Eko i vinvärlden: sniglar dödar mjöldagg & Snail

Igår skrev journalisten Cathy Lafon på sin blogg om arbetet som pågår med att utröna huruvida proteinet som finns i snigeln Biomphalaria glabratas ägg går att använda mot mjöldagg i vingården. Lovande försök har gjorts in vitro och nu är man redo att gå vidare IRL. Som Cathy konstaterar kan det här vara det första på riktigt verkningsfulla icke-kemiska sättet att bekämpa mjöldaggen. Ofta hänvisas till att ekologiskaSniglar odlare arbetar utan kemiska bekämpningsmedel, ”bara” bordeauxvätska. Saken är då den att även bordeauxvätskan är ett i grunden kemiskt bekämpningsmedel, baserat på kopparsulfat och därför inte helt lämpligt som ”gödning” av marken. Det är det sekret som skyddar Biomphalaria glabratas ägg som innehåller det åtråvärda antibakteriella material som kan bli hyperintressant för oss vinodlare. Huvudskälet historiskt till att snigeln ifråga uppmärksammats av vetenskapen är att den kan bära med sig bilharzios eller snäckfeber. Snail.

Vinforum 2.0: Tillsatser i vin & Neon Rose, Peace, Love & Pittbulls & Commando M Pigg

Om mindre än vecka arrangerar Lena Ilkjaer och Åsa W Karlsson via sitt Vinforum och med mig som gästföreläsare en halvdag om ”Tillsatser i vin”. Eller ja, det ska handla om vad du kan göra med ett vin, vad du får göra inom lagens råmärken och vad producenter på olika pinnar på kvalitetsstegen kan tänkas göra eller inte göra. Och, till stor del handlar det om arbetssätt, behandlingar och metoder för att skapa ett vin av en Neon Roseviss typ. Med tanke på den om inte panik så i alla fall oro Kalla Faktas dåligt genomarbetade program spred i höstas är det värt notera att det är mycket lite du de facto får tillsätta ett vin. Ett bra initiativ av Lena Ilkjaer och Åsa W Karlsson. Det här är något som behöver uppmärksammas mer. Dels för att ytterligare understryka varför du ska lägga lite mer pengar på ditt vin, dels för att mota charlataner i grind när de kommer dragande med sitt nonsens och okunnighet och talar upprört om giftviner därför att vin innehåller vinsyra och tanniner eller som om skillnaderna mellan ett skräpvin och ett bättre vin ligger i svaveldosen och inte i vinets totala kvalitet och bondens noggrannhet och kvalitetsivran. Neon Rose. Neon Rose igen. Peace, Love & Pittbulls. Commando M Pigg.

Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93: slutstriden! & Backyard Babies

Den vakna HR:en har, såklart!, följt den tänkta, och inledningsvis så lovande och spännande, maratonprovningen av St-Julien vs St-Estèphe och, närmare bestämt, Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93. Först i samband med den vidriga middagen. Sedan en vecka senare. Tanken var att återkomma efter ytterligare en vecka. Och så vidare. Så långt lagret räckte. Till min förvåning fick jag mig dock följande upplevelse serverad till lunch idag: Jag: ”Mm, vilken god köttfärssås!” Hustrun: ”Ja, den är riktigt bra, men du vet, färska, bra råvaror och så vidare… Och så körde jag i resten av Cosen i såsen, du tyckte väl den var bäst?, så jag tänkte att den gör nog susen, susen i såsen fniss, och det verkar den ju ha gjort, varför tittar du på mig så där?” Backyard Babies.

Ducru-Beaucaillou 93 & Cos d’Estournel 93 efter en vecka & Isley Brothers

En vecka senare, efter den vidriga middagen, har de båda vinerna som ställdes mot varandra utvecklats betydligt. Nu råder det inget tvivel om att Cos d’Estournel är att föredra. Förvisso har frukten försvunnit samtidigt som allt fritt svavel förbrukats och en flyktig syra smugit sig inDucru & Cos både i doft och smak. Visst var det här vinet bra mycket bättre när det öppnades för en vecka sedan, men det är fortsatt drickbart. Definitivt något för den som gillar osvavlade naturviner. Här blir effekten den samma – låt vara att det finns en del bundet svavel i flaskan, men det är ju inget som märks i städade viner. Med Ducru-Beaucaillou är det sämre ställt. Vid dagens omtest drabbades näsan av en slående doft av tomatjuice och tom och ursköljd gammal Felix ketchupflaska och den som luktat i en sådan vet att det inte är någon höjdare, särskilt inte då luft pumpas ur tomflaskan mot näsan. Smaken återkommer i smakupplevelsen tillsammans med en nytillkommen flyktig syra. Nej, inget vidare för människan, men väl för vasken. Isley Brothers.

Christopher Edge: Twelve minutes to Midnight & Santana

Såg en positiv recension av Twelve minutes to Midnight. Framgick sannolikt att det var mer en ungdoms- än vuxenbok. Glömde nog det. Önskade den iTwelve minutes to midnight julklapp. Fick den. Har nu läst. Tja, det är en ungdomsbok. Men den är väldigt välskriven på gammaldags, vacker och kul engelska och miljöer och allt annat sitter som en lantmännensmäck på huvudet en ljum majdag när du kör din Massey mellan åkrarna alltmedan vårvirriga fjäderfän trivsamt förgyller tillvaron och får dig att euforiskt utbrista i munter spontansång som lägger sig som ett durklingande och fjäderlätt duntäcke över vårgrönskan och ja, ge den här boken till alla ungdomar du känner eller läs den själv som en trevlig bagatell i din tillvaros mer eller mindre hårda vardag. Santana.

Mycket Hedges i mars: film- och vintips

I mars kommer Sarah Goedhart (född Hedges) till Terrific Women Winemaker’s Day (10/03) i Stockholm. Hon kommer då att tala om AVA Red Mountain och Hedges Family Estate, där hon är vinmakare, ochHFE2010 kanske också något om hennes och hennes mans, Brent, eget projekt Goedhart. I mars kommer också Sarahs bror Christopher till Sverige. Han deltar i några dagar inriktade på att sprida ljus över vinerna från Washington State och Oregon, bland annat i Stockholm och Göteborg (19/03). Chris arbetar som sälj- och marknadsansvarig på Hedges Family Estate. Med andra ord mycket Hedges i mars. vinifierat tar fasta på detta och tipsar dels om de båda vinerna HFE, varunr 70976, 171 sek, och DLD, varunr 71000, 201 sek, dels om en radda filmer som Chris & co satt ihop och lagt ut på nätet: How to Tap a 5 Liter, The Farm Life on Red Mountain (OBS! det går alltid att tala om en konstnärs peak i karriären och frågan är om inte Hedges Films peakar ca 1.30 in i den här filmen), Wine Scores And The FutureHedges Family Estate QR Code Video.

Marsviner: Mullineux & Prado Enea & Arcade Fire

Mullineux är en liten, kvalitetsfokuserad och familjeägd producent i hjärtat av Swartland i Sydafrika. Gården är känd för sina strama, eleganta och komplexa viner och har bland annat av den sydafrikanska vinbibeln Platter (2014) förärats titeln ”Winery of the Year”. I senaste upplagan av Platter utsågs också Mullineux Syrah till ”Red Wine of the Year”. Jaja, vi talar sydafrikansk vinnobless här och nu är det oss så väl förunnat att vi kommer att kunna köpa flera av Mullineuxs viner i SverigeMullineux-Syrah framöver. Tre stycken släpps i små mängder på Systembolaget i mars och den första april lanseras ytterligare två i beställningssortimentet. 1 mars(så kallad T6:a): Mullineux Syrah 2012, varunr 99215, 189 sek. 13 mars (så kallade T8:or): Mullineux Schist Syrah 2011, varunr 99333, 599 sek och Mullineux Granite Syrah 2011, varunr 74963, 599 sek. 1 april (i BS): Mullineux White, varunr xxxxx, 179 sek och Mullineux Straw Wine 2012, varunr xxxxx, 199 sek. Tycker ni att de båda jordmånsspecifika vinerna (”Schist” och ”Granite”) är för dyra så passa åtminstone på att prova Mullineux Syrah. Vad det för övrigt gäller de ”jordmånsspecifika”: ta dig råd eller gå ihop med några kompisar och gör en provning där du jämför de båda jordmånerna – en lika god som lärorik och kul provning. Passar också på att tipsa om den alltid lika bra och pålitliga Rioja-klassikern Prado Enea, som släpps i årgången 2005 dem första mars (T 6 = begränsad mängd, 360 but, i litet antal butiker), varunr 95347, 351 sek. Slutligen: den första april lanseras som T 6 Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011, varunr 99081, 299 sek, ett vin från Sonoma Valley och gården där filmen Bottle Shock, om Chateau Montelena, till stora delar spelades in, en otroligt vacker plats från vilken vi nu får tillfälle att prova det här kraftfulla Zinfandel-vinet gjort på stockar som planterades 1882. Arcade Fire i mars. Arcade Fire i april.

Rush, Rush & Mahogany Rush

Ron Howard tar i filmen Rush sig an F1-säsongen 1976 och rivaliteten mellan Niki Lauda och James Hunt. Hur dåligt kan det inte bli? Men det blir det inte. För F1-fantasten är den här filmen ett obligatorium. Ni andra kan gärna se den också – av lättförklarliga skäl lär ni inte tjusas på samma sätt av vare sig storyn eller det ni ser och hör, men det ni ser och hör och storyn i sig lär ändå vara tillräckligt för att ni ska tycka det här ärNiki Lauda Ferrari 1976 okej eller rent av riktigt bra; välspelat och välgjort och, trots allt, en bra story.  Men som sagt för oss förtappade motorfantaster är det här mumma. Howard, hans skådespelare och övriga inblandade har fått till en rasande bra film, som, så klart, är något överdramatiserad, men inte för mycket, bara så pass att det blir lite mer nerv. Som grädde på moset framställs båda förarna som människor, det vill säga på gott och ont och båda blir, förmodligen helt rättvist, sympatiska och värdiga vinnare. Det enda en som var med på den tiden det begav sig skulle kunnat önska är lite mer om de övriga förarna. Fast vad gör det när allt är så autentiskt gjort att det inte lämnar något i övrigt att önska därvidlag? Nu ser vi fram emot en lika bra film om Ayrton Senna (en till) och sedan en om Jim Clark och en om… Rush – filmen. Rush – bandet. Mahogany Rush.

Årets roséviner 2014 & Burning Bellows

Vår i södra Sverige och det är bara en tidsfråga innan Sommaren är över oss. Därför passar viniferat som första media på att ge er Årets bästa Lannonciade_bottleroséviner redan nu så ni kan planera era inköp i god tid. 1. Les Lauzeraies Tavel, varunr 2724, ca 100 sek, en modern klassiker, enda rosévinet som hamnat på pallen de tre senaste åren då den svenska vinkritikerkåren utsett ”Årets rosé”, kraftfullt och smakrikt i bästa Tavel-anda, bra matrosé, finns i alla välsorterade butiker. 2. L’Annonciade, varunr 73000,  ca 77 sek, urtypen för ”Rosé de Provence”, rätt färg, rätt doft och smak, till och med rätt (svarvade) flaska, kallad flûte a corset, och det till ett enormt bra pris, producenten Cellier des Archers förser många andra producenter med basvin till vad som blir betydligt dyrare slutprodukter, men här, i L’Annonciade, har de lagt sina bästa druvor, resultatet är ett elegant och välbalanserat rosévin som fungerar både som aperitif och till mat, i beställningssortimentet – gör er besväret att beställa, ni lär inte ångra er, årgången 2013 är dessutom den bästa i henminne och det är svårt att tro att något annat rosévin i år blir mer prisvärt än det här. 3. Domaine de Brescou ”Fleur d’èté”, ljus rosé från Languedoc, typisktPalette Rosé - Henri Bonnaud ”piscinevin”, d v s ett lätt, fruktig rosévin som passar bäst som aperitif eller pratvin, pris cirka 80 sek, invänta nytt beställningsnummer senare i år (återkommer om det). 4. Château Henri Bonnaud, ca 150 sek, varunr kommer senare, här har vi vad er utsände i de svävande rosa molnen tror kan bli ”Årets rosé” i Sverige, ett urcool, ekologiskt rosévin gjort på 20 % cinsault och 40 % vardera av grenache och den i rosévinssammanhang smått omöjliga mourvèdre, ett pålitligt, alltid superbra rosévin från den pyttelilla appellationen Palette, just utanför staden Aix-en-Provence, med andra ord i hjärtat av Vinprovence, stor, läcker doft och en smak som håller vad näsan lovar, fungerar som aperitif eller matrosé, Systembolaget har köpt in ett mindre parti som släpps i ett fåtal butiker i juni – ska vara på hugget och ge er mer info när det drar ihop sig så ingen av er missar det här unika vinet, årets måste. 5. Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, ca 130 sek, återkommer med varunummer, jojomensan, ni läste rätt: Chablis-drottningens rosé harBurning Bellows köpts in av Systembolaget i en mindre kvantitet, släpps liksom Château Henri Bonnaud i juni, friskt, läckert rosévin med pinot noir-roséns alla bästa sidor i högsätet, återkommer när det drar ihop sig med mer information även om det här vinet som gissningsvis ingen av er vill missa och med tanke på att det bara kommer finnas en begränsad mängd gäller det att hänga på låset och, ja, ni kan ju börja planera för ett inköp, kanske rent av börja köa, redan nu. Rockabilly.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärktaTartelette pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande somLas Ketchup hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.