När jag i morse landade i Simferopol hade det nyss åskregnat i morgonvärmen och då luktade det Sverige och på väggen under regnskyddet där inrikespassagerarna hämtar sitt bagage stod ”YpA! Mope!, vilket väl inte kan betyda annat än ”Hurrah! Hav!”?, och då min nya tolk dök upp visade hon sig se ut som Misha Billings ukrainska syster.
Ukraina är ett riktigt bra kaffeland. Det är lättare att få en bra espresso här än i Frankrike. Kiev håller snudd på Italien-klass. Enligt vanligtvis välunderrättade källor är Lviv kaffets mecka i Ukraina och en klass bättre än Kiev. Inser att det bara är en tidsfråga innan jag hunnit undersöka den saken.
Just där den väldigaDnjepr klyver Kiev i en östlig och en västlig del är den stor nog att sluka öar. Dessa öar har finurligtvis begåvats med tämliga väl tilltagna sandstränder. Detta har i sin tur gett Kiev ett flertal fina badstränder mitt i staden. Fram till för fem minuter sedan var det fortfarande många badande på stränderna – det är ganska ljust här fortfarande och temperaturen ligger runt 25 + och då ska man komma ihåg att Kiev ligger två tidszoner ost om Sverige, dock ingen sommartid så i skrivande stund är vi en timme före – men nyss bröt ett hastigt övergående åskregn ut och badstränderna – i alla fall stränderna jag kan övervaka från mitt hotellfönster som hotellet är en pråm i Dnjepr – ödelades snabbt.
Imorgon bitti bär det av från Kiev till Krim och Koktebel igen. Först en timmes flyg till Simferopol, sedan en dryg timme i bil till badorten Koktebel, där vingården och vinkällarna ligger. Den här gången står bland annat skördeplaneringen på programmet, ska också träffa personen som jag själv varit med och utsett till produktionsansvarig på plats, med andra ord min högra hand. Mer om det senare, hoppas jag. Har varit i Kiev för att arbeta vidare med de planer som behövs för att veta vad vi i produktionen ska syssla med de närmaste tre-fyra åren. En nöt att knäcka är hur man tillfredsställer en hemmamarknad som vill ha halvtorra viner och samtidigt blir framgångsrik på exportmarknaden. Det är lätt att tänka sig två separata portföljer, men det medför andra problem. Vi tänker så det knakar. Om ett halvår har vi lovat vara klara med den delen.
Om man på bussen från terminalbyggnaden till Kiev-planet i Rom skulle få för sig att försöka se vem som är en man från Ukraina, ska man studera fötterna. Männen med vita tofflor är från Ukraina. Idag uppträdde dock ett nytt fenomen. Ett synnerligen modeansträngt par såg både unga och rika och ukrainska ut. Hon med tämligen väloxiderat hår, klädmärken som hon trots allt var lite för gammal för (typ Le Temps des Cerises), en extremt exklusiv LV-väska och en livrem från D&G. Det intressanta var emellertid att han klivit i en utvecklad variant av den ukrainska vittoffeln, nämligen en vit toffel med grå flärp. Funderar nu på att skaffa mig ett par vita tofflor (med små lufthål på ovansidan) under den här Ukraina-visiten. Dock utan grå flärp. En sådan är nog inte småstaden Koktebel redo för (jag kan det här med småstäder: när jag växte upp höll en kille på att åka på däng för att han hävdade att bilmärket Buick skulle uttalas Bju-ikk (om någon undrar så tillhörde jag lynchmobben som visste att Buick skulle uttalas Bjukk (fast Bjokk var också okej att säga)) och så sent som ifjol fick en snubbe stryk i min uppväxtstad för att han dök upp på puben iförd kavaj efter klockan 23 (detta hade dock inte jag något med att göra, även om jag för mitt liv inte kan begripa vad han hade på puben att göra iförd kavaj efter klockan 23)).
Jag vill inte alls inte säga vad var det jag sa så vad var det jag sa? Och vad sa jag här då? Frågan som nu infinner sig är vem som är bäst, Spanien eller jag? Kanske Spanien då, men jag är i alla fall bättre än bläckfisken Paul, som hade fel om semifinalen. Viva España!
Har följt Diego Forlán sedan hans tid i Independiente. Suverän spelare. Kul att han nu fått visa sina talanger i ett VM och dessutom hela vägen upp i en semifinal. Hans ribbskott i slutsekunden mot Tyskland är VM:s grymmaste miss (och jag glömmer då inte bort Gyans ribbstraff mot Uruguay).
Jan Gradvall berättade i DI häromveckan om Fela Kuti och dennes 27e album (Zombie), som var en förödande attack på den nigerianska regeringen. Militären hämnades genom att storma Fela Kutis bostad, bränna ned hans studio, misshandla honom och slänga ut hans mor genom ett fönster. Modern avled kort därefter. Fela Kuti replikerade med att skicka sin moders likkista till militärens högkvarter i Lagos…. Visst vill ni nu också höra Fela Kuti?
Trevligt frukostställe tillika ”ekologiskt” varuhus i Seattle är Whole Foods Market på Westlake. Det är rimligt att anta att alla andra Whole Foods Markets är lika bra, men det vet jag inget om. Breakfast in America som Supertramp såg på saken.
Man kunde tro att så kallade supergrupper var ett sextiotals- och kanske också sjutiotalsfenomen, men vad annat än supergrupp kan man kalla Them Crooked Vultures? Dave Grohl är förmodligen den bästa rocktrummisen sedan John Bonham och när han bokstavligen slår sig ihop med Bonhamns gamla parhäst John Paul Jones och Josh Homme så blir det tungt gung. Jag tycker de på mer än ett sätt påminner om Cream.
På tal om John Paul Jones så blev jag smått förtretad när jag upptäckte att annars så utomordentliga Corinne Bailey Rae gjort en cover på superblusen Since I´ve been loving you, men efter att ha lyssnat på hennes version ger jag mig och lyfter på hatten, det är klart det är så här en cover på Since I´ve been loving you ska göras. Här är ytterligare en låt med Corinne för er som inte har rätt koll på henne ännu – noterbart är att allt hon gör är lika bra och hennes, tror jag nysläppta, The Sea är både bra i bakgrunden när middagen avnjutes och i hörlurarna när musiken tar all uppmärksamhet.
Och så Led Zep:s Since I´ve been loving you.
Dela “Led Zeppelin, Cream, Corinne Bailey Rae & Them Crooked Vultures” på Twitter