Château Margüi: naturligt från Provence

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.Margui skylt

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.Margui allé

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

–  Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.Margui slottet

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.Margui vy

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margui Titien de MargüiMargüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1

Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt Domaine de Brescou Blanc Vin Natureåterhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igårDeep Purple den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.

Kort om extremism & Deep Purple

Extremism föds antingen ur ojämlikhet, orättvisa och förtryck eller individens individuella tillkortakommanden i samhällen som är någorlunda jämlika, rättvisa och frihetliga. För att komma till rätta med detta krävs en någorlunda jämlik, rättvis och fri värld samt relevant utbildning i de någorlunda rättvisa, fria och jämlika samhällena. Deep Purple.

Morgondagens rosévin & Guns n’ Roses

Den rosévåg som sköljer över snart sagt hela den vindrickande världen startade för några år sedan och växer i styrka för varje år. De modeväxlingar som sker internationellt sker följsamt också i Sverige – att många svenskar tror att såväl våg som mode leds från vårt avlånga landFleur d ete 2013 är en tanke lika svindlande korkad som att det BiB-kramande Sverige på något vis skulle bidra till att utveckla den sofistikerade delen av den internationella vinmarknaden. Det vi sett ske de senaste två-tre åren är att konsumentens och Systembolagets fokus efter lite hjälp från vinkommentatorer och framförallt early adaptors och andra som påverkar vad vi ska tycka och tänka modeföljsamt vänts mot ”provencalska” roséviner, det vill säga ljusa viner med inte alltför uttalad frukt och smak och, när allt är välgjort, balans mellan doft och smak. Redan för runt tio år sedan började ett fåtal framsynta producenter göra den här typen av roséviner även i områden som traditionellt dominerats av mer kraftfulla viner med mer röd nyans och högre färgintensitet. Var själv med och utvecklade sådana viner på så vitt skilda platser som USA (Hedges),Chateau Henri Bonnaud Bulgarien (Damianitza) och Languedoc (Domaine de Brescou). Kort sagt var det bra att ha lång erfarenhet av ”provencalska” roséviner då (ett av vinerna som skapades vid den här tiden finns att beställa via Systembolaget i Sverige, Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, nr 70323, pris 79 sek (OBS! det är årgången 2013 som säljs, inte 2010, som det står på SB:s sajt)). Vågen med ljust, rosa viner är långt ifrån över och de här vinerna kommer med all rätt att fortsätta vara populära flera år framöver (den som vill prova vad jag menar är det yttersta uttrycket för den här stilen kan testa Château Henri Bonnaud, eller ”Palette”, som det kallas i Sverige, nr 99241, pris 169 sek – ett utmärkt tillfälle att inte bara smaka på det ultimata uttrycket för ”Provence-rosé” utan också testa hjärtat av Côtes-de-Provence, nämligen mini-appellationen Palette, dessutom dominerat av den i rosévinssammanhang tämligen utmanande druvanLesLauzeraies_flaska mourvèdre, ett måste för freaken). Det som dock redan börjat hända längst fram i rosévärlden, långt framför vardagskonsumenterna, är att budskapet ”kvaliteten sitter inte i färgen” dominerar i kombination med ett ökat intresse för mer komplexa, välstrukturerade och kraftfulla roséviner, alltså rosévin med tydligt fokus på mat. Inte minst arbetar alltfler i framkanten med roséviner i ”clairet”-stil, den i Bordeaux dominerande, ganska kraftfulla och färgrika stilen, inte sällan gjord på en bas av cabernet sauvignon. De här vinerna är ofta klumpiga och obalanserade, men när de ”sitter”, sitter de mycket snyggt och blir otroligt allround – låt vara att de inte är perfekta för bersån, balkongen och stranden. Oavsett vad vi nu tycker om den saken kommer vi att få se betydligt fler sådana roséviner om låt säga två år, även i Sverige. Eftersom vintipsen ovan har en tydlig inriktning på viner jag själv har ett eller annat intresse i avslutar jag med att tipsa om det som oavsett hur modet nycker alltid står sig, nämligen Tavel, rosévinernas rosévin, vanligtvis ganska mycket färg (måste enligt appellations-reglerna vara ganska kraftigt färgat – om någon undrar om detta faktiskt kollas så ja, det kollas, är vinet för ljust blir det inte godkänt som AOP Tavel) och rejält med doft, smak och struktur utan att luta åt clairet: Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, pris 99 sek. Guns n’ Roses.

Mateus – ödestimman & Beethoven

Hade tänkt låta Mateus-flaskan stå en vecka innan det avgörande testet av densamma, men kunde inte hålla mig efter ännu en sömnlös natt med Mateus i tankarna: efter alldeles för få timmar av kastande hit och dit och lika febrilt som febrigt yrande hastade jag upp ur sängen i morse, rusade till kylen, tog fram flaskan och gav efter för den ångestladdade nyfikenhet som drivit mig de senaste dagarna och hällde upp en skvätt iMateus ett glas och, äntligen!, insöp dess doft och kunde konstatera, att någon slags kvalmig frukt häpnadsväckande nog fortsatt dominerar doften som dock oxiderat en aning vid det här laget – hur detta kan komma sig, att vinet behåller sin frukt på det viset, har er utsände i vinmakandets förunderliga värld inget bra svar på. Med något stadigare ben och händer tog så er favoritvetenskapsman när det kommer till empirisk vinforskning sig an smaken och den var inte att leka med ity den gav upphov till en med näppe emotståndlig känsla av kväljningar – huruvida detta har med ungdomssynder att göra eller om vinets mix av hög halt totalt svavel och, sedan spritzen flytt sin kos, totala brist på balans är orsaken till denna oönskade känsla i morgonstunden vill vi, som den seriösa forskare vi är, låta vara osagt enär vi för att finna svaret på den frågan måste gå mer på djupet i vårt strävsamma och för mänskligheten oumbärliga värv och ta hjälp av labutrustning som vi för dagen inte har till hands i köket. En sammanfattning av långtidstestet av Mateus, som, vill vi påminna om, varit och i någorlunda mån fortsatt är ett av världens mest kända och sålda vinvarumärken, låt vara att volymerna sjunkit sedan toppen för runt 35 år sedan, lyder som följer: En nyöppnad flaska Mateus skrämmer Äldsta dottern som lärt sig dricka finvin medan Yngsta dottern som tycker om att lukta på vin men har svårt för sträva och sura smaker menar att sötman och spritzet är mycket förlåtande och Hustrun,Ludwig van Beethoven som alltid ska vara motvalls, säger att det är ett schysst strandvin, och den ende som egentligen har koll, ja ni vet vem, menar att vinet är rejält översvavlat samt späckat med förlåtande sötma och koldioxid vilket gör det till ett lättdrucket skräpvin; när buteljen stått öppen i tre dagar har en stor del av den överdrivna mängden fritt svavel bundits, varför vinet uppvisar mer frukt än i nyöppnat skick, kort sagt toppar Mateus på den tredje dagen, vilket innebär att festprissar och andra som dricker det här vinet bör öppna det tre dagar före festen; efter en knapp vecka i kylskåpet har den öppnade flaskan i stora stycken lackat ur och smaken blivit obalanserad och kväljande samtidigt som den höga halten totalt svavel slår igenom, noterbart är dock att doften fortsatt är ganska okej, vilket är anmärkningsvärt. Slutsatsen av allt detta är, att er modiga hjälte i bräcklig farkost på önologins rosa hav, köpt sin sista Mateus och nu avslutar det här försöket innan flaskan är tömd, kort sagt är Mateus ödestimma här och nu och då passar det väl bra med lite Ludwig van?

Tredagarstest Mateus & JS Bach

En fråga hela vinvärlden ställt sig sedan urminnes tider är vad som händer med en flaska Mateus när denna det sena 1970-talets dunderstora världshit ställs tillbaka i kylen sedan cirka en fjärdedel av dess innehåll avlägsnats. Ett skäl till att ingen enligt vad som är känt någonsin kommit fram till ett korrekt svar på frågan torde vara att Mateus vanligtvis inmundigas hastigt och lustigt i sin helhet och i nära anslutning till buteljens öppnande. Inte ens forskarna vid Institutet i Schweiz tycks ha klarat av den utmaning det innebär att gå till botten med en sådan här flaska tillrättalagt snusk i vinform. Sådan tur då att vinifierat finns där på vetenskapens bräckliga barrikader när det drar ihop sig till empiri ochMateus seriös, alkoholrelaterad forskning. Det ska erkännas att er utsände i de grumliga vinvattnen hade en förutfattad mening om utfallet. Tesen var att vinet skulle smaka apa efter tre dygn i frihet och vara fullt ut oxiderat. Men tji fick den fördomsfulle. Istället visar sig vinet ha en mer uttalad och tydlig doft efter att ha stått öppet. Det som var knutet och litet för några dagar sedan, uppvisar nu rejäla jordgubbstoner och får Hustruns – ja, jo, hon var också med och provade så att ”allt skulle gå rätt till”, som hon sa – outgrundliga tankebanor att hamna i en flaska Lambrusco och helt fel är väl inte det, även om vi nu aldrig skulle erkänna det. Smaken står också upp på ett bra och friskt sätt. Bättre än häromdagen. Låt vara att en svavelhinna infinner sig i munnen. Så vad drar vi då för slutsatser av detta? Hustrun menar att vinet är kraftigt underskattat, er utsände i de bättre vetandes värld vet att det handlar om ett från början kraftigt översvalat vin (läs här, provningsindikatorerna för översvavling lyser så rött att hela stolpen blir röd) som nu, när svavlet bundits, förmår ge ifrån sig de fruktiga aromer som tidigare blott fanns där i inkapslad form och smaken står sig, såklart, med tanke på dels de svavelmängder som finns där som en garanti även efter tre dagar, dels den syra detta sötade vin trots alltJS Bach innehåller samt, sist men inte minst, all den koldioxid detta vin späckats med. OBS! vi ger oss inte med detta. Se det som en kontrollstation. Vi återkommer med mer information från försöket allteftersom tiden går och vi får nya, spännande rön att sprida till vår ignoransfyllda omgivning. Hittills kan vi konstatera, att Mateus bör luftas rejält före servering, helst ska det öppnas tre dagar i förväg och ställas in i kylen fram till dess dess stund är kommen. En som hade koll på Mateus redan för hundratals år sedan var JS Bach och vi lyssnar på vad han hade att säga om saken.

Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland

Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panikPedagogisk provning brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna),  i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.Anita Hegerland

Dumheter som får öronen att knaka i fogarna från en annan vinkel

– Men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?

– Hur sa?

– Jag sa men min bäste herre, hur står det till? Det förefaller mig som om era öron håller på att lossa i fogarna?

– Jaså, ja, jag håller inte detta för helt osannolikt. Det knakar väldigt. Gör det svårt att höra.

– Men ni hör mig?! Hör ni mig?!

– Ja. Ja!

– Bra då fortsätter jag! Jag sa just att det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme!

– Aj som tusan!

– Va?

– Aj som tusan! Det gör ont där öronen är fästa i skallen. Men prata på ni! Låt inte mig…

– Ja, då pratar jag på! Hör ni mig?!

– Ja!

– Som sagt: du måste prova det under minst en timme! Tiden stannar! Står still! Vinet talar till dig! Penetrerar dig!

– Ajajajajaj!

– Men oj, det ser ut som om ena örat hänger löst!

– Får jag känna? Jamenvisst, det hänger löst!

– Vill ni låna en spegel?!

– Nejtack, det går så bra att känna! Och nu känns det lite bättre! Mindre ont! Och det knakar mindre! Varsågod och fortsätt!

– Varje år är unikt! Det finns inga svaga år! Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?!

– Oooh, nu knakar det väldigt! Hur går det, sitter öronen kvar?!

– Det ena hänger löst och det är en spricka vid fogen på det andra!

– Jaså ja, men då kan ni nog fortsätta!

– Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet! Druvorna älskar inte varandra! Men oj! Dra på trissor! Nu lossnade det ena örat helt!

– Ja, skönt, nu har det slutat knaka på den sidan! Inget ont utan att det har något gott med sig!

– Kan jag fortsätta då?!

– Ja, var så god!

Blenden är ett stort ögonblick i livet! Men hallå, vad hände nu? Svimmade ni? Dra mig baklänges! Och var är era öron? Lägg er här i framstupa sidoläge och vänta så ska jag försöka hitta era öron! Jag tror bestämt jag har lite kontaktlim hemma också! Eller i alla fall en häftapparat!

Förbud mot dumheter som får öronen att knaka i fogarna! & Chrissie Hynde

Ni vet de där tiraderna som låter inövade eller åtminstone upprepade och på intet vis kommande från ett öppet hjärta? De är aldrig rätt, men ändå mer fel när de kommer ur en ung mun ity då är det uppenbart att vi inte har att göra med en gammal idiot utan en ung en, som ska förpesta vinvärlden många, många år framöver. Tvingades vid en fransk rundresa häromveckan lyssna på följande dumheter, grodhoppandes ur munnen på en alldeles för ung person: ”Det här vinet vill du inte prova för snabbt! Du måste prova det under minst en timme. Tiden stannar. Står still. Vinet talar med dig. Penetrerar dig.”, ”Varje år är unikt. Det finns inga svaga år. Om du har tre barn, är något av dem svagt av födsel?”, ”Blanda levande viner är lycka! Ibland fungerar inte äktenskapet. Druvorna älskar inte varandra. Blenden är ett stort ögonblick i livet!” vinifierat kräver förbud mot dravlande vinmakare! Chrissie Hynde.