Alkoholförsäljningen på Farfars tid

Det var bättre på Farfars tid. Bildbevis på detta – lånat från GudhemsAxet – presenteras här intill. Farfar Torsten var liksom sin far och sin son nämndeman och satt, tillsammans med sin syster, fars faster Gerda, dessutom i Ugglums Nykterhetsnämnd. Vidhängda bevis visar tydligt att det på den gamla goda tiden verkligen var ordning och reda . Iallafall på alkoholförsäljningen i Ugglum med omnejd.

Noterar att Systembolaget i Skövde begärt upplysningar om ”vissa personers skötsamhet samt anmärkningar ur nykterhets- eller annan synpunkt”. Det är fint att Herr GG i G-gården (namnen har anonymiserats av Axets redaktör Lars-Erik Kullenwall) får behålla sin ranson då ”det ej kommit till nämndes kännedom att han på något sätt missbrukat eller överlåtit sin inköpsrätt”. Kanske är Farfar och hans kollegor inte riktigt lika rätt på det när de drar ner stackars Herr FF i F-gårdens ranson till hälften med hänvisning till att herr FF i F-gården har tilläggspension och svag ekonomi.

Riktigt tufft blir beslutet rörande Herr KK i K-gården som 1940 hade en tilldelning på 2 liter per månad och som nu, i maj 1941, får se sin ranson minskad till 1 liter per kvartal (!). Hårda bud. Kanske var det fars handfasta faster som då också satt med i nämnden som vidtog detta drakoniska mått på grund av att Herr KK och hans hustru ”åtnjutit pensionstillägg samt har svag ekonomi”.

Sist men inte minst är jag glad att Farfar och kompani lät handlaren B Thurén, Nyborg, ”få försälja pilsnerdricka kl II till avhämtning”, samt att nämnden ansåg ”i övrigt att någon försämring av nykterhetstillståndet inom kommunen härigenom ej kan uppstå, befolkningen är känd för nyktert och ordentligt levnadssätt”. Huruvida det beslutet hade något att göra med den brand som ett år senare slök Thuréns affär framgår inte.

Kan avslutningsvis bara konstatera att såväl Systembolaget som landets nykterhetsnämnder förslappats avsevärt sedan den gamla goda tiden.

Hustrun & Taxens bärstjälk

Vissa händelser ska inte ges mer utrymme än nödvändigt. Det här är en sådan händelse, och låt oss för ordningens skull redan här konstatera att det hela gick bra. Husets alla hundar mår bra.Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”

Musik. Musik.Musik.

Antikvariatets tesalong

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Platsannons: Gamlingsfångare sökes

Med anledning av coronaviruset och det nyligen införda utegångsförbudet för äldre människor har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) av riksdagen ålagts att hålla efter lösspringande gamlingar. Därför söker vi nu ett flertal gamlingsfångare. Arbetet består i huvudsak av att hålla ytor att betrakta som utomhus fria från gamlingar.

Vi söker Dig som är van att arbeta både i grupp och på egen hand och som tycker om att jaga med håv och nät. Erfarenhet från älgjakt, fjärilssamlande, fiske med nät och liknande är en merit. Relativt god syn ett krav. Vi utgår från att Du kan agera med bibehållet lugn också i pressade situationer då Du kan komma att ställas öga mot öga med hela pensionärsklubbar på utflykt. Vi tror att Du tycker om att arbeta på ackord.

Uppdraget är en tillsvidareanställning på heltid och Du kommer arbeta direkt under Din lokala gamlingsfångargruppchef. Observera att Du som har erfarenhet från sjuk- och hälsovård kan söka vidare till ett av våra smittsskyddskommandon med särskild uppgift att hålla efter lösspringande individer med underliggande sjukdomar. Övertidsersättning för eventuell nattjakt utgår. Skicka Din ansökan till MSB, 651 81 Karlstad.

Förbud mot steklurendrejerier!

Vet inte vad som for i mig. Kanske var det den smått surrealistiska samtiden med utegångsförbud och pest. Hursomhelst hörde jag mig själv plötsligt säga ”Jag lagar maten ikväll, älskling!”. Hustrun tittade förskräckt på mig. Själv blev jag alldeles iskall medan eftertankens kranka blekhet spred sig på kinderna. Vi insåg båda att detta kunde gå hur illa som helst och att vi inte ville detta. Men ingen av oss kunde dra sig ur. Nåväl, i slika stunder är alltid spaghetti carbonara ett nästan säkert kort. Vad kan gå fel?

Jo, det kan jag tala om! Huruvida det beror på att bacontillverkaren är en bluff, som säljer ostekbar bacon, eller om det är stekpannetillverkaren som säljer undermåliga och brandfarliga produkter, är ointressant: Saken är den att plötsligt var det stekta fläsket inte kokt utan uppbrunnet! Kort sagt brann och rök det så brandvarnarna gick igång och det luktade så att till och med hundarna gnällande ställde sig vid dörren och ville ut och då dök Hustrun upp i röken som en annan Wallensteinare i Lützen-dimman och skrek ”men vad gör du?” och jag visste att kvällsmyset gått upp i rök.

viniferat kräver förbud mot ostekbart bacon och undermåliga och brandfarliga stekpannor! Den som bryter mot förbudet och säljer någondera av de båda hånen mot all seriös köksinkompetens ska med omedelbar verkan sättas i en illaluktande isoleringscell på avloppsvatten och svartbränd bacon skrapad ur en undermålig mördarstekpanna under en tidsperiod som inte får understiga sju månader och två dagar!

Musik. Musik. Musik.

Karantän

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Corona: Vem räddar vinimportörerna?

Huruvida hysterin kring det nya coronavirusets och covid-19:s framfart varit rätt och riktig får vi veta när krutröken lagt sig. I dagsläget handlar det om att agera inom ramarna för det rådande läget och de undantagstillstånd som införts eller är på väg att införas på allt fler håll. Kort sagt befinner vi oss i ett krigsliknande tillstånd, där världsekonomin genomgår en duvning värdig ett världskrig. Effekterna är enorma och vid sidan om bräckliga ekonomier och affärer slås väl fungerande strukturer sönder. Rika samhällen som det svenska gör sitt bästa för att försöka mildra de dramatiska effekterna.

Till de hårdast drabbade branscherna hör krogen, där effekterna redan är påtagliga och vi får se välskötta företag hamna på pottkanten sig själva oförskyllt. En förhoppning är att staten/samhället är väl medveten om situationen och går in med riktade åtgärder där och när detta behövs.

En inom kort tillkommande krisbransch i Sverige ser ut att bli vinimporten. Inte nödvändigtvis därför att försäljningen via krogen minskar eller därför att folk kommer dricka drastiskt mycket mindre till följd av krisen utan därför att botten gått ur den svenska kronan. Enkelt uttryckt lär de flesta vinimportörerna ha arbetat med en kalkylkurs på runt 10.60 (sek mot en €) när 2020 års budget gjordes. I skrivande stund pendlar kronan mellan 11.10 och 11.40. Det behövs ingen Alan Turing för att inse att det inte står länge på förrän flera av importörernas produkter kommer säljas med förlust (allteftersom lagret måste fyllas på).

Det är uppenbart att sunda företag riskerar att snabbt gå under om försäljningsmarginalen försvinner och rent av blir negativ.

Men vad kan vi då göra för att förhindra utvecklingen, det lär trots allt ”bara” handla om att övervintra en tid? Ett förslag är att staten/samhället ger Systembolaget i uppdrag att hantera situationen  och att SB agerar på ett synnerligen snabbfotat och flexibelt sätt. Till exempel genom ett tillfälligt påslag på fem eller tio procent på allt vin som säljs. Påslaget kan göras i kassan och förpassas vidare till importörerna som på så vis får eventuellt livsavgörande konstgjord andning. Extraordinärt ja, men så är också situationen extraordinär och krispaketen och nödlösningarna redan många.

Men kan inte importörerna bara höja priset när kronan går genom golvet? Nej, det kan de inte. I så fall vore saken klar. Men Systembolaget fungerar så att det bara tillåter prisförändringar två gånger per år, första september och första mars, och de här ändringarna ska meddelas flera månader i förväg. Importörerna kan i det rådande läget alltså som bäst hoppas på att få höja sina priser i september. Och tänk om de i enlighet med regelverket meddelar SB sina prisökningar flera månader i förväg och kronan sedan stärks kraftigt – då är det konsumenterna som blir blåsta.

Musik.

Alice Zeniter: Konsten att förlora

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.

Corona, handtvätt & vinmakande

Alla ni som de senaste dagarna börjat fundera på vad ni tar i och börjat irritera er på folk som nyser, hostar och snörvlar i er närhet och som börjat tvätta händerna frekvent: välkomna i gänget! Det är precis så vi konsulterande vinmakare har det. Och det beror inte på bacillskräck utan på professionalism.

Tänk er att ni sitter på ett plan på väg från Europa till Argentina, där ni ska fatta avgörande beslut rörande blenden av en producents nya årgång samt slutblenden på förra årgången – ett enormt ansvar. Intill sitter en människa och nyser och skvätter smittad kroppsvätska både på sig själv och sin omgivning och, inte minst, även då ni förväntas äta flygplansmaten. Inte kul. Ändå värre att vid första dagens uppvaknande i Argentina känna sig hängig och att näsan är täppt.

Eller så går ni runt på en provning eller en mässa och måste ta en väldans massa människor i hand. Klart ni alltid desperat ser er om efter ett utrymme där ni kan tvätta händerna innan ni tvingas klia er i näsan eller ögat eller, ändå värre, äta.

Får ofta de där frågorna: Vad händer om du blir förkyld? Hur gör du för att inte bli förkyld? Ibland blir du förkyld/får influensa oavsett hur du beter dig, men den som försöker undvika att hamna i nysskvätt, äta mat som kan ha skvätts ner och inte andas in i närheten av hostmänniskor och som trycker på knapparna i hotellets hiss med armbågen eller rumsnyckeln och som ständigt tvättar händerna, den klarar sig ganska bra. Och blir du ordentligt förkyld är det bara att ställa in.

Samtidigt ska sägas att åtminstone jag sedan länge försökt ta kommandot över de sinnen som behövs för att göra en blend eller bedöma vinerna i en uppdragsgivares källare. Det innebär att stänga av näsan när den inte behövs och att hitta vägar genom en eventuellt lätt snuva eller något annat – källardoft! – som påverkar åt ena eller andra hållet. Det fungerar faktiskt och det beror kanske inte minst på att den som blendar söker mindre efter de små subtiliteterna än avvikelserna och det som hjälper snarare än stjälper blenden. Brukar fungera.

Sist men inte minst en iakttagelse sedan många år: Enligt vetenskapen ökar känsligheten i  havande kvinnors luktsinne, rimligtvis därför att det var och är extra viktigt att äta rätt, eller framförallt inte fel, under graviditeten. Luktsinnet lär sig också att varna för sådant som den kopplar till negativa upplevelser, till exempel ostronförgiftning. Just kopplingen mellan luktsinnet och fara/obehag kan åtminstone jag uppleva särskilt starkt i samband med blend-arbete. Mår du lite si sådär, kanske blivit lätt åksjuk på väg till vinkällaren, eller om du har en maginfluensa eller matförgiftning – händer oss ständiga resenärer sällan men likväl alltför ofta – på gång, blir kort sagt luktsinnet förfinat på ett närmast skrämmande vis. De små nyanserna blir till romaner. Smått skrämmande och lika viktigt att lära sig hantera som det nedsatta luktsinnet i exemplen högre upp i texten.

Givet musikval… igen. Feel good-musik. Också ett givet musikval.

Nattkvarter

Upplysta av den anlagda banans strålkastare – de svävar högt däruppe i den snöfyllda skyn – åker mörka siluetter skridskor. Några ilar fram, snabba som vinden. Andra stapplar osäkert fram över isen. Vissa ligger lika mycket på isen som de står upp; på stela och darrande ben och med händerna utsträckta framför sig famlar de efter balansen. Stora siluetter som stöttar mindre siluetter, små och stora isprinsessor och -prinsar, gamla hockeyspelare, nybörjare och de som kan fara fram som vinden och de som aldrig kommer lära sig behärska den förrädiska isen.

Avklädda träd, också de siluetter i den svarta vinterkvällens snöyra, skymmer utsikten mot parken, och med jämna mellanrum passerar bilar förbi på Dalagatan. Stora taxibilar med plats för sju passagerare, vanliga taxi i svart och med loggan för ”Taxi Stockholm” på taket och gula taxi med blå text på sidan, lyxiga privatbilar, skruttiga privatbilar, en röd buss, mopedbilar. Kämpande och slirande fotgängare skyndar hukande förbi utanför den kombinerade bistron och barens allt immigare fönster. Ovädret har på bara någon timme hunnit belamra trottoarerna med svårforcerade snödrivor.

Hans tankar vandrar från skridskoåkarna och snödrivorna till de förhatliga ockrarna som tillåts fortsätta lura turister med ohemula kostnader för sina taxiresor. Lantisar och oförstående turister från när och fjärran, alla luras de in i bilen, körs till sin destination och får en chock när de får klart för sig att de låtit sig luras av en samvetslös person som borde vara kriminell – varför gör ingen något åt de där ockrarna, funderar han och stampar irriterat med foten i golvet.

För att lugna ner sina plötsligt heta och svallande känslor stirrar han i golvet, de svartvita rutorna, hans bruna läderskor, kostymbyxornas avsmalning nertill, marinblått mot brunt, brunt mot marinblått, mot svart och vitt, vitt och svart. Byxorna är fuktiga nertill där snön kommit åt dem, och skorna har missfärgats av ovädret. Han suckar, tittar upp på sin öl, där på bardisken, tar en ny klunk, känner att han inte borde dricka mer, men han har bara druckit ett glas, någon måste försöka droga honom, eller vänta, kanske någon tänk droga kvinnan som sitter ensam tre platser bort med en likadan öl, Kronenbourg Tigre Bock på fat; i ögonvrån har han noterat att en man närmat sig henne, de talar nu, mannen som försökt droga henne kanske undrar varför kvinnan inte är mer påverkad än hon är. Själv känner han sig lätt snurrig, vimmelkantig, rummet går i vågor, svajar, han måste därifrån.

Han lämnar bardisken och sin öl och glömmer sin portfölj och vinglar iväg, kallsvettig och högt flämtande, han lossar på slipsens välslagna och dubbla windsor och ser att folk vid bistrons bord stirrar på honom, någon vill säga något, sträcker fram en hand, vill kanske hjälpa till, han slår bort handen och rusar mot en dörr långt in i lokalen, en metalldörr som leder till en kulvert. Någon ropar efter honom, men han har redan tagit klivit ut i det okända och har inga planer på att gå tillbaka till den stimmiga och alldeles för varma baren. Hans ansikte är svettigt och han känner skjortan klibba mot ryggen.

Var är han? Kulverten leder till en ny kulvert som leder till en ny kulvert. Vitt rappade betongväggar upplysta av iskalla lysrör. Ett bårhus? Gångar som leder till ett krematorium? Nils Ferlin. ”När kroppens krematorium förbränt din själ till aska och snus och vin och opium till föga fröjder för, då tör du nöjsam, bror, mot evigheten traska – det är en ren formalitet för mången att han dör.” Gångar som leder till gångar. En kulvertlabyrint, lika outgrundlig som livet självt.

Ett cykelförråd. Här luktar av både väloljade kedjor och nytt gummi. Och den där doften som alltid ligger som en dimma i alla källarutrymmen. Källare. Det luktar källare. Men inte här. Soprummet. Och källsorteringen. Där luktar det papp och ursköljda glasflaskor och plastförpackningar. Lite surt. Tvättstugan. Tvättmedel och rena kläder. Linne och bomull. ”Så må du ta det ganska lugnt fast dina fotsteg vackla när döden spelar trött och tungt sina gråa gammelvals. Han står i livets medelpunkt och blåser ut din fackla… Det är en ren formalitet, – sen är det inget alls.”

Nej, vidare, vidare, vidare! Davai, davai, davai! Avanti! Vamos a la playa! De vita kulvertarna har grå golv. Ser nymålade ut. Sådan där tjock färg som skyddar golvet, nej utgör golvets yta. Lätt att göra rent. Tål stötar och tappade vikter. Det glänser. Finns här möss? Råttor? Han är mitt i staden, måste finnas. Har här lagts ut rodenticider? Säkert. Musik? Han når fram till ett rum, en festsal i källaren eller var det är han befinner sig. Under Dalagatan? Under kvarteret Resedan? Mitt i Vasastan i Stockholm? Resedan därför att stadsplaneraren Albert Lindhagen ville ha det så? Kvartersnamn som Blåklinten och Gullvivan. Men de är inte resedaväxter väl? Resedaväxter, beskrivna av Ivan Ivanovitj Martinov. Hepp! Resedaväxter, vanliga i trakterna av Medelhavet. Varför reseda? Finns det alls inhemska arter i Sverige? Förunderlig är världen. Som livet självt. Men vänta nu! Musik var det! ”Sen är det någonting – du slumrar grönt och fagert och glömmer alla bittra sting och sår som livet gav. Ditt finger i din fingerring det blir så vitt och magert – men du förmärker ingenting där nere i din grav.”

Ett bröllop! En festsal med glada människor. Rödmosiga av värmen efter ovädret där utanför. Uppklädda. Samlade kring ett långbord. I bortre änden av rummet, på en liten scen med ett piano, står en präst i kaftan och elva och vid sidan om honom, som Snövit själv, en brud. Prästen är som sig bör stor och rund. Myndig. Gråhårig, bestämda ansiktsdrag. Bär runda och stålbågade glasögon. Ser sträng ut. Ber oss snart svara på frågor om katekesen, tänker han med ett flyktigt leende. Bruden är fager. Iklädd en väldig brudklänning och slöja. Framtill smiter klänningen åt, baktill svallar den ut över golvet i oöverblickbara vågor av vitt siden. När han kommer in i salen upphör allt sorl och prästen säger ”Nå, äntligen!” och vinkar fram honom.

Han ställer sig intill bruden och tittar på prästen som ser strängt på honom. En pianist som inte satt vid pianot alldeles nyss sitter där plötsligt och börjar spela paso doble. Åhå! Han är matadoren som sveper min cape över dansgolvet, bruden verkar inte misstycka när han tar henne i sin famn och sveper runt där framför prästen. Pianisten spelar ganska falskt och det gamla pianot verkar dessutom vara ostämt, men de får till det, bruden och han. Då slutar musiken och prästen harklar sig och nickar menande åt brudparet. Det ska ställa sig framför honom.

Det är då han ser att hans blivande fru har stånd. ”Men, men…” undslipper han sig samtidigt som han tänker på att det här har han aldrig förr varit med om. Varken att gifta sig eller att gifta sig med en kvinna med stånd. Nåja, ombyte förnöjer och det här blir väl ungefär som det var förr när alla var oskulder på bröllopsnatten, tänker han. Helt enkelt. Och då vet ingen vad som väntar egentligen. Hur det ska gå till. Eller kännas. Han tittar på den pekande pitten och tänker att en sådan tingest har han då aldrig fått sig till livs förut.

”Tager du denna…” dundrar prästen så elvan vippar bestämt. ”Denna?” säger han. ”Denna? Ser du då inte, präst, att denna hära har en penis? Den står ju som ett spänt järnspett, rakt ut i den vita bröllopsklänningen – inte ens hundra underkjolar och en krinolin kan dölja det ståndet!” Prästen tittar då på honom, och sedan på brudens stånd, och så lutar han sig fram och blinkar med ena ögat. ”Då vet du i alla fall att din fru inte är impotent,” viskar prästen så bara bruden och han hör, och han kan hålla med om att det förvisso är sant.

Då klämmer pianisten i igen. Mozarts requiem svävar ostämt och klumpig ut i rummet. Prästen ser nöjd ut, ler mot pianisten, nickar och stampar den obefintliga takten med foten. Och han tänker på hur det kunde bli så här. Bara för att han blev drogad? Eller var det något annat? Borde han brytt mig mer om skridskoåkarna, där i parken. Siluetterna i det upplysta mörkret. Skymda av mörka träd och framrusande bilar. Men likväl där. Tydliga för den som ville se. Följa deras piruetter och famlande armar och stela ben och hockeyspelarnas vådliga framfart över banans frusna spegel. Och varför skulle han gifta sig? När bestämdes det? Vem har styrt och ställt med honom, hans liv? Varför gick han alls ner i kulvertarna? Har han fått i sig rodenticider? Cider. Varför tog han en öl?! Men det är så dags nu, när han förirrat sig ner i underjordens kulvertar och prång och festsalar, ner under Resedan, där han förlorat sig. ”Du saknar ingen tid som går men sover som Törnrosa. Törnrosa sov i hundra år men du ska sova mer. Du saknar ingen tid som går ty strävsam var din kosa och det var knappt du tog dig hit till detta nattkvarter.”

Musik.