Kategoriarkiv: Vitt vin

2Kx1K feminina fransoser, Hans Artberg & Muriel Barbery

Publicerat av
2

Knappt hann jag lägga ut mina tankar om ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” förrän vin-, musik- och litteraturförståsipåaren Hans Artberg var där med en massa lästips. Nåväl, avseende ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery tänkte jag att Hans Artberg och de två miljoner fransoser – gissningsvis främst av feminint slag – som enligt bokens omslag läst densamma – eller, på omslaget står det, för att vara mer exakt, inte att Hans Artberg läst den – inte kan ha helt fel. Således har jag nu läst ”Igelkottens elegans” och måste säga att den kort och gott är lysande. Eller som Cecilia Nelson uttryckte saken i GP: ”Hon (Muriel Barbery) pendlar mellan finstämd djupsinnighet och hysteriskt rolig satir”. Bra. När jag så tänkte tipsa Hustrun om boken, därför att jag funderade som så att en sådan här bok kan nog även hon tycka om, gav hon omslaget en hastig blick och sa: ”Jaha, ’L´élégance du hérisson’, den läste jag för tre år sedan när den kom ut i original. Det var den som flickorna och jag försökte tipsa dig om på den där middagen hos D:s för länge sedan, men det fick dig bara att vara stroppig en stund och sedan gick du och satte dig i ett hörn och såg ouppnåelig och skitnödig ut, om du kommer ihåg?”. Vintips till ”Igelkottens elegans”.

Jonas Jonasson:Hundraåringen som…

Publicerat av
Svara

En svensk Paasilinna, men medan den finska förebilden vet att hålla sig lagom lång har dessvärre Jonasson – och hans förläggare och andra eventuella förhandsgranskare – flutit ut i ett överflöd av idéer som till slut blir tämligen tjatiga och medan de historiska återblickarna oftast är kul och fantasifulla – ”hundraåringen” har mött en hel hög av 1900-talets mest framträdande gestalter – är Nuet, och framförallt då dess personnage, väl fjantigt, kort sagt kräver nutidsmänniskan ett annat förhållningssätt än det som författaren nu har anlagt. Sammanfattningvis en kul bok som inte är i närheten av att vara så bra som förvånansvärt många mäniskor påstår. Reavin att ackompanjera boken med.

Frukost med Pascale Jolivet

Publicerat av
9

Twoson-kollegan och jag har sedan en tid hållit ögonen på Pascale Jolivets ”Sauvage” och särskilt då den udda årgången 2009. Igår, efter att hårt ha gått åt Pascale under en gemensam frukost i Bordeaux, där han visade sig vara tröttare än vi, fick vi så äntligen klartecken: vi får köpa alla hans 141 magnum ”Sauvage” från 2009. Släpps till medlemmarna i Twoson Club i maj 2012.

Bordeauxprimörer 2010

Publicerat av
2

Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.

Louis Sipp Tokay Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 1998

Publicerat av
Svara

Ett sådant ståtligt namn. Numer utan Tokay, men ståtligt i alla fall. Hur är då vinet från 98? frågade jag mig själv efter att inte ha provat det på åratal – och då senast till färska, svenska räkor, vill jag minnas och ja, då var det mycket runt och fruktigt och Pinot grisigt insmickrande, om ni är med på vad jag menar och är ni inte det så är väl inte det här ett särskilt lämpligt inlägg för just er. Nog av. Idag är 98:an vuxen. Inte gammal. Vuxen. Frukten är tämjd och det runt, insmickrande är mindre runt och insmickrande. Det har ändrat sig enormt, men det är fortsatt vitalt. Fungerade bra till någon slags hopkokstallrik med färsk sparris och något mer och halvlagrad getost med honungsstänk samt till torskrygg med rödbetor och annat som folk fått för sig hör ihop med torsk, och som, det ska villigt erkännas, är väldigt gott ihop med torsk. Lite Jeff Beck att fira nationaldagen med. Extralänk så att även Jennifer får visa att hon inte bara kan kompa Jeff.

Q-rious – en svanesång

Publicerat av
Svara

Man ska aldrig säga aldrig, men i vart fall tillsvidare försvinner varumärket Q-rious snart ut ur de svenska Systembolagshyllorna. Följare av vinifierat frågar sig kanske nu irriterat och förvånat ”man va f är inte redan Q-rious redan ute ur leken?!”. Ha! Det trodde jag också, men enligt en vanligtvis välunderrättad källa reas i skrivande stund de sista flaskorna Q-rious Semillon ut till det facila priset av… 51 sek! Nu har jag inte provat det här vinet på snart ett år, men det skulle förvåna mig om det inte är fortsatt fräscht – enligt den vanligtvis välunderrättade källan (se ovan) är vinet fortsatt bra och sanningshalten i det säljande påståendet kan man själv enkelt utröna genom att köpa på sig en panna eller två.

Udda Champagneår, säger Rodolphe

Publicerat av
Svara

Det är inte jag som påstår att 1997, 1986 och 1981 är udda Champagneår. Det är Rodolphe Peters på Pierre Peters som gör det. Han sa i alla fall det när Twosonkollegan och jag var där hos honom för att dosera Twoson-champagnen. Han slängde fram de tre nämnda åren av familjens toppvin, Les Chetillons, och kallade dem ”udda”: 1997 (riktigt bra, komplex, stor doft och smak, tydlig mognad, lagerblad, kalops, okokta makaroner, bra syra, lite nötig, en karaktär som minner om ett varmt år (jomenvisst), brynt smör, vit choklad, rökig och sist men inte minst en hel del botrytis (tror knappt det är sant att jag skrev så mycket på det vinet, ett ord, möjligen tre, räcker ju egentligen för att beskriva ett vin, eller hur?)), 1986 (ostbågar, stram, petroleum, valnöt, oxidtoner, botrytistouch, det här vinet har, om jag uppfattade saken rätt, aldrig sålts p g a ett misstag då flaskorna beställdes (fel buteljtyp levererades), har endast används ”inom familjen”, vid bröllop och liknande tillställningar), 1981 (nyansrik, mognad, smör, krita, mogen chardonnay, fin utveckling i glaset, komplex, nötig, lite vanilla fudge, bra syra). Vi provade förstås också lite jämna Champagneår (eller vad är annars motsatsen till udda Champagneår?), som 2002, året vi plockat ”vår” Twoson-variant från och jag behöver väl knappast säga att Pierre Peters fått till det ordentligt det året?

Påskäggsinlägg

Publicerat av
Svara

Larmandier-Bernier 1er cru Blanc de Blancs (hustypisk: elegant, stram, krita, mineral, syra, lie, lagrad två år i min vinkällare, utmärkt), Mumm 2002 (mer årgångs- än hustypisk, har lagrats i rumstemperatur (mitt kök) ett år, bra att dricka nu), Château Cheval Blanc 1981 (njee, kanske fortfarande typisk (jag hade dock inte satt den i en blindprovning, inte ens i närheten), men i min vinmakargom trött och sliten, småtrist, mer Fronsac än St Emilon, har förvisso genomlidit eländestiden i min vinkällare, men ändå…), Le Petit Cheval 1989 (första året Cheval Blanc arbetade med gallringsmatta och de var supernöjda då, andravinet, bra lagrat (av mig, tro det eller ej), är just nu perfekt att dricka, suverän form och med alla inslag av St Emilion, Cheval Blanc och annat som ska vara där, t o m årgångstypiskt, mycket bra), Twoson Washington State Cabernet Franc 2004 magnum (bra att dricka nu om än fortsatt lite ung kanske, strålande (ja, vad trodde ni?), Gewurztraminer Kirchberg de Ribeauvillé Grand Cru 1993 (Faller) (oerhört typiskt för hur Fallers (Robert Faller & Fils, ska kanske tilläggas) viner var vid den här tiden: elegant, tillbakahållen Gewurztraminer, stor, härlig doft med mer frukt och botrytis än krydda och Gewurztraminer, ljuvligt att dricka idag, det inte helt diskreta men välplacerade inslaget av botrytis gör att det känns runt såväl i näsan som i munnen, trots att det i grund och botten är fråga om en ganska frisk Gewurztraminer- variant, snyggt jobb, utmärkt idag, har lagrats väl (av mig, igen!, i vinkällaren som inte översvämmats etc), satt som smäck till färsk grönsparris och lax och någon vit röra som jag måste fråga hustrun vad det var, men som också gick bra till vinet). Varför jag drog alla dessa viner? Jo, barnen kom på besök och de låtsas alltid att de inte dricker vin när jag är med och hustrun hade förstås fullt upp med att, tillsammans med de skenheliga barnen, laga mat till oss alla.

La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse

Publicerat av
Svara

I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.

Vit Rhônehyllning & Roussanne vs Marsanne & Carlos Santana

Publicerat av
5

Inte för att det spelar så stor roll, men samtidigt som det är helt i sin ordning att många hyllar druvan Marsanne är det lite konstigt att så få lyfter fram Roussanne. Ibland tror jag rent av att många fått för sig att Marsanne är den stora kvalitetsdruvan av de båda. Kanske är det så därför att den sistnämnda är så svår att odla. Känslig för allt, kort sagt. Resultatet är små, osäkra skördar. Till råga på allt är den sedan svår att vinifiera (oxiderar lätt). Detta har lett till att den på många håll ersatts med Marsanne, som är betydligt lättare att hantera. Numer finns det kloner som är lättare att handskas med, men de är inte alltid lika bra som de äldre, svårodlade varianterna. Hursomhelst: Roussanne är den kvalitativa tungviktaren i vit Châteauneuf-du-Pape (inte Marsanne) och den ingår även i de tillåtna vita blandningarna i norra Rhône, där den ofta utgör kvalitetsbasen medan Marsanne står för volymen. För den skull det inte framgått ovan: Roussanne sopar vingården med Marsanne om det är fråga om kvalitet. Avslutar med en allmän rekommendation att inmundiga både unga och gamla – gärna 20 år om de är av bättre kvalitet – vitviner från Rhône samt ett tips: titta alltid efter vita Rhône-viner på franska, bättre krogar. De brukar inte bara vara bra till maten utan också extremt prisvärda. Carlos Santana har f ö gjort en hel del god välgörenhet genom åren, men bandet Santana och han själv som musiker var på topp för fyrtio år sedan och då kunde det låta så här.