Ny vinfrossa med Vinakademien & Jan Holmström

Publicerat av
2

Under överinseende av fjolårets pristagare, Helena Lindberg på Tenuta di Bizerno, gick Vinakademien i Sveriges stora pris i år, välförtjänt, till vinskribenten med mera Janne Holmström, men det där är för somliga av oss blott ett svepskäl för att få släppa loss i en hygglig eller, i bästa fall, ohygglig vinfrossa. I år kastade vi bland annat i oss Pol Roger ”Cuvée Winston Chruchill” 1982 (ganska mogen, rund, fin), Legras & Haas Twoson Solera (elegant och ovanligt snygg blanc de blancs från Chouilly), Billecart-Salmon ”Cuvée Nicolas Francois Billecart” 1996 (frisk, bra syra, metall, mycket bra), ”Pierre Péters ”Les Chétillons” 2002 (okej), Meursault (Coche-Dury) 1996 (flaska ett för gammal, superäcklig smak; flaska två storartad, 110 procent Meursault, aningen brutal finish), Château Rayas blanc 2000 (komplexitet, spännande, låg syra men ändå vital, ganska fet, kräver sin drickare), Twoson (Jobard) Meursault ”En Luraule” 2005 (bra nu, snygg syra),Hermitage blanc(JL Chave) 2000 (ungt, mycket bra, börjar öppna sig, runt), Carbase mgm (Rabiega/Château d´Esclans) 2000 (ren Carignan, bra dricka nu, eken helt integrerad, nästan utplånad, schysst frukt), Château du Tertre mgm 2000 (ung, strålande, drick nu eller spar), Vigne de l´Enfant Jesus 1980 (dålig butelj, tagit stryk av naturkorken), Nuits St Georges (Leroy) 1971 (mogen, god, vital smak och syra), Clos Dière ”Cuvée I” 1990 (om jag får tycka så själv: ren, snygg; bra att dricka nu, fullt vital, fin druvkaraktär (Syrah)), Château Moulin Saint-Georges mgm 1990 (mycket bra, mogen, tydligt inslag av svamp som trots allt fungerar), Marquez de Haro mgm (Rioja Alta SA) 1970 (smörig, god, med ålderns rätt aningen vek), Moulin-Touchais 1976 (så ojämna de här vinerna är, den här pannan var mest bara trist och luktade gammal behållare), Château Lafaurie-Peyraguey 1990 (varmt år, dock rent ut sagt lysande (om än med aningen låg syra)).

”Vinmakarens skörd”?

Publicerat av
Svara

Har nu på flera håll, och språk, sett att 2012 skulle vara ”Vinmakarens år”, i betydelsen att allt är så bra att vinmakaren verkligen kan få fritt spelrum för sitt kunnande och sin kreativitet. Bortsett från att 2012 inte nödvändigtvis är såå fantastiskt överallt, är min syn på saken den omvända: det är de besvärliga åren som kräver sin vinmakare; de lätta åren kan vem som helst göra ett bra vin. För övrigt: varför skulle man vara kreativ med ett av naturen givet perfekt år? Blir ta mig tusan grumpy när jag tänker på hur korkat det där är och det är en sak att marknadsförings-säga det, en helt annan sak att föra struntpratet vidare.

Kim Thúy: Ru

Publicerat av
Svara

Hustrun stack till mig en bok, sa ”Ru, av Kim Thúy, läs den, den kan göra dig gott”. Självklart svarade jag ”Har redan läst den, klart överskattad”. Så snart tillfälle gavs såg jag emellertid till att införskaffa ett, annat, exemplar av Ru. Hade den sedan gömd under madrassen och läste den då och då när Hustrun inte var hemma. Just Ru lämpar sig för sådan läsning.  Boken är uppdelad i korta texter, som längst en helsida. Ofta är de bara en tredjedels sida. Det handlar om krig, en fred som är kriget förvillande lik, att mista allt, fly och skapa sig en ny tillvaro i ett nytt land. Intressant för oss doftofiler är att just Kim Thúy hittar sitt hem i tillvaron via en doft. Vilken får ni själva ta reda på genom att läsa den här emellanåt lätt smöriga och lätt sökta, men allt som oftast bara fina, och uppriktiga, lilla sak. Om jag sagt detta till Hustrun? Icke. Däremot måste jag komma ihåg att göra mig av med madrassexemplaret nu när det är utläst.

Grand Öl & Mat, Malmö

Publicerat av
Svara

Vid det här laget är det några år sedan jag bodde i Malmö. Gillade staden redan då. Tycker den är ändå bättre nu. Tydligen benämns kvarteren runt saliga Arbetets redaktion som ”klubbkvarteren”. Gärna det. Mitt i dessa kvarter ligger Grand. Man får leta sig in på gården till Monbijougatan  – som halvfransos måste jag undra över det här namnet, ”Mittsmyckegatan” eller vad? och varför? – 17 för att hitta stället. Det är det värt. Kort sagt är det mesta bra här. Har tidigare också provat Grands systerkrog Tempo, en kort promenad bort, intill klassiska Möllan, och även den är bra och är ni ändå där kan ni passa på att ta något på Möllan också.

Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959 2.0

Publicerat av
2

I förrgår, när Hustrun och jag förberett en skaldjursplatå för gästerna, dök Vingårdsvännen upp med, ytterligare, en Côte-Rôtie från Jaboulet och 1959. Skälet, påstod han, var att han glömt att han vid ett tidigare tillfälle redan haft med en. Jag är dock övertygad om att han trodde att Hustrun inte var hemma och att han skulle äta min mat. Icke desto mindre förty slank även den här versionen ner. Faktiskt än fräschare än förra upplagan, på grund av att korken inte grumlat till doften på gammelkorkens vis. Annars hade jag laddat upp med en, visade det sig, väldigt ursprungstypisk, Mouton från 1990. Inte jättesmart, men vad ska man annars dricka till skaldjuren? sa jag till gästerna och fick dem att gå lös på 90:an så jag fick ha det egentliga huvudnumret för mig själv: Bienvenues Batard-Montrachet GC 1998 (Domaine Leflaive). Himla god, hygglig mognad, stor komplexitet, läcker syra. Om någon annan ville ha vitt? Jodå, men då fick de Rabiega Signature från 2004. Eko-odlad Rolle jäst och rejält lagrad på ny fransk ek. Var faktiskt inte dum alls, eken har satt sig utan att vinet oxiderat och den från början väl höga syran är nu riktigt fin, sa jag till gästerna och fortsatte dricka Batarden, som de andra också försökte dricka av, men sedan jag fyllt mitt Riedel till brädden fanns det inte så mycket kvar.

Helveteshotellet, Köpenhamn

Publicerat av
3

Nattportieren avslöjade inte med en min vad det handlade om. Eller var jag egentligen var. Eller vem han var. Istället log han och var förledande trevlig. Så trevlig att jag villigt, som det slaktlamm jag var, lät mig föras till mitt rum på våning ett. Inte heller verkade saker och ting annat än normala då jag en stund senare slöt ögonen och föll i djup sömn. Bara för att efter några timmar vakna upp till en obeskrivlig stank och en av odören framkallad huvudvärk. Ve och fasa! Rummet stank avlopp och fekalier. Jag gömde huvudet, särskilt näsan, i kudden och försökte fortsätta sova, detta dofthelvete till trots. Då börjar någon banka, ihärdigt, på dörren samt dra något ut och in i dörrens nyckelhåll. Kanske en nyckel, men det låter mer som en olaglig dyrk. Omtöcknad av sömn och fekaliska ångor sätter jag mig därför upp i sängen och stirrar plötsligt en obekant man i ögonen. Efter ett snabbt utrop, ”Okej!” (okej???), slänger han igen dörren, som han precis lyckats dyrka upp. Trots denna surrealistiska upplevelse gosar jag åter, stoiskt, ner näsan i kudden och försöker somna om. Då ringer telefonen. Argt och synnerligen störande. Det är hotellets manager som ber om ursäkt men skulle jag vilja vara så snäll att per omgående samla ihop mina tillhörigheter och gå ut i korridoren och invänta vidare transport till ett nytt rum. Han svarar inte på frågan ”varför?”, han bara lägger på luren med, tror jag mig uppfatta, ett litet kvidande. Jag öppnar nu på allvar ögonen och inser att doften kommer sig av att hotellets avloppssystem, kort sagt, gått åt helvete. Rummet är fyllt av äckel, som jag vadar genom med uppkavlade byxor och mina ägodelar paniskt hållna högt upp i luften. I chock låter jag mig föras till ett nytt rum, högre upp i huset, där jag duschar sjukligt länge, och hoppas att mitt avloppsvatten rinner ner i repan. En förhoppning jag snart straffas för ity då jag trots morgonens äckelupplevelser ämnar tvinga i mig lite frukost, visar det sig att det fekaliska vattnet också sipprar ner genom taket i frukostmatsalen.

Dagens Dagens Nyheter

Publicerat av
3

I dagens Dagens Nyheter läser vi om min gamla kollega Inger Andersson, GD på Livsmedelsverket, när hon återigen säger det självklara: ”Dåliga matvanor hotar den

Portugisisk smilfink

svenska folkhälsan”. Så sant som det är sagt och det kan, uppenbarligen, inte upprepas tillräckligt ofta. Och det som sägs om matvanorna inkluderar, låt vara outtalat, även våra vinvanor. Vidare kan man än en gång konstatera, att ett snabbt och effektivt sätt för EU att spara en del pengar och ge sig självt lite mer anseende är att säga upp, utan avgångsvederlag och pardon, den häpnadsväckande inkompetente José Manuel Barroso. När jag tänker närmare på saken borde man helt enkelt ta och förbjuda både skräpmat och – vin och José Manuel Barroso.