Koktebel, där jag befinner mig, är känt för sol, bad, brandy och musik (och, hoppas jag, snart också för sitt vin). Igår när jag åt middag skulle det bli musikuppträde på restaurangen, bara så där, och tro det eller ej plötsligt satt Enver Ismailov där och jammade tillsammans med en trummis. Okej avrundning på dagen. Ytterligare ett klipp med Enver.
Sydöstra Krim har i juni i år drabbats av en ovanligt tidig värmebölja. Runt +37 dag efter dag istället för +30. Dock ej så igår då ett störtregn bröt ut när jag befann mig ute i vingårdarna tillsammans med chaufför och en rejält bensinstinkande, gammal Lada. De här ryska jeeparna (nåja) har känsla men ingen vidare väghållning. Således kanade vi fram i leran, än slang Ladan hit, än slank den dit och, plötsligt, allt under chaufförens vilda rattande – ”en rattens Tyson”, minns jag for genom mitt huvud i denna prekära stund -, slank den inte ner i diket, däremot snurrade den runt och allt detta skedde utan att den ivrigt styrandes mannen ändrade en min eller sitt agerande, vilket innebar att vi rätt som det var styrde hemåt som vore vi en häst med krubblängtan. Efter en stund, då vägens lerinslag avtagit och därmed också chaufförens sluggande vid ratten, sa han: ”Gissa om jag har lust att tända en cigg, men det gör jag inte för då exploderar nog bilen”. Åt detta gapskrattade vi, pinsamt nog, båda två.
I bilen på väg ner till flygplatsen i Nice: övergivna bilar i dikena, vid vägkanten och på vägen, hål i vägen, jord och bråte, fortfarande en hel del vatten, brandbilar och ambulanser, översvämmade vattendrag (floden Argens har svällt långt, långt över sina bredder), det ser bättre ut så snart man når fram till motorvägen, där trafiken rullar på, om än i långsamt tempo. Radio France Info berättar om katastrofen: 300 mm inom loppet av 18 timmar i stormens centrum, Lorgues, nio döda, tolv saknade. Nyheten överskuggar regeringens emotsedda höjning av pensionsåldern i Frankrike, vilken blev officiell 08.30. Är, hursomhelst, nu på Nice flygplats och ska strax borda första etappen på vägen till Kiev.
Det hade regnat, för att inte säga öst ner sedan i morse, men jag fäste ingen större vikt vid detta, satte mig i Audin och styrde mot flygplatsen, men något var inte rätt: det forsade vatten över vägen och rutorna immade igen och plötsligt så var det en flod där vägen varit. Diluvium! insåg jag snart men körde ändå ner till Lorgues där bilar stod på kö med holländskt blinkande lampor och någon idiot sa åt mig att vända om och som den ändå större idiot jag är gjorde jag det och körde genom vattenmassor och förbi bil efter bil med motorstopp i ösregnet till Flayosc, som man också kan ta sig till motorvägen genom, bara för att upptäcka att där stod brandkåren och polisen och vinkade ivrigt folk åt fanders. Vi fick göra vad vi ville bara vi inte försökte köra vidare framåt. Fler bilar med motorstopp (jag ska aldrig, aldrig säga ett ont ord om den gamla Audin som plöjde genom vattenmassorna som vore den en SUV av bästa valör). Tillbaka i Lorgues var vattenmassorna nu så stora att ytterst få bilar gav sig till att försöka ta sig från ena sidan av byn till den andra. Jag gjorde det. Lyckades. Bara för att upptäcka att brandkåren och polisen nu stod och vinkade folk åt fanders här också. Körde hem igen (motströms, uppförsbacke, genom digra vattenmassor som fick Audin att jämra sig och skaka och lukta bränt och det var knappt att den orkade hålla sig i rörelse – stora mängder vatten motströms är tungt – men vi kom mot alla odds hem igen). Här sitter jag nu och vet att det regnat minst 200 mm de senaste tjugofyra timmarna och jag spelar rysk roulette med internetboxen (TV:n fungerar inte så det blir ingen fotboll på den) och förbannar den diluvianska vardagen som spolierat schemat för Ukraina-resan och lett till att jag missat direktflighten Nice-Kiev (går bara vissa dagar) och att jag imorgon måste göra en resa som i tid är längre än Nice – Seattle. Om det slutat regna vill säga.
Plats: Kiev. Tidpunkt: 16 mars 2010, 18H00. Uppdrag: Intervjua en ”medelklassfamilj i lägenhet” för att komma vidare i det grundläggande marknadsarbetet så att jag på det kan bygga en portfölj och en produktionsstrategi för den gigantiska anläggningen på Krim. Rummet: en vägg tapetserad med utsikten från en söderhavsö, soffa, bord, två pallar, stereo på en stereobänk, en liten väggfast hylla belamrad med ett par nonchalant ditlagda hörlurar. Han: alldaglig. Hon: i superblonderat hår och åtsmitande och väl urringad leoparddräkt inte lika alldaglig i en västeuropés ögon. Slutsatser: Båda rankar priset som viktigaste urvalskriterium. Därefter, för honom, att vinet kommer från Moldavien, för henne, att flaskan är kul eller åtminstone etiketten gullig. Vi provar ett kraftfullt, halvtorrt vin på Saperavi från Moldavien. Hans favoritvin. Hon föredrar rosé. Ikväll åker jag till Ukraina igen och fortsätter mitt oförtrutna arbete med att utveckla 500 hektar vingård och att ta drygt två miljoner buteljer in i framtiden eller åtminstone samtiden. Och, just det ja, vi ska köpa in ytterligare 400 hektar på västra Krim också.
Förstadiets vackra rundgångar tolkade av John Frusciante
Hur kan ett vin som blir ett av ”(oktober 09)släppets” två mest uppskrivna vitviner och sedan på nytt får så gott som full pott – ja, ni vet, fem getingar i Expressen, fyra plus i Aftonbladet och så vidare på den fronten som är så viktig för viner i 60-kronorsklassen – när den nya årgången släpps (maj 10), vara avlistningshotat? Icke desto mindre förty hänger ett avlistningshot över succévinet Q-rious Semillon. Främsta skälet är, tror jag, att systervinet Q-rious V.M.C. släpptes i februari i år. Lika bra, tyckte de flesta. Fem kronor billigare. Och det såldes i samtliga butiker medan Q-rious Semillon är en så kallad ”T2” och bara finns i ungefär vartannat systembolag (måste beställas hem till övriga). Visserligen var V.M.C. ”bara” en tillfällig listning, men under den ”tillfälliga” perioden februari – maj har säkert många köpt V.M.C. istället för Semillon och det har ställt till det för det sistnämnda som nu ligger risigt till när Systembolaget ska utvärdera försäljningsperioden januari – juni 2010. Nog av, allt jag skrivit så här långt i det här inlägget är blott snarvel på vägen till det jag vill komma till: köp en låda Q-rious Semillon i juni är ni snälla.
Har ägnat några dagar åt det obeskrivliga nöjet att vara ”medföljande”. Ni vet en sådan där som politiker och affärsmän försöker få med sig gratis på sina resor. Skälet var att hustrun å sitt arbetes vägnar var tvungen att närvara vid en så kallad agility – tävling. Medan hon gjorde detta badade jag och gjorde något så meningslöst och larvigt som att spela minigolf och ägnade timmar åt något så meningsfullt som att reafynda på Fnac i Avignon. Hur mycket cd som helst för ”4 cd för 20 €”. Att jag redan bandat dem en gång i tiden och sedan köpt dem på vinyl, hindrar mig inte från att också köpa dem på cd. Återigen: nöjet av att gå i en skivaffär (även om nu Fnac inte är lika läckert som Rasputin) och nöjet av att bläddra och att fynda. Att vi inte är så många kvar med den inställningen visade månne expediten när hon nästan jublade över min fyndkorg… Hursomhelst inhandlade jag bland mycket annat en Quicksilver Messenger Service och jag inser att det var mycket vuxet gjort.
Den som inte har något bättre för sig än att läsa en torr faktabok om vintillverkning i sommar kan med fördel ta sig an ”Odla och tillverka vin”, som nyligen utkom i en reviderad och, som det brukar heta, utökad (ger känslan av ”bättre och större”) upplaga. En på alla sätt och vis bra och utökad bok, även om den är lite torr, men vem är inte det?
Innan jag lämnar lästipset ”Everything you know about Indians is wrong” måste jag citera Smith när han i inledningen av kapitlet om konstnären James Luna citerar Henry Louis Gates Jr (ur ”Thirteen Ways of Looking at a Black Man): ” ’ Authencity’ is among the founding lies of the modern age”.
Dela “Paul Chaat Smith, James Luna & Henry Louis Gates Jr” på Twitter
Lästips i sommar för den som inte bara vill läsa deckare dag ut och dag in: Paul Chaat Smith – Everything you know about Indians is wrong ( University of Minnesota Press). Chaat Smith är kurator vid National Museum of the American Indian of the Smithsonian Institution i Washington, D.C., och här har han samlat ett flertal kortare texter, som både är lärorika och kul. Den som gör sig omaket att skaffa den här boken får veta sanningen om Geronimos Cadillac, Black Elk Speaks, Seattles tal och mycket, mycket annat.