Ett av vår samtids största gissel är den råa paprikan vars råhet endast överträffas av de gemena sällar som inte drar sig för att i såväl öppen dager som bakom de skummaste dimridåer placera ut paprika i alla dess kulörer och särskilt i rött och grönt i största allmänhet och inte minst i ituskurna frallor.
Kort sagt kan den ostfrallesugna individen knappt tro sina ögon då den hittar en nästan gammaldags ostfralla i form av en så kallad källarfranska som är så sprängfylld av plastaktig ost att det vattnas både i ögonen och munnen och det är med största svårighet hen medan saliven droppar och skvätter får fram ett sluddrigt ”en ostfralla, tack!”, men döm då om den förvåning och den besvikelse som sänker sig över den ostfralleglada vandraren på livets stig då den, just som den ska sätta tänderna i den himmelska mackan, känner att det osar paprika om den nyss nämnda matbiten!
Fylld av de värsta farhågor en människa kan fyllas av öppnar så den, som det snart ska visa sig, dåraktiga ostfrallefreaken källarfranskan och hittar där en plastaktig ost (check), några gröna kvistar (hm, men låt gå) och… två rejäla bitar röd paprika (panik)! Ett skri av fasa fyller konditoriet! Världen stannar upp! Konditoriets gäster stelnar som vore de stenstoder med höjda ögonbryn, bekymrade rynkor i pannan och gapande munnar! Bilarna utanför konditoriets fönster kör ihop och en masskrocks beklagliga eftermäle ligger strax som ett oönskat, illaluktande täcke av oordning och sordin över den nyss så livliga gatan och trottoaren som gränsar till konditoriets fönster! Människan som sålt den förfärliga tingesten fylld av röd paprika är snart lika röd i fejan som den förkastliga grönsak hen just försökt lura på en naiv ostfralleälskare och hen ser ut att snart explodera av skuld och skam! Kort sagt: det går käpprätt åt helvete!
Innan något ändå värre händer, innan en skyldig och skamlös expedit exploderar och innan oskyldiga konditorigäster som bara gått till fiket för att ta en kopp kaffe stelnar till stenstoder för alltid kräver vinifierat ett omedelbart förbud mot smygpaprika i allmänhet och i ostfrallor i synnerhet! Med tanke på de konsekvenser paprikamissbruk kan leda till ska allt som har med samhällsfaran att göra förbjudas: odling, innehav, försäljning och konsumtion i alla dess former (som den är, i rejäla eller små bitar, som pulver, rå, riven, rökt, kokt, grillad eller stekt). För att inte krångla till det för lagstiftaren förefaller det lämpligt att all inblandning i paprikahantering vilken som ska jämställas med grovt narkotikabrott.
PS Notera hur den förhatliga paprikan förorenat den annars så tilltalande plastaktiga osten och den oostifierade delen av frallan: dess röda osmak finns där som en kletig hälsning från helvetet.
Men vänta nu! Något mystiskt är det allt med den där texten! Ser ni att Post Nord skrivits ihop till Postnord? Ett fa talt miss tag! Vem skri ver väl i hop ord nu för ti den? Kollade därför upp avsändaren som, om man klickade på avsändaren, visade sig inte alls vara Post Nord Sverige utan kaminomarkis.se – specialist på skorstenar, kaminer, solskydd och markiser.
Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.
Palette i hjärtat av det då så kraftigt hajpade Provence. Dessutom var det ekologiskt och något så unikt som nästan uteslutande gjort på den i sammanhanget lika läckra som från vinmakarperspektiv fasansfulla druvan mourvèdre. Till råga på allt var det galet perfekt i hela sin apparition. Kort sagt ett sällan skådat under av perfekt rosévins-vinmakeri. Mycket riktigt förbigicks vinet med en talande tystnad. Bara för att hyllas, nästan tokhyllas, förra året, alltså ett år efter släppet.
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
att dränkas i en glömskans dimma. Den tidigare nämnde vill därför be mindre nogräknade svenska importörer med omfattande finansiella muskler att bekosta en PR-byrå samt annonsera och på andra vis marknadsföra in ett icke prisvärt vin i Systembolagets fasta sortiment, att snarast ta kontakt. Märk meddelandet med den årliga summa ni med säkerhet kan utlova i utbyte mot den högst på piedestalen sittande stjärnkockens namn, ja, ni vet ju vem.
Nu är det säkert mer än en HR som likt Hustrun snörper på munnen och tror sig veta bäst trots att de då är ute och cyklar enhjuling i Novemberkåsans spår en kulen natt i början av december. För visst går det! Till och med Hustrun tvingades göra tummen upp (se bildbevis!) sedan hon i det längsta försökt kämpa emot den härligt koncentrerade och syrligt bautasöta PX:en i dess virvlande gomsegelsdans tillsammans med det parmesanspäckade potatismoset och i viss utsträckning den medvalsande steak hachéen. Ha! Jag visste det!