Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).
Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.
Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.
Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna, något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.
Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… – och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.
Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)
För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades 
Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
