Världens bästa glass!

Publicerat 2016-07-28 av Lars Torstenson

Den trogne HR:en vet att er utsände i de ständigt sökande glasskonnässörernas kylslagna och emellanåt kladdiga kiosker och andra utskänkningsställen med mer eller mindre klass och glass är ständig i sitt sökande efter glassens graal och nu, nu!, tror sig den nyss tämligen omständligt nämnde ha funnit glasscoupernas glasscoup, glasstrutarnas glasstrut, glassbägarnas glassbägare med allt från en till massvis med kulor och smaker, kort sagt Glassgraalen själv!Om den ärade HR:en klickar in här på länken och tittar så ser det ut som om glassarnas glass verkligen tar plats här i världen. Den som besökt Gelateria I Mannari vet att vi talar om ett hål i väggen i en slags förort mellan Roms centrum och flygplatsen Fiucimino. Mer bestämt är adressen Via di Grotta Perfetta 125 och telefonnumret 06 5420448 – om ni går vilse och vill att Signor Mannari, denne Mâitre Chocolatière OCH Mâitre Glacière (!), kommer till er undsättning med en kylväska hängande runt halsen kan det vara bra att ha, fast ändå bättre är att bara fråga hur ni ska ta er ur er eländiga benägenhet och snarast hitta till Hans himmelrike, där glassen får tungan att smälta och chokladen ögonen att tåras och hjärtat att brinna. Gör er omaket att hitta dit. Det är en order från den som sökt glassens Graal under en livstid.

Icecream utan ice. Icecream utan cream. Talking Heads 1, 2 och 3.

Ristorante Antico Arco, Peppino di Capri & Valpolicella

Publicerat 2015-09-20 av Lars Torstenson

Svara

En fransk kompis tyckte absolut att vi skulle gå till Antico Arco och finäta en kväll i Rom. Sagt och gjort. Med Peppino di Capri ringande i öronen och nynnande Mala Femmena, Speedy Gonzales, Roberta och andra Peppino-slagdängor intog vid krogen vid pass en halvtimme för tidigt ity så åpna var vi att vi inte kunde vänta tills klockan var slagen. Trots den tidiga stunden och att vissa av oss inte kunde sluta nynna Mala Femmena i högst tvivelaktiga tonarter blev vi mottagna på bästa sätt, placerade och vips hade vi finfin Franciacorta i glasen. När vi så stillat både smörsångarådran och törsten tog vi oss an risottoar, köttbitar, skaldjur och annat som vi i varierande grad beställde in och allt var delikat. För att inte göra en redan alltför lång historia ändå mycket mer för lång avrundar vi här med att varmt rekommendera Antico Arco till envar som vill bli behandlad väl och äta och dricka bra. Vintips till köttbiten, en klassisk Valpolicella, så som den ska smaka:La Corte del Pozzo Valpolicella, nr 72121, 125 kr.

Fiammetta, Lowgold & Borgoletto

Publicerat 2015-09-19 av Lars Torstenson

Du går där på Piazza Navona i Rom och funderar över, att visst, det är fint och så, men var ska man äta utan att bli pungslagen och det är då du kommer ihåg att du är en sann HR och att vinifierat har en hjälpande hand att räcka ut varhelst i världen du befinner dig och hur hungrig och trött du än är, och du drar dig då tillminnes en post om Ristroante-Pizzeria Fiammetta, Piazza Fiammetta, ett par kvarter från Piazza Navona, på andra sidan gathörnet med hotell Genio, och du vet att dit kan du gå och få dig ett rejält skrovmål, vällagat, gott, hygglig prisnivå, fantastisk spaghetti vongole, bra service och ja, då minns du att du även fick musiktipset Lowgold – We Don’t Have Much Time och när den väl satt sig i ditt huvud kan du spela upp den om och om igen utan att det kostar ett öre, kort sagt en mycket prisvärd musik. Vintips:Spaghetti vongole-vin på halvpava: Fasoli Gino Soave Borgoletto, nr 12502, 59 sek (375 ml).

Rudolf Rens korta Twitter-karriär

Publicerat 2015-09-17 av Lars Torstenson

Åkte på en ofrivillig övernattning på Fiucimino, Roms flygplats, sedan ett sent plan ställts in. I brist på bättre fick jag då för mig att starta ett nytt Twitter-konto i namnet Rudolf Ren alias @vanligren. Exakt varför det blev just så är inte lätt att förklara men så blev det.

Följde ett 40-tal personer och kunde inte låta bli att göra några små Twitter-kommentarer till vad några av dem skrev. Nedan kan hugade HR:are läsa mer om dessa synnerligen oskyldiga kommentarer. Emellertid föranledde kommentarerna Twitter att blockera Rudolf Rens konto på grund av att ”Ditt konto verkar ha uppvisat automatiserat beteende vilket strider mot reglerna på Twitter”. För att komma igång igen måste den blockerade tweetaren be om en kod via SMS och lägga in denna kod i en avsedd ruta och skicka rubbet till Twitter. Gjorde så. Hände något? Jadå, fem försök med flera olika koder, alla skickade från Twitter, resulterade i en upplysning om att koden var felaktig.

Av allt detta kan vi dra slutsatsen att Twitter är synnerligen automatiserat och när Twitter anklagar sina användare för att vara automatiserade är det för att det känner andra genom sig själv. Nog av. Hur bär man sig då åt för att bli betraktad som automatiserad av Twitter. Tja, så här gick det till när er utsände bland de automatiserade kvittrarna arbetade ihop till sin blockering. Åtta tweet hann det bli, förvisso i snabb följd men iallafall.

1. Retweet av @Tomtemoderns tweet om att Santa Claus inte räknar så bra (påstod det var 100 dagar till Julafton när det i själva verket var 99, vilket måste anses vara riktigt uselt av den som påstås ha hand om Julen).

2. Anders Timell tweetade ”Vilken morgon hos Viktor i Jönköping. Alla var där” och till det en bild på fem personer. Kommenterade detta med ”Härligt! Minst fem-sex stycken var där! Attans att jag missade det!”

3. Retweetade av misstag Expressens Niklas Svensson när han skrev ”Hög tid att önska er alla en god natt, var ni än är”. (Detta ledde dock till att Niklas Svensson skickade ett personlig meddelande via Twitter och menade att det var kul att jag följde honom och så bad han mig höra av mig med tips om något dök upp. För övrigt ett meddelande som verkade gå ut per automatik)

4. Niklas Wikegård skrev ”Så ska en utvecklingskurva se ut!” och till det en bild på en kurva. Jag skrev då ”Önskar han kunde utveckla det!”

5. Aftonbladets Jan Helin skrev ”Medan du sov. Stadsgudens tempel, Shanghai.” och till det en bild på Stadsgudens tempel, Shanghai. Jag kommenterade detta med ”Visste det! Så fort man vänder ryggen till eller sluter ögonen så händer det! Sjuttsingen också!”

6. Anders Timell igen, nu skriver han ”Ensamlunch nu.”. Jag kommenterade ”Satt just här och klurade över vem Anders lunchar med idag. Skönt att veta.”

7. Expressen tweetar ut en bild på delar av regeringen och rubriken ”SOLSATSNING. Regeringen vill investera stort i solenergi nästa år.”. Kommenterade detta med ”Bra! Årets sommar var inte mycket att hurra för #göromgörrätt ”.

8. Jan Helin igen, nu med en bild på Chinaccelerator och texten ”Kinas startup scen är sinnesutvidgande.”. Kommenterade detta med ” Alla dessa droger…”. Och där, där fick Twitter nog av det enligt Twitter automatiserade beteendet från Rudolf Ren som nu går i graven som en levande Twitter-legendar. Dödad av Twitter.

Going underground.

Hårvattenhål i Rom

Publicerat 2015-09-15 av Lars Torstenson

Er utsände i de välfriserade varelsernas värld har för ovana att inte kunna motstå en gammaldags frisersalong med rutigt golv, fotpumpade stolar, hårvatten och en barberare så gammal att han K-märktes redan på 1960-talet. Vid ett besök i Rom hamnade häromdagen den i posten först nämnde i en salong av för inte särskilt länge sedan beskriven typ. Brunos Barbershop på Via del Bufalo mitt i Rom ser ut som en frisersalong och den låter som en frisersalong och den luktar som en frisersalong ska och Bruno, ja, han inleder sin behandling med att kleta något mystiskt på en megastor sådan där borste man borstar ut rakkräm med, därefter kletar ut det mystiska i nacken på kunden. Först därefter är han redo att ta fram saxen med vilken han geschwint ordnar till den kalufs som just då befinner sig i hans sikte.Något besviken inser man som kund att det där gick lite väl snabbt, men då, då fäster Bruno ögonen i sin kund, sträcker ut ena armen, drar upp en förtunningssax ur en låda och, fortsatt med ögonen stint stirrandes in i offret i stolen, gör han två snabba klipp framför ögonen på både sig själv och kunden och ger sig till att förtunna så det står härliga till och lockarna flyger och far.Lite mer nöjd efter denna all-in-förtunning är den nyklippte redo att följa Brunos instruktioner ”Båda fötterna i golvet!”, ”Sitt kvar i stolen, men båda fötterna i golvet!” och efter dessa uppmaningar pekar Bruno på ett handfat som finns där strax framför den med fötterna i golvet sittande kunden och det är alldeles uppenbart att man ska inta någon slags överlutande ställning så Bruno kan tvätta håret på en. När så detta är gjort hastar Bruno på krumma ben iväg mot ett värmeskåp, sliter ut ett par heta handdukar och virar in kunden i dessa.

Vid det här laget är man som kund ganska nöjd men då, då, frågar Bruno med en blinkning om det inte skulle sitta fint med lite hårvatten från Portugal. Ja, jo, självklart!

Såja, klart! Man är en ny människa och Bruno trippar bort till prislistan som man så klart inte sett eller efterfrågat och det visar sig att man gjort livets dyraste klipp. Bara det portugisiska hårvattnet går i runda slängar på 20 €/ml. Tillkommer gör så klippningen (40 €), tvätten, handdukarna och så vidare (”vi är i Rom, signor, det kostar så här i Rom, signor, var det inte bra, signor? Ni verkade tycka om både förtunningssaxen och det portugisiska hårvattnet, signor”)…

Så, var det värt det? Tveklöst – Brunos Barbershop på Via del Bufalo i Rom är inget annat än ett fynd!

Barbershop!