Bara för att låter vi denna sommartisdag Patti Smith underhålla oss med sin tidlösa och klassiska cover från när hon var i Stockholm en gång i tiden, sin vackra Paths that cross som hon skrev sedan Samuel J Wagstaff gått bort och, sist men inte minst, Springsteens och hennes Because the night som väl fortsatt för de flesta är synonymt med Patti Smith.
Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vatten
på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.
Svenskens 2014 är fyllt av valmöjligheter och för att det ska fortsätta vara så är det viktigt att du röstar – och det gäller även om din röst är en
blankröst. Vissa orkar inte, bryr sig inte, andra menar att de så klart är för demokratin men att de inte hittar något parti som passar. Alla de här röstar likväl och i sin enfald röstar de med sin uteblivna röst mot det fria ordet och demokratin, Med andra ord är de inte bara enfaldiga, de utgör också en allmän fara. Patti Smith.
Det finns en invändning mot den här boken och det är det smått irriterande tjatet om Rosengård. Tveklöst hör det till storyn, men det är inte såå unikt med någon som tar sig från förorten till de höga höjderna, särskilt inte inom fotbollen. Det är inte heller såå unikt med människor med överloppsenergi, oavsett om hen fått en bokstavskombination eller
inte. Slutligen är det inte såå unikt att människor hamnar utanför och inte passar in i den förutsägbara och mallartade svenska idrottsvärlden, där du särskilt inom fotbollen ska vara på ett visst, tillrättalagt sätt. Att inte anpassa sig eller sticka ut är inte osvenskt, det är sunt förnuft. Således blir jag aningen trött på upprepningar om detta och förorten: detta är mer generellt förekommande än så och svensk fotboll, och idrott, tappar i sin mallade trångsynthet unika kompetenser varje år. Förmodligen varje månad och vecka också. Med det sagt vill jag å det varmaste rekommendera den här boken som förmodligen alla utom jag själv redan läst. Zlatan Ibrahimovic är tveklöst vår samtids mest underhållande fotbollsspelare. Det tål att tänka på om han inte också är den bäste, vilket kanske kan låta lite konstigt med tanke på alla fantastiska spelare som dagligen springer runt på världens
fotbollsplaner, men titta på Zlatans facit: han har vunnit titlar överallt, han har utsetts till ligans bästa spelare och vunnit skytteligan på flera håll, han har vunnit assistansligan, han har varit pådrivaren och vinnarskallen, han har gjort skillnad och han har satt de avgörande målen. Hade Zlatan haft ett bättre landslag omkring sig och då, när laget var ganska hyggligt, i början, haft en mer vaken och visionär tränare, är det ingen omöjlighet att han också vunnit något stort mästerskap med landslaget. När han nu i denna spökskrivna – tror att spökskrivaren Daniel Lagercrantz lyckats fånga Zlatan ganska bra, samtidigt som han skriver lite väl taffligt emellanåt – bok om sig själv bjuder på sitt liv fram till och med Milan är det svårt att inte dras med i hans historia. Vi får den verkliga bilden av vad som egentligen hände både den ena och den andra gången när pressen tog fram krigsrubrikerna, vi får följa med från Malmö till Amsterdam och vidare ut i stora världen, vi lär oss förstå oss på agenten Mino Raiola och vi får en påminnelse om några av alla de fantastiska trollkonster och mål han gjort. Är du svensk och/eller fotbollsintresserad ska du absolut läsa den här boken. Lite mål. Patti Smith.
Publiken är, i alla fall till och från, förvånansvärt ung. Daugherty och Kaye framme på scenen måste vara nästan lika gamla som Olympia, som är så gammalt att gårdagens världsartister börjat blekna i väggarna. För att nu inte tala om haggan Smith själv.
Amerikatillverkad Strata med lönnhals
Varför går man och ser på sådant? Jo, därför att Patti Smith har en snudd på overklig scennärvaro och hon har skrivit rader som ”people have the power to redeem the work of fools” och ”Jesus died for somebody´s sins, but not mine” och bandet, ja, det ärsynnerligen vitalt och kraften, intensiteten och, framförallt, uppriktigheten i extranumret – en medleyimprovisation på People have the power och Rock n Roll Nigger, där Patti, som vi kallar henne sådär lagom familjärt, med adrenalinet pumpande och med full kraft drar lönnhalsen på sin röda Fender i förstärkaren för att få bättre rundgång – är så imponerande att det här, kort och gott, är ett turnerande band ni absolut bara måste gå och se om ni får chansen (Lenny Kayes alltid perfekta rockposerande – som han måste övat framför spegeln i sin ungdom – och för den delen Daughertys originella trummande är bara det värt en långresa och en biljett). Här har någon alleredan påpassligt lagt upp ”Free money” från konserten.
Fredag. Richard Wright (och Snowy White). Snowy White. Patti Smith. Goedhart.
Är man det minsta intresserad av Patti Smith, Robert Mapplethorpe eller Andy Warhols och Hotel Chelseas New York ska man inte missa Patti Smiths bok ”Just kids”. Visst, hon har lätt att gräva ner sig i årsdagar, framförallt dödsdagar, och att (över)dramatisera, men hon har så otroligt mycket att berätta också och, som den poet hon är, gör hon det alltid på ett vackert sätt. Musik som anknyter till boken: Paths That Cross och About A Boy.
Polarpriset brukar i min mening sällan gå till någon som inte förtjänar det synnerligen väl. I år går det bland annat till en av mina gamla favoriter, en favorit som aldrig upphört att utvecklas och som därför har hängt med i skivsamlingen genom åren. Däremot förvånas jag över att så många kallar Patti Smith för punkikon och punkens gudmor. Rimligtvis har personerna som använder sådana epitet på Patti Smith varken koll på henne eller punken. Patti framför tre låtar av andra låtskrivare: 1, 2, 3. Pattibonuscover från Stockholm. Givet vinval till Patti.