Vad är det som får en så stor andel kvinnor att gå igång på latinos med bruna ögon och låt vara vad som förefaller vara rytmiskt korrekta men likväl fjantiga dansmoves och som lipar för allt och inget? Frågan infann sig osökt häromdagen vid ett besök på Tenuta La Fuga i Montalcino. Guiden berättade om hur Fulvio och Gabriella, detta kärlekspar från Verkligheten och en tidigare generation, köpte sig en vingård i den vackraste trakt de kunde tänka sig, vinområdet Brunello di Montalcino, hur de inredde sitt kärleksnäste där, gjorde underbara viner och döpte stället till Fuga efter FUlvio och GAbriela och hur de lade in en symbol med två förälskade fåglar, FUlvio och GAbriela, på etiketten…
Komna så lång tittar Hustrun – hon är en av flera i ett gäng Fuga-fans som lurat med er utsände bland de lättimponerade vinfreakarnas värld fylld av de mest fantastiska historier, sanna som falska, till vingården Tenuta La Fuga – upp mot sin man med tårfyllda ögon och säger med darr på rösten ”Lars, visste du det där? Varför har du aldrig berättat det?”. ”Jamen va fan, det där är ju bara trams, marknadsförarnas historier för att sälja vinet, skit är vad det är.” Det där var ingen bra kommentar. Övriga kvinnor i gänget hörde den och tittade med vad som måste sägas vara besvikelse i sin tårfyllda ögon på den som uttalat kommentaren, vilket, alltså, olyckligtvis var ja ni vet vem.
Tänkte i denna för den fortsatta resans harmoni något känsliga stund att det måste finnas några i gänget som ser vinet och inte Hollywood-storyn här, låt vara att storyn är sann. Men nej. Svågern, som också var med, såg sammanbiten och lätt besviken ut och han skakade lätt på huvudet medan han tittade på sin svåger som för att säga ”det där, Lasseman, var inte bra”. Fick så syn på min vän Katalanske kocken, en annan i gänget, en latino. Ett misstag, ett stort misstag, ity där stod denne med vattniga ögon och av rörelse sammanvecklad panna, vilket också gruppens kvinnfolk såg varför de drogs som flugor till koskit till Katalanske kocken och började smeka honom på ryggen och sådant där.
Det var då er utsände begick nästa misstag. Han himlade med ögonen och undslapp sig ett ”men för helvete”, vilket fick det att ta hus i helsicke. ”Du borde skämmas, Lars, det är ofattbart att du kan ha så fina vänner som Katalanske kocken! En man som ser kvinnan och sätter henne och romantiken i första rummet, inte sig själv och Robert Fripp! En man som inte dansar som ett startande ånglok och som inte gömmer sura viner på terrassen!”
Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek. Robert Fripp.
Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”
Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.
Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.
Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.
SVT och dess Morgonstudion, tänker den i ottan vakne vakne och ger SVT en chans att stå upp mot den utmärkta morgonradion på P1; SVT måste ju hålla den seriösa fanan högt och stå för en till tillit ledande dramaturgi. Men nej. Icke så alls. Här bjuds vi på en fåntratt som trots sitt grå hår låter som en fjortis när han med ljud och miner gör vad som borde vara ett seröst inslag om bostadsmarknaden och den som ger oss det senast inom kulturen – numer snarare inriktat på nöje och skvaller – får sitta och läsa, stapplande, innantill och med ögonen fästade i sitt manus snarare än kameran och med en intonation som snarare är ”nu ska ni få höra vad Jaag har att berätta, hysch hysch, jo förstår ni…” än torra fakta…: Vem har fått för sig att kultur är ett skämt? Denna det civiliserade samhällets viktigaste stöttepelare. Och ovanpå allt detta programledarna som ska försöka vara avslappnade och pladdriga som en annan Anders Timell trots att det verkar gå mot deras natur, som helt korrekt ska vara torra fakta in i djupaste hörnet av själen, och trots att de bara går genom rutan som flamsiga tråkmånsar som verkar fnittra åt första bästa upptågsmakare som säger bärfis.
Vid det här laget har HR:en förstått att vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot den allmänna fördumningen i allmänhet och bolibompamorgonstudion i synnerhet!
Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.
Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.
Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna, något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.
Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… – och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.
Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)
Vad som sedan flög i er utsände i de vidbrända grytornas och sönderstekta köttbitarnas förtappade köksenvironger står skrivet i Michelin-stjärnorna ity, plötsligt!, på plats i fina butiken, köpte denne de finaste köttbitarna och en bytta potatisgratäng. Hem. Steker köttbitarna med oväntad framgång. De blir så lyckade att de på sina håll är välstekta, mycket välstekta rent av, för den som gillar det, medan de på andra håll mer är att betrakta som blodiga eller åtminstone råa. Med andra ord något för alla, och det gäller varenda en av köttbitarna. Paul Bocuse hade inte gjort det bättre. Framgång! Lycka!
Men så var det det där med potatisgratängen. Tror ni inte att den förbannade fina affären packat sitt halvfabrikat i någon slags aiuminiumlåda utan vidare instruktioner. Låt det sjunka in… Utan instruktioner. Vad göra när köttbitarna håller på att krympa ihop i det fräsande smöret i stekpannan och det är hög tid att rädda dem om det alls ska bli kött till middag??? Inspirerad av en kär, gammal kollega tog man vad man hade och lade upp de mosaik-stekta köttbitarna på tallriken och kletade på lite potatisgratäng vid sidan om.
Det stod ganska snart klart att måltiden inte var en succé. Yngsta dottern: ”Pappa, det är jättegott, men vanligtvis äter man potatisgratängen varm eller åtminstone lite ljummen. Inte kall. Tror du tänkt på potatissallad.” Nederlag. Misslyckande. vinifierat kräver ett omedelbart och till hårda straff knutet förbud mot försäljning av potatisgratäng utan bruksanvisning eller annan handhavandemanual! 
Medveten diskretion
Vinkällarens jästflora