Jana och bror for upp med mor. Det är fortsättningen på jagfornertillbror. Obligatorisk för den som läst första boken. Den som sig i leken ger. Allt är sig likt som i en långkörare på teve. Som hemtillgården eller hemtillbyn.
Mer incest inavel hustrumisshandel och alkoholmissbruk. Komplicerade och känslostympade relationer. Och allt avslutas med en bokstavlig cliffhanger. Rekommenderas.
Varje år ber ni, kära HR:are, om marknadsföring i form av vintips. ”Vad ska vi köpa i år?” och ”Vad ska vi dricka på Nyår?” och ”Snälla! Hjälp oss!” heter det. Som den goda människa er utsände i de förslagna smygreklammakarnas ljusskygga värld är, vill denne självfallet gå HR:en till mötes och det med ett välvilligt och godmodigt leende långt från den lömske hajens gäddlika läppgymnastik som kallas leende i de hala ålarnas vatten.
Först tre röda, från det lättaste lätta till det tyngsta tyngsta: La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89 sek (comeback i Sverige för den bäriga lättviktaren från Gardasjöns stränder, fick brons i klassen ”Årets röda nykomling” när ”årets vinare” utsågs häromdagen); Les Sorts 2017, nr 70217, 115 sek (släpptes i början av året, redan nu i ny årgång, allround-vin som de flesta kan gilla, smakrikt och mumsigt); Girard OZV 2016, nr 22337, 215 sek (ovanligt städad och snygg zin, dessutom från Napa Valley, lite svårt förstå att inte fler upptäckt den här uppstramade hästsparken till goding).
Sedan tre vita, från det lättare till det smakrikare: La Désirée 2018, nr 6321, 79 sek (alldeles för lågt pris på det här fruktiga och för priset mycket eleganta chardonnay-vinet från Loire-flodens delta), Clotilde Davenne Chablis 2018, nr 6307, 175 sek (precision och elegans från ”Drottningen av Chablis”, snyggt bara förnamnet, klarar alla skaldjuren och fina firren också om det skulle knipa, finns även på magnum); Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 189 sek (ett vin som finns i BS då och då, brukar snart ta slut, ta reda på varför).
Ett rosé: Ja det finns bara en roséstil som sitter som en smäck året runt: Tavel. Och tipset går till… Les Lauzeraies 2018, nr 2724, 129 sek (färg- och smakrikt från rosévinets Mecka (ja, Tavel alltså), silver i ”Årets vinare”, dessförinnan mästare ett flertal gånger, har bara varit utanför pallen en gång sedan lanseringen 2011 – hörde vi någon säga ”pålitlig kvalitet”?).
Tre mousserande: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek (”Årets musserande” i år igen – ja, här talar vi också om pålitlig kvalitet, friskt och fruktigt och gott); Gramona Pinot Noir Rosé Reserva Brut, nr 77195, 189 sek (i år släpps Gramonas ”Imperial” först i slutet av januari, men till dess kan vi gotta oss det här lilla mästerverket från mästercavaisten i biodynamiska stövlar); Champagne Goutorbe Bouillot ”Cuvée Louise B”, nr 73420, 499 sek (mums, bara mums, från Champagne).
Tre juklappsviner (dyrt och zlatan i gatan så bra): Muga Prado Enea 2011, nr 95155, 479 sek; Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499 sek; Aloxe-Corton Premier Cru ”Les Moutottes 2016, nr 79437, 529 sek.
Och då sittgruppen ovan osökt för tankarna till läsa bok avslutar vi alla de kloka vinråden med ett säkert tips på en bok som alla blir glada över att få i paketet, även de små som ännu inte kan läsa (fråga inte varför, det bara är så enligt Institutet i Schweiz, och den som inte riktigt vill tro på detta får väl köpa en bok och testa själv, vill i det sammanhanget nämna att Institutet i Schweiz genom försök visat att endast köpta exemplar av boken fungerar i sammanhanget): ”Bränna vass”, en utsökt, mångfacetterad och underhållande novellsamling av Lars Torstenson.
Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.Musik. Julafton för musiknördar.
November. De som är tidigt ute, de som åt semlor i juni och kräftor i mars och tände adventsstaken i februari, plockar nu fram midsommarstången och söker förgäves efter blomster att maja den med. Herregud! Folk är inte kloka! Maja stången i november?! tänker du och många med dig. Men är det inte en sak ni glömt, upptagna som ni är med att håna den som är om sig och kring sig? Har ni alldeles missat att Julen närmar sig med stormsteg? Nu gäller det att hänga på tåget innan det gått och tiden sprungit ifrån oss. Ja! Det ÄR hög tid att köpa ett hårt paket eller två till Jul. Självklart vet vi att ge råd om vad det hårda paketet bör innehålla: ”Bränna vass och andra berättelser” av Lars Torstenson.
”Man vet var och hur de Torstensonska novellerna börjar men aldrig var och hur de slutar. I den till synes fridfulla vingården går en seriemördare lös. På NK i Stockholm blir en man ihjälslagen när han inte kan skilja på gummi och gummi. I fransk teve gör poeten Francois Villon bort sig när han tafsar på programledaren. Från en krypta sänder de döda radio och moraliserande lyrik. Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom dess eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.”
”Lars Torstenson är inte bara vinmakare, han är författare också. Den senaste boken Bränna vass är en novellsamling med företrädesvis korta, absurda noveller med knorr. Många berättelser lockar till överraskade gapskratt medan andra stämmer till eftertanke.””Absurd realism. Kanske det. Underhållande och finurligt är det iallafall.”
Provläs. Musik som inte har med saken att göra.Mer musik som inte har med saken att göra. Fast här börjar det brännas.
I mars släpps min nya novellsamling ”Bränna vass.”. Den innehåller 38 noveller av olika slag och i varierande stilar. Redan nu går det att beställa boken i den lokala bokhandeln eller varför inte ”bevaka” den hos någon av nätbokhandlarna.
Under våren, och sannolikt också resten av året (planering pågår), kommer ett flertal tillfällen ges runt om i landet då jag dyker upp och läser högt ur boken samtidigt som åhörarna provar ett av mig utvalt vin till just den texten. Vin och litteratur i kombination – fungerar det? Hm, kan bli hur pinsamt som helst. Kul att försöka sig på dock. Startskottet går i Hjo lördag 9 mars, fortsätter i Malmö måndag 11 mars, Stockholm 12 och 13 mars, Ästad Vingård 14 mars och så vidare…
PS Via den här länken kan du (om allt fungerar) provläsa lite.
Tre böcker som var HR bör köpa lådvis av. Till sig själv och till alla andra som HR:en ifråga tycker om. Den som nu inte köper en endaste av de här tipsen ska ta under allvarligt övervägande att ge sig själv en kurs i ”Hur man älskar sig själv” inklusive påbyggnadskursen ”Hur man älskar andra”. Fungerar inget av det står det nog så illa till att HR:en i fråga är psykopat och i de fall HR:en tycker det är okej att skylta med det köper hen ingen bok. Ni andra vet vad som gäller.
Först ut är rykande färska ”Alexandras ostresa”. Författaren är femte generationens osthandlare och dessutom sommelier och som om det nu inte räckte med allt detta har hon fått hjälp av en duktig fotograf (Bill Mason) och på ett pyttelitet hörn finns er utsände i de gästspelande skribenternas skugglika men ändå så upplysta och fröjdefulla värld med som vinskribent. Köp Alexandras bok och lär dig allt om ost och lite till.
Boktips nummer två är också rykande reprisfärskt och något så nedslående som en e-bok, eller ja, ni som nu föredrar plattan eller åtminstone accepterar den kan glädja er, vissa av oss skulle ha föredragit att få boken i handen. Nog av. Det är Saga/Egmont som nu i höst givit ut Bernt Danielssons och min tandemskrivna novellsamling ”Vinifiktioner” i e-form. Boken innehåller 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer i samtliga. Men det är ingen vinbok. Novellerna kan lika gärna handla om mord och höra hemma i deckargenren som om den gamle sommelierens sista provning som slutar i en folkabuss på jakt efter moderplantan till världens bästa cannabis.
Alla goda ting är tre. Boktips nummer tre är er utsändes senaste roman ”Kronos väv”. En resa i tid och tanke i det begränsade rummet Draguignan, som tack vare tiden tar oss med ut i världen (också). Människoöden och historier vävs löst eller mer konkret in i varandra i denna berättelse om oss alla där vi sitter fast i Kronos väv. Trots, eller kanske tack vare, det nyss sagda är det en tämligen uppsluppen och lättläst liten bok, som bara den som går utan skam och vett inte kommer läsa.
Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.
Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.
Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?
Det ligger i sakens natur att den som blir mer än lovligt intresserad av någonting, det kan vara frimärken, fjärilar, klädnypor eller vin, blir besatt och den som blir besatt blir förblindad och kör i tre mach rakt in i vetandets mörkaste hål, där det finns så mycket att lära att det aldrig tar slut. Kort sagt är en sådan resenär i vetandets värld förlorad och en slik stackare är Göran Boman. På ytan en vanlig man, som till och med klär sig som en vanlig man och går på stadens gator, låt vara utan att dricka mjölk, snarare vin. Men, som HR:en redan förstått, skenet bedrar: Göran Boman är en av de förtappade som förlorat sig själv i vinvetandets mörka hål.
Under lång tid sågs för övrigt Boman inte ens till på stadens gator. Han satt där i sitt svarta hål och filade och filade på en trebetygsuppsats för Munskänkarna och när den efter många om och men var färdig bestämde sig karln för att göra en bok av uppsatsen, varför han försvann djupt in i hålet en gång till. Han dök faktiskt upp först för några månader sedan och då med sin nytryckta nördbok ”Provence – Vita, röda och även roséviner”.
Det här är sannerligen inget för den som låtsas vara intresserad, eller den som vill skryta med en bok på hyllan i köket eller på kaffebordet, den här boken går all in. Detaljer, siffror, berggrunder, druvor, klimatzoner… allt avhandlas och med det i tankarna samt det faktum att en i ämnet Provence-vin så väl insatt expert som ni vet vem intervjuas gör att ”Provence – Vita, röda och även roséviner” måste klassificeras som ett svenskt referensverk* över den provencalska vinvärlden.
*Många vingårdar presenteras bland all betydligt viktigare fakta, men kanske någon ändå tycker att ”varför är inte den gården med eller den…” Tja, det blir snudd på en annan bok om alla producenterna ska med och för egen del saknar jag inte den totala uppräkningen bara för att den ska vara med, dock ger envisa rykten vid handen att Göran Boman eventuellt är på väg in i sitt svarta hål igen och att han inte tänker komma tillbaka förrän han har den där mer kompletta producentlistan med sig.
Det här är en utmärkt bok för alla er som inte läst Westös tidigare böcker i Helsingfors-miljö. Ni som redan dragit igenom det mesta av den eminente Kjell, kan kanske bli om inte trötta så i alla fall lite, lite besvikna, för vi har på något vis redan läst den här boken. Nu har författaren deklarerat att Den svavelgula himlen är hans sista bok som spinner på samma tråd. Mitt tips är att ni som läst alla Westös tidigare böcker om Helsingfors hoppar den här medan ni som inte riktigt har koll absolut måste läsa Den svavelgula himlen.
Lathund med bok
Sista minuten–bubbeltips inför midsommar och så lite finsk musik (dock utan Westö, som annars hobbylirar i ett band) och så lite mer finsk musik.
Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.
De libyska antropofagerna
Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.
Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.
Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.
Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.
Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.
Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.
Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.
Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.
Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.
När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.
Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.
Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.
En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.
Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.
Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.
Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.
Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.
Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”. Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.
På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.
Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.
Obligatorisk läsning
John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.
Game of Thrones
Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).
Välflytande text
Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.