står intakt ännu i våra dagar.Musik!

 

 

Göran Boman: Provence – Vita, röda och även roséviner

Det ligger i sakens natur att den som blir mer än lovligt intresserad av någonting, det kan vara frimärken, fjärilar, klädnypor eller vin, blir besatt och den som blir besatt blir förblindad och kör i tre mach rakt in i vetandets mörkaste hål, där det finns så mycket att lära att det aldrig tar slut. Kort sagt är en sådan resenär i vetandets värld förlorad och en slik stackare är Göran Boman. På ytan en vanlig man, som till och med klär sig som en vanlig man och går på stadens gator, låt vara utan att dricka mjölk, snarare vin. Men, som HR:en redan förstått, skenet bedrar: Göran Boman är en av de förtappade som förlorat sig själv i vinvetandets mörka hål.

Under lång tid sågs för övrigt Boman inte ens till på stadens gator. Han satt där i sitt svarta hål och filade och filade på en trebetygsuppsats för Munskänkarna och när den efter många om och men var färdig bestämde sig karln för att göra en bok av uppsatsen, varför han försvann djupt in i hålet en gång till. Han dök faktiskt upp först för några månader sedan och då med sin nytryckta nördbok ”Provence – Vita, röda och även roséviner”.

Det här är sannerligen inget för den som låtsas vara intresserad, eller den som vill skryta med en bok på hyllan i köket eller på kaffebordet, den här boken går all in. Detaljer, siffror, berggrunder, druvor, klimatzoner… allt avhandlas och med det i tankarna samt det faktum att en i ämnet Provence-vin så väl insatt expert som ni vet vem intervjuas gör att ”Provence – Vita, röda och även roséviner” måste klassificeras som ett svenskt referensverk* över den provencalska vinvärlden.

*Många vingårdar presenteras bland all betydligt viktigare fakta, men kanske någon ändå tycker att ”varför är inte den gården med eller den…” Tja, det blir snudd på en annan bok om alla producenterna ska med och för egen del saknar jag inte den totala uppräkningen bara för att den ska vara med, dock ger envisa rykten vid handen att Göran Boman eventuellt är på väg in i sitt svarta hål igen och att han inte tänker komma tillbaka förrän han har den där mer kompletta producentlistan med sig.

Musik!

Sverige störst på BiB

Storpack är populärt. Det gäller många varor och marknader. Det är alltså inte så konstigt att det säljs mycket vin på treliters boxar i Sverige. Å andra sidan är väl få, om några, svenskar stolta över att Sverige är världens största importör av boxvin. Enligt Business France och La Vigne köper svenskarna 493 000 hl per år. Tvåa i statistiken återfinns jättemarknaden USA med 310 000 hl. Behövs ingen Einstein för att räkna ut att boxens andel av den totala försäljningen i Sverige är stor, över 50 % enligt Business France, medan den i USA står för blott 3 % av försäljningen.

Är det då så dåligt att vi stoltserar i toppen av boxberget? Förpackningen i sig är, om vi utgår från att boxens påse är miljömässigt korrekt, inte så mycket att säga om. Inte heller det faktum att volymköp ger en mängdrabatt. Det som kan diskuteras är det eviga problemet med att det är svårt att göra ekologiskt och moraliskt korrekta produkter till riktigt låga priser. På en direkt fråga säger nog de flesta att de inte vill äta kött från djur som farit illa eller köpa kläder och möbler som tillverkats av sweatshopande barn eller, för den delen, köpa vete eller vin från högintensiva jordbruk med negativ inverkan på miljön.

Inte sällan förs plånboken fram i debatten om storvolym och lågpris, och då står sig ofta såväl miljön som hälsan slätt. Hur ska en ensamstående med två barn ha råd? Det är en ytterst relevant fråga. Men den är varken alkohol- eller miljöpolitik. Den handlar om fördelningspolitik.

Det som – bortsett från marknadens totala litenhet – måhända är anmärkningsvärt med att Sverige är världens största marknad för lådvin är att vi av folkhälsoskäl har ett alkoholmonopol, ett monopol som dessutom håller moralens fana högt och ser till att de egna leverantörerna, alltså de svenska importörerna, tar det här med CSR på allvar. Lite Dr Jekyll och Mr Hyde kanske, och kanske är det så att alkoholmonopol på något vis hänger ihop med en stor andel boxvin för i Norge står lådorna för 40 % av försäljningen (fortsatt enligt Business France). Just det där sista, att det kanske finns en koppling mellan en hög andel billiga boxar och alkoholmonopol, har emellertid Business France inte tittat närmare på, varför det kanske kunde vara intressant för svensk media, eller rent av Systembolaget självt, att göra det?

(Fotnot: 1. Noterbart är att vi på flera marknader, inte minst runt Medelhavet, hittar vin på storpack i form av bulkförsäljning direkt från tank (och i medhavd plastdunk). 2. Enligt svensk statistik är försäljningen av vin i box större än de siffror som Business France redovisar och enligt samma svenska siffror är andelen boxar i Norge lika stor som i Sverige medan en tredje monopolmarknad, Finland, kvalar in på runt 40 %. Inget av detta ändrar dock på det faktum att Sverige toppar inköpsstatistiken för box. I världen. )

Ingen musik här idag, men väl ett reportage du inte vill missa…

På besök hos Luisa Ponzi

Ponzi Vineyards remains a reference point for American Pinot noir with winemaker Luisa Ponzi at the top of her game”, skriver The Wine Advocate och öser tillsammans med Wine Spectator och Wine Enthusiast 90+poäng över Luisa och hennes viner. Uppfödd på familjegården i Oregon och utbildad i Europa tar hon det hela med ro och behåller båda fötterna stadigt förankrade i Willamette Valleys fina vinmarker.

Hit kom mamma Nancy och pappa Dick som grönavågare i slutet av 1960-talet och 1970 startade de, på allvar, det vi idag känner som Ponzi Vineyards. Tidigt blev de och deras viner den där referenspunkten The Wine Advocat talar om. De var inte ensamma om att vara så tidiga, men de tillhörde de första. Och de var bra.

Luisa och syster Maria, chef för företaget sedan många år, har med gemensamma krafter fortsatt utveckla familjeföretaget. Idag äger de runt 90 hektar vinmark och har byggt en modern vinanläggning och ett populärt besökscentrum för de allt fler vinturisterna i Oregon i allmänhet och undersköna Willamette Valley i synnerhet.

Det är värt att lyfta på hatten för systrarna för deras drivkraft och hur väl de fortsatt föräldrarnas bygge. Men det går inte att gå runt det faktum att Ponzi knappast skulle vara vad de är idag utan Luisa och hennes hängivenhet och skicklighet. Det är ett sant nöje att gå runt och prova vinerna i källaren med henne och det är lätt att se hennes grundläggande filosofi och hur hon bygger den komplexitet som inte alltid är given i amerikanska viner.

De egna vingårdarna planterar hon gärna med mängder av kloner, alltså stick i stäv med det som idag är den rådande filosofin, där odlarna oftast nöjer sig med att hitta en eller möjligen två kloner för sin gård. Mångfalden av kloner ökar komplexiteten genom de något varierande smakprofilerna och, inte minst, den varierande mognadsgrad de uppnått vid det gemensamma skördetillfället.

Luisa har inte bara koll på de egna odlingarna, hon arbetar också med lika stor inköpt volym, alltså druvor motsvarande cirka 90 hektar mark. Hon testar varje druvodlare/markbit hon är intresserad av och skriver sedan fleråriga avtal med dem hon ser kan passa hennes blendningsarbete. För det är det det handlar om – ja, bortsett från renhet, balans och stringens: blend.

Från ett ställe hittar hon röd frukt, ett annat mörk frukt, ett tredje syra… till de här olika egenskaperna adderar hon sedan enkla handgrepp som att somligt jäses med hela klasar, annat inte och så vidare och i slutändan sätts allt ihop på ett sinnrikt och noga avvägt vis. Att prova hennes fat är att känna de olika beståndsdelarna utbrutna och rent av lätt förlorade, för på egen hand är de inte alltid höjdare.

Luisa arbetar gärna med ek och inte sällan med lång lagringstid. Å andra sidan är bara tio procent av eken ny, och många av faten är större än barrique, 300 respektive 500 liter. En övervägande majoritet av tunnorna kommer från tillverkare i Bourgogne, som sig bör på den här gården som i första hand arbetar med Bourgogne-druvor och som alltid söker sig mot en stringent rondör i grundstilen.

Utmärkande för Luisas arbete är också att hon i likhet med andra toppvinmakare via varsam hand, skickligt sinne och ren frukt och utrustning använder mycket små mängder svavel. Grundregeln är att arbeta utan tillsatt jäst och den första, lilla svavlingen sker först efter den malolaktiska jäsningen, vilken här kanske inte inträffar förrän sommaren efter skörden. Därefter hålls svavlandet på en minimal nivå. Ett krav på druvleverantörerna är att de ska vara certifierade hållbart, ekologiskt eller biodynamiskt.

Den som tycker sig uppfatta tydliga lie-toner i vitvinerna är inte fel på det. Här är ”stiring” eller som fransmännen säger ”batonnage” snarare regel än undantag, och det under lång tid, ofta flera månader.

Den dominerande druvan är pinot noir, det är också druvan som satt Ponzi på världskartan. Fast i början var det snarare föräldrarnas pinot gris som gjorde gården känd. Idag är pinot gris fortsatt en viktig druva och ett populärt vin från gården, men Luisa är mer intresserad av att utveckla sin chardonnay. ”Pinot noir och chardonnay fungerar nästan alltid på samma ställen och vi får fram en egen stil av chardonnay här, någonstans mellan en amerikansk och en europeisk,” säger Luisa. Något som det är lätt att hålla med om.

Vid sidan om pinot noir, chardonnay och pinot gris gör Luisa några riktigt bra viner på mindre förväntade druvor, och då framförallt dolcetto och arneis. Förmodligen den bästa arneis som görs utanför Italien och vad gäller dolcetton är det frågan om det ens finns en lika bra i Italien. Tyvärr är just de här två svåra att komma över. Bara runt 300 lådor per år och vin görs.

I Sverige hittar vi just nu Ponzi Tavola Pinot Noir 2015, nr 74091, 269 sek, (härlig dörröppnare till Luisa och elegans från Willamette valley), Ponzi Reserve Pinot Noir 2014, nr 73689, 525 sek, (mer kraft och koncentration, vilket möjligen prislappen kan indikera…), 2014 Ponzi Riesling 2015, nr 73886, 219 sek (frisk riesling med elegans och balans), Ponzi Pinot Gris 2016, nr 74876, 199 sek, (snäll utan att vara mesig), Ponzi Chardonnay 2014, nr 77862, 355 sek (som sagt: USA möter Europa i ett entente cordiale).

Dubrovnik Festiwine Trophy 2018

Har vid flera tillfällen haft nöjet att sitta med i juryn för Dubrovnik Festiwine Trophy. Brukar inte vara så pigg på att sitta med i sådana här domarpaneler, men just Festiwine Trophy lockar. Kanske för att Dubrovnik är en så vacker stad, kanske därför att det är lätt att fastna i intresset för alla de där udda druvorna, grk, plavac mali, tribidrag, cetinka, posip och allt vad de heter. En bidragande orsak kan också den snabba kvalitetsutvecklingen vara.

Fem år

För fem år sedan, när tävlingen hölls för första gången, var det inte mycket som var bra. Egentligen. Och den internationella juryns budskap till odlarna var beskt: ”Skärp er, snygga till vinerna!”. Självklart gruffades det en del, och somliga dömde ut juryn istället för att ta till sig det som sades, men den överväldigande majoriteten satte sig ner och funderade över budskapet. Visst, de kunde sälja sina viner, ganska dyrt, till alla turister som varje år dränker området inte bara i selfies och solkräm utan också är redo att förslösa sin semesterkassa på överprisad dryck. Å andra sidan, sade de sig nog också, vill vi leva upp till de standardkrav som omvärlden har rätt att ställa på oss. Stolthet, ni vet, något varje seriös bonde har ett rejält tilltaget mått av. Således skred de här seriösa, stolta vinbönderna till verket. Operation ”förbättra oss”.

Hög nivå

Idag, fem år senare, är resultatet påtagligt. Framförallt de vita vinerna håller idag genomgående hög nivå och topparna är verkligen riktigt bra. Inte minst glädjande är att det är vinerna på de lokala druvorna som gått och går fram med stormsteg medan chardonnay och andra internationella sorter inte alls utvecklas på samma positiva vis. I år fick viner av grk, posip, grk och lokal malvasia (malvasija dubrovcka) guld och flera cetinka, av vilka jag gärna gett guld till ett par, fick silvermedaljer.

Rödvin

Även på rödvinssidan går det framåt. Betydligt renare och snyggare viner nu. Mer balans. Mindre rå kraft och volatila syror. Självklart sticker lokala druvor som plavac mali och tribidrag (zinfandelns urfader) ut.

Rosé

Såväl rosévinerna som bubblet är fortsatt utvecklingsbart och borde vara betydligt bättre. Så svårt är det inte att göra rosé och mousserande. För övrigt hittade jag en fantastisk pinot noir, som dock inte föll alla på läppen, sannolikt för att den var så lätt i förhållande till de mer power-orienterade rödtjuten i övrigt. Noterbart är också att här finns en och annan lysande muskat i sötvinsklassen.

D’Vino & Proto

Den som turistar i området kan med fördel gå till vinbaren D’Vino på huvudgatan och botanisera bland vinerna där, äta på Proto som ligger en vinspott från D’Vino samt hyra en bil och köra till halvön Peljesac och titta på de branta vingårdarna där man gör Dingac samt ta färjan över till Korcula och besöka producenterna på ön och se de unika grk-odlingarna (cirka en respektive två timmars vacker biltur från Dubrovnik).

Tidigare inlägg

Tidigare inlägg (i urval) från Festiwine: 1. Om zinfandels urfader tribidrag. 2. Om Dingac (med musik av Alf Tumble) 3. Om klapa. 4.  Om den ädla konsten att dela ut ett vindiplom till en kroatisk vinbonde.5. Gammalt krogtips som står sig för den som vill finäta och sprätta flis.

Kvalitetskategorisering av vin

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Vin på inköpta druvor

När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.

Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten –  är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.

Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.

När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.

Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.

Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).

Capitain-Gagnerot – ryttmästaren från Bourgogne

Ett bra vin är naturen fångad i en flaska på ett rent och balanserat vis. Det där sista är inte oväsentligt. Ett otal producenter, de som nästan är riktigt bra (och inte sällan för dyra), förmår fånga sina druvor och deras förutsättningar i flaskan men utan att det blir rent och balanserat. Det är alltid något som skaver någonstans. Nu bryr sig många vinkonsumenter, bevisligen, inte om det där som skaver, och lyckliga äro dessa ity de har tillgång till ett betydligt större utbud.

Bull’s eye

Vi som istället blir irriterade, besvikna och rent av förbannade på det där skavet av orenhet eller obalans, vi får ödmjukt finna oss i att världen inte kryllar av känsliga vinmakare med förmågan att pricka bull’s eye. Å andra sidan vet vi att de där som ”har det”, ja de ”har det” och är därför alltid att lita på, och när vi hittar sådana producenter så gäller det att hålla fast vid dem. En av de där med känsla för feeling som ofta omhuldas här på vinifierat är Clotilde Davenne. Häromveckan handlade en text om Chiara Condello och strax för det Giulia Negri. Idag är turen kommen till Maison Capitain-Gagnerot och familjen Capitain i Ladoix-Serrigny vid Corton-kullen i Bourgogne.

Västgötens sanna väsen

Den som besöker Capitain-Gagnerot lär, med lite tur, möta pappa Patrice. En synnerligen sympatisk herre som mer än gärna och med en mysfarbrors leende och blicken hos den som vet att vara stolt över sitt närmast fulländade verk förevisar gårdens viner och berättar om husets historia och de nuvarande 16 hektaren. Blir det affärer av lär det vara dotter Delphine som tar hand om det. Sonen, Pierre-François, som förmodligen ser ut som pappsen gjorde för sisådär 35 år sedan och redan utvecklat samma sympatiska leende och sätt (jajo, Delphine är också sympatisk och schysst, men det är ju hon som sköter pengarna och då ligger det i sakens natur att det blir mindre sympatiskt och tur är det för det enda som tar emot mer för en västgöte än att betala är att betala till någon som står och ler förnöjsamt), honom lär besökaren inte få träffa då han som sig bör är upptagen med att plöja mark, vårda druvor eller jäsa vin.

Begravd psykopat

Nog av. Alla är trevliga, alltså, nästan så det känns som att det måste ligga en psykopat begravd någonstans. Är det så? Det är gott att inte veta, som västgöten säger, men det tror vi då rakt inte. Däremot är vinerna precis så där som de är hos den som kan det här med att fånga naturen på ett rent, balanserat och tilltalande vis. Bäst av allt: det verkar som att Pierre-François gör det lika bra som pappa Patrice. En vertikal av diverse viner ger vid handen en genomgående renhet och balans, och för varje ursprung som provas, vi är ju i Bourgogne och det ändrar sig snabbt, känner vi av förändringen i ursprunget. En Ladoix är en Ladoix, en Corton en Corton. Ja, ni fattar (eller så gör ni inte det och då ska jag be att få rekommendera något av Systembolagets Appassimento-viner för 99 sek).

Vintips – äntligen!

Hursomhelst: jag är oerhört förtjust! Älskar att springa på de här vinmakarna som ”har det” – det händer, som sagt, inte jätteofta. Så, lite vintips då, och då tycker jag att ni ska prova allt ni kommer över från Maison Capitain-Gagnerot (svårt med namnet? tänk kapten Gagnerot, låter som en ryttmästare på Livregementets husarer), dock här blott ett litet urval: Ladoix 2016, nr 74398, 249 sek (superung, bra år, nu för den som gillar ung, oförlöst pinot, lagra något år annars); Ladoix 1er Cru ”La Micaude Monopole” 2016, nr 74614, 399 sek (same same men mer av allt, imponerande precision för er som vill nörda till det på vinmakeri-sidan och förstå vad hantverket handlar om, spar några år om du vill maxa vinet, mycket ungt idag), Corton GC ”Les Garndes Lolières” 2016, nr 76518, 750 sek (ojoj, men lagra); Corton GC ”Les Garndes Lolières 2013, nr 71717, 699 sek (sist men inte minst ett vin som nästan är drickfärdigt idag och i övrigt kan vi bara tillägga att det är rasande gott).

Captain Beefhart. Från kapten till Beefhart och från Beefhart till klassikern Hot Rats.