Vad är det som får en så stor andel kvinnor att gå igång på latinos med bruna ögon och låt vara vad som förefaller vara rytmiskt korrekta men likväl fjantiga dansmoves och som lipar för allt och inget? Frågan infann sig osökt häromdagen vid ett besök på Tenuta La Fuga i Montalcino. Guiden berättade om hur Fulvio och Gabriella, detta kärlekspar från Verkligheten och en tidigare generation, köpte sig en vingård i den vackraste trakt de kunde tänka sig, vinområdet Brunello di Montalcino, hur de inredde sitt kärleksnäste där, gjorde underbara viner och döpte stället till Fuga efter FUlvio och GAbriela och hur de lade in en symbol med två förälskade fåglar, FUlvio och GAbriela, på etiketten…
Komna så lång tittar Hustrun – hon är en av flera i ett gäng Fuga-fans som lurat med er utsände bland de lättimponerade vinfreakarnas värld fylld av de mest fantastiska historier, sanna som falska, till vingården Tenuta La Fuga – upp mot sin man med tårfyllda ögon och säger med darr på rösten ”Lars, visste du det där? Varför har du aldrig berättat det?”. ”Jamen va fan, det där är ju bara trams, marknadsförarnas historier för att sälja vinet, skit är vad det är.” Det där var ingen bra kommentar. Övriga kvinnor i gänget hörde den och tittade med vad som måste sägas vara besvikelse i sin tårfyllda ögon på den som uttalat kommentaren, vilket, alltså, olyckligtvis var ja ni vet vem.
Tänkte i denna för den fortsatta resans harmoni något känsliga stund att det måste finnas några i gänget som ser vinet och inte Hollywood-storyn här, låt vara att storyn är sann. Men nej. Svågern, som också var med, såg sammanbiten och lätt besviken ut och han skakade lätt på huvudet medan han tittade på sin svåger som för att säga ”det där, Lasseman, var inte bra”. Fick så syn på min vän Katalanske kocken, en annan i gänget, en latino. Ett misstag, ett stort misstag, ity där stod denne med vattniga ögon och av rörelse sammanvecklad panna, vilket också gruppens kvinnfolk såg varför de drogs som flugor till koskit till Katalanske kocken och började smeka honom på ryggen och sådant där.
Det var då er utsände begick nästa misstag. Han himlade med ögonen och undslapp sig ett ”men för helvete”, vilket fick det att ta hus i helsicke. ”Du borde skämmas, Lars, det är ofattbart att du kan ha så fina vänner som Katalanske kocken! En man som ser kvinnan och sätter henne och romantiken i första rummet, inte sig själv och Robert Fripp! En man som inte dansar som ett startande ånglok och som inte gömmer sura viner på terrassen!”
Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek. Robert Fripp.
Hursomhelst, ni är alltså där i Montalcino-faggorna och då, då börjar magen kurra å det grövsta, snabbt! en lunch! Styr då kosan till den pyttelilla, pittoreska byn Camigliano och dess enda krog,
Intag terrassen eller restaurangens innanmäte.
Och låt er översköljas av värdparets värme och ordflöde och inmundiga den goda mat och de viner som bjuds och betala för detta en spottstyver och tag sedan en liten promenad i Camigliano och förundras över alla de renoverade husen.
Och gläds över att det är sådant vi i Europa bara är så mycket bäst på, och då inte minst italienarna, att hålla oss med de här byarna som är som filmkulisser och de här krogarna som smakar så mycket mer än de kostar. Krogen och destinationen rekommenderas varmt. Hälsa värdparet!
(Räven på bilden bor hos grannen till krogens terrass, ja, varför ska man inte ha en räv som sällskap om man bor ensam i Camigliano?) 
Vi inleder med lite bubbel till snittarna med lax, paté respektive kruskagotter och tar då sikte på Clotilde Davennes strålande och i stram Nyårs-givakt stående 
När det så är dags för maten har vi inrättat en vegetarisk buffé för gänget som lagt ner djurriket och till buffén serverar vi mer bubbel, nu 
Och till Nyårsaftonen oxfilé med lagom smakrik sås serverar vi 
