Vad har Château Font du Broc i Provence, Herdade da Malhadinha Nova i Alentejo och Quinta do Casal Branco i Tejo gemensamt? De är vingårdar och uppfödare av förstklassiga Lusitaner. Dire Straits.
Lusitaner som spänner musklerna
Vägg i vägg hukar de vackra och ofta färglada husen längs Lissabons paradgator, med sin falnande puts trängs de i de smala gränderna och med sin stolta historia fast
Entrén, York House
förankrad i väggarna blickar de drömmande ut över det oändliga och lockande vatten som deras hemstad omges av. Portugal i allmänhet och Lissabon i synnerhet är Europas bedagade skönhet och som sådan synnerligen intagande Det är inte svårt att se varifrån Lobo Antunes fått inspiration till sina ofta lugubra miljöer och feta spindlar, som kryper runt bland kandelabrar i den unkna källarens hörn (lästips). Och samtidigt är allt oerhört vackert, suggestivt och tilltalande, ja, som hos Lobo Antunes. Mitt i historiens vingslag, på en gata med småbutiker som säljer allt från packningar till pumpar via bakverk till gigantiska motorsågar och radioapparater, ligger York House. Vackert, stämningsfullt och härmed kraftigt rekommenderat som tillfällig bopåle i Lissabon. På hotellet finns dessutom en hygglig restaurang, vars i Portugal världsberömda hamburgare kan rekommenderas. Därtill går det att göra rejäla fynd på vinlistan, till exempel formstarka Quinta do Carmo 97 eller 98 för 45 respektive 42.50 euro.
Okej, ni bryr er inte, men vinifierat slog bläckfisken Paul med tentakellängder när det gällde att tippa Fotbolls-VM 2010. Här kommer således prognosen inför Fotbolls-EM 2012. Till skillnad från 2010 är inte vinnaren given från start. Tre delar favoritskapet: Tyskland, Holland och Spanien. Outsidrar är lagen som alla tycks underskatta i år: Frankrike och Ryssland. För övrigt lär domartjafs vara ett genomgående problem under gruppspelet. På tal om bläckfisken Paul kan den som googlar företeelsen läsa att Paul tippade rätt hela vägen under VM-10, vilket är en efterkonstruktion och ett uttryck för människans behov av avgudadyrkan – och en bläckfisk duger gott som avgud – och ett exempel på när aningslösa skribenter väljer dumhetens väg.
Den som förvillar sig norrut från Lissabon kan, med lite tur eller skicklighet, hamna i vackra Santarem. Oavsett om detta sker med vilje eller av misstag, lär ankomsten till staden inbjuda till fördjupade studier i högst den samma och kanske blir man, planerat eller lite oförhappandes, kvar över natten. Det kan då vara bra att ha med sig vinifierat så man enkelt kan påminna sig om att det där fantastiska stället, på toppen av kullen, det gamla slottet som inretts till ett personligt och läckert hotell med riktigt bra frukost, bassäng och, bokstavligen talat, tidernas utsikt heter Casa do Alcacova.
Portugisisk biluthyrare (utan glimt i ögat): ”Grattis! Ni har blivit uppgraderad till en diesel!”
Vi satt där, i hjärtat av Chablis, och provade i lugn och ro, när det precisa vinmakeriets mästarinna, Clotilde Davenne, undslapp sig, att det mest spännande och bästa Grand Cru-läget är Les Preuses. Tveklöst. ”Äh, lägg av,” sa vi mot, vad som vi borde ha förstått var, bättre vetande, ”alla vet att Les Clos spöar skiten ur Les Preuses vilken dag som helst”. Det goda med detta var, att Clotilde fick spelet och hämtade fram Grand Cru-buteljer på löpande band, som vi lyckligt doftade och smakade på, och
understundom, antingen därför att driften var starkare än förnuftet eller av pur snikenhet, smygsvalde av och efter en rejäl mangling, som var en ”overkill” av Guds nåde, hade vi klart för oss att det mest spännande och bästa Grand Cru-läget i Chablis är Les Preuses. Tveklöst. Varför? Därför att inget annat läge bjuder en så spännande utveckling och till slut en sådan elegans och komplexitet. Kort sagt personifierar Les Preuses det som vinlagring handlar om: förändring. En sann vinvän blir tårögd bara av att skriva detta. PS För att inga missförstånd ska uppstå: Les CLos spöar skiten ur det mesta, dock ej Les Preuses.
Chablis är, som så många andra vinområden, hur fint son helst, men det är inte självklart att hitta bra ställen att bo och äta på. Le Moulin de la Coudre i Venoy, inte så långt från orten Chablis och, så att säga, mitt i smeten, erbjuder såväl vällagad mat som schyssta rum och trevligt bemötande. Överkomliga priser håller man sig med dessutom.
De två senaste årens skördar i Provence, särskilt de södra delarna, har varit problematiska och de stora volymerna har uteblivit. Lägg till detta en fortsatt ökad efterfrågan på områdets viner och det är givet att priserna sticker iväg. I maj i år har stora delar av regionen återigen drabbats av oväder i form av hagel och regn och det står redan klart att årets skörd inte når de volymer många hoppats på. Räkna med fortsatt uppåtgående priser. På spotmarknaden är det rekommenderade priset, avseende årgången 2011, 160 €/hl för AOP och 240 €/hl för ekologiskt odlat vin.
Hustrun utbrast förfärat, efter att ha läst blogginlägget ”Flygetygsotyg”: ”Men vad är det med dig, det är väl fint och bra på alla sätt och vis att en cockpitmänniska dyker upp och visar sitt intresse för resenärerna, redo att ta emot både ris och ros? Känner du aldrig en strimma av insikt, som säger ’grumpyyy’, strila in i ditt medvetandes töcken då och då?” Saken är nu
den, att Hustrun inte har hela bilden klar för sig. Det var inte bara den idogt klämmande ungen i stolsraden bakom som ställde till det, det var en annons och en artikel också: 1. Annonsen: ”Supportern, ’den 12:e och viktigaste spelaren’” (Herregud!), kunde köpa sig en blågul EM-T-shirt med texten ”Vi har seglat över havet/för att se det bästa laget” (Hallååå?). Det hjälper inte att detta är en direkt fortsättning på barndomens friskt rappande hejaramsa, ”Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör, skjortan hänger utanför, heja, heja, heja”, man blir grumpy i alla fall. 2. Artikeln: DI skriver om ”Dikten ekonomernas nya verklighet” och låter två ekonomer publicera verk ur sin nyutkomna diktsamling och hur låter det? Ekonom 1: ”Den skuldsatte”: ”Ett tragisk liv var att vänta…” (gissar vi redan här att ordet ”ränta” snart dyker upp?) ”…/Ett tragiskt liv det blev/ Allt handlade om lån och ränta/ sammanfattat i ett skuldebrev”. Ekonom 2: ”Den porlande bäcken”, författad av den, enligt artikeln, mer filosofiskt lagde av de båda diktarna: ”Att höra den porlande bäcken/ är att fånga den fria viskningen/ Det rinnande vattnet är livets flöde/ En sinnebild av vår Livets resa/.” Det hjälps inte att det är gulligt och oförargligt, man kan bli sur även av dylikt: poesins boxvin. Självklart var jag butter när jag klev av planet. PS Okej, det kunde varit värre, där på planet.
Sommaren kommer och går och man får hoppas att den kommer tillbaka, igen, och då, då kan man bege sig ut på picknick, dra en repa med båten eller grilla varhelst en glödgad eldstad dyker upp och lockar med sina
Lättköp
lågsprakande färger och i alla de här sammanhangen, då man på ett eller annat sätt måste bära med sig matvaror och dryckjom, är det, förstås, intressant med lätt packning och då passar, faktiskt, en petflaska bra; är fortsatt frågande till förpackningsformen, men inser fördelarna när man ska bära med sig flaskeländet och i just det här fallet, där vinifierat återigen gör reklam för Collado (OBS! gamla etiketten på bild hos Systembolaget, dock rätt i hyllorna och här intill), är det så att vinet i sig, till skillnad från den överväldigande majoriteten PET-viner, inte är en boxkopia med antingen ganska hög restsötma eller tilltricksad upplevelse av sötma parad med svavel- och skitbeska, utan rakt av ett mycket seriöst vin från norra Spanien och det gör sig utmärkt till allt från smakrika korvar, via grillens rödvinskrävande läckerheter till ett otal tapasvarianter.