Utan att närmare gå in på några detaljer kräver vi idag ett omedelbart förbud mot schampoliknande flaskor fyllda med hudkräm och placerade på lockande platser i hotells duschutrymmen.
Förbud mot schampooliknande hudkräm i hotellduschar
Svara
Etikettarkiv: Prince
Vett & Etikett
Det är inte bara vinflaskornas innehåll som designas – noterbart därvidlag är för övrigt att också ”hands off” är ett sätt att formge – utan också deras apparens och framförallt då själva etiketten, som talar till oss långt utöver namn, årgång och liknande. vitisphere.com åkte till vinmässan Wine Paris för att ta sig en titt på de uttryck som dominerar etiketterna för dagen. De hittade följande gäspningar (fritt kommenterade och kompletterade av er utsände i de desperata formgivarnas och producenternas allt annat än originella värld) :
1.Etiketter med autentiska bilder på producenter eller i alla fall någon som ser ut som en vindbiten gubbe (nästan alltid i svartvitt och med någon form av filter, gärna lite seipa sådär för att öka känslan av att det är på riktigt, eller iallafall var på riktigt en gång i tiden). Lite tveksamt hur de bilderna gör sig på matbordet, där de kan ses som oinbjudna gäster.
2.I syfte att ytterligare öka känslan av det genuina och autentiska kompletteras ibland den svartvita (tidningslikande) bilden under punkten ett med en liten notis där en odlare finns med i texten och kanske också en druva eller lite jordmån eller så. Snickesnack presenterat som fakta. Liksom.
3.Karikatyrer. Det kanske, i hård konkurrens, tröttsammaste uttrycket. Personen som gjort vinet (nästan alltid en gubbe när det kommer till karikatyr-etiketten) avtecknad lite lustigt så där, eller ja, lustigt i alla fall om betraktaren är synnerligen osäker och hämmad och tycker det är livet på en pinne med gubbar som kan bjuda på sig så det står härliga till.
4.Gamla släktingar. Jo, plötsligt placerar producenterna bilder på döda släktingar på etiketterna, och till det någon krystad historia som får en att intensivt längta efter ett låtsas-chateau.
5.Nygamla slottsetiketter. Ja, här kommer de, chateau-etiketterna. Det nya är att de nu saknar en bild på slottet – som ju kanske inte alltid ens finns eller, om det finns, ser förskräckligt ut – och så långt allt väl. Problemet är att de istället ska smälla på någon gammal symbol som ingen begriper.
6.Rött och guld. Varför? Kina.
7.Flotta rosé-flaskor. Sacha Lichine och Château d’Esclans startade vågen av UPR (ultra premium rosé) och gjorde det dels med bra vin, dels med ändå bättre formspråk – ett formspråk alltför många nu tar efter utan att göra någon som helst koppling till flaskans innehåll.
8.Tchin-Chic. Vad är nu det? Inget någon behöver veta något om, mer än att det är alla de där buteljerna som försöker sticka ut genom att ha en konstig form eller vara blå eller frostade eller meningslösa på något annat lika onödigt vis. Garanterar att innehållet har begränsade ambitioner på det rent kvalitativa planet.
9.Tecknade djur med skyltar. Påtagligt många som vill signalera att de arbetar med lite svavel och kanske också ekologiskt eller biodynamiskt försöker göra lustiga etiketter med något tecknat djur som håller upp en skylt med en del av etikettens information, uttryckt i handskrift. En sanslöst fånig etikettform som tangerar nummer 3 ovan och som är en direkt förolämpning mot den som försöker göra moderiktigt vin utan att för den skull regrediera. Serveras lämpligen utan att tas upp ur den bruna påse alla ansvarskännande människor och människor med självrespekt ofrånkomligen sveper in en sådan här etikett i innan de visar sig offentligt med flaskan.
Förbud mot förbudsmoratorium – nu!
Med intill visshet gränsande sannolikhet är det så att det händer väldigt lite under de så kallade mellandagarna, och inte minst gäller detta vårt lands mest politiserade och direkt lagstiftande församling. En i sanningen ansvarskännande medborgare kan inte bli annat än upprörd över detta lika ogenomtänkta som upprörande lättjefulla beteende från våra folkvalda i Stockholm!
Som vi ser det är mellandagarna ett utmärkt, ja kanske årets bästa, tillfälle att införa nya förbud, vilka skall börja gälla med omedelbar verkan så snart Krister Henriksson utbrustit ”Ring klocka ring!” i den bistert tidiga januarimorgonen som, tro oss, kommer att infinna sig så snart 2018 tagit sina första skälvande sekunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot förbudsmoratorium! Folkvalda som bryter mot förbudet ska vid bevisad mellandagslättja på det lagstiftande området, och då i synnerhet lagstiftningens allra heligaste område, förbudsbalken, kastas ut ur riksdagen, gärna på tjeckiskt vis från ett väl utvalt fönster. Vid upprepad mellandagslättja på nyss nämnda område skall det lata tillika för återfall böjda kriminella elementet med omedelbar verkan helt enkelt förbjudas. Övriga medborgare tillönskas ett riktigt Gott Nytt År!
Förbud mot bakgrunds-Creep
Poängen med muzzak är att den ska skvala på i godan ro där i bakgrunden, utan att vare sig störa eller göra sig märkvärdig. När muzzaken plötsligt slår över i emotionellt utmanande tongångar är den ett aber för var seriös restaurangbesökare. Kort sagt går det inte att ha seriösa affärsmöten över en matbit om musiken envisas med att stjäla koncentrationen och tårfylla ögonen på den som äter och möter andra i ett försök till samförstånd, avtal och big business.
Det går naturligtvis inte att räkna upp alla låtar som kommer falla under det förbud som regeringen med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lagstifta om så det gäller från årsskiftet – dessutom kommer det ny musik hela tiden varför det är omöjligt för lagstiftaren att hänga med där – men för att ge landets dömande instanser en fingervisning om vad som gäller när slika mål kommer dyka upp efter årsskiftet föreslår inte vinifierat ödmjukast utan kräver med emfas ett förbud mot Creep som bakgrundsmusik. Förbudet ska gälla såväl originalet som covers (exempel här och här och här och här och här).
Näringsidkare som bryter mot förbudet ska i egen hög person, samt därtill i förekommande fall kollektivt med eventuella målvakter och personal, på anmodan av tårfylld affärsmötesdeltagare eller annan gäst som försatts i en prekär situation på grund av den utmanande musiken, utan dröjesmål gripas och utan föregående rättegång föras till en allmän plats där den ska hållas vaken i 48 timmar varefter pinsamt sliskig musik ska spelas så de kriminella elementen faller i offentlig gråt under en tid som inte får understiga 45 minuter (näringsidkaren), 33 minuter (personal) respektive 78 minuter (målvakter samt näringsidkare och personal som visslat en munter trudilutt eller på annat vis gjort motstånd i samband med gripandet).
Rosé öppet en månad
Öppnade för en månad sedan ett nyblendat så kallat tankprov av Les Lauzeraies Tavel 2015 – ett vin som släpps till försäljning i Sverige i maj (just nu säljs likaledes fina 2014). Att det är ett ”tankprov” innebär att vinet inte är riktigt färdigt och fortfarande inte tappat på flaska. Fördelen med sådana prov är att de tagna direkt från tanken ofta är bättre än den första månaden efter buteljeringen. Nackdelen är att de inte alltid är fullt balanserade och att de lätt oxiderar. Således var det synnerligen intressant för en nörd att kolla vad som hände med ovan nämnda tankprov om det fick stå öppet i kylen en vecka eller en månad – visst intresse har detta också för den som ibland öppnar en flaska, dricker ett glas och ställer tillbaka flaskan; vissa buteljer klarar att stå öppnade i en eller flera veckor, andra blir gamla på ett dygn.
Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist här). Efter en månad hänger vinet trots sin status som öppnat tankprov fortsatt ihop. Frukten på näsan har fått sig en smäll men dominerar fortsatt de oxidativa aromerna och eventuella ”off flavors”, den flyktiga syran har byggt på sig något men inte till en störig nivå: på det hela taget hänger vinet fortsatt väl ihop och går att uppskatta. Med andra ord behöver den inte oroa sig som köper på sig en Les Lauzeraies Tavel 2015, öppnar den och ställer tillbaka en halvfull butelj i kylen. Vinet håller med lätthet en vecka för den som vill konsumera lugnt och sansat.
April månad ut är det, som sagt, årgången 2014 som säljs av Les Lauzeriaes Tavel, varunr 2724, 109 sek. I maj fylls butikerna undan för undan på med årgången 2015. vinifierats tips är att den som vill ha lite mer utveckling och ”mineralitet” i sitt rosévin ska passa på att köpa 2014 innan den försvinner ur butikerna. Ett bra rosévin med lagringsegenskaper är en annan typ av upplevelse än de unga, kraftigt fruktdominerade syskonen. Det sista är utmärkt, men bara en del av den rosa världens helhet. Den som är inte så lite nördig köper några pavor 2014 nu och dito 2015 om någon vecka och jämför sedan de båda årgångarna i en, vågar vi lova, ganska intressant provning.
Prince & 3rdeyedgirl: Plectrumelectrum
Lagom till julklappsönskandet och -köpandet finns för er som förstått tjusningen med att gå till en skivaffär och/eller att ha musiken på skiva en ny, alldeles underbar
CD att önska/köpa. Kort sagt är Prince gemensamma projekt med 3rdeyedgirl ”Plectrumelectrum” CD:n vi väntat länge på. Ett par smakprov: Pretzelbodylogic (bara namnet gör habegäret oemotståndligt; en sådan låt måste bara finnas i den fysiska samlingen), Funknroll. PS Även om det kanske inte riktigt framgår av de båda smakproven är det mycket gitarrunk på den här skivan till fromma för oss som gillar slikt.
While My Guitar Gently Weeps
Purple Rain
Några låtar blir större än artisten trots att ingen annan än artisten kan göra
kompositionen rättvisa. Prince är övebegåvad och rent överjävlig på det mesta och i Purple Rain sätter han allt på rätt plats och så mycket vackrare än så blir inte populärmusik. Bonus: liveversion.
Prince – kung i Stockholm & hattförbud
Okej, ”Prince är kung”, och liknande, är på gränsen till vad som kan få en rubriksättare att, från en minut till en annan, förflyttas från de coola och hippa ordkonstnärernas eftertraktade grupp, fylld av avundsjuka och inbördes beundran, till de ocoola och kreativitetsförlamade ordvillbliarnas föraktade och som pesten skydda grupp, fylld av det totala
misslyckandets avskyvärt stinkande os och total glömska, men, när karlen, alltså Prince, äger scenen, spelar gitarr som få, om någon, sjunger som en gud och spelar piano så även den omusikaliskes hjärta bevekas alltmedan den kanske något mer musikaliskes hjärta både blöder och gråter sedan åtskilliga, träffsäkra klinkanden, vad annat är han då än kung? Visst, en och annan var säkert besviken på Prince, där på Stockholm Music & Art Festival, därför att han inte lät som på skivan eller därför att han inte spelade ren funk eller därför att han förvrängt sina låtar till, i alla fall emellanåt, snudd på oigenkännlighet, men vi som inte drogs med ett så inskränkt betraktelsesätt var i himmelriket och vinifierat vill å det skarpaste uppmana varje sann musikvän att göra sitt yttersta för att se denne gigant spela live. Som om det inte är nog med honom själv är dessutom de tre musikerna har nu reser runt med fullständigt lysande de också
. Musiklycka, kort sagt. Dock: nu är det hög tid att införa förbud mot hattar på konserter! Vad får enskilda individer att tro att det på något vis överhuvudtaget är okej att gå omkring i löjliga hattar och vad får dem att tro att det för en sekund är i sin ordning att stå och skymma utsikten på en konsert med sin tveksamma och vad som borde vara förbjudna huvudboning? vinifierat kräver att alla konsertorganisatörer från och med nu vid entrén inte bara plockar av gästerna flaskor, knivar och pistoler utan också hattar som mäter mer än två centimeter över huvudsvålen. Vi avslutar med en rejält rykande klassiker från kung Prince.