I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och.  (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde  straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket  av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

Musik. Mer av samma vara.

Dela “En morgon i Hades smak” på Twitter