Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

På allmän begäran: Hermanus Nilsson i ett svep

Tro det eller ej men vinifierat har fått flera påstötningar med önskemål om att sommarföljetongen om Hermanus Nilsson, Ålderstigen, presenteras i ett svep, i en enda post och eftersom vi inte har något bättre för oss gör vi så klart det. Varsågoda.

Hermanus Nilssons vandring på  Ålderstigen – en sorglustig och absurdistisk betraktelse över åldrande, demens, ensamhet och kärlek.

Ålderstigen 1.0

Hermanus Nilsson heter en man som skriver på en bok om sin vandring på Ålderstigen och alla de dråpligheter som han dagligen råkar ut för som när han gick till köket och skulle, ja, det har väl inte så stor betydelse vad han skulle göra, eller hur? Hursomhelst så gjorde han inte det där han skulle göra för han tog med sig fel sak och gick till fel plats och ja, vad det nu var för något jag skulle berätta? En dag hittade han en sko i kylskåpet.

Ålderstigen 2.0

En dag när Hermanus Nilsson öppnar lådan till sin blå Fender ligger där en flaska vin från röda berget i USA. ”La bonne!” skriker han och när husan dyker upp i sin svartvita mundering och som vanligt har svårt att få stopp på sin rultande gång i tid varför hon går in i väggen vid sidan om den knarrande lädersoffan rusar han fram så han kan placera sin rasande mun i höjd med hennes ansikte varpå han skriker ”öppna!” så den vita huvudbonaden far av husans huvud och håret fladdrar i den osande vindpust som bär ordern från Hermanus till husan och vidare ut i världen. När husan öppnat flaskan tittar Hermanus på henne och ber henne, lugnt och sansat, att lägga gitarren i kylen.

Ålderstigen 3.0

Hermanus Nilsson vill ha ett glas vitt. Går till badrummet och skruvar på kranen. Det rostfärgade vattnet gör honom rasande. ”La bonne!” skriker han, ”varför är vitvinet öh, öh, annan färg?”. När husan dyker upp i sin svartvita mundering och rultande gång och går in i badrummets bortre vägg och trillar i badkaret innan hon får stopp på sig själv fylls Hermanus av begär efter husan varför han beordrar henne att stiga upp och göra sig redo för bestigning, han står där redan och väntar ståtligt. Men när husan krånglat sig ur badkaret, intagit position och hivat upp kjolarna hade Hermanus glömt vad det var de skulle göra. Husan, vid det här laget van vid att bli blåst på de förr så heliga herdestunderna, ställer sig på två ben, släpper ner kjolarna och samlar ihop Hermanus i byxan igen. Då kommer han ihåg. ”Du har ju lagt rosévinet i Gibsonlådan, kärringjävel! Ro hit!”.

Ålderstigen 4.0

Hermanus Nilsson ringer Sveriges Radio för att få säga sitt.

Alexandra Pascalidou: Hej, vem talar jag med?

HN: Vad är det för jävla fråga?

AP: Jag undrar vem jag talar med. Det här är Alexandra Pascalidou på Ring P1, vad vill du tala om?

HN: Just det ja! Vem sa du?

AP: Alexandra Pascalidou. Det här är Ring P1.

HN: Nu måste regeringen och Palme göra något åt La bonne! Hon har hällt rosa i vitvinskranen och i Fenderlådan hittade jag någonting vad det nu var och så får det inte vara! Det kostar pengar att att att och det måste kungen sätta P för. Nu! Kasta ut dom allihop bara!

AP: Väntvänta nu. Vem ska vi, eller kungen, kasta ut?

HN: Vem?

AP: Ja, vem?

HN: Det vet jag inte! Vem är du förresten?

 

Ålderstigen 5.0

En dag i sänder – en dikt av Hermanus Nilsson

La bonne, det är allt en riktig

Kärringjävel det

Och regeringen gör inget

Ingenting

Och så var det något mer

Rim! Stim, trim, tjo och tjim och

Haparanda på vår veranda

Där kan man landa en Hercules

La bonne har gömt maten idag

Nej, nu ska vi äta.

Ålderstigen 6.0

Idag är Hermanus Nilsson hungrig som en varg. Han skulle kunna äta en fårflock själv eller i alla fall en Belgian blue-tjur. Och han skulle kunna dricka ett gallon amerikanskt rödtjut till det eller en cistern stor som ett halvt oljelager i Texas full av av av… ”La bonne!”, ”La bonne! Var i helvete är min mat?!” ”Men herrn, herrn har ju precis avslutat frukosten efter att ha i en stund av ljus lägrat mig två gånger på raken.” ”Vad har det med saken att göra? Ge mig min mat kärringjävel!”. Idag åt Hermanus Nilsson två kilo rått rött kött och drack två helor rödtjut i ett svep. Sedan försökte han jaga ifatt husan och ge henne en omgång därför att någonting. Han kräktes i frysboxen innan han gick och la sig klockan 13.

Ålderstigen 7.0

Idag har husan varit och hämtat Hermanus Nilsson på polisstationen. Personalen på Grytlappen hade tvingats brotta ner honom sedan han rusat in på dagisets rastgård och börjat jaga efter ungarna i syfte att ”banka vett i livet på de stöldbenägna asen”. Vid polisförhöret kunde inte Hermanus minnas varför han jagade just de här barnen, han undrade rent av själv vad han gjorde på Grytlappen, men han tillstod att han tyckte att barnen var fula och opålitliga och att de borde utvisas allihop. Det var i samband med kroppsvisiteringen efter hans vredesutbrott sedan han förvägrats att träffa kungen ”eller åtminstone herr Persson” som man fann adresslappen och kunde ringa husan.

Ålderstigen 8.0

En gång vann Hermanus Nilsson distriktsmästerskapen i Memory. Avgörandet kom sedan han i följd plockat melonklyftorna, damen med solglasögon och ett konstigt rutmönster. Motståndaren hade just innan blandat ihop damen med solglasögonen och damen med korgen. ”La bonne!” vrålar Hermanus och när husan rultat fram till trappan upp till andra våningen och dundrat in i väggen och trillat omkull i trappan sedan hon inte fått stopp på sig i tid böjer sig Hermanus över henne och vrålar så den vita hättan far all världens väg och hon får akuta kväljningar av den osande osunda kastvinden från Hermanus inre ”Vad är det där för något?!”. Han pekar på diplomet som förkunnar att han är distriktsmästare i Memory. ”Det är diplomet som förkunnar att herrn är distriktsmästare i Memory,” svarar husan. ”Åh fan! Varför hänger det där på väggen för då?! Lägg det i kylskåpet, din klåpare! Och glöm inte gladpacken!”.

Ålderstigen 9.0

Hermanus Nilsson vet inte hur länge han suttit och glott ut genom fönstret, eller varför han gör det, men när ekorren plötsligt uppenbarar sig i trädet flyger Hermanus upp. Ekorren har på sig sin gröna Robin Hood-mundering och ler retfullt mot Hermanus med sina sponsrade Pepsondent-tänder. Hermanus osäkrar bössan och fyrar av en salva. Fönsterrutan går i tusen bitar och ekorren skuttar raskt vidare därute i sitt träd. Hermanus drar iväg hagelbössans andra patron också. För säkerhets skull. ”Där fick du allt din jävla jävla!” vrålar han, kastar sig förnöjt tillbaka i stolen, tömmer glaset med whiskey och vrålar efter husan. ”La bonne! För helvete, la bonne!”, skriker han. Husan kommer inrultande, får inte stopp på sig själv och trillar ut genom rutan. ”Hallå där, ditt inavel, du får inte betalt för att hoppa ut genom fönster!” skriker Hermanus, laddar om och rusar fram för att ge husan vad hon tål, men väl framme vid rutan glömmer han vad det var han skulle göra. Han går och lägger bössan i frysboxen istället.

Ålderstigen 10.0

Dessvärre kommer inte Hermanus Nilsson kunna avsluta sitt mästerverk ”Ålderstigen”. Han dog idag. Husan hittade honom i badkaret tillsammans med en entrecôte, en Titien de Margüi från Château Margüi, en trasig gräsklippare från Stiga anno 1977 (gul) och Piff Nr 29 från 1960, Hson-fickisen ”Fredlös brunst” (av Kjell E Grenberg) och Starlet nr 13 från 1967 (där Lelle i Hep Stars berättar varför han har mustasch). Innan han gick till badrummet för att göra vad han nu skulle göra hade han lagt ett frieribrev till husan i kylskåpet, där man också fann en cykelslang med ett olagat hål och ett 14-taggars drev till en Crescent Sport 1970.

Ålderstigen: epilog

Hermanus Nilssons planer på att äkta husan gick om intet. Döden i badkaret kom emellan. Däremot fick husan ärva allt. Detta sedan man i samband med slutstädningen inför försäljningen av slottet funnit ett testamente i ena gummistöveln i källartrappen. Husan använde de 29 miljarderna i reda pengar till att bygga upp en stiftelse som driver sjukhus (numer fyra stycken) och äldreboenden i Grekland, muta EU-parlamentariker för skojs skull och därför att det är möjligt och därför att hon hade råd, köpa trisslotter (hon vann TV-skrap; det var hon som släckte ner studion mitt under pågående sändning när hon inte fick stopp på sig själv när hon skulle gå till skrap-bordet och därför dundrade rakt in i ett proppskåp), starta den tryckta tidningen ”Motvals” (utgiven på sju språk) och den dito ”Husans vän” (utgiven på 19 språk), skänka fem miljarder till Rädda Barnen, fyra till Läkare utan gränser, två till Röda Korset, en till Reportrar utan gränser och en till Amnesty International. Dessutom fick Alexandra Pascalidou 47 000 kronor. Hon målade vidare om sitt vindsrum på slottet, lät installera en vattenklosett på vinden och bytte i samband med det ut de rostiga vattenledningarna i slottet och hon köpte FIFA och såg till att Färöarna vann fotbolls-VM 2022 sedan hon flyttat mästerskapen dit och investerat 100 miljoner i en smutskastande upplysningskampanj om regimen i Qatar. Hon såg också till att ett glatt jaktlag från Leksand hyrdes in för att göra slut på den retliga ekorren i Robin Hood-mundering och sponsrat Pepsodent-leende och i samma veva köpte hon dagiset Grytlappen från kommunen och la ner verksamheten med hänvisning till att barnen föreföll henne fula och opålitliga.

Ålderstigen 10.0

Dessvärre kommer inte Hermanus Nilsson kunna avsluta sitt mästerverk ”Ålderstigen”. Han dog idag. Husan hittade honom i badkaret tillsammans med en entrecôte, en Titien de Margüi från Château Margüi, en trasig gräsklippare från Stiga anno 1977 (gul) och Piff Nr 29 från 1960, Hson-fickisen ”Fredlös brunst” (av Kjell E Grenberg) och Starlet nr 13 från 1967 (där Lelle i Hep Stars berättar varför han har mustasch). Innan han gick till badrummet för att göra vad han nu skulle göra hade han lagt ett friarbrev till husan i kylskåpet, där man också fann en cykelslang med ett olagat hål och ett 14-taggars drev till en Crescent Sport 1970.

Hep Stars.IMG_1300

Château Margüi: naturligt från Provence

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.Margui skylt

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.Margui allé

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

–  Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.Margui slottet

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.Margui vy

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margui Titien de MargüiMargüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

Tre vintips juni & Revolution Urbaine

Vitt: Montagny Premier Cru Les Coères (Feuillat-Juillot), nr 2812, pris 151 sek, ni som gillar Clotilde Davennes viner måste bara prova det här, och ni somMontagny Les Coères inte gillar Clotilde Davennes viner eller inte vet vad det är, ni gör alldeles särskilt rätt i att prova det här läckra och fullödiga vinet från de södra delarna av Bourgogne. Fyndar inte din vinspalt det här vinet bör du byta vinspalt. Rosé: Palette är en pytteliten appellation just utanför staden Aix-en-Provence. För första gången släpps nu i Sverige, låt vara i liten kvantitet, ett rosévin från Palette och närmare bestämt den ekologiska kvalitetsgården Château Henri Bonnaud, nr 99241, pris 169 sek, med andra ord ett rosévin från hjärtat av Provence och som sig bör bjuder detta synnerligen seriösa vin också på allt ett Provence-rosé skaChateau Henri Bonnaud bjuda på, kort sagt ett måste för såväl vinnörden som roséälskaren och den som vill ha druckit ”Årets rosé” – även om nu sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta både rättvisande och rättvisa epitetet. OBS! begränsad upplaga. Rött: De senaste årens stora snackis i mina hemtrakter har varit Château Marguï, Coteaux Varois. En liten, biodynamisk odlare utanför byn Châteauvert, som arbetar utifrån allt det som sägs göra ett naturvin, alltså ingen tillsatt jäst och mycket försiktigt svavlade viner. Vi får i juni, i begränsad upplaga, ett smakprov på Château Marguï i form av Titien de Château Marguï 2009, nr 6839, pris 199 sek. Ett måste för Provence-älskaren och den som tycker om att prova snackisviner eller lågsvavlade biodynamiker och för er andra, tja, det är ett ganska schysst vin i all sin fruktiga örtighet. OBS! begränsad upplaga. La Provence.Chateau Marguï