Gustibus Finglögg 2.0

Publicerat av
4

Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.

Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)

Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.

Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.

Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.

Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.

Olivolja

Publicerat av
Svara

Gick en kurs i olivoljeprovning för 15 år sedan. Vore lögn att påstå att jag minns så mycket av det. Dessutom skedde allt på franska så när jag nu ska skriva om olivoljeprovning är mitt svenska ordförråd minst sagt rumphugget.

Nog av. Här i Lorgues har jag en nabo som gör sin egen olja. Ekologiskt, liten skala, sortrent. Domaine oléicole de Gigery – Oliveraie du Domaine du Pin heter oljan om ni vid tillfälle har lyckan att stöta på den (säljs bara härnere i området). Har förstås länge varit nyfiken på den så där mer i detalj och till slut gav ägaren, M. Sappa, upp och gav mig fem sortrena oljor att prova, bara för att få tyst på mig efter att jag förnedrat mig under en längre tid.

Så här tyckte jag om de olika sorterna:

Cayet Roux: Gul färg med grön nyans, grön/olivkartig, frisk, ren och ung doft, fet, koncentrerad, nötig. Okej på mackan, bra i sallad.

Picholine: Gul färg med mörkgrön nyans, frisk, olivig(”druvig”) doft, ren, koncentrerad, aningen stark smak. Bra att doppa bröd i, kanske bra för matlagning (men vad vet jag om sådant, egentligen).

Cayon bouteillan: Grön färg, grön, olivkartig doft, mycket frisk, ren, uppenbart ung. Elegant. Högst sannolikt bra för matlagning.

Becu de Lorgues: Ljusgrön färg med gul nyans, stor, fruktig doft, stor, lång smak, nötig. Mycket god på mackan.

Cayon: Ljusgrön färg, stor, fruktig, komplex doft, lång, koncentrerad, fet smak. Mycket god på mackan.

Bara så ni vet.

Bra olivsite

Barnsligt inlägg om Formula 1

Publicerat av
Svara

Nytt år, ny F 1 – säsong. Michael Schumacher gör come back. Som vanligt tillsammans med Ross Brawn – mannen som vallat Schumi till förartiteln i så olika stall som Benetton och Ferrari. Nu ska de försöka göra om det i Mercedes. Det kommer inte att lyckas. Inte för att Schumi är för gammal utan därför att depåstoppen tagits bort i år. Fundera på hur många regelrätta omkörningar Michael Schumacher gjorde under sin tid i Ferrari och hur många gånger han vann tack var Brawns överlägsna taktiska sinne och de snabba depåstoppen.

En samtida som kunde köra om
Den bäste någonsin?
Eller kan Jim Clarke ha varit bättre?

Steve Vai vs Mig

Publicerat av
Svara

Det slog mig i natt på vägen hem från Torino att jag borde kunna spela som Steve Vai i mina bättre stunder. Idag tittade jag på lite Vai-klipp på nätet och funderade vidare.
Här har han faktiskt tre gitarrer så det är inte så imponerande.
Fixar ganska säkert koreografin här, men kanske inte solot och helt säkert inte koreografin och solot samtidigt.
Det var det här jag funderade på om jag kunde göra i en bra stund, men vid närmare eftertanke kan jag nog inte det.
Får nog utmana någon annan, synd att Jokkmokks-Jocke inte finns med oss längre.

Vistalba Corte A 2004

Publicerat av
10

Det var inte alls meningen, men jag hetsades av de andras medhavda viner och framförallt av de typiska argentinare som hamnat på bordet. Somligt vi bearbetat under Nyårsaftonens eftermiddag och förkväll var utomordentligt bra, inte minst alla skumporna som vi försökte bräcka varandra med och som jag inte ens orkar namndroppa här. Och så fanns där, som sagt, lite typiska argentinare. Alltså viner med otroligt fin näsa, okej smak vid första påseendet men ack så felextraherat och skitigt beskt när man tänkte lite mer noga på saken.

Att 90 procent av de argentinska (och i förekommande fall inhyrda amerikanska) vinmakarna tror att det är okej med den där sktibeskan innebär inte att vi som konsumenter behöver acceptera den. Dessvärre verkar en stor del av de tränade vinprovarna inte riktigt ha koll på den. Jag tycker det är ungefär som att inte känna kork: det gör absolut ingenting så länge konsumenten är lycklig, men det är alltid trist med korkade konsumenter som inte förstår sitt eget bästa.

Hursomhelst så stod där lite argentinare på bordet. Bland annat ditställda av svågern som varit på jobb i Argentina och inte följt mina råd utan trott att han kunde köpa med sig vad som helst bara det var dyrt och expediten i vinbutiken sa att det var bra.

Det som nu hände var, att flera av dem som satt runt bordet på ett lika ignorant som positivt vis började oja sig över de här halvtaskiga argentinarna och till slut fick jag nog och gjorde något som jag bittert ångrar idag: jag gick och hämtade min sista Vistalba Corte A 2004 och dängde den i bordet med ett rytande: ”Här! Det här är ett bra argentinsk vin! Era skitviner kan slänga sig i väggen eller åtminstone i vasken!”

Självklart var detta ett både pinsamt och patetiskt uppträdande, men än värre blev det när den samlade församlingen snabbt slog upp min sista Vistalba Corte A 2004, skrek ”Wow!”, ”Vilket vin!”, ”Ja, nu förstår jag vad du menar! Häll ut skitbeskan!” och utan att jag hann reagera tömde buteljen .

Med andra ord vet jag inte hur Vistalba Corte A 2004 var den här gången, men alla de gånger jag tidigare provat vinet har det varit fulländat i sin vinmakning med en otroligt vacker balans mellan kraft och elegans, mellan frukt och ek, mellan traditionell och modern vinmakning och när den där skitbeskan i eftersmakens sista skjuts (eller redan före det…) förstör så många andra nästan utomordentliga argentinare så uppvisar Vistalba Corte A blott renhet och snyggt hantverk.

Enligt mina gäster var Vistalba Corte A 2004 precis sådant även på Nyårsafton 2009.

Warre´s Vintage Port 1975

Publicerat av
Svara

Av olika skäl kom jag tidigt i kontakt med de bästa portvinerna. Inte så mycket tawny, men väl vintage. Som vinproselyt upptäckte jag att flera vänner och släktingar hade en massa värstingar från det magiska vintagedecenniet 1960 i sina 1980-talskällare. Självklart lismade, intrigerade och stövelslickade jag till dess inte en endaste droppe 60-tal återstod.

Sedan träffade jag min lättledde svåger. Han gillade också port, visade det sig, och, han hade en massa vintage i källaren. Således dröjde det inte länge förrän vi började det idoga arbetet med att se till att hans vintage inte oxiderade, vilket jag som vinexpert kunde tala om för honom kunde bli fallet om han inte satte lite fart.

Detta utmärkta arrangemang fungerade fram till dess min svåger med lätt sorgsen blick en jul undslapp sig ”I år får jag nog gå på 80-talarna, är inte det lite ungt?”. Detta var på 1990-talet, vilket gav honom rätt i sak, men det viktiga, och hemska, var att även min hustru hörde hans ynkliga och förrädiska kvidanden. Hon sa ”Men Lars, vi (vi?) har ju en massa gammal vintage i källaren!”.

Komna till 2009 kan jag nu konstatera att ”vi” inte alls har en massa vintage kvar och i år var det dags för den sista 75:an. Lika mediokra som de flesta Bordeauxerna varit från 1975, lika bra har Vintage Porterna varit. Ifjor (som skåningen säger och jag tycker om att säga för att visa att jag bott i Skåne och kan det här med svenska dialekter) gick en Taylor´s och den var lika hustypisk som alla andra vintage från 1975 varit. I år var det alltså dags för inte bara den sista 75:an utan också den sista Warre´s – de tidigare buteljerna hade varit minst sagt utmärkta.

Hur var då den här buteljen, undrar ni förstås spänt. Ja, jag vet inte. När jag drog den fortfarande fulländade korken ur buteljen tårades mina ögon så till den milda grad att min givmilda hustru fick servera vinet (”Usch, vad du är barnslig…”) och när jag skulle dofta på vinet tog sig inte en enda arom genom de av moddig sorg blockerade näsborrarna. Smaken var en enorm besvikelse eftersom allt jag kunde känna i min sorgliga skepnad och ändå värre tillstånd var alkoholbeska och – ångor. Lika bittert och ång(est)fyllt som jag själv i denna stund.

Det som förmörkat mitt julfirande i lika hög grad som att sista Warre´s Vintage Port 1975 gick åt igår, är de ord som i skrivande stund fortfarande ringer i mina öron och som kom från svågern och andra släktingar, vilka muntert undslapp sådant som ”bästa 75:an hittills”, ”vilken av 60-talarna slår det här?”, ”sjukt bra”, ”löjligt vital”, ”som den växer med lite luft!” samt utlåtanden i stil med hur det brukar låta ur sådana som inte kan ett smack om vin ”lite surt, va?”, ”Ja, och beskt, usch”, ”nej., det här får gå i vasken”, eller ändå värre ”ja men, det här var ju gott, fast det är inte lika bra som Chill out”.