Etikettarkiv: skräpvin

Efter frosten…

Publicerat av
6

Det har nog inte förbigått någon att det varit rejält med frost i framförallt de franska vingårdarna i år.  Samtidigt som detta rapporterats heter det från vissa håll att det är ”inte så farligt” och ”det brukar ordna sig”. I dessa tider då folk blir kränkta för ingenting är det lätt att konstatera att de franska kvalitetsvinodlarna med rätta skulle kunna känna sig rejält kränkta av slika dumheter.

Saken är den att frostskadorna till del drabbar det första årets avkastning, vidare drabbar det även det nästkommande året genom de svårigheter sönderfrusna knoppar innebär för beskärningen samt den växtkraft en stock, som den överlevnadsinriktade klängranka den är, alltid reagerar med på ett år med lite frukt, vilket medför merarbete och potentiella kvalitetsproblem.Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.

Så hur är det då med detta att ”det brukar ordna sig” och så vidare? Jo, så är det för den som gör enkla bordsviner. Alltså volyminriktade budgetviner som ofta går under epitetet industriviner.  De här jepparna arbetar med ett avsevärt mycket högre skördeuttag än kvalitetsvinsproducenterna. Det innebär dels att de brukar ha ”mer kvar” i vingården efter en frost, dels att de med sina låga kvalitetskrav kan nöja sig med den undermåliga frukt eventuellt sent skjutande knoppar kan ge, dels kan de deala med andra industrivinsproducenter och köpa druvorna från dem, druvor från ett mindre drabbat område eller rent av ett annat land. Med andra ord är skördebortfallet när året summeras inte lika högt som helhet för landet som det förefaller vara direkt efter frosten. Men, det kvalitetsvinsproducenterna å sin sida förlorat, det är borta eftersom de inte kan ersätta sin dyrbara frukt med något annat.Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.

Så, visst, det  är ”inte så farligt” och det ”brukar ordna sig”. För vissa.

Mitt tips både till er som lämnat industrivinerna bakom er och till er som snarast bör göra det: ta detta på allvar och stötta de hårt drabbade kvalitetsvinsproducenterna genom att dricka lite bättre viner, för övrigt både för er egen skull och den kvalitetsinriktade vinbondens. Dessutom gör ni miljön en tjänst.

Innehållsförteckning på vin

Publicerat av
5

Har idag från flera håll fått frågor om innehållsförteckning på vin. Lika bra att skriva ett inlägg på bloggen. Svarar undan för undan på de frågor jag fått idag.

Nej, det är inte förbjudet att sätta ut vinets innehåll på etiketten. Att det skulle vara förbjudet är en vandringshistoria. Däremot är det mycket som måste sättas upp på etiketten och det pågår sedan länge en diskussion inom bland annat EU huruvida detta som är obligatoriskt att sätta ut ska utökas med fler punkter. Det där sista tar sin tid. Dels därför att många, inte minst de små producenterna, menar att de redan dignar under tvingande regler och att det räcker nu, dels att konsumenternas företrädare i förhandlingarna inte riktigt kan komma överens om vad de nya tvingande reglerna ska omfatta. De flesta vill framförallt få information om hur många kalorier flaskan innehåller, men andra är mer intresserade av vilka processhjälpmedel som eventuellt använts, till exempel klarningsmedel.Vidare menar en del att det som ska deklareras är vilka växtskyddsmedel som använts och liknande, alltså något som veterligt inte alls förekommer i tvingande form idag, till exempel information om hur kossans ensilage behandlats innan det hamnade i kons mage och så småningom i konsumentens hetvägg. Detta är emellertid information jag gärna skulle vilja se på vinets (och mjölkens) förpackning: vilka bekämpningsmedel har använts och i vilka volymer samt huruvida odlingen bevattnats och i så fall i vilka volymer.

Men alla tillsatser då?! Hm, ja, jag skulle också vilja veta vilka dessa är. Med drygt 30 år som vinmakare och erfarenhet från fem kontinenter vet jag faktiskt inte vad folk talar om. Kanske menar man socker och syra. Stämmer i så fall, för det tillsätts framförallt viner som ska anpassas för den breda massans smak, ungefär som limpan sötas. Vad mer? Arabiskt gummi i formen som fyller munnen och tannin som stöttar oabalanserad färg i usel must? Väx upp. Det används också bara för skräpviner och inget annat. Så låt bara bli att köpa de billiga boxarna och buteljerna så berörs du inte. Vadförnågot, aromämnen? Är du dum? Det är störtförbjudet. Och ingen lär innehållsdeklarera att den gjort en illegal produkt.Men jästen som ger smak då? Och ekchipsen? Jästen, suck, visst, du kan göra karikatyrer i form av skrikigt thiolig sauvignon blanc, päronsoda-doftande chenin blanc, tuttifruttitropik-förstörda roséviner och annat som går hem i det där segmentet som dricker vin som vore det sötad limpa och om de nu vill göra det, tja, andra lyssnar på Lazze Stefans och gillar det. Och några ser på Farmen. Vilka är vi att döma den som gillar Stefan och Kristers värld? Att sedan försäljarna av jästen basunerar ut att deras vara kan göra precis allt är väl inte konstigare än att Doktor Peirkles påstod att hans mirakelmedel fixade allt på den gamla goda tiden i Vilda västern.

Kvalitetsviner kan, gudskelov, inte fubbas fram. De skapas i odlingen. Arbetet inomhus handlar bara om att störa den perfekta frukten så lite som möjligt; varje försök att styra den slutar med att drycken kantrar och landar in långt under sin potential.

Till det som idag är obligatoriskt inom Europa och på de flesta andra håll i världen (OIV:s regelverk, som kan läsas här) hör till exempel alkoholhalten (alkoholen är vinets överlägset farligaste ingrediens) och allergener som sulfit, äggvita och gelatin, vidare ursprung, förpackningens volym och om vinet är ekologiskt (eller annat) certifierat..

Många tror nog att de som driver på om fler tvingande regler är de som gör naturvin. Så är inte fallet. Flera av de producenterna vill vara så fria som möjligt och blir inte glada när nya eller utökade regelverk förs på tal. Här gör de gemensam sak med de stora drakarna, som, måhända, är mindre intresserade av att tala om vad de gör med sina enklaste viner (socker, syra, tannin, arabiskt gummi, hög sulfithalt till följd av överuttag i vingården, hård gödning, omfattande växtskyddsbehandling, bevattning). De som driver på för fler regler är konsumenternas företrädare.

Vad för övrigt gäller vad producenten får och inte får göra med sitt vin så kan det vara bra att känna till att alla som buteljerar och säljer vin har ett antal lagar och andra regelverk att följa och att producenterna övervakas av olika myndigheter och organisationer. En konventionell odlare i låt säga Bordeaux  har att följa alla tvingande ramlagar (EU, nationella lagar) samt de regionala och lokala regelverken (kan gälla allt från odlingsdensiteten i vingården till hur vinet ska lagras) och hen kontrolleras av såväl de regionala och lokala myndigheterna som skatteverket och tullverket. Sedan länge måste allt producenten gör bokföras i en loggbok som ska finnas fysiskt tillhands i vinkällaren eller lätt åtkomlig i ett datorprogram när kontrollanten dyker upp.

Det går alltså inte att göra vad som helst och även de som gör skräpviner håller sig vanligtvis inom lagens ramar och gör inget som, bortsett från alkoholen, är hälsofarligt för konsumenten – däremot händer det att miljön och vingårdspersonalen råkar illa ut när producenten strävar mot de lägsta prissegmenten, men det brukar sällan eller aldrig den som oroar sig för tillsatt socker i ett skräpvin den själv valt att dricka ha förmåga att ta in i sin världsbild.

Sist men inte minst, vad tycker jag? Gärna innehållsförteckning! Och en sansad debatt utan övertoner vilande på okunnighetens lösa grund.

Detta kräver lite kontemplativ musik.

Rostfritt ett naturlig steg framåt?

Publicerat av
Svara

Nyligen tweetade den alltid så eminente tidigare vinskribenten numer vinmånglaren Magnus Ericsson, att det är hög tid att sluta tala om ”naturvin” som en stil utan snarare som ett sätt att arbeta. Kan hålla med om det. Naturvin har alltid varit en ickefråga. Samtidigt är det inte förvånande att så många spillt så mycket krut i ämnet, och fortfarande gör det. Folk vill nå en position, andra vill inte förlora en position, åter andra vill inte känna sig gamla och det finns de som pangar på i ena eller andra riktning bara det säljer en flaska eller två. Alla de där har haft och har skäl att hitta ämnen de kan utmärka sig med. Och sedan finns det som alltid några som bara är förvirrade men ändå, eller just därför, också vill säga något i frågan.

Hands off och kraftackumulatorer

Det här med att arbeta hands off i vinkällaren och gå all in i vingården är inget nytt för den som gör kvalitetsvin. Låt vara att det bland de dyraste vinerna finns kraftackumulatorer som gör allt för att koncentrera och kraftansamla och som får bra betalt för att vara powerdrivna och därför inte följer grundreglerna för kvalitetsvinsproduktion, men det är en för många av oss ointressant vinstil och för mig som vinmakare ett iskallt sätt att göra vin på. Dels blir vinerna oerhört tråkiga och enkelspåriga, dels är de alltför  lätta att göra. Ingen utmaning. Alla kan koncentrera.Balans, elegans, precision

Utmaningen för oss vinmakare ligger i att få till balansen. Elegansen. Precisionen. Att sätta vinet i Bull’s eye. I allt väsentligt handlar det där om att göra allt och mer därtill i vingården och att skörda på rätt dag vid rätt tidpunkt den dagen. Huruvida vinmakaren sedan väljer att arbeta med klarning eller inte, ekfat eller inte, amforor eller inte och så vidare är sekundärt. Vad gäller svavlet behövs inte mycket svavel i kvalitetsvin och den som fått fram perfekta druvor har noll intresse av att med olika påverkanstrick styra iväg dessa från den perfektion de uppnått i vingården.
Miljö och självömkan

Direkt nedslående är att se debattörer och skribenter ta sig an frågor som ek och alla former av jäst samtidigt som de aldrig kommenterar arbetet i vingården, vingårdsarbetarnas situation eller ens vinkällarnas avloppsvatten. Saker som är betydligt viktigare för miljön och mänskligheten än debattörens/skribentens självömkan och oro över att behöva dricka ett vin den kan avstå från.
Ek och amforor

Och på tal om ek: vad är det för del på ek? Denna naturliga råvara, som i många fall kommer från världens mest välskötta skogar (uppstyrda enligt lag i Frankrike sedan hundratals år). Är amforor gjorda på olika lera, brända i olika ugnar och i olika former och med olika ytbehandling – allt saker som påverkar slutresultatet – mer naturligt eller mindre påverkande? Om vi bortser från missbruk av ek och amforor är svaret att även då allt görs rätt så sker en påverkan, men inte på ett dominant vis. Enda skälet till att vi inte hör mer nördigt tugg om amforor idag är att de befinner sig ungefär där eken var runt 1990, dvs få vet vad de faktiskt talar om.Cement och rostfritt

Cement och rostfritt då? Efter att ha varit persona non grata är cementen tillbaka i finrummet medan rostfritt, eller egentligen syrafast stål är ute. Men om vi nu ska hårddra det här med hygien och miljö torde de rostfria tankarna var oslagbara. Lätta att rengöra (avloppsvattnet), hygieniska (lågt svavelbehov) och neutrala (ingen smakpåverkan). Dessutom möjliga att tillverka i allsköns former, till exempel för att skapa en naturlig rörelse för jästfällningen i tanken.
Ekspån och högintensivt odlade druvor

Men dopar inte den vinet som tillsätter ekspån? Absolut, och jag kunde inte bry mig mindre. Görs det bra blir det bra, görs det dåligt blir det skräp. Vanligtvis används dessutom spån och ekstavar i enkla viner på enkla, högintensivt odlade druvor – det är de enda vinerna som spånet kan göra någon nytta på. Skit som skit. Vem, bryr sig? Möjligen bör högintensivt odlade viner straffbeskattas så vi slipper eländet, för så länge det finns en marknad för de här vinerna kommer de finnas kvar med sin negativa miljöpåverkan och sina på sina håll usla arbetsförhållanden.

P.P. Arnold (och lite Small Faces och Cat Stevens). The Stone Poneys. Joe Strummer.

Socker i vin

Publicerat av
Svara

Fick en fråga om socker i vin (se kommentar till gårdagens inlägg, ”Samtal på krogen”). Då frågan äger allmänt intresse besvarar jag den i det här inlägget.

Ibland blandas sockertillsats i syfte att öka alkoholhalten i vinet och socker i syfte att söta vinet ihop. Chaptalisering, alltså tillsats av socker före jäsningen och i syfte att öka alkoholstyrkan, är förbjudet i många delar av Europa men också tillåtet på lika många håll. Ehuru tämligen vanligt förekommande förr, har intresset för chaptalisering minskat kraftigt de senaste 20 åren. Skälet tillskrivs ofta klimatförändringen, men en väl så viktig roll spelar saker som annat druvmaterial (kloner som mognar bättre) och annan odlingsfilosofi. I den mån chaptalisering förekommer i Europa i våra dagar är det koncentrerad och rektifierad druvmust som används som sötningsmedel. Noterbart i sammanhanget, och inte utan betydelse nedan, är att problemet med mognad idag snarast är det omvända: druvorna mognar för tidigt och för mycket.Förr var den som ville göra ett vin med sötma hänvisad till arbetsmetoder som ofta innefattade avbruten jäsning, alltså jäsningen avbröts med svavel och kyla eller kanske centrifugering eller en tillsats av sprit innan jästen arbetat klart, med resultatet att vinet blev mer eller mindre sött. Självklart gick det också att till det färdiga vinet tillsätta sötningsmedel i någon form, kanske must, kanske rörsocker eller någon annan sockerform.

Vinerna som nämns i frågan från igår är bland annat zinfandel-baserat rödvin. Om vi tar just det som exempel – men detta gäller många druvor! – stämmer det att zinfandel lätt springer iväg i höga alkoholhalter, särskilt om klimatet är någorlunda varmt och torrt. Skördas druvan på övermognad, det vill säga en potentiell alkoholhalt på låt säga 16 volymprocent, kan vinet jäsas till cirka 15 volymprocent och ändå ha upp emot 20 gram socker kvar (halten motsvarande den ungefärliga volymprocent som inte jäst ut). (Den som inte vill ha restsötma i det övermogna vinet men ändå landa på max 15 volymprocent tvingas ta till ”Jesus-tricket” och göra vin av vatten, alltså tillsätta lite vatten så sockerhalten/potentiella alkoholen balanseras ner en volymprocent.)

Min egen syn på de halvtorra rödvinerna har jag tidigare redogjort för här på vinifierat. Kort sagt är det helt okej. Ungefär som kaffe med mjölk och socker. Någonstans måste man börja, och om några väljer att inte utforska sin smak längre än så är det deras val, inte mig emot. Det jag däremot kan ha emot de där vinerna är att de ofta är gjorda på högintensivt odlade druvor, vilket vanligtvis inte är bra för någon (kräver mer gödning, mer växtskyddsmedel, fler traktortimmar, innehåller ofta mer mögel och ochratoxin och så vidare) – min käpphäst: Det är bara de billigaste vinerna som är för dyra (som Brigitte Bardot så väl fann det). Min invändning mot enkla, halvtorra viner är alltså inte första hand mot att vinet är ”halvtorrt” i sig utan att det är dåligt gjort och inte sällan smakar apa på grund av orenheter och obalans

Mats-Eric Nilsson: Château Vadå

Publicerat av
3

Inom vinbranschen dissas Mats-Eric Nilssons Château Vadå rejält. Innehållet är gammal skåpmat, sakfelen legio, boken tråkig och han låter som en gammal naturvinsprofet anno 2010. Stämmer det? Ja. Så då är det rätt att dissa boken? Nej, Château Vadå är trots sina brister en viktig bok som bör tas på allvar av alla.Journalistisk text

Saken är den att de insatta vanligtvis vet mer än den som skriver artikeln. Det är skälet till att den sakkunnige eller ”den som var med” hittar sakfel i snart sagt varje journalistiskt skriven text. Ibland går skribenter genvägar för att hålla texten inom ett rimligt omfång och för att inte bli alltför detaljerad. Det gäller alltså att komma ihåg att den här boken är skriven för en mindre vetande allmänhet. Inte experterna. Den ska ses som en journalistisk text, inte en vetenskapligt korrekt avhandling.”Vi och dom”

Problemet med Château Vadå är inte sakfelen och missuppfattningarna – de är irriterande men på det stora hela ointressanta för allmänheten och gör i sig ingen större skillnad – utan att den inte klarar av att se vinvärlden sådan den är. Istället trillar Nilsson i fällan att  se det hela som ett spel mellan ”vi och dom”, där ”vi” är en handfull producenter av naturvin och ”dom” alla andra. Detta gör att den för vissa av oss – mänskligheten till exempel – så viktiga frågan om miljön, arbetsmiljön och det högintensiva jordbruket inte alls finns med i boken. Inte heller förklaras att orsaken till dagens, låt vara cyniskt, massproducerade industriviner i grunden är en bevisad efterfrågan och inte ett påhitt av illasinnade alkoholkapitalister.Bokens förtjänster

Nog av. Ska inte falla i fällan att bara rada upp sakfel och missuppfattningar och beklaga Nilssons oförmåga att höja blicken över vinglasets kant och se helheten. Låt oss istället fokusera på bokens förtjänster. Här har vi en bok som lyfter fram flera viktiga fakta och frågor, och för oss som länge försökt sätta fokus på skräpvinernas fördärvliga inverkan på miljön (och ibland arbetsmiljön) är det ytterst tillfredsställande att en bok riktad till en bredare allmänhet sätter ljuset på de många genvägar och tricks den måste ta till som odlar högintensivt och jagar framgång på massmarknaden. Förhoppningsvis kommer Château Vadå få några konsumenter att ifrågasätta sina vinval och en eller annan vinskribent/skribent att inte längre ”fynda” skräpviner, till exempel i samband med sommarens stora box-race. Det som saknas är, som sagt, kopplingen mellan skräpvinet och dess inverkan på miljön och inte bara på den som frivilligt dricker skräpet; alltså detta tröttsamma och egocentrerade i-landsperspektiv som så många envisas med att anlägga på det här komplicerade problemet.Innehållsförteckning

Sist men inte minst driver Nilsson frågan om en innehållsförteckning hårt. Det är bra. Han tror förvisso att det bara är de stora vinindustrierna som försöker bromsa detta – av självklara skäl då det är de som kommer åka på de långa innehållsförteckningarna – och missar att också många småodlare, även sådana som gör ”naturvin”, är motståndare, de tycker helt enkelt att de redan har tillräckligt med byråkratiska hinder att ta sig över i vardagen (välkommen till verkligheten alla skrivbords-rebeller).Nästan allra sist: Det finns inga rebeller i vinvärlden. Bara ett fåtal förnyare. Och en massa töntar.

Allra sist: Du får inte oxfilé om du betalar korvören.

Musik.

Vinets innehållsförteckning : Vad ska den innehålla ?

Publicerat av
6

Med start runt 1996 och närmare tio år framåt gjorde jag ett vin i lite större skala, kallat ”r” eller Rabiega (Rouge, Blanc, Rosé), ett vin som såldes i ett dussin länder. Hade då en tanke om att sätta ut allt vinet innehöll på etiketten. Dels kom detta sig av att jag arbetade ekologiskt, dels att det stod mig upp i halsen att konsumenten inte fick information om vinets totala svavelinnehåll – något som kan ge en tydlig vink om hur välgjord produkten är; självklart utan att lämna några garantier, men den som arbetar noggrant i vingården och vinkällaren behöver inte använda särskilt mycket svavel, medan den som slarvar eller jagar stora skördar tvingas arbeta med högre doser, och ”r-vinerna” innehöll förhållandevis lite svavel.

Vad ska deklareras?

Av flera skäl blev det aldrig så att vi kom att sätta ut innehållet på etiketterna. Ett av dessa var att ju mer man grävde sig ner i frågan, desto otydligare blev exakt vad innehållsförteckningen skulle innehålla. Alkoholmängden och den totala halten av svavel, ja. Allergener som proteinbaserade klarningsmedel (äggvita, fisklim, kasein), ja. Men sedan då? Jag tänkte på drygt 85 % vatten, naturliga syror och så vidare, kanske torrextrakt. Men det de flesta ville veta, insåg jag snart, var hur druvorna odlats, alltså något som sällan eller aldrig ingår i en innehållsförteckning – jämför med tanken att det på mjölkpaketet ska framgå vad för typ av gräs och ensilage korna ätit, hur det odlats, och vad för vatten korna druckit, eller ingående fakta om hur apelsinerna i juicen odlats.

Ekologiskt odlat

Viss information kommer av deklarationer som ”ekologiskt odlat”, men i detalj berättar inte heller det så mycket, för också ekologiskt vin kan vara dåligt odlat: är priset lågt kan vi nästan utgå från att så är fallet. Ska det framgå av innehållsförteckningen hur mycket kopparsulfat (används även i ekologisk och biodynamisk odling) bonden använt i sin odling, om hen bevattnat, hur mycket och vilken typ av gödning som använts?  Bör det inte också gå att få information om hur producenten hanterat sin jord vid ny-och omplantering? Har det skett utan att jorden desinficerats eller har gifter använts också där?

Tillsatser

Fokus idag, både bland dem som rätteligen ropar på en innehållsförteckning och dem som försöker åstadkomma sådana, ligger på de få tillsatser och de något fler processhjälpmedel – notera att majoriteten av de ”64 tillsatserna” som ofta nämns är processhjälpmedel och att flera av produkterna på listan är samma sak, vilket självklart inte minskar behovet av information, men rätt ska vara rätt – som får användas vid vinframställning. Utöver det som redan nämnts ovan, hur intressant är det? Är det viktigare att få veta att ett ofarligt enzym eller bergsleran bentonit använts för att klara vinet än att få veta om det finns rester av pesticider i det man står i beredskap att hälla i sig?

15 olika pesticider

Den franska nyhetskanalen Franceinfo lät nyligen undersöka ett tiotal flaskor med vin från Bordeaux, utvalda på måfå och i olika prislägen mellan 3.99€ och 16.89€. Några konventionellt odlade, andra ekologiskt eller deklarerade som naturvin. Efter att ha malt igenom  frågan om svavel, askorbinsyra och allergener (som äggvita) konstaterar man, att man hittade mätbara rester från upp till 15 olika pesticider i några av flaskorna och kommer till slutsatsen att det är ju inget bra. Å andra sidan handlar det om sådant som rimligen kommer landa utanför den innehållsförteckning som snart kommer vara obligatorisk för viner som säljs i Europa.

It’s the price, stupid

Men vilka viner innehöll då mest av skräpet? Föga förvånansvärt de billigaste i prisläget 3.99€ – 7.99€, i de här tre hittades spår av 15 farliga molekyler, låt vara vid låga nivåer men likväl. Det var också i de här lågpris-varianterna spåren av bevisligen cancerogena molekyler kunde hittas. Vinerna som odlats efter ekologiska principer, och de som var dyrare (ofta sammanföll detta), klarade sig bra i undersökningen. När Franceinfo ställer producenten bakom vinet, Yvecourt, som klarade sig sämst, mot väggen, blir det medietränade svaret det väntade (vi talar om ett riktigt stort företag här, Yvon Mau som i sin tur ägs av Frexienet): ”Vi respekterar de regler som finns, i övrigt har vi inget att tillägga”.

Vill ha info om pesticider

Avslutningsvis konstaterar Franceinfo att enligt en undersökning gjord av Ifop (Institut Français d’Opinion Publique) vill 89 % av de tillfrågade fransmännen få information via varudeklarationen om huruvida och i så fall i vilka mängder deras livsmedel innehåller rester av pesticider. Något som sannolikt en lika stor andel av den svenska befolkningen vill ha. Frågan är bara vad den kommande innehållsförteckningen för vin kommer att innehålla, det verkar inte som att det som är mest relevant för konsumenten kommer finnas med. Å andra sidan understryker Franceinfos undersökningen det vi redan visste, att skiten finns i de billigaste vinerna.

Naturvin i industriell skala?

Publicerat av
2

Har ännu inte hunnit läsa Mats-Eric Nilssons nya bok Château Vadå (återkommer med en recension), men det som skrivs om boken och utdragen ur den verkar ge vid handen en bra bok som dock, som så många andra , faller i fällan att vinvärlden är svart och vit och blott naturvinerna något att ha. Ytterst vittnar det om en okunskap om vad man egentligen, i likhet med vilket vin som helst, kan göra med ett naturvin. Om man vill.

Idag är det lätt att få för sig att vin utan svavel och för den delen vin jäst och lagrat i amfora är något nytt. Så är det inte. Kanske är detta de ursprungligaste av metoder att göra vin och de har använts oavbrutet sedan Hedenhös. Det som hänt de senaste femton åren sisådär är att ”naturvin” blivit ett fenomen och att fler som kan marknadsföring arbetar enligt de här gamla traditionerna, som blivit om inte high tech så i alla fall deep knowledge i sig.

Plötsligt talar vinmakare och vinälskare om vilken typ av amforor som använts, varifrån de kommer, ursprungslerans varudeklaration och behållarnas form. Och firmorna som förser världens vinmakare med jäst, svavel, enzymer och annat har fångat upp vindriktningen och börjat lansera produkter som kan ersätta svavlet i vinet. Målet är att hålla nere den totala svavelhalten samtidigt som de aromer som vanligtvis kräver lite svavel uppnås och vinets terroir/genuinitet framhävs. Och än mer tydligt: de större vinproducenterna har hittat ett nytt marknadssegment och funderar nu på hur det ska exploateras på bästa sätt, alltså hur göra ”naturvin” i industriell skala?

I grunden är detta enkelt, i alla fall i teorin. Det gäller bara att ha förstklassiga druvor som skördas varsamt och hanteras på ett i alla avseenden hygieniskt vis i vinkällaren. Den som arbetar så behöver vare sig mycket svavel eller några ersättningsprodukter. Det är väl så här den som hyllar naturvinerna ser produktionen framför sig och det är så seriösa producenter arbetar. Men den som nu vill ersätta svavlet utan att fullt ut arbeta så och som kanske rent av står i begrepp att lansera ett nytt varumärke för den stora dryckeskoncernens ”naturvin”, vad kan den göra?

Gamla, kända ersättningsprodukter är, bortsett från gasskyddade tankar och tidig skörd med lågt pH, askorbinsyra och sorbinsyra. De behöver förmodligen ingen närmare presentation. Fettsyror, Velcorin (DMDC), enzymer, pastörisering, sterilfiltrering, centrifugering, UV-strålning och elektrolys är annat som kan användas för att eliminera oönskade förekomster i musten/vinet utan att svavel behöver tillgripas. Då inget av detta behöver deklareras på etiketten går det i princip att använda rubbet på ett ”naturvin” så länge svavelhalten är minimal och producenten antingen de facto inte använt tillsatt jäst eller gjort det men säger sig inte ha gjort det (vem tror ni kan kolla det utan rejält med resurser?). För övrigt går det också att dränka en jäsningslokal och dess utrustning i en utvald jäst under ett par år, upphöra med det och hänvisa till att man arbetar utan tillsatt jäst samtidigt som den nyss nämnda, i vinkällaren dominerande jästen kommer sköta jäsningen.

Idag kommer också nya produkter, anpassade för de här mer industriellt framställda ”naturvinerna”. Nymodigheterna görs inte bara för att tillmötesgå producenter med en för en moraldriven betraktare diskutabel agenda, för samtidigt som alltmer vin skördas vid allt högre pH och därmed ändrar förutsättningarna för svavlet och samtidigt som det dyker upp svavelresistenta stammar av till exempel Brettanomyces, öppnas nya affärsmöjligheter för leverantörerna av de önologiska produkterna..

De stora laboratorierna som tar fram de önologiska preparaten talar om ”bio-protection”, biologiskt skydd. Enkelt uttryckt handlar det om att tillföra utvalda (framodlade) mikroorganismer, bakterier och jästsvampar med olika egenskaper. Det finns numer till och med neutral jäst som inte producerar svavel överhuvudtaget (normalt produceras lite svavel under jäsningen). Med de här nya produkterna klokt använda ska producenten kunna framställa viner med en smakprofil nära den som massmarknaden efterfrågar samtidigt som det är ett ”naturvin” såtillvida att svavelhalten är låg, eller nästintill obefintlig och ingen odlad, arompåverkande jäst använts. Noterbart är att vissa av de metoder som ovan beskrivs tillåter vinfabriken att göra lågsvavlat vin också då högintensivt odlade och från miljösynpunkt högst diskutabla och långt från förstklassiga druvor används, vilket öppnar dörren till massmarknaden där de manipulerade och konsumentanpassade lågprisvinerna trängs inte bara i Sverige utan i hela världen.

Sist men inte minst är ett gemensamt kännetecken för massegmentet på en marknad, vilken som, att det är vulgärt och oftast inte har så mycket att göra med finliret på samma marknad, vare det sedan musik, vin, litteratur, mat eller något annat. Det viktigaste för den som vill göra ett kvalitetsvin är att arbeta rätt i vingården – vingårdsarbetet är oändligt mycket viktigare (och dyrare) än arbetet i vinkällaren, och: påminner om att det farligaste i vinsammanhang är, utöver giftet alkohol (för konsumenten), de gifter som många producenter sprutar ut i naturen (för vingårdsarbetaren, den som bor nära fältet som besprutas och miljön rent allmänt).

Högt och lågt i vinodlingen

Publicerat av
2

Många har svårt att förstå skillnaden på de många odlingsetiketterna som sätts på vin idag, eller rent av att alls förstå vad de står för. Enligt uppgift tittar Systembolaget på en ny rutin som bättre tar hänsyn till andra certifieringar än bara de ekologiska. Ett strålande initiativ, men ingen lätt uppgift.

Majoriteten av de många certifieringarna – ekologiskt, biodynamiskt, hållbart och annat ­– som finns i världen är såvitt går bedöma generellt sett pålitliga och bra. Å andra sidan har vi sett exempel på att de inte alltid är det, inte minst gäller detta kontrollen av hur personalen har det i länder där arbetsmarknadslagstiftningen är mindre omfattande eller otydlig.

Vad nu gäller själva odlingen finns det en måttstock som aldrig eller högst sällan visar fel och som är att lita på, och det oavsett om producenten är certifierad ekologiskt, hållbart eller något annat eller kanske… inte alls. Den måttstocken är hur pass lågavkastande odlingen är.

Lågt pris förutsätter ett högintensivt jordbruk, då det är det högintensiva jordbruket som genererar de stora skördarna som är en förutsättning för ett lägre pris. Och detta oavsett om odlaren är ekologisk eller konventionell. Det här går inte att komma förbi. Och de stora skördarna bygger på gödning och bevattning som i sin tur medför hårdare besprutning (och den som tror att hård besprutning med till exempel det ekologiska jordbrukets kopparbaserade preparat inte gör skada i naturen tror fel). Frågan för konsumenten kan då till exempel bli huruvida ett ekologiskt certifierat vin för 69 sek är ett från miljöhänseende bättre val än ett konventionellt vin för 130 sek.

Om någon invänder att det inte finns några garantier för att det dyrare vinet är mindre intensivt odlat än det billigare så är det korrekt. Å andra sidan är möjligheten för att det inte är särskilt högintensivt odlat större än avseende det hälften så dyra vinet, och omvänt är sannolikheten för att ett billigare vin är högintensivt odlat stor.

Poängen här är nu inte nödvändigtvis den vanliga käpphästen här på vinifierat, ”köp dyrt så gör du rätt”, utan att de certifieringar som finns är långt ifrån svartvita. Gråskalorna är många (ekologiskt vs närodlat är ett annat exempel). Och det är komplicerat att som konsument försöka reda ut vad som är ”rätt” för den egna hälsan och miljön och medmänniskorna. Ett tips blir ändå, äsch, här kommer käpphästen igen: undvik den billiga skiten.

Reggae*! (*den som tycker om gitarr i allmänhet och Telecaster i synnerhet bör höra låten ut)

Systembolagets boxdilemma

Publicerat av
9

Systembolaget har ett dilemma i de på skräpvinsmarknaden så framgångsrika boxarna. Gång på gång försäkrar företaget att det inte vill befatta sig med saken, men att det måste ity alkoholkapitalet ser till att fylla på med nya skräpviner och om monopolet vägrar sälja lådorna anmäls det till EU för att det hindrar fri konkurrens.

En ny rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att boxvinerna lett till att svensken i snitt dricker tre glas extra i månaden. Den viktigaste orsaken till denna ökning är, menar CAN, att Systembolaget ger en mängdrabatt på cirka en flaska/treliterslåda. En rabatt Systembolaget enligt en ingress på svt vill ta bort – men hur är det med det egentligen?

Rent historiskt stämmer Systembolagets version: Företaget försökte verkligen stoppa boxarna en gång i tiden och det var alkoholkapitalet i from av Spendrups och Åkesson/Kivik som såg till att de kom till Sverige trots monopolets ivriga försöka att mota Olle i grind. Frågan är emellertid hur sant påståendet är idag, drygt 20 år efter boxarnas intåg på den svenska marknaden. Även om de stora aktörerna med hjälp av gigantiska budgetar trycker in både boxar och annat via beställningssortimentet är det inte så att Systembolaget inte har del i boxarnas framgångar. Under åren har företaget gång på gång efterfrågat boxar och på ett aktivt vis varit med och byggt det påstått oönskade segmentet i Sverige.

I den offertförfrågan som just nu ligger ute (juni 2018) vill Systembolaget köpa in flera boxar (till exempel chardonnay från Frankrike på trelitersbox, beräknad volym: 250 000 liter) och en snabb titt i lanseringsplanen för det som följer efter juni 2018 ger vid handen inte mindre än tio nya boxar, som ska lanseras mellan september 2018 och mars 2019, i tre fall kommer priset per liter hamna i spannet 0-66,6 kr/l, lägsta tänkbara. Att detta rimmar illa med påståendet att företaget inte vill ha med de här produkterna att göra är uppenbart. Men varför gör man det då?

Svaret ger företaget självt i en kommentar till svt idag. ”Teoretiskt är det möjligt att minska utbudet av boxviner. Men för oss är det viktigt att erbjuda vad våra kunder efterfrågar,” säger presschefen Lennart Agén.

En inte alltför vild gissning är att det på Systembolaget finns sådana som är militanta nykterister medan andra tar statens uppdrag på allvar och gärna vill stävja missbruk och utbudet av bevisligen mindre lämpliga förpackningar och kanske också de rena skräpvinerna, och sist men inte minst finns det åter andra som helst skulle vilja vara alkoholkapitalister.

Can!

Vi, skräpvin & Jordens undergång

Publicerat av
4

Enligt ny forskning har det än en gång bevisats att det världsomspännande jordbrukets huvudlösa jakt på stora skördar är en starkt bidragande orsak till att Jorden eller åtminstone människorasen riskerar att gå under (läs här). Alltför många bönder är alltför okunniga, hänsynslösa eller naiva för att inte fortsätta använda gifter som tar livet av världens insekter. Insekter som är av avgörande betydelse för vår överlevnad, eftersom ekosystemet enkelt uttryckt slås ut om insekterna slås ut.Innan vi nu rusar hen ur huse och förbannar eller rent av lynchar de lyckligt lallande dårarna till bönder som gör så här mot sig själva, oss och övriga artfränder och insekter och andra måste vi emellertid stanna upp och fråga oss varför de gör på detta viset? Vad får i övrigt vettiga personer att delta i det utdragna folkmordet på mänskligheten? Har vi, alltså du och jag och våra vänner, med saken att göra?

Klart vi har. Varje gång vi köper något ohemult billigt vet vi (ju?) att någon annan får betala. Vanligtvis naturen och emellanåt också en arbetstagare som lever under om inte slav- så i vart fall statarlika förhållanden. Vi vet (ju?) att enda sättet att sälja billigt är att producera billigt och det innebär allt som oftast stor skörd (förtydligande för den som har en trög dag: är skörden liten måste varje såld enhet kosta mer för att betala bondens arbetsinsats och de produkter som används) och att alla kostnader måste hållas nere så mycket det någonsin går.

Så länge vi efterfrågar billigast tänkbara fläskkött, t-tröjor, byråar och vinboxar får någon annan betala. En gris kanske, eller ett barn, eller en vingårdsarbetare, och ganska säkert naturen.

När den stackars bonden sprutar på med gifterna som ställer till det för de livsviktiga insekterna försöker hen bara tillmötesgå vårt krav på billigt vin att dricka i stora mängder. Och spruta måste hen för hen har gött sitt fält kraftigt och kanske också vattnat i sin jakt på stor skörd och lågt kilopris på druvorna, och när hen gjort det har hen ställt till det för vinrankan som svarar med stora och täta klasar där mjöldagg, mögel och annat lätt får fäste. Något som tvingar bonden att spruta mer för att hålla de här angreppen i schack. En ond cirkel. Med förödande konsekvenser för livet på Jorden. Bara för att vi ska få hinka billigt vin.